Svara, svara nu!
“Det ringer på telefonen. Svara, svara nu!”
Denna (riks)svenska ringsignal började jag tänka på när jag läste arbetsgruppens betänkande Kyrkan och registrerade partnerskap, som gavs offentlighet igår.
Det ringer på telefonen.. (eller i telefonen som vi skulle säga i Finland). Men ingen svarar, eller kanske svarar någon, men telefonen blir liksom liggande.
Det finns en uppenbar beställning på detta – det är onekligen en av de frågor som väcker det största intresset. “Det ringer på telefonen.” Alla frågor, alla vill veta, frågeställningen alla talar om.
Det har talats och skrivits så mycket om kyrkan och de homosexuella att folk börjar vänta på svar: svara, svara nu!
Nu kanske mångas bedömning av betänkandet blir att kyrkan inte kan svara. Det sades för övrigt också, för frågan är svår – vilket är sant – därför tar det mycket tid. Ärkebiskopens bedömning var att den mest optimistiska tidtabellen handlar om kyrkomötets höstsession i november 2010.
Till en del är det nog märkligt. I fyra år har en arbetsgrupp grunnat på svaren och frågorna. Det man sedan kommer med är ett betänkande, där man på närmare 200 sidor refererar olika ståndpunkter utan att dock komma till någon egentlig slutsats. Varför?
Jag tror alla parter nog är medvetna om att en del av sanningen är att kyrkan inte kan svara. Det finns ingen enighet i kyrkan och brytningen är så pass stark att man vill hantera den försiktigt. Det finns förstås något riktigt i en viss försiktighet, för det handlar om en svår och känslig fråga.
Men jag kommer inte ifrån att dokumentet konstaterar helt tydligt att detta inte är förenligt med Bibelns ord. Då tycker man ju att frågan i en kristen kyrka borde vara avgjord. För man måste kunna säga det Bibeln så tydligt säger.
Men frågan tycks inte vara avgjord. Man har dessutom de senaste åren infört en ny term “ansvarskännande homosexualitet”, och hävdar att Bibeln inte kände till detta. Vår frågeställning gäller således en annan form av homosexualitet än den de bibliska texterna tar avstånd från. Men ju mera man läser betänkandet, desto mer grips man av intrycket att det svåra är att tidens röster och de bibliska texterna är oförenliga.
Jag tror att det lätt går att påvisa att detta med en ansvarskännande, osjälvisk och uppoffrande homosexuell kärlek inte var något okänt för antikens människor. Mera därom och utförligare därom i ett annat sammanhang.
Men all diskussion om motiv och attityder blir irrelevant när det helt enkelt heter: Du skall inte ligga med en man som en man ligger med en kvinna. Det är avskyvärt. (3 Mos. 18:22) Ingen påstår väl att all sexualitet i GT handlar om prostitution eller våldtäkt!? Sanningen är nog den att det finns en enhetlig linje genom hela Bibeln, både GT och NT. Det kan varje bibelläsare förvissa sig om.
Inget svar?
Men frågan är om arbetsgruppens betänkande är så svarslöst som det först förefaller. Det märkliga är ju att man gör upp en lista på över tio (12) olika alternativ, men stannar för ett enda. Man förbigår oproblematiskt sådant som man skulle bevisa, nämligen om det är kristligt och etiskt hållbart att en kyrkligt anställd lever i ett registrerat parförhållande. Man konstaterar att det inte finns några juridiska hinder, men det var ju inte det som var frågan.
Svaret bakom frågorna
Betänkandet föreslår inte att någon ny lag stiftas som skulle stadga att präster och anställda inte får leva i ett registrerat parförhållande. Detta har kyrkomötet nyligen förkastat.
Man föreslår inte heller att ett formulär för välsignelse av registrerade parförhållanden införs i kyrkolagen och -ordningen. Detta skulle sannolikt inte få 3/4 majoritet i kyrkomötet.
Min iakttagelse blir att problematiken kretsar kring vad som kan tänkas gå igenom i kyrkomötet. Men detta avgör ju inte sakfrågan, eller borde inte få avgöra.
Nu föreslår man inte ett formulär, för ett formulär skulle inte få kvalificerad majoritet. Dessutom, om det trots allt skulle godkännas, skulle ett formulär i kyrkohandboken bli en rättighet. Kyrkans medlemmar har rätt att få del av handbokens formulär. Men “baksidan” av ett formulär är att en rättighet för kyrkans medlemmar blir en skyldighet för kyrkans präster.
Samtidigt vet man ju att en stor grupp präster, kanske ännu t.o.m. flertalet präster (?) skulle vägra välsigna ett registrerat parförhållande, åtminstone skulle man inte viga till äktenskap, vilket snart kan bli aktuellt även hos oss. Denna vägran skulle sedan leda till nya rättegångar, med diskrimineringsdomar som följd. Detta vill man undvika, av helt förståeliga skäl.
Nu påstår jag inte att denna tolkning är helt oproblematisk, men jag finner att betänkandet öppnar för den tolkningen. Så har också flera andra teologer bedömt det. Bedöm själva, läs betänkandet och se.
Trots allt ger betänkandet ett svar. Man utgår från att själavårdssynpunkter kan legitimera förbön och välsignelse. Detta problematiseras inte utan man föreslår att biskopsmötet skall ge pastorala direktiv. Naturligtvis kunde dessa innehålla att en präst vänligt men bestämt skall avvisa möjligheten till välsignelse av registrerat partnerskap, vilket ärkebiskopen konstaterande.
Men hela betänkandet ger ett tydligt svar åt helt annat håll. Man väntar inte på pastorala direktiv, som inte leder till något, utan tvärtom på ett sätt att hantera välsignelsen, dock så att den inte ger intrycket av att vara ett formulär (se ovan).
Det problematiska är dock att man inte svarat på den etiska huvudfrågan: är det etiskt i kristen mening att välsigna registrerade parförhållanden?
I betänkandet beskrivs välsignelsen på bl.a följande sätt:
“Välsignelse är en viktig del också av den lutherska kyrkans verksamhet. Välsignelsens betydelse har emellertid i lutherdomen uppfattats annorlunda än till exempel i den romersk-katolska eller i österns ortodoxa kyrkor. Den lutherska uppfattningen har betonat att kyrkan välsignar människor och inte föremål. Till exempel betraktas välsignelse av en kyrkobyggnad eller ett hem som en välsignelse av de människor som verkar i dem. Välsignelsen betraktas som förmedling av Guds välsignelse. Som tecken på detta läser man en bibeltext, av vilken Guds bud och löfte för det som välsignas framgår. Då man välsignar ett äktenskap är löftet om fortplantning och uppfostran av barn viktigt. De äkta makarna välsignas att ta emot den gåva Gud har utlovat och att sköta den därmed förknippade uppgiften i familjen."
Därmed blir ju den primära frågan: var i Bibeln finns det bud eller det löfte som talar om att Gud vill detta?
Biskop Heikka ansåg att välsignelse inte betyder att man godkänner det man välsignar, medan ärkebiskop Paarma tydligt tog avstånd från den uppfattningen och hänvisade just till betänkandet, sid. 109:
6.5.1 Välsignelsens betydelse:
"Till sin grundkaraktär är välsignelsen Guds handlande. Den är inte endast ett uttryck för acceptans eller en önskan om välgång människor emellan. Den är ett Guds handlande, som ansluter sig till hans bud och löften. Därför åstadkommer den det den nämner…" (s.109)
Jag tror alltså att det första intrycket blir att kyrkan inte kan svara på frågan om partnerskap och välsignelse. Detta gör kanske alla besvikna, både de som hade väntat sig ett bejakande av välsignelse av partnerskap och de som inte hade hoppats att kyrkan skulle gå in för något som uppenbart strider mot Bibelns ord.
Men vid närmare genomläsning får man ändå ett svar. Ett svar som – medvetet eller omedvetet – framförs på ett lågmält sätt, men som nog är ett ställningstagande för att de välsignelser som redan förekommit och förekommer skall få fortsätta. Detta intryck bekräftades genom det som en av de sakkunniga i arbetsgruppen sade i en direktsändning i radion idag.
Också prosten Liisa Tuovinen signalerade i dagens direktsändning i radio att hon “för sitt samvetes skull” är beredd att fortsätta. Ärkebiskopen har visserligen uppmanat prästerna att vänta tills kyrkan tagit ställning, men alla kommer förmodligen inte att vänta.
Färdiga svar?
Det kanske också finns de som menar att vi på vårt håll har för färdiga svar. Också detta kan innehålla sådant som är berättigat. Det berättigade i påståendet gäller då inte substansen, men väl sättet att bemöta homosexuella människor.
Det är viktigt att betona att kyrkan ser äktenskapet, förbundet mellan en man och en kvinna, som det enda kärleksförhållande mellan två människor som kyrkan kan och skall välsigna.
Det skulle finnas mycket att tillägga, men det går inte att förlänga detta i det oändliga. Mycket av det som jag ville säga här, finns i teol.dr Sammeli Juntunens fina artikel i boken Homoseksuaalisuus kristillisessä ihmiskuvassa ja lainsäädännössä (Homosexualiteten i människosynen och lagstiftningen, Kyrkans forskningscentral). Det handlar om att pastoralt möta homosexuella medmänniskor.
Svaret på frågan om kyrkan skall välsigna registrerade parförhållanden eller i framtiden förrätta vigsel av könsneutrala äktenskap, har kyrkan redan i Guds Ord, ett svar som kyrkan som kristen kyrka har förbundit sig till. Om man bara vill, eller vågar, säga det. Det har en mycket stor betydelse för en långt större grupp människor än de, som frågan i första hand berör.
Men hur detta skall sägas kristligt och medmänskligt är den verkliga utmaningen för kyrkan i denna sak, som både kan och skall diskuteras.
Henrik