Henriks kommentarer

Vi står inför en i många avseenden avgörande vår. Valen till kyrkomötet och stiftsfullmäktige är stora linjeval. En blick på ”kom allas hemsida (www.tulkaakaikki.net) visar att man satsar mycket starkt och målmedvetet på att försöka få strategiska platser i kyrkans beslutande organ.

Jag förordar naturligtvis öppenhet och åsiktsfrihet, men jag kan inte låta bli att sörja över flera namn som jag inte hade väntat mig att finna på hemsidan. Goda synpunkter finns i en del inlägg, det ska erkännas, och på många sätt präglas inläggen av optimism och framtidstro som säkert är mera smittande än det magsura jämrande som ofta förekommer på konservativt håll.

Men ändå ser jag på utvecklingen med stor oro. När man läser programmet, de värderingar som denna gemenskap står för, blir man nog mycket betänksam. Det är nog väldigt flummigt, och på flera och avgörande punkter ett avståndstagande från klassisk kristendomsförståelse.

De tre vågorna

Jag tycker man nu i kyrkan ser tre olika vågor, som på många sätt utgår från samma oroscentrum. Den första vågen, historiskt sett, gäller ämbetsteologin. Beslutet 1986 var nog ett större beslut än många tror. Själva argumentationen har ju mycket gått ut på att förklara varför man inte behöver ta de nytestamentliga texternas ord på allvar, varför texternas nej idag måste förstås tvärtom. Man hävdar ju att texternas intention idag resulterar i ett annat utslag än på NT:s tid. Kärleken till medmänniskan, anstötligheten, rättfärdighetstänkadet – nu krävs andra lösningar. Inte den bibliska formen, säger man, men intentionen, innehållet.

Den andra vågen handlar om homosexualitet, eller tydligare sagt särskilt om välsignelse av registrerade par, detta på grund av att man förnimmer att det direkta steget till ett homosexuellt äktenskap är för känsligt i dagens läge. Men det är nog uppenbart att det är till det som vågen skall bära kyrkan. Man slås också av likheten i argumentation mellan de båda frågorna ämbetsteologi och sexualetik. I vartdera fallet har man t.o.m. talat om det två korgarna, trons och kärlekens korg (tron representerar det oföränderliga, kärleken det som förändras). De nu aktuella diskussionerna kring frågan om välsignelse av homosexuella par har avslöjat släktskapet med argumentationen i ämbetsdebatten.

Märkligt är det nog att läsa kyrkostyrelsens utlåtande (se kyrkans hemsida och kyrkostyrelsens protokoll) om en s.k. inre adoption, när ena föräldern inlett eller lever i ett homosexuellt förhållande. Då skriver kyrkan att en förutsättning är att förhållandet är registrerat! Man vill inte tro vad man läser. Att ett barn kan ha två juridiska föräldrar av samma kön, med kyrkans bifall! Måtte detta nu väcka människor till insikt om att steg för steg är vi på väg åt helt fel håll. I skapelseberättelsen heter det att Gud skapade människan till sin avbild, till man och kvinna skapade han dem.

Den tredje vågen tycks bli missionsteologin. Och denna fråga är utan tvekan den allvarligaste och mest ödesdigra. Här rör vi oss vid trons centrum. Nu ifrågasätts det egentliga missionerandet, att evangeliet skall leda en människa till tro på Kristus, till att genom dopet och tron införlivas med Kristi kyrka. Betecknande är att både i vårt land och t.ex. i Sverige börjar man nedmontera missionen genom att låta den övergå i internationell hjälp, och ”kyrkan utomlands”. Det handlar mycket om arbete mellan kyrkor i olika länder, inte längre om att sända missionärer. Och ändå finns det över 2 miljarder människor som aldrig hört evangeliet! Och många kyrkor slutar att sända missionärer!

Kyrkans tsunami

Jag tror att dessa frågor kommer att bli kyrkans tsunami. Jordbävningens centrum, som förorsakar dessa ödesdigra vågrörelser, är Bibelns ställning inom kristenheten. När man inte längre frimodigt och entydigt säger att Bibeln är Guds Ord utan på sin höjd enbart att Bibeln innehåller Guds Ord, när inte längre reformationens två principer materialprincipen och formalprincipen gäller med högsta prioritet, utan dessa ersätts och överkörs av kyrkans beslut (jfr talet om kyrkans ordning), handlar det nog om en kommande katastrof för kyrkan. Jag är rädd för att det inte är överord.

Senast idag läste jag i en nyutkommen bok om Bibeln som sades vara en kakofoni av röster, av oeniga röster. Synoptikernas jesusbild och Johannesevangeliets syn på Jesus är inte olika nyanser av samma program, de är helt oförenliga, får man veta.

Nonsens.

Betecknande är också prästutbildningen. Den största finska kyrkliga tidningen Kotimaa skriver på paradsidan i sitt färskaste nummer att prästen kommer inte längre från den inre kretsen. Detta kanske ses som ett plus. Men tyvärr menas inte det faktum att någon som inte tidigare varit i församlingsverksamheten kommit till tro. I all kristen teologi har alltid kallelsen till kyrkans ämbete riktats till kyrkans medlemmar, kända för gudsfruktan och kristligt nit. Därmed inte någon dom över dem som ”utifrån” kommer till tro och får kallelsen till att på heltid tjäna Kristi kyrka. Men kännedom om och medlemskap i den kristna gemenskapen måste ses som en merit, som en förutsättning.

De tre vågorna, som tydligt växer i styrka i ett märkligt crescendo, avstannar inte av sig själv, utan måste bemötas av Jesu ord och exempel i Matt. 4: Gå bort Satan, ty det är skrivet. Det var endast detta som fick den onde att vika.

Nu vill jag genast anteckna att även om jag tror att det finns ett släktskap mellan dessa frågor innebär det uppenbart inte att alla ser alla frågor på samma sätt. Det finns säkert de som accepterar kyrkans nya ämbetssyn, men som inte kan godta en från klassisk kristen tro avvikande hållning i fråga om homosexuella par. Jag vill inte utdöma någon medkristens tro – det har jag ingen fullmakt att göra, och inget intresse av det för den delen heller.

Alternativet – vad är det?

Jag tror att vi nu står inför hotet att kyrkan förlorar sin kristna identitet. Den blir föremål för en blandning av humanism, synkretism och allmänt tyckande. Därför är de kyrkliga valen nu oerhört viktiga. Dessa skall särskilt förberedas i bön.

Det är också viktigt att avvisa angreppen på Guds klara Ord, om det sedan ger utdelning i form av uppskattande insändare i dagstidningarna kan ju var och en fundera över. Men här kan vi inte svika.

Det är ingen idé att ständigt käbbla om kvinnliga och manliga präster, det är mera meningsfullt att försöka leva enligt Guds vilja konkret. (Jag avvisar inte samtalet, utan käbblet). Jag tycker inte heller att man skall fokusera på de homosexuella, ungefär som om de skulle utgöra det egentliga problemet. I stället är de en fråga för själavården, för samtal och medmänsklighet. Men utgångsläget och grunden för alla samtal måste vara vad Guds Ord säger. Guds vilja är god, som Gud själv. Att locka människor bort från Ordets väg är inte kärlek. Det gäller alla människor.

Missionsfrågan är en order, och den kan inte upphävas av någon människa. Man kan diskutera former för evangelisation och mission, man kan påpeka betydelsen av att inte binda evangeliet till någon bestämd (t.ex. västerländsk) livsstil. Man kan också visa respekt och aktning för personer av annan trosbekännelse. Men man kan inte därmed avstå från själva grundtonen i evangeliet:

Och i ingen annan finnes frälsning; ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta.”

Det är Jesu ord ”frukta icke du lilla hjord, ty det har behagat er Fader att ge er riket som nu ska gälla.” Men detta ord måste vi förena med bönen om att av nåd få tillhöra denna hjord. Och att Gud ska leda oss rätt om och när vi far vilse.

En stor och helt avgörande tröst i sammanhanget är att det inte är på oss människor det beror.

Det är som det heter i en gammal psalm:

Din sak det är, o Jesus Krist.

Henrik

Inga kommentarer hittills | Kommentera!

Comments are closed.