Litet tjatigt blir det ju nog med texter om en aktuell fråga. Vi suckar alla, jag med.
Men jag tog med den föregående grejen för att visa på hur utvecklingen går. Det var inte länge sen man diskuterade om Svenska kyrkan alls skulle gå in för något. Sen kom man på den geniala idén att säga att det är frivilligt, och nu ser vi hur det har gått med frivilligheten.
Inga onödiga cirklar, inga pastorala förklaringar. Action directe, rakt på sak. Om du inte….så är du inte kejsarens vän.
Det är ju inte svårt att se att utvecklingen är densamma här. Klimatet i de olika stiften kan variera, kanske beroende på biskopens person, men också enskilda biskopar hamnar i kläm när ”maskineriet” kommer igång på allvar.
Nu skulle det gälla att frimodigt hålla fast vid den goda bekännelsen! De första kristna höll fast vid ”apostlarnas undervisning, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna” (Apg. 2:42).
Idag skär man ofta bort det första momentet: apostlarnas undervisning (’didache’ betyder både undervisandet och undervisningens innehåll, läran). Man säger: man får inte bli borta från nattvardsgemenskapen (brödsbrytelsen). Men man måste börja med apostlarnas undervisning som en conditio sine qua non (ett nödvändigt villkor).
Det katastrofala är nog att kyrkan har svårt att hantera bibelteologiska frågor. Verktygen och förförståelserna är så olika att det är svårt att komma till något gemensamt.
Rötterna till kyrkans nuvarande kris finns nog rätt långt i den teologiska utbildningen. Det är inte min tanke, den har framförts av många.
Jag finner läget skrämmande. Hur fort har det inte gått! På kyrkomötets höstsession försäkrade man att kyrkans syn på äktenskap, sexualitet och homosexualitet mm inte har förändrats.
Nu utreds frågan i många samfälligheter och församlingar. Man vill veta om vissa organisationer håller fast vid den apostoliska undervisningen eller inte. Och om de gör det, så kan de inte beviljas budgetmedel eller kollekter…
Vart är vi på väg?
Henrik
Månne inte allt det som är på gång nu till syvende och sidst handlar om brist på TRO. Vår kyrka vågar inte tro på Evangeliet – att det kan förvandla, förnya och upprätta. Och inte heller på Guds ord – att det håller, bär och att det är ett levande och i alla tider aktuellt – och verksamt! – Guds eget ord. I stället försöker man själv gå i Guds (guds?) ärenden och sänka trösklarna, bredda porten och asfaltera den smala vägen så att alla som (inte) vill ska kunna gå på den. Utan att nödvändigtvis ens behöva äga någon tro. I en sådan situation ryms förstås inte de (läs: vi) som ännu vill stå på den gamal grunden och bekännelsen med. Vi har blivit ett hinder för den moderna människans hemortskänsla i kyrkan.