Präst eller polis?
I Hbl har arga insändarskribenter betonat vikten av att tystnadsplikten inte får skydda pedofiler. Också minister Paula Risikko har pressat kyrkan och anser att man måste kunna kräva att anmälningsplikt föreligger vid pedofili.
Jag förstår väl mycket i dessa diskussioner, men anser att bikthemligheten måste vara total. Om livsfara föreligger, eller risk för att t.ex. just ett barn är utsatt, måste man vidta åtgärder som skyddar barnet.
Men någon anmälningsplikt kan det inte bli tal om. Jag tror tvärtom att den absoluta tystnadsplikten kan få människan att bekänna och ta upp sådant som aldrig annars skulle komma fram.
Min erfarenhet säger mig att bikten, som ju teologiskt måste leda till en uppgörelse med sådant som är synd och fel, ofta kan vara det som är början till en uppgörelse. Om någon vet att en präst – eller t.ex. en annan kristen – vet om det svåraste och känsligaste som en människa har upplevt eller gjort sig skyldig till, förlorar han eller hon fridmodigheten att t.ex. fortsätta ljuga i offentligheten eller inför myndigheter. Bekännelsen är på sanningens sida.
Men vem skulle vilja börja ”nysta upp sitt liv” om man vet att prästen efter biktsamtalet ringer till polisen och anmäler sin konfident?? Då kan man ju lika gärna gå direkt och hålla prästen utanför…
Här har vi präster nog ett oerhört ansvar, även om en präst inte skall vara någon polis, utan en kristen själavårdare, medvandrare och hjälpare. Han skall naturligtvis göra allt för att konfidenten får kraft att reda upp sådant som måste redas upp. Syndernas förlåtelse får aldrig bli syndernas tillåtelse.
Det finns nog många exempel på att allt inte är som det skall när det gäller kristna människor heller. Nödvändigtvis har det dock inte gällt bikt, utan annat. Men också i sådana situationer, t.ex. när man är offer för en oförrätt som kanske har begåtts av en närstående person, är det viktigt att man kan tala om sådant utan att behöva frukta att det går vidare. Här måste bikthemligheten vara absolut.
Sedan kan man behöva hjälp med att få kraft att vidta nödvändiga åtgärder.
Jag tycker att biskop Björn Vikströms inlägg i dagens Hbl är kloka ord.
Ingen präst eller kristen får försvara det som är ont. Men det kan vara svåra situationer. Många synder – och brott – kan få offret att känna skuld.
Jag tror att det är livsviktigt att bevara bikthemligheten absolut. Det tänker åtminstone jag fortsätta med. En annan sak är sedan att man måste göra allt man kan för att det onda bryts och upphör.
Jag tror att det finns något upprättande och helande i bikten. När en människan bekänner sin synd, är det inte bara fråga om information. Det finns en upprättande och helande kraft i bekännelsen. Det har jag ofta fått se.
Och vi människor skall stöda varann och uppmuntra varandra till det goda.
Henrik
Namn: Henrik Perret
Håkan Salo
16.2.2011 at 08:47 #
Pedofili är ett fruktansvärt brott, men är det värre än mord? Borde inte mord också innefattas i anmälningsplikten? Vilka övriga brott skall anses för avskyvärda att anförtros åt prästen? Snart har vi en situation där ingen verklig bikthemlighet existerar.
Ingmar Rönn
16.2.2011 at 18:58 #
Här har åtminstone jag många frågetecken.
Säg t ex att någon kommer till mig och vill bekänna att han stulit tusen euro på sin arbetsplats, och så förväntar han sig att jag ska tillsäga honom syndernas förlåtelse.
Eller att nån kommer och bekänner att han slår sin fru, och vill ha besked om att Gud förlåter honom.
Eller att nån har lurat sin nästa i en affär, och vill få syndernas förlåtelse och slippa sitt dåliga samvete.
Men ingen av dem har några planer på att reda upp något av vad de gjort mot sina medmänniskor!
Är det då rätt inför Gud att så där bara säga att jo, jo, Gud förlåter dig?
Skriften ger dock klara besked om att vi ska reda upp också med våra medmänniskor!
Och att vi ska omvända oss, överge våra synder, om vi vill ha Guds förlåtelse!
Visst låter det på allt sätt bra och behjärtansvärt det här med absolut bikthemlighet, men jag är illa rädd för att det i många fall resulterar i att skurkens offer lämnas skyddslöst medan skurken skyddas och går fri, och dessutom bibringas den falska uppfattningen att allt står väl till eftersom han ju har biktat sig och fått avlösning.
Sådär, nu har jag svurit i kyrkan.
Henrik Perret
16.2.2011 at 19:10 #
Nu måste Du nog skärpa dig litet, Ingmar! I all vänlighet sagt. Du som en erfaren själavårdare vet att inte är bikt att höra och sen slå stämpeln i pappret och säga: frikänd.
Tror du att den som tänker fortsätta att slå sin fru kommer och biktar sig? Exemplen är som tagna ur ngt slags vulgärpropaganda.
Menar du att bikt skall vara att säga ”kom hit och tala om era problem, så ropar vi ut dem”? En av de grundläggande frågorna är att tala om ånger, vilket inkluderar att bryta det onda och att reda upp sådant som är brottsligt.
Vad menar du att i själavården skall anmälas??? Om någon bekänner för dig en svår synd, t.ex. ett brott, eller t.ex. otrohet, går du genast till myndigheterna med det eller talar du med den part som blivit kränkt??? Vem vill du komma till dig och dryfta sitt livs problem??
En annan sak är att din skyldighet är att ta upp frågan ”vad tänker du göra åt detta?” och tillsammans se vad som kan göras. Inte kan heller Guds förlåtelse kompensera samhälleligt straff?
Men tänk tanken till slut och meddela för säkerhets skull: om vad kan man tala med dig konfidentiellt, och vad anmäler du till myndigheter eller andra personer??
Vi talar om stora frågor.
mvh Henrik
Ingmar Rönn
17.2.2011 at 11:51 #
Jag märker att jag har uttryckt mig så otydligt att två saker blandas ihop i det jag skrev. Alltså avlösningen och tystnadsplikten.
Det jag huvudsakligen funderade – och funderar – på är under vilka omständigheter man som själavårdare kan ge avlösning utan att förleda konfidenten till att missbruka Guds nåd till lösaktighet, som det heter, alltså synda på nåden.
Tystnadsplikten har jag aldrig brutit och har inte heller för avsikt att göra det så länge lagstiftningen är som den är.
Men jag har full förståelse för dem som menar att det finns situationer där omsorgen om offret/offren måste gå före hänsynen till förövaren.
Men något slags verktyg måste det finnas att använda för att man inte bara ska bli en förlåtelsestämpel!Hur skulle man annars kunna göra något för att det onda ska brytas och upphöra? Det upphör först när det blir en omvändelse.
Mina exempel är nog tyvärr ingen vulgärpropaganda.
Jag har med om, många gånger dessutom, att folk nog har varit villiga att bekänna sina synder, men samtidigt sagt rent ut att de inte har för avsikt att avstå ifrån dem, eller har någon beredskap att reda upp något av vad de ställt till med.
Det skulle förvåna mig om inte du har några liknande erfarenheter.
Att i den situationen ge avlösning, är det välbehagligt för Gud?
En del säger att man alltid ska meddela syndernas förlåtelse till den som biktar sig, punkt och slut. Oavsett där finns någon omvändelse eller ej.
Men är det så?
Vad säger du?
Henrik Perret
17.2.2011 at 17:11 #
”…att man alltid ska meddela syndernas förlåtelse….”
Naturligtvis inte!
”Än räckes Guds frälsning till den som sig ångrar och tror.”
Med ”vulgärpropaganda” menade jag bilden av bikten som ett slags automation; därför använde jag ordet själavård och frågar dig om vad du förkunnar syndernas förlåtelse för, och under vilka betingelser, och vad du oberoende av detta anmäler för myndighet (el motsv).
Men du hittade själv svaret på problematiken: just vikten av att skilja mellan de två frågeställningarna.
Ändå så säger jag att jag bara i yttersta nödfall skulle anmäla, däremot alltid försöka förhindra en person för råka i fara på olika sätt. Men jag skulle naturligtvis tala med vederbörande om att bikt förutsätter total kapitulation, och kanske det samtal (som jag inte skulle anmäla) där svårigheterna berörs osv inte är det enda och kanske inte ens det som leder till direkt bikt och avlösning.
Men naturligtvis gör man vad man kan i speciella fall så att inte ngn utsätts för fara, hot mot liv eller missbruk mm. Men det är ett ”sluttande plan” och var och när kommer gränsen emot om man går in för att bryta tystnadsplikten??
Om t.ex. otrohet pågår, utan den andras vetskap, eller svår mobbning osv… Man måste ju ta i sådant genast, men den som brottas med så svåra problem att de kommer till en präst kanske gör det just därför att han har tystnadsplikt som är absolut. Risken finns att alternativet blir att saker, som kunde ha kommit fram, fortsätter utan att någon vågar tala om det för någon.
Min poäng var just att man måste kunna lita på att prästen håller sin tystnadsplikt. Men därmed är man bara i ena ändan av en lång kedja. I ingen händelse får man invagga någon i föreställningen att man kan fortsätta och sen med jämna mellanrum ”nollställa” skuldkonto för att igen få kredit…
Månne vi ändå inte ytterst förstår varann ganska bra…??
Kanske fanns det i min reaktion litet av onödig defens; jag tyckte mig höra en kritik mot lutherska präster ( i folkkyrkan) som bara lättvindigt stämplar och frikänner…
förlåt mig i så fall – den fanns kanske inte hos Dig. Jag tror att det finns många lutherska präster som tar bikten på största allvar. Jag upplever ofta en dom över mitt eget liv – efter att någon biktat sig, får jag gå på knä inför Gud när Guds Ande direkt eller ”indirekt” påminner mig om ngt i mitt liv…
mvh Henrik
Ingmar Rönn
17.2.2011 at 18:16 #
Tack för svaret!
Det är som du säger, ytterst tycks vi förstå varandra rätt bra.
Jag hade nog inte för avsikt att kritisera biktfäder från varken lutherskt eller något annat håll med det jag skrev, det var mer ett uttryck för min egen frustration över de gånger jag stött på en attityd av att syndernas förlåtelse mer eller mindre är något man har rätt till, och min egen brottning med de frågeställningar detta gett upphov till.
Därför ville jag gärna ha ett klart och tydligt besked från dig just ifråga om detta, det du säger lär ha en annan tyngd än mina funderingar…
I luthersk lära finns ju för övrigt nog material att ta till, vad det gäller obotfärdiga syndare, så inget ont om lutherdomen i det fallet!
Och jag antar att du grundar ditt svar just i vad Luther & co har att säga om saken…