Ett revolutionerande tal

 
”To repeat my opening comments: woe betide those who differ with this new reality announced at yesterday’s presidential inauguration. The war is on against people of conscience and people of faith who do not affirm homosexual practice, no matter how loving and fair-minded they may be.
In my book, A Queer Thing Happened to America, I stated that this was the progression of gay activism:
 
First, gay activists came out of the closet;
Second, they demanded their “rights”;
Third, they demanded that everyone recognize those “rights”;
Fourth, they want to strip away the rights of those who oppose them;
Fifth, they want to put those who oppose their “rights” into the closet.
 
I have often been ridiculed for laying out this progression, but it is unfolding in front of our eyes, with a massive shift taking place in just the last year. And with the president of the United States declaring at his second inaugural speech that homosexuality (and more) is equivalent to gender and skin color, a line has been drawn in the sand. And that line in the sand will soon become a line in the courts and law books to the point that anyone who does not affirm homosexual practice will be codified as a bigot or worse.”
 
Så skriver Dr Michael Brown, känd teolog, pastor och messiansk jude.

President Obamas tal var verkligen revolutionerande. Han hänvisade till kvinnornas protest, till de färgades protest och till gayaktivisters protest mot polisens räd mot deras bar i New York (Stonewall).

“We, the people, declare today that the most evident of truths—that all of us are created equal—is the star that guides us still; just as it guided our forebears through Seneca Falls, and Selma, and Stonewall . . . .”

Seneca Falls, Selma, and Stonewall? By Seneca Falls, Obama was referring to a watershed moment in the women’s rights movement that took place in the mid-1800s in Seneca Falls, New York. By Selma, he was referring to the pivotal Civil Rights marches and protests that took place in Selma, Alabama in the mid-1960s. And by Stonewall, he was referring to the Stonewall Riots that took place in New York City in 1969 when drag queens and their gay friends fought back against the police who raided their bar.

So, the president spoke of Seneca Falls, Selma, and Stonewall in the same breath, and in front of the whole nation at his inauguration, thereby equating women’s rights, black civil rights, and “gay rights” – which include bisexual, transgender, and other categories as well – also putting the women of Seneca Falls, the blacks of Selma, and the drag queens of Stonewall in the same category.

Do we realize just how significant this is? Do we grasp the implications?

I bönerna, som famlade mellan bön till ”Amerika”, till ”Gud”, till  människan, fanns det uppenbar synkretism. Betecknande är att en av bönerna slutar med ”i Jesu och alla andra heligas namn”.

Min personliga åsikt är att detta är en ny religion. Inte ”ny” i den meningen att tankarna skulle vara unika och dyka upp först nu, utan ny i den meningen att den har fått offentlig status för första gången i ett så publikt tillfälle. En tydlig bekännelse. Vakna! 

Henrik

 
 
 

5 tankar på “Ett revolutionerande tal”

  1. Det finns förvisso en hel del rättigheter som även hbt-personer bör ha. Jag har ett starkt intryck av att mycket av den nuvarande queerrevolutionen drivs fram eller åtminstone släpps fram av människor som vill göra bot för sin okunnighet och bristande empati, för homofobiska utfall och vidriga bögskämt på 80-talet (Jonas Gardell är inte bara ute och cyklar när han vill påminna om hur det kunde låta då, när en människas livskamrat ibland knappt fick vara med på begravningen…).

    Men, som Gustaf Fröding skriver, ”kalla sig annat än hare har haren ingen rätt till.” När nu i Sverige Kammarrättens könsbegreppsdom vunnit laga kraft den 10 januari, är det fritt fram för svenska ”män” att föda barn – och slikt ska våra barn lära sej i skolan, vilket bäddar för nya könsidentitetskriser. I Finland (jämställdhetens stamort på jorden?) bygger man ut en tredje könsbytarklinik i Uleåborg (eftersom något tiotal operationer per år nu enligt Sveriges Radio blivit hundratals) men samtidigt är ju det här en tickande bomb eftersom svårt omskurna, att inte säga könsstympade, människor med identitetsstörningar efterhand kan stämma staten för dessa ingrepp, se http://www.svd.se/nyheter/inrikes/konsbytare-stammer-staten-for-tvangskastrering_7811250.svd

    (Jag hade faktiskt ingen aning om att även människor som fött barn ”opererats om” till motsatt kön – jag menar, är man inte bergsäkert en kvinna ens om man föder barn (eller en man om man avlar barn), hur ska man då någonsin säkert veta att man är det?).

    Och på något sätt tycker jag faktiskt att de bör ha skadestånd. Man skär inte i sköra människor så här. Men man låter dem inte heller definiera könsbegreppen i skola och kyrka.

  2. PS. Hur blev det med kliniken i Uleåborg? Förhoppningsvis var hela artikeln på SR en anka. Vet du hur den faktiska situationen är i Finland? 200 ”könsbyten” hos er per år skulle ju motsvara nästan 400 hos oss! Som upplagt för gigantiska skadeståndprocesser hos er om några år! Varför säger ingen ifrån? Ingen konservativ vill tydligen förknippas med såna här frågor. Av prydhet? ”Kristocentricitet”? Är det Sannfinländare och Sverigedemokrater som kommer att få inhösta folks förtroende? Fruktansvärt. DS.

  3. Och rätt ska vara rätt: det handlade om 200 undersökningar/utredningar per år, inte om 200 ”könsbyten”. Men ökningen från några tiotal undersökningar till några hundratal – med ty åtföljande klinikbehov – verkar ju ändå alarmerande. Och personer och institutioner med mycket stereotypa könsrollsföreställningar (finns ju även bland oss gammeltroende kristna) kan inte helt svära sej fri från skuld; jag hörde på ett hbt-seminarium i Göteborg om en finländsk Lars som förstod att hän var en Lisa när hän hellre höll på med rockringar på gymnastiken än spelade fotboll med grabbarna…

  4. Tack för dina kommentarer. Läste det som stod, man får nog vara försiktig, det finns en trend att ”skapa nyheter” – men å andra sidan kan jag väl tro att ”behovet” ökar. Det är svåra frågor och en tragedi att uppleva en konflikt mellan sitt biologiska jag och sin själsliga identitet.

    Jag har en vän, som bytt kön. Jag har alltid upplevt att ”hon” var en man, trots att hon hade en ung kvinnas kropp. Nu är hon efter operation en man, och utåt sett verkar hon, som nu fått en mans namn, mera harmonisk. Det är inte ngn anställd inom kyrkan, utan en person från ett helt annat sammanhang (som jag nu inte träffar längre).

    Jag tycker det finns andra vägar en könsbyte. Det finns en skala på linjen maskulin-feminint, både bland män och kvinnor. Men jag tycker också att man ska vara försiktig, det finns nog gränsfall och det är en oerhörd smärta för många att vara i ”fel” kropp.

    Men om den frågan kanske en annan gång, i huvudsak är sådant för mig en helt personlig fråga, som man inte kan sätta i system.

    Huvudmaximen är nog ”bliv det du är”, och till detta hör centralt kroppen och det som den implicerar. Men livet är inte svart – vitt.

    Henrik

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.