Biskop Matti Repos predikan i självständighetsdagens TV-gudstjänst, kritiseras häftigt av Juhana Torkki, som är lärare i retorik och predikokonst vid Helsingfors universitet.

Hans kritiska kommentar ingick i Helsingin sanomat (07.12.2010), och han var inte särskilt nådig mot biskop Repo.

Mina intryck var, som jag tidigare framhållit, ganska långt desamma som Juhana Torkkis. Men jag kontrar med att säga att Matti Repos predikan också uppfattats annorlunda, till vissa delar åtminstone.

Samtidigt konstaterar jag, att Matti Repo nog i denna diskussion också har råkat ut för ”ett ställföreträdande lidande”, men det kan bli till hjälp för många av oss dåliga predikanter. Det finns dock enligt min mening täckning för Torkkis kritiska ord, bl.a. därför att Matti Repo är en av de biskopar som har förutsättningar för något helt annat. Jag hoppas att dessa diskussioner inte skall ta bort frimodigheten, utan snarare uppmuntra honom och oss alla att ta ny sats.

Jag uppfattar Juhana Torkkis insändare trots allt mera som en önskan om en principiell diskussion än som en personkritik, även om han ju ganska skoningslöst kritiserade just Matti Repo. Men i bakgrunden finns säkert uppfattningen, att självständighetsgudstjänstens predikan är ett av de ”stora tal”, som hålls i republiken, och på vilken man alltså bör kunna ställa höga krav.

Mera intressant än en enskild predikan är alltså frågan om den predikans kris, som man måste kunna tala om idag.

Alla som har predikat, har predikat dåligt. ”Tekevälle sattuu”. Man kan naturligtvis tillägga att det som någon åhörare, t.ex. en lärd åhörare, tycker att är dåligt, kan ge någon annan något som han eller hon behövde höra. Vi rör oss inte på en så absolut axel. Till all lycka.

Också Juhani Forsberg och Miikka Ruokanen, båda teol. dr i systematisk teologi, Ruokanen dessutom sittande professor i dogmatik, har talat om predikans kris. Redan ärkebiskop Martti Simojoki uttryckte sin besvikelse över många predikningar. Dessa var, menade han, ofta små kåserier utan förankring i Guds Ord. Man får inte höra lag och evangelium, klagade ärkebiskopen och tillade att han uppsöker som pensionär främst nattvardsgudstjänster, för i sakramentet finns det sanna evangeliets ”för dig utgiven, för dig utgjutet”.

Det är helt uppenbart – och det är den principiella diskussionen som intresserar – att ingen präst, inte ens en biskop längre kan gå upp i predikstolen och bli accepterad bara för sitt ämbetes skull. Tyvärr finns det inom kyrkan en stark trend att absolutifiera biskopsämbetet, och även prästämbetet, och förutsätta att bli hörd redan därför. Idag måste dock en biskop precis som en präst ha något att säga för att bli hörd. Ett ärende och ett budskap från Gud.

Torkki påpekar att den som vill ge sig in på analyser av ledarskap och på att söka filosofin bakom ledarskapet i kyrkan och i samhället måste vara verkligt skicklig. Hellre, säger han i Helsingin sanomat, skulle de som predikar koncentrera sig på det andliga.

Den gode herden kan aldrig förankras bara i kyrkans ämbete, det måste primärt och alltid förankras i Kristi uppdrag och i troheten mot Kristi Ord. Ingen kan vara en god herde, han må ha vilket ämbete som helst, som inte talar i enlighet med Guds Ord, och vars budskap inte är ”så säger HERREN”. Det är Guds Ord som ger ämbetet auktoritet, inte tvärtom.

Också under kyrkomötet fäste jag mig vid ordvändningar, som på något sätt ger uttryck för att en biskop i vår kyrka är biskop i Kristi kyrka, mer eller mindre just på grund av ämbetet. Detta är en farlig väg. Samma teologiska sjukdom är det om man förutsätter att ett beslut, som kyrkomötet har fattat i laga ordning, är ett uttryck för Guds vilja. Är det något som Luther har lärt oss, är det väl just detta att kyrkomöten kan ha fel.

Quod non est biblicum, non est theologicum. Det som inte är bibliskt, är inte teologiskt.

Kyrkans kris idag är att man inte längre kan enas om snart sagt någon större teologisk fråga. Därför blir svaret ”vi måste leva med mångfalden”, vilket äger sin tillämpning på nådegåvorna, men inte på dogmatiken. Där gäller tvärtom, vilket en broder konstaterade i en kommentar till en annan bloggtext, att Kristus ber om enhet, inte mångfald.

Predikans kris har många dimensioner. Primärt handlar den om trons kris, dvs om tron på det Ord vi är kallade att så ut. Ofta handlar det säkert också om lättja, vi måste arbeta mera, och förbereda predikningarna i bön och studium.

Kyrkan har en trostolkning, som nu i många sammanhang är ifrågasatt. Detta ifrågasättande har en tydlig relation till prästutbildningen.

Men det är just roten till den verkliga krisen i allt predikande, om predikanten – eller den kyrka han företräder – överger trostolkningen från trosbekännelsens perspektiv.

Predikandet har också en retorisk sida, låt vara att Gud har valt att tala genom mänsklig ofullkomlighet. Jag brukade ofta lyssna på Tony Blair och hans samtida i brittiska underhuset (via TV naturligtvis), för Blair och många andra hade en otrolig förmåga att uttrycka sig kort (!) och koncist, och dessutom göra det enligt retorikens lagar.

Vi präster har verkligen anledning att börja arbeta mera i vår predikoverkstad. Vi måste lära oss att predika. Men de främsta, om än inte enda, verktyg vi har är Ordet och bönen.

Biskop Sven Danell, tidigare biskop i Skara stift, skriver i en av sina böcker om en katolsk kardinal, som förevisade en gammal kyrkas klenoder. Där var skrudar och mässhakar, där var gamla, rikt utstuderade kalkar, och annat kyrksilver.

Urskuldrande sade han till sina åhörare: nu kan kyrkan inte längre säga ”silver och guld har jag inte” (Apg. 3:6).

En man bland åhörarna svarade: nej, och kyrkan kan inte längre säga ”i Jesu Kristi, nasaréns, namn: stig upp och gå!”

Det är också predikans kris.

Henrik