I många inlägg på olika bloggar och även i någon mån i kommentarer på denna blogg har man enligt min mening inte tillräckligt betonat en aspekt.
Den traditionella ämbetssynen har varit kyrkans genom århundraden. Idag säger man att en polarisering skett och de som förfäktar den har blivit färre (stämmer troligen) men också radikalare (jag ifrågasätter detta). Man säger ofta att läget nu är det att man inom våra kyrkor har blivit allt mera förstående för ämbetsbeslutet (i Sverige 1958 och i Finland 1986) men en liten, men högljudd grupp är kvar och dessa har blivit mycket mera oresonliga.
Jag tror att utvecklingen snarare är denna: kyrkans beslut accepterades ”försiktigt” till en början. Man kom överens om ”körregler” och var beredd att ge minoriteten rum. När de kvinnliga prästernas antal har ökat och man har börjat ”vänja sig vid” att prästen kan vara en kvinna, uppfattas den gamla synen som allt mera radikal därför att man själv har förändrats.
Jag tror att jag kan säga att jag började som präst 1972 med helt samma teologi som jag har idag. Jag har inte förändrats, men jag har under min snart 36 år som präst sett både den ena och den andra förklara varför man sadlat om.
Jag antar att man får se samma utveckling i frågan om välsignelse och annan acceptans (i etisk mening) av samkönade par.
Det som kanske har förändrats är att man vänjer sig och anpassar sig, åtminstone i känslan.
Lyssna på Ringaren med Hasse Alfredsson, helt suverän svensk humorist. När du lyssnar på den på youtube, märker du sannolikt att många av hans ”roligheter” bygger på en ”skam” som inte längre existerar.
Han driver med att pastor Jansson, denne värdiga representant för Svenska kyrkan, inte har bestämda åsikter om någonting, att han inte kan buden, men har sett filmen i vart fall. Han säger att pastor Jansson ska gifta sig med pastor Blomdahl (det föranleder en reaktion på den inspelning jag har), pastor Eva Blomdahl. Han måste liksom förklara sig, för man han inte vant sig vid tanken – det var ännu då (1962) en vits.
Sedan talar Hasse A. om att de skulle gifta sig civilt, och att rådhusvaktmästaren sade att visst var bråttom. Inför de kommentarerna vågar jag påstå att sådant knappast skulle nämnas längre: att ett par, inklusive en präst, väntar barn innan de är gifta, som sambopar.
När man hör denna -som jag tror – allvarliga satir om kyrkan och oss präster, tror jag att man märker hur Hasse Aldfredsson redan då såg trenden som nu blivit ödesdigra, ”den moderna prästen” som inte hade någon kristen teologi, olika moraliska och etiska frågor som totalförändrades under några decennier, skammen över det som är fel men som nu är helt borta.
Tyvärr måste jag tillstå att jag märker att ”man vänjer sig”, känslomässigt accepterar man i alltför hög grad det ena och det andra, och omformas kanske.
Men aposteln säger: Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom. Rom. 12:2.
I grundtexten används ordet ”sysschämatizo” som betyder att anpassa sig, att gå in under samma schema som finns i tiden.
Det är detta schema, den ideologiska förändringsprocess, som nu pågår. Vi får nya värderingar, som inte alltid är bibliska.
Ett vanligt argument, som är viktigt att reflektera över tillräckligt seriöst, är just det som nämns i någon kommentar (se föregående inlägg), nämligen att man med Bibeln motiverat apartheid och mycket annat.
Men jag tror faktiskt att det inte träffar här. Ämbetsteologiska ställningstaganden har nog djupare rötter än så. Förutom sekulariseringen och accepterandet av tidens modeller är bristande bibelteologiska insikter det största hotet. Och dessa ackompanjeras av alla de ”argument” som vi präster genom dåligt ledarskap med självtillräcklighet och maktmedel förser folk med.
Lyssna på Ringaren. Hör den profetiska tonen, den seriöst menade kritiken av de trender som redan var synliga i början av 1960-talet? Finns det något som inte är aktuellt idag?
http://www.youtube.com/watch?v=8DJ6aEWusQ0
Henrik