Idag är det en svart dag, en dag av sorg, en dag av medlidande med Norge.
Den förfärliga händelsen gör oss ordlösa, och vi känner igen tonerna från skolskjutningarna i vårt land.
I dagens nyhetsförmedling kom det ytterligare chockbesked: antalet döda har stigit till 84, och kan stiga ännu. 84 hem har en ofattbar sorg. Gärningsmannen har ropat fram folk och försäkrat att de unga inte har något att frukta. När de kom springande mot honom, sköt han ner dem en efter en.
Sådant är sataniskt. Det finns inga andra mänskliga termer som kan beskriva denna form av ondska.
Men det har också kommit fram en annan sorglig sida i detta. I flera uttalanden från myndigheters (närmast polisens) sida, har man nämnt att den 32 år gamla norske mannens bakgrund är högerextremistisk med kristna förtecken (ansvarar inte för ordvalet).
Detta kan bli ett svårt kapitel. Man kan förklara alla troende kristna för extremister och potentiella terrorister. Det är viktigt att i alla debatter och sammanhang betona toleransens betydelse, att människor skall få ha övertygelse, även om övertygelserna inte kan delas av alla.
Vi kan inte heller dra slutsatsen att allt är rätt, att det är likgiltigt vad man tror och står för.
Men vägen heter icke våld. Och detta inkluderar också mentalt våld, inte bara fysiskt våld.
Samtidigt tycker jag att Bibelns människosyn är verkligt realistisk. Denna dag måste ju vara ett dödsslag för alla som tror att människan är god innerst inne, detta är inte bara sjukdom – utan tvivel är det också sjukdom – detta är också ondska.
Men i denna förvirrade tid när man använder ord som ”fundamentalist” etc mycket slarvigt och helt utanför sitt verkliga sammanhang, är det viktigt att vara tydlig. Man sammankopplar helt frimodigt bibeltroende kristna med islamistiska fundamentalister! Utan att förstå att det inte är tron på Bibelns evangelium som är drivkraften till sådana avskyvärda våldsdåd, utan något som inte har sina rötter i en varm tro, utan i Guds motståndare.
BIbelns människosyn är mycket realistisk. Det finns så naiva uppfattningar om människans inneboende godhet. Dessa uppfattningar måste – ännu en gång – konkursförklaras. En av de mest smärtsamma erfarenheterna i kriser är att det var ”en av oss” som gjorde sig skyldig till detta; en vän, en släkting, en granne, en i samma ålder osv.
Olika reaktioner kommer nu. Det första skedet innehåller en känsla av overklighet, svårigheter med att acceptera att detta verkligen har skett. Men sedan kommer ofta en stark fas av direkt hat. Man vill ta livet av och tortera den som gjort sig skyldig till något sådan. Är det något som inte leder till något gott och konstruktivt så är det just att svara med hat.
Följande skede kommer att innebära djup depression och likgiltighet. Det drabbar ju speciellt dem som har drabbats i olika grader. Men här behövs medmänsklighet, inte i första hand ord, utan omsorg på ett mycket bredare plan.
Men det finns kanske också de som vänder ryggen åt det och ser bort från allt sådant. Man lever vidare som om ingenting skulle ha hänt. Det är att inte möta verkligheten. Man behöver inte, och skall inte, frossa i sorg och tragedier, men alla måste på sitt sätt konfronteras med verkligheten sådan den är. Alla de som berörs, alltså.
Vi böjer vårt huvud i sorg och ber om Guds välsignelse och beskydd över Norge och hela vår värld.
Kanske finns det också någon som nu orkar be för den stackare, som gjort detta. För det behöver han nog, en ung man som har ödelagt sitt och många andra människors liv.
Henrik
Tack för en bra text. En sån här sak gör att åtminstone jag blir som förlamad. (Säkert en upplevelse också andra har haft…) Det är strongt att du orkat skriva!
Det är precis som du skriver – nu borde ju alla rimligtvis inse att människan innerst inne INTE är god. Ondskan blir så oerhört påtaglig när något som detta sker. Angående det du skriver om att Breiviks kopplingar till kristendomen kan bli ett svårt kapitel – jag skummade igenom vad han har skrivit på Document.no, och av en hel lång räcka kommentarer var det endast en som handlade om kristendom/kyrka. Förvisso kan redan detta räcka till, men ändå. Men jag fick intrycket av en klartänkt, smart ung man med stor kunskap i det han skrev om. Detta gör ju det hela bara mera förvirrande. Tanken kommer att något måste ha hänt med honom. Att han helt enkelt har flippat ur, med fullständigt förödande konsekvenser. Ondskan är inte bara ett sinnestillstånd…
Tack för din kommentar!
Läs en freelancejournalists artikel Kven er terroristen? i Aftenposten (http://www.aftenposten.no/meninger/debatt/article4181827.ece). Där säger Strömmen bl.a ”verken kristenkonservativ eller nynazist”.
Detta kommer att användas mot oss, tro mig. Snart sagt blir alla som tror att Bibeln är Guds Ord misstänkta ”terrorister”. Alla ord om islam kommer att tolkas i samma riktning. Redan kommentarer på nätet har visat hur massivt förenklande man täcks vara.
Detta används politiskt, när man inte kan bekämpa Soinis gäng med rena politiska vapen, förflyttar man sig lätt till metakritiska och parakritiska tongångar.
Visst finns det – enligt min mening – vissa oroväckande tecken, t.ex. antirasistiska mm, i vissa uttalanden av enskilda företrädare, men partiet har ju också tagit avstånd.
Betonar att jag inte är anhängare av Sannfinländare – talar bara emot att man förenklar allt.
Det är nog inte tron på en helig Gud och en barmhärtig Fader som har fått Behring Breivik att begå detta vansinnesdåd. Situationen var som en försmak av helvetet, där inkörsporten var en djävul i godhetens kläder. Han utnyttjade tilltron till polisen, han kallade på unga och sade att faran är förbi, han sammankallade till informationsmöte, som blev deltagarnas sista…
Han sköt på skadade människor som låg på marken för att förvissa sig om att de säkert var döda. Han siktade ut i vattnet.
Nu må vi be om Guds välsignelse och beskydd i våra samhällen. Man river upp så mycket, man odlar och när det som är ont och fel. Gudsfruktan är borta, och det är det – inte gudstron – som föder fram denna kombination av sjukdom och ondska – med tyngdpunkt på det senare (tyvärr).
Giv att vårt liv i allt, i allt
omstrålas så av din gestalt
att denna onda, mörka tid
må se att Du är god och blid.
Hälsn Henrik
Den som är utan synd skall väl skjuta första skottet då… eller vrida på gasen?
Tack Henrik för ditt inlägg. Låt oss be.
Hej Ola!
Jag tror att det finns ett etiskt våld, men jag tror att det är överheten, inte individen. Jag tror att man inte ska överreagera, för det är just det som föder mera våld och mera hat.
Men man ska heller inte vara naiv. Myndigheterna bör ha beredskap att skydda medborgarna, vid behov med vapen. Men hela den processen måste vara balanserad och mycket övervägd, och etisk!
Hälsn Henrik
Henrik, det vore ju bara för ironiskt om den som anklagar Anders Behring Breivik för att dra alla muslimer (eller socialdemokrater) över en kam själva skulle börja dra alla kristna (eller konservativa) över en kam. Visst kommer det att finnas tanklösa insändarskribenter som gör det, och ateister som ser alla muslimer som potentiella terrorister kan säkert ta tillfället i akt och utmåla även kristna så, men å andra sidan har ju inte alla kristna och/eller konservativa helt rent samvete heller när det gäller att kunna skilja på muslimer och muslimer, på socialister och socialister. Enfaldiga generaliseringar göder ju just den typ av extremism som Anders Behring Breivik är ett uttryck för, samtidigt som det givetvis måste fortsätta vara fullt tillåtet att kritisera socialdemokratin, islam – eller för den delen konservativ kristendom. Men det är nog inte fel om alla parter tänker över sin retorik ibland, och funderar över hur en extremist skulle kunna använda den…
Ola, överheten bär inte svärdet förgäves, och polisiärt våld är ibland nödvändigt (även om Anders Behring Breivik märkvärdigt nog lät sej gripas utan strid – det var Arbeiderpartiet, inte polisen han ville utmana). Men jag menar att dödsstraffet i nytestamentlig tid (när det inte längre är påbjudet) kan ifrågasättas på teologiskt konservativa grunder, nämligen utifrån läran om helvetet och nådatiden. I ett land där ”alla” var kristna eller man åtminstone trodde att alla var det kan man lättare förstå att dödsstraffet tillämpades också i kristen kontext – men både då och i synnerhet nu borde man förstå att man vid dödsstraff förkortar en människas nådatid och i t.ex. fallet med Saddam Hussein uppenbart riskerar att skicka människan rakt i helvetet (utan att fälla någon definitiv dom över honom). När dödandet inte är nödvändigt och betingat av omedelbart själv- eller folkförsvar, som vid krig och terrorattentat, utan i lugn och ro överlagt, anser jag inte att vi ska förkorta någons nådatid. Och att avrätta endast ångrande och botfärdiga syndare vore ju helt absurt, bortsett från att det skulle avhålla många från (åtminstone att visa) ånger och botfärdighet.
Nej, inget återinfört dödsstraff för Breivik, däremot gärna ett återinfört livstidsstraff. Livstid ska vara livstid. 21 år är inte livstid, det är missbruk av språket (rakt ut: en osanning) att kalla det så. Vi får be att Breivik blir verkligt omvänd till Gud och i förkrosselse och bot och tar emot sina blodröda synders förlåtelse – men det bör inte i sej ge honom den jordiska friheten åter (det skulle bara uppmuntra till hyckleri). Möjligheten att tidsbestämma (till 30 eller 40 år) ett från början livstidsbenämnt straff är dock inte under alla omständigheter fel.
I ett demokratiskt samhälle som vi har, är det individerna som måste komma fram till vad som gäller för överheten. Dessa är inte oberoende storheter. Detta innebär i sig ett svårhanterligt spänningsförhållande i den typ av samhälle vi har, eftersom individen är och skall vara förbjuden hämnd och hämnden å andra sidan i överhetens hand är en nödvändig plikt.
Både helt oberoende av denna oerhörda incident och i följd av den ska återinförandet av dödsstraffet diskuteras. Dödsstraff kan vi inte i vår tradition präglad av en europeisk corpus christianorum avvisa. Det allvarliga med dödsstraff är möjligheten att oskyldigt blod utgjutes – ett av de mest allvarliga ting som kan hända. Dödsstraff bör aldrig få ske vid indiciedomar även om alla i den dömande rättsinstansen personligen är övertygad om skuld, endast vid säker bevisning skall det få ske vid brott som definitivt svarar mot ett så allvarligt straff. Överheten är en Guds tjänare, en hämnare, bär icke svärdet förgäves och får inte träda ut ur sitt tjänareämbete.
Halvar och Ola, tack för samtalet! I muslimsk tradition finns en femdelad etisk skala: Påbjudna gärningar, berömliga gärningar, godtagbara gärningar, avrådliga gärningar och förbjudna gärningar. (Jag gillar den bättre än den tredelade vi ofta diskuterar utifrån: bra och dåliga gärningar samt adiafora – fördenskull är jag inte muslim, men kunde Moses ta råd från Jetro,så…).
Jag har inte velat beskriva dödsstraffet som absolut moraliskt förbjudet. ALLA straff innebär ju någon form av legalt ”övergrepp”, t.ex. kan samhället absolut ta ifrån någon hans pengar (böter) för att visa att det är fel att ta ifrån någon hans pengar (stjäla), liksom samhället kan beröva någon friheten (fängelse) för att visa att det är fel att beröva någon friheten (olaga frihetsberövande). Alltså kan samhället I PRINCIP döda för att visa att det är fel att döda – Amnesty argumenterar i blindo här.
Likväl vill jag mena att den som förespråkar dödsstraff tar på sej ett ohyggligt ansvar, och att dödsstraffet ur kristlig synvinkel åtminstone är något ”starkt avrådligt”, knappast godtagbart, alls inte berömligt och allraminst påbjudet. Överheten bär inte pistolen/k-pisten förgäves, visst, men det innebär inte att den legitima våldsanvändningen måste få en dödlig utgång vid hanteringen av fängslade mördarea. Visst, Behring Breivik har ”under en rättegångsprocess möjligheten att nås av Guds dom och nåd”. Men om han inte tar chansen utan efter allt att döma skickas till helvetet genom en avrättning – kan vi då inför ”Jesu milda ögon” säga att vi har gjort allt vi kan för den medmänniskans frälsning? Är vi ännu i nytestamentlig tid närmast SKYLDIGA att avrätta en mördare? I ”En själasörjares dilemma” av Göran Bergstrand beskrivs – visserligen ur en liberalteologs perspektiv men inte mindre gripande för det – den unge prästens fasansfulla situation när han inte når Yngsjömörderskan ”mor Anna”. Han har fått avrättningen uppskjuten en tid eftersom han inte lyckats väcka hennes samvete, och när den ändå ”måste” ske (eftersom den ”kristliga” staten inte ville erbjuda henne en längre nådatid) blir prästen tvungen att föreställa sej att den i stort sett stumma Anna ändå på något sätt måste ha blivit omvänd och stämt in i hans ”förelästa” böner och bekännelser. För annars – ja, annars…
George Bush d.y. kan väl inte ens ha föreställt sej att Saddam Hussein hunnit ta emot Jesus som sin och världens Frälsare. Ändå tryckte han på för att den nya regimen i Irak skulle avrätta honom skyndsammast möjligt. Jag kommer inte ifrån känslan av att Bush – och hela den del av kristna världen som gillade avrättningen – tog på sej ett ohyggligt ansvar för den avrättades själ. (Hur visste vi att Saddam Husseins förhärdelse var ohjälplig?). Särskilt som Bush kanske själv någon gång sanktionerat åtgärder som i världslig mening kunde tyckas förtjänta av dödsstraff – detta sagt utan att på något sätt likställa honom med Saddam Hussein.
Nej, Breivik bekymrade sej inte om sina offers själar. Men ska VI inte bekymra oss om hans nu när han faktiskt är fast och inte kan skjuta fler? Och även om han skulle bli omvänd, ja, t.o.m. själv önska bli dömd till döden, ser jag dödsstraffets (inte livstidsstraffets) avskaffande som en så god och vettig princip att jag – om än dödsstraffet per se i angivet fall vore på mitten av den muslimska etikskalan – skarpt skulle avråda från dess återinförande t.o.m. i moraliskt acceptabla situationer (där skulden är otvetydigt bevisad och den brottslige lyckligt själavårdad). Vi kan ju inte införa dödsstraff för enbart botfärdiga syndare. Och några helvetsstraff vill jag inte ens i minsta mån bli medansvarig till. Inte heller till bödelshanteringen som sådan, hur försvarlig den än kan synas jämfört med t.ex. utsorteringen av foster med Downs syndrom.
Andreas bäste du, tyvärr bygger du upp en övervåning över både naturrätt och uppenbarat Guds Ord, där vi ingenting har att göra allra minst med spekulationer om att vi med vår makt kan utöka besökelsetider för människor inklusive att vi med vår makt kan se till att moment kommer, då den trälbundna viljan hos människan är genombruten av Guds Andes tilltal och kallelse. Och allt detta nämnda skulle sedan bl.a. ske genom att vi intervenerar i de ordningar och i det överhetens mandat, som Gud har gett för att världen ska bestå tillsvidare fram till det slut han har bestämt. De kristna får inte på ett så svärmiskt sätt gå in och styra det världsliga regementets normala funktion, allra minst utifrån subjektiva tankar om hur någon ändå skall bli frälst och omvändas. Den kristna tron är inte den gemensamma nämnaren för samhällslivet, eftersom tron inte är var mans och inte kommer att bli det. (2. Tess 3:2b)
En rätt omvändelse hos oss förutsätter att vi tar till oss det som Gud har befallt i naturlig och uppenbarad lag. Detta ger inte utrymme för att vi utifrån vår andlighet och våra fromma tankar ställer om i det Gud har gett genom skapelsens ordning och genom svärdets rättmätiga makt efter syndafallet.
Nej (tack för mothugget!), vi har inte i oss själva någon makt att utöka några besökelsetider (även om vi som läkare eller poliser/militärer onekligen kan ha givits ett ansvar att som Guds tjänare – på skapelseplanet – fatta beslut rörande människors livslängd). Men det har ju redan av gammalt ansetts ovärdigt en kristen stat att i oträngt mål – och då talar vi inte om stridssituationer utan om behandling av krigsfångar eller fångar i det civila – skicka en människa in i evigheten utan tillbörlig beredelsetid. Och redan där erkänner man alltså ett visst ansvar samt en ”utökad” nådatids betydelse. Visserligen kan en människa redan vara förhärdad – och dess nådatid i egentlig mening alltså redan slut – men hur vet VI det? Om vi inte som i Gamla Testamentet fått uttryckliga dödsbeslut från vår Herre, som – mirable dictu! – inte heller de alltid var höjda över all förbön och ”diskussion” (1 Mos. 32), utan har full frihet, och idag dessutom praktisk möjlighet, att låta den dömde begrunda sina brott i fängsligt förvar, vadan denna iver att med berått mod skicka in honom i evigheten?
Det är väl snarast den som anser att några månaders dödsberedelse – med erbjuden själavård – måste räcka, som har för sej ”att vi med vår makt kan se till att moment kommer, då den trälbundna viljan hos människan är genombruten av Guds Andes tilltal och kallelse”? Jag har aldrig föreställt mej att en människa automatiskt blir evigt salig för att hon får livstidsstraff istället för dödsstraff – men i motsats till helvetets ohjälpliga plågor befinner sej ju en livstidsdömd fortfarande i nådens tid här på jorden, och huruvida människans personliga ”besökelsetid” är avslutad kan vi inte veta. Dödar vi honom/henne är den dock absolut slut. En annan sak är nödvärn mot mördare eller krigsangripare ”in action”, när liv står mot liv (även om både polis och militära vakter lär sej att i första hand oskadliggöra fienden, i andra hand avliva honom, och även om vi i en situation när det inte handlar om att försvara andra utan det bara gäller vårt eget liv har full frihet att låta t.ex. en oomvänd, mot just oss hatisk son dräpa oss som har vår sak klar med Gud istället för att i nödvärn dräpa honom. Och ett Absalom-uppror behöver visserligen krossas med våld, men sonens liv, sedan han hjälplös blivit hängande, inte nödvändigtvis tas – särskilt inte i nytestamentlig tid. Fördenskull bär inte överheten svärdet/batongen/k-pisten förgäves).
Och jag skulle nog säga att vi kristna i Sverige/Finland, där dödsstraffet i gångna tider varit så sorgligt missbrukat – som om vi ännu i nya förbundets tid vore förpliktigade att tillämpa Moselagen i dess borgerliga del! – har ett särskilt ansvar och en särskild plikt att förklara oss inför de ”oomvända”. Tål vi inte att Behring Breivik får leva för att han, förvisso, kan påverka människor på ett sataniskt sätt, så vet ju alla historiskt bildade hur ”vi” lutheraner i Sverige/Finland under 1600-talet lät avrätta människor för att de förnekade exempelvis treenigheten och/eller jungfrufödelsen (en man från min pappas hemsocken Byske hade i fyllan råkat undslippa sej att Josef nog var biologisk far till Jesus => halshuggning). Och alla drakoniska hädelseparagrafer ”vi” haft och stött har ju haft det vällovliga syftet att, förutom straffet av själva missdådaren, förhindra vidare spridning av läror som riskerar att störta människor i den eviga osaligheten. Jag påstår INTE att du Halvar eller Ola vill återinföra dödsstraffet för hädelse, men jag menar att kristna och evangelisk-lutherska inför vår sekulariserade samtid ärligt borde redovisa vilka straffskalor vi vill återinföra eller höja (gäller både nämnda hädelseparagrafer men t.ex. även fosterfördrivning: det går ju an att säga att vi är emot, vilket vi bör och det med kraft, men vilken straffpåföljd är rimlig att kräva om vi åter vill se en principiell kriminalisering? Dödsstraff – vilket vi ju har haft en gång? Livstid? Eller ända ner till straffrihet för kvinnan under en period?). D.v.s. ur övriga samhällsmedborgares perspektiv: Hur ”farligt” vore det om ”vi” mot alla odds fick politiskt inflytande igen?
Det gäller att på det principiella planet vara överens innan vi går in på enskildheter. Naturligtvis har dödsstraffet missbrukats och missbrukas på olika håll i vår värld idag, vilket är oerhört belastande för de inblandade och bör fördömas av alla rättsinniga. Det finns en som till slut dömer också över det. Klart står i alla fall att vi inte vare sig utifrån den naturliga lagen eller med Bibeln i hand (om vi fokuserar på vad den verkligen säger om överhetens rätt och plikt) kan säga att dödsstraff inte alls får finnas.
Här gäller att gå emot företeelsen missbruk (och det är verkligen inte de nordiska staternas problem idag) i första hand med de två teser jag nämnde. En dom som bygger endast på slutsatser av indicier utan oemotståndliga absolut vattentäta bevis får inte vara grund – det måste säkerställas att oskyldigt blod inte utgjuts. Och för det andra: ett så allvarligt straff får endast utmätas då brottet är så gravt att det verkligen svarar mot detta stränga straff.
Att dödsstraff vid tillämpning i en rättsstat innebär en korrekt rättegångspraxis inklusive därmed tid för den dömde att bereda sig för uppbrottet är självklart förutsatt.
Ja, missbruket upphäver inte nödvändigtvis bruket. På samma sätt upphäver inte dåliga argument nödvändigtvis tesen. Jag avvisar Amnestys argumentation mot dödsstraff, och håller det inte för absolut stridande mot Guds bud (femte budet är inte mer tillämpligt här än sjunde budet mot bötesstraff). Däremot försvarar jag som framgått tesen att det av andra skäl vore olyckligt/avrådligt snarare än neutralt/godtagbart att återinföra det.
Förstår jag er Halvar och Ola rätt menar ni dock inte bara att det (dödsstraffets återinförande, även i fredstid) vore godtagbart utan t.o.m. (i fall som detta) berömvärt/tillrådligt. Men ser ni det dessutom som befallt (utifrån t.ex. Rom. 13), så att en kristligt präglad överhet MÅSTE tillämpa dödsstraff, och så att en kristen som politiskt arbetar emot dödsstraffet går emot Guds klara ord?
Jag lämnar frågan huruvida denna ev. lärodifferens borde vara kyrkoskiljande; själv är jag beredd att acceptera kyrkogemenskap även med trossyskon som är för ett återinfört dödsstraff – såtillvida är vi på samma sida gentemot folk som menar att dödsstraffsförsvar automatiskt ”straffar ut” kristna bröder – men jag skulle argumentera starkt emot dödsstraff även utifrån ett kristligt/pastoralt perspektiv. Och i ett läge med ev. återinfört dödsstraff skulle jag argumentera för en så restriktiv användning att det i praktiken åter blev ”out of date” och bödelsyrket vilande. Visst, jag skulle i princip kunna tänka mej avrättning av en både otvetydigt överbevisad och lika tydligt botfärdig mördare, som kanske t.o.m. själv skulle föredra avrättning framför livstids fängelsestraff. Men vem ska samhället anställa och utbilda för att hålla i ”yxskaftet”?
Tack dock för en öppen och ärlig diskussion i ett svårt ämne! (Har bloggaren något att tillägga?).
Alla är överens om att det Breivik gjorde är på allt sätt förkastligt och förfärligt. Mord är det värsta brott lagen känner.
Det är rätt och riktigt att människor blir upprörda och reagerar, och glädjande i bedrövelsen att man ännu orkar reagera.
Men, varför saknas konsekvensen?
Varför är inte alla lika upprörda över alla de tusentals ännu mycket yngre människor som avlivas i Norden varje år,lika kallblodigt som någonsin Breivik tog livet av sina offer?
Kära vänner!
Är i Bromarf och har inte haft möjlighet att följa med debatten på grund av BHT (Bromarf High Technique), som innebär att internet-uppkoppling är ett problem.
Vid tillfälle ska jag läsa och ev kommentera. 15.08 ”normaliseras” livet igen.
hälsn Henrik