Henriks kommentarer

Av förekommen anledning följde jag med TV-gudstjänsten idag från slottskapellet. Kung Carl XVI Gustafs 60-årsdag firades med gudstjänst.

Överhovpredikanten Henrik Svenungson talade centralt och vackert till de närvarande. Det var en fläkt från den svenska kyrka jag under åren så ofta mött.

Hans centrala och varma förkunnelse gick säkert till hjärtat.

Sådana röster, som också finns i Svenska kyrkan, är hoppfulla livstecken. Kanske skall Gud i sin nåd låta en frisk gren växta upp från det träd som man trodde var dött. Det hoppas vi, och många svenskar!

Henrik

I Kyrkans tidning (i Sverige) man man bl.a läsa om att domprosten Hakon Långström i Stockholm avgår i protest mot biskop Caroline Krooks agerande i samband med den kontroversiella utställningen Corpus Christi.

För att den omdiskuterade fotoutställningen Corpus Christi ska kunna visas på Kulturhuset har Svenska kyrkan på nationell nivå bidragit med 300 000 kronor och Stockholms stift med 100 000 kronor.

Hakon Långström säger:

När Hakon Långström via nätet tog reda på vad för slags utställning det är som ska visas och fick tag på utställningskatalogen, säger han att han blev ännu mera bestört.
– Den innehåller bilder som jag tycker är alldeles förskräckliga. Här efterbildas Leonardo Da Vincis nattvardsscen där Jesus instiftar nattvarden. Men så i förgrunden ställer man upp ett par som idkar oralsex med varandra. Och det finns bilder med kvinnor som är fastbundna vid kors och andra mycket kontroversiella bilder.

—–

Här är ju problem många. Det största problemet är inte att biskop Caroline Krook har förbigått domprosten, som ändå är den som ansvarar för vad som sker i församlingen.

Det största problemet är att kyrkans medel används för att sprida en sådan utställning som innehåller anstötligt material. Det är redan andra gången Svenska kyrkan skakas av en skandal, för något mindre handlar det ju inte om. Den förra utställningen (Ecce homo) gav upphov till en väldig diskussion. Caroline Krook är nu arg på Hakon Långström för att han gjort det som han kritiserat: bidragit till att också denna utställning väcker anstöt och blir föremål för diskussion.

Ofattbart!

Har inte tanken slagit henne att problemen inte är reaktionerna på grund av utställningen, att det faktum att utställningen äger rum. Enligt uppgift skulle den inte ha blivit av om inte kyrkan i brådskande ordning och på ett sätt som tog många medansvariga på säng, skyndat till med 400 000 kronor!

Häromdan läste vi hur två av svenska kyrkans präster gifte sig och nu kräver att deras äktenskap skall erkännas som äktenskap i Sverige, samt att de skall få kyrklig välsignelse med stor fest efteråt.

Och nu detta med utställningen. Vad driver dem som vill producera sådant??

Kan man komma närmare den avfallna kyrka som beskrivs i Uppenbarelsebokens slutkapitel??

Jag tror inte denna fråga är en fråga där kvinnor och män är i olika läger. Däremot finns det säkert sådana kvinnor och sådana män som förespråkar sådana evenemang. Men det finns många som reagerar mot detta, både kvinnor och män.

Jag vill gärna passa på tillfälle att ge ett erkännande åt många feminister: glädjande aktivt, målmedvetet och mänskligt har man krävt åtgärder mot pornografin, särskilt sådan som innebär att barn utsätts för sådant! Sådant engagemang kan man inte annat än högakta!

Henrik

I samhället och i kyrkan har sedan länge förts samtal om värden. Man har tänkt efter, vilka värden det är som garanterar en lugn och rättvis utveckling iframtiden. En sådan analys bör utan tvekan uppmuntras. Man skulle undvika många tvister och oroligheter, om man hade spelregler som gällde för alla och som man mitt i vardagen också försökte förverkliga. Man borde inte äventyra en under årtionden uppbyggd nationell enhet genom att underminera de hållbara värden som uppnåtts – fast man givetvis dåd och då måste göra nya tillämpningar i nya situationer.

Nämnda värdesamtal har framskridit någorlunda värdigt i tämligen stort samförstånd. Ibland har något skjutit över målet, men utifrån sett tycks allt vara i god ordning. Personligen plågas jag dock ibalnd av den misstanken, att man håller på att tappa bort själva värdena mitt i sitt samtal om dem. Ofta framhåller man högtidligt ”demokratiska värden”. Denna term synes vara passande och meningsfull. Det är som om alla visste exakt vad man talar om. I själva verket kan demokratin, hur värdefullt ideal den än representerar, aldrig utgöra statens värdegrund. Demokratin är endast ett sätt att regera som under historiens gång har visat sig vara mycket användbart. I dess hägn har myndiga medborgare rösträtt, man väljer åtminstone för det mesta erfarna politiker till beslutsfattare och verkställare. De agerar till hela samhällets bästa; om inte förlorar de sina platser vid nästa val. Så fungerar demokratin.

Det sagda har dock i sig ännu inget med ”värdegrunden” att göra. Låt oss bara tänka på allt man beslutat om i ”demokratins” namn. Man har accepterat fri abort, registrering av partnerskap, en nästan obegränsad spridning av pornografi, söndagsöppna affärer, en ekonomisk tillväxt utan hänsyn till naturen och miljön, besparingar i åldrings- och sjukvården och barnens skolundervisning etc. Dessa beslut säger något om den verkliga ”värdegrund”, som styr samhällets demokratiska beslutsprocess. Därför duger aldrig demokratin till statens värdegrund. Snarare leder talet om demokratin samtalen i alldeles fel riktning. Man far vilse, eftersom man styr kursen – bildligen talat – efter ”kon som rör sin fritt i hagen”.

Ibland har man som en viktig värdegrund velat lyfta fram lagen och domstolarnas beslut enligt den. Man kan väl inte hamna så värst snett, kan det tyckas, om man rättar sig efter lagen. Utan att här ta ställning till om själva lagen möjligen kunde vara orätt, skulel jag vilja peka på toppjuristen Matti Wuoris intervju i Helsingin Sanomats NYT-bilaga (32/2004). Han säger rent ut, att nuvarande ”moraliska problem ofta har fördummats till lagfrågor”. Det var inte illa sagt! Om jag t.ex. nästan medvetet med bil körde på en fotgängare, som gick mot ”röd gubbe”, gjorde jag som förare då något orätt? Nej, inte enligt samhällets lag men dock enligt Guds, och även enligt allmänt rättsmedvetande och kanske också enligt mitt samvete. Just därför kan inte samhällets lag ersätta moralen. I samtalen om värdegrunden måste man borra vida djupare. Vår gamla katekes talar inte för intet om att ”under sken av lag och rätt” göra nästan orätt (9:e budets förklaring). Där är ett tydligt moraliskt ställningstagande!

Liknande skensamtal för man nu i kyrkan också. Hur ofat hänvisar man inte t.ex. i ämbetsfrågan till kyrkomötets beslut 1986. Många präster och alla biskoparna, åtskilliga och mindre vanliga församlingsbor går och gömmer sig bakom lagen för att slippa ifrån en grundlig teologisk analys. Tydligen tänker de numera ofta inte alls på problemet utifrån sanningsaspekten. För dem är det nog, att deras uppfattning i ämbetsfrågan är s.a.s. lagenlig. Här inträffar just det som Matti Wuori i ovannämnda intervju varnat för: att moraliska problem fördummas till lagfrågor. Var det just inte samma sak som vår Herre och Frälsare varnade för i sin bergspredikan: ”inte skall var och en som säger ’Herre, Herre’ till mig komma in i himmelriket utan den som gör min himmelske Faders vilja.” (Matt. 7:21)

Det känns numera ofta som om man ”pratade om det som saknas”. Värdesamtalet lider nämligen ofta av total tomhet på värden. Eller för att fritt anknyta till grekisk filosofi: ”Allt flyter” (panta rei). Det finns inga fasta värden, endast sådana som gäller tills majoriteten besluter om något annat. Därför försnävas värdesamtalet gång på gång till vad det allsmäktiga folket för tillfället vill och önskar sig. Utan att vidare blanda mig i saken konstaterar jag blott kort: Det är efter dylika värdesamtal vi har fått sekulariseringen, kulturrelativismen, postmodernismen, normrevolutionen etc. Allt finfina begrepp men fullständigt blottade på värden – därför må de stå oöversatta!

Den ryske författaren Fjodor Dostojevski träffade rätt, då han skrev: ”Finns det ingen Gud, blir allt till sist tillåtet.” Den grekiskfödde, svenske författaren Theodor Kallifatides har uttryckt samma sak svårare men minst lika bra: ”Alla försök att skapa en moral utan en metafysisk auktoritet har misslyckats.” Under 1900-talet har den ateistiska, materiella värdegrunden tagit sig gestalt i än marxism och än fascism, nazism, socialism eller kapitalism. Resultatet har slutligen – förr eller senare – blivit fulståndigt kaos. Inte ens folkväldet, demokratin kan rädda oss därifrån. Nya testamentet berättar hur folket (grek. demos) till sist böjde sig för översteprästernas och de skriftlärdes skickligt uttänkta plan att ”bemäktiga” sig och ”ta fast” (grek. kratein) Jesus (Mark. 12:12). Något liknande berättas det att t.o.m. hans närmaste planerade (Mark. 3:21). Som sämst är demokrati just detta: folket strävar att bemäktiga sig Gud, behärska honom, styra hans skapelse efter sitt eget godtycke. Denna strävan har dock gång efter annan slutat med uppenbar katatstrof. Man har aldrig lyckats nå upp till himmelen med sitt Babels-torn-bygge.

Ett verkligt värdesamtal är alltid djupast sett teologiskt. Man kan i längden inte gå förbi frågorna om Gud och de kristna värdena. Vårt emblem, den blåvita flaggan, avbildar skönt, vad vårt folks värden grundar sig på. Tar man bort korset, återstår blott ett skynke, som faller allt mer i trasor i blåsten och stormarna. Någon torde vilja invända, att man i det moderna värdesamtalet över huvud inte längre deltar med religiösa synpunkter. Men den som har insett, att man med demokratiska beslut aldrig någonsin kan skapa bestående värden, skall säkert instämma i, att först när de religiös synpunkterna kommer till tals börjar det verkliga värdesamtalet.

Timo Laato

översättning: Pekka Heikkinen

Yhteiskunnassa ja kirkossa on käyty jo pidemmän aikaa ns. arvokeskustelua. Pohditaan, millaiset arvot takaavat vakaan ja oikeudenmukaisen kehityksen tulevaisuudessa. Tällaista pohdintaa kuuluu ehdottomasti tukea. Monilta ristiriidoilta ja rauhattomuuksilta vältytään, jos on kaikkia sitovat pelisäännöt, joita arjen keskellä käytännössä myös pyritään noudattamaan. Vuosikymmenten saatossa rakennettua kansallista yhtenäisyyttä ei pitäisi vaarantaa murentamalla kestävää, perinteistä arvopohjaa – vaikka väliin uusia sovelluksia uutena aikana tietysti tarvitaan.

Kutakuinkin näin se arvokeskustelu kulkee ja etenee arvokkaasti, hyvässä yhteisymmärryksessä. Joskus joltain taholta saattaa tulla ylilyönti. Mutta päällisin puolin kaikki on kunnossa. Itseäni kuitenkin vaivaa joskus epäilys, että itse arvot ovat nykyisessä arvokeskustelussa ehkä sittenkin hukassa. Usein nostetaan ylevästi esille “demokraattiset arvot”. Käsite tuntuu sopivalta ja tarkoituksenmukaiselta. Ikään kuin tarkkaan tiedettäisiin, mistä lopulta puhutaan. Tosiasiassa demokratiasta (niin kannatettava aate kuin se onkin) ei koskaan ole valtion arvopohjaksi. Demokratia on vain eräs tapa hallita (ns. hallitusjärjestelmä), joka on historian kuluessa osoittautunut varsin toimivaksi. Sen puitteissa täysi-ikäisillä kansalaisilla on yleinen äänioikeus; päättäjiksi ja vaikuttajiksi valitaan ainakin pääsääntöisesti kokeneita politiikkoja. He toimivat koko yhteiskunnan parhaaksi tai menettävät paikkansa seuraavissa vaaleissa. Näin demokratia toimii. Tällä ei kuitenkaan vielä sinänsä ole mitään tekemistä “arvopohjan” kanssa. Ajatellaan vain kaikkea sitä, mitä on päätetty “demokratian nimissä”. On hyväksytty esim. vapaa abortti, parisuhteen rekisteröinti, lähes estottoman pornon levitys, kauppojen aukiolo sunnuntaisin, taloudellinen kasvu luonnosta ja ympäristöstä piittaamatta, määrärahojen supistukset vanhusten ja sairaitten hoidossa sekä lasten koulutuksessa jne. Nämä päätökset kertovat jotain siitä todellisesta “arvopohjasta”, joka ohjaa yhteiskunnan demokraattista päätöksentekoprosessia. Siksi demokratiasta ei siis koskaan ole valtion “arvopohjaksi”. Pikemminkin puhe demokraattisista arvoista johtaa keskustelun aivan väärään suuntaan. Ajaudutaan harhaan, koska suuntaa haetaan – kuvaannollisesti puhuakseni – “lehmästä, joka liikkuu vapaana laitumella”.

Toisinaan yhdeksi tärkeäksi arvoperustaksi on haluttu nostaa laki ja tuomioistuinten lainmukaiset päätökset. En kai voi olla pahasti väärässä, jos lain mukaan olen täysin oikeassa? Ottamatta nyt edes kantaa siihen mahdollisuuteen, että laitkin voivat olla väärässä, haluaisin viitata huippuasianajaja Matti Wuoren haastatteluun Helsingin Sanomien NYT-liitteessä (32/2004). Hän sanoo suoraan, että nykyisin “moraaliset ongelmat on turhan usein tyhmennetty lakikysymyksiksi”. Olipa hyvin sanottu. Esimerkiksi jos ajan autolla (puoli)tahallaan jalankulkijan yli, joka käveli “päin punaista”, teinkö kuljettajana jotain väärää? Maallisen lain mukaan en, mutta Jumalan sanan (sekä yleisen oikeustajun ja ehkä myös omantunnon) valossa kyllä. Juuri tämän tähden yhteiskunnan laki ei voi korvata moraalia. Arvokeskustelussa joudutaan väistämättä menemään paljon pintaa syvemmälle. Vanha Katekismus ei turhaan puhu niistä, jotka “lain ja oikeuden varjolla” tekevät lähimmäisellensä vääryyttä (9. käskyn selitys). Se on selkeä moraalinen kannanotto!

Samantapaista (näennäis)keskustelua käydään nyt kirkossakin. Kuinka usein esim. virkakysymyksessä on vedottu ja vedotaan kirkolliskokouksen päätökseen vuodelta 1986? Monet papit ja kaikki piispat, useat tavalliset ja vähemmän tavalliset seurakuntalaiset menevät lain taakse piiloon todellista teologista pohdintaa. He eivät ilmeisesti enää aina edes ajattele koko ongelmaa totuuden pohjalta. Heille riittää yksinkertaisesti vain, että heidän linjansa naispappeuden puolesta on ns. lainmukainen. Tässä tapahtuu (muutettavat muuttaen) juuri se “moraalin tyhmentäminen lakikysymykseksi”, josta asianajaja Matti Wuori Helsingin Sanomien NYT-liitteen “Wuorisaarnassa” varoitti. Eikö meidän Herramme ja Vapahtajamme Uuden testamentin Matteuksen evankeliumin Vuorisaarnassa varoittanut ihan samasta? “Ei jokainen, joka sanoo minulle: Herra, Herra! pidä tuleman taivaan valtakuntaan; mutta joka tekee minun isäni tahdon, joka on taivaissa.” (7:21)

Välistä tuntuu siltä, että nykyisin “puhetta on paljolti siitä, mistä on puute”. Arvokeskustelua vaivaa pelottavan usein lähes täydellinen arvotyhjiö. Kreikkalaista filosofiaa vapaasti soveltaen: “Kaikki virtaa (panta rei)!” Ei ole mitään kiinteitä arvoja. On vain arvoja, jotka ovat voimassa, kunnes ne enemmistöpäätöksellä muutetaan. Siksi arvokeskustelu typistyy toistuvasti sen selvittämiseksi, mitä kansa kaikkivaltias nyt tahtoo ja haluaa. Tämän enempää puuttumatta asiaan totean vain hyvin lyhyesti: Tuollaisen arvokeskustelun jäljiltä meillä on nyt sekularisaatio, kulttuurirelativismi, postmodernismi, normirevoluutio jne. Hienoja käsitteitä, mutta arvotonta täynnänsä – joten jääköön suomentamatta.

Venäläinen kirjailija Fjodor Dostojevski osui oikeaan kirjoittaessaan: “Jos Jumalaa ei ole, kaikkihan lopulta on sallittua!” Kreikkalaissyntyinen, ruotsalainen kirjailija Theodor Kallifatides on ilmaissut saman vaikeatajuisemmin, mutta vähintään yhtä hyvin: “Kaikki yritykset luoda moraalia ilman metafyysistä auktoriteettia (suomeksi: ‘ilman Jumalaa’) ovat epäonnistuneet.” 1900-luvulla ateistinen, materialistinen arvopohja on yhdistetty milloin marxilaisuuteen, fasismiin, natsismiin, sosialismiin tai kapitalismiin. Tuloksena on – ennemmin tai myöhemmin – ollut aina täydellinen kaaos. Siltä meitä ei pelasta edes kansanvaltakaan, demokratia. Uusi testamentti kertoo, kuinka kansa (kr. demos) lopulta taipui ylipappien ja kirjanoppineiden taitavasti kyhäämään suunnitelmaan “vallata”, “ottaa kiinni” (kr. kratein) Jeesus (Mark. 12:12). Jotain vastaavaa kerrotaan jopa hänen omaistensakin (!) havitelleen (Mark. 3:21). Pahimmillaan demokratia on juuri tällaista: kansan pyrkimystä vallata Jumala, vallita häntä, hallita hänen luomakuntaansa mielivaltaisesti. Nämä yritykset ovat kuitenkin toistuvasti päättyneet ilmiselvään turmioon. Babylonian tornia ei ole koskaan onnistuttu rakentamaan loppuun asti.

Todellinen arvokeskustelu on syvimmältään aina teologista. Siinä ei silloin lopulta voida sivuuttaa kysymystä Jumalasta tai kristillisistä arvoista. Maamme tunnus, siniristilippu, kuvastaa kauniisti, mihin kansamme pyhimmät arvot perustuvat. Jos risti otetaan pois, jäljelle jää vain rikkirevitty riepu, joka tuulessa ja myrskyssä repeytyy entistä pahemmin riekaleiksi. Tosin joku saattaa yrittää väittää, että uskonnollinen näkökulma ei enää laisinkaan kuulu yhteiskunnassa käytävään arvokeskusteluun. Mutta se, joka on ymmärtänyt, että ihmisten keskinäisillä sopimuksilla (demokraattisilla päätöksillä) ei ikinä pystytä luomaan kestäviä arvoja, hän kyllä ymmärtää varmasti, että vasta uskonnollisen näkökulman huomioimisesta arvokeskustelu voi toden teolla alkaa.

Timo Laato

Tämän hienon ja ajankohtaisen puheenvuoron on kirjoittanut ystäväni, TT Timo Laato, STI:n hallituksen jäsen. Se julkaistaan myös ruotsiksi.

Henrik

Vår lutherska bekännelse har betonat att Nya testamentet talar om det allmänna prästadömet. Uttrycket det allmänna prästadömet är litet missvisande, för det är inte sacerdotium universale, utan sacerdotium commune, det gemensamma prästadömet. Dit hör nämligen inte alla människor, utan de döpta som med Kyrkan tror att Kristus är deras Herre och Frälsare. Det är detta prästerskap som Petrus kallar ”ett konungsligt prästerskap”, ett heligt folk.

Vår kyrka lär också att det finns ett speciellt prästadöme, ett ”evangelieförkunnelsens och sakramentsförvaltandets ämbete”, som är instiftat (institutum est) för att vi skall få ”denna tro” (den kristna tron).

I vår tid finns en stark betoning av nådegåvorna. Detta har på sina håll lett till något slags ”kväkarkristendom”. Men i NT ser vi att den Helige Andes suveränitet, nådegåvornas oerhörda betydelse aldrig ställs i ett motsatsförhållande till kristna (karismatiska) ämbetsinnehavare. Så skriver Paulus om församlingsföreståndare (”biskopar”), om att i varje stad tillsätta ”presbyterer” (därav vårt ord ”präst), som inte var ett andligt råd, utan kallade ledare. Till presbytererna i Efesus säger Paulus i Apg. 20:28 att ”den Helige Ande har insatt er till föreståndare (biskopar)”.

Nytestamentlig kristendom är alltså att kalla präster och biskopar, till att vara herdar och lärare i församlingarna. Till den nytestamentliga bilden hör också att vid behov avsätta dem, om de inte håller sig till Bekännelsen. Detta bör dock inte handla om småakigheter eller spetsfundigheter.

Men dessa två ämbeten, i den lutherska bekännelsen formulerade som det allmänna eller gemensamma prästadömet respektive predikoämbetet, de speciella prästadömet, spelas aldrig ut mot varann och ersätts inte av det faktum att varje kristen av den Helige Ande tilldelats någon eller några gåvor. Tvärtom handlar det om samverkan och samarbete.

Henrik

En svensk läsare skriver om kristendomens och kyrkans kris och konstaterar att om det en gång är så att kyrkan och kristendomen tappar terräng med nuvarande koncept, kan svaret knappast vara more of the same.
Det som behövs, skriver han är nytolkningar av kristendomen, och av Bibeln.

Hans kommentar innehåller säkert något riktigt. Inte kan väl någon seriöst mena att svaret skall vara ”more of the same” av ett koncept som inte fungerar.

Men frågan är vad receptet eller konceptet skall vara. Om man ser på vilka kyrkor i världen som växer, så är det i huvudsak två slags kyrkor: det är konservativa, och det är vad man kunde kalla ”karismatiska”.

Jag tror inte att hemligheten i den första gruppen ligger i en stelnad konservatism, även om det konservativa också finns i tiden, kanske som en pendelrörelse, en motrörelse till all liberalism och förändring som finns i tiden. Hemligheten ligger nog snarare i att söka sig till den ursprungliga kristendomen, till det enkla, till det genuint kristna, till Apostlagärningarnas frimodiga kristusbekännelse i den Helige Andes kraft.

De s.k. karismatiska kyrkorna och gruppernas hemlighet kan ligga i en frimodighet och en förtröstan, en enkelhet som saknats i den hög av ”fäderneärvda traditioner” som vår tids kyrkor fyllts av. Jag skriver detta med en viss reservation. För det första är det enligt min mening teologiskt fel att tala om karismatiska respektive icke karismatiska kyrkor, om man med detta avser ett teologiskt innehåll. Snarare är det uttryck för en stil, en form, för alla kristna är per definitionem karismatiska, såvida de är kristna.

Detta med fädernas (och mödrarnas) andliga arv, allt från liturgins rikedom till erfarenheter av Guds rikes arbete, skall heller inte undervärderas. Men det finns något berättigat i behovet att också finna enklare och spontanare former av tillbedjan, samling och tro.

More of the same kan därför vara både rätt och orätt. Det kan inte vara meningsfullt eller berättigat att vidarebefordra en halvhjärtad och slentrianmässig kristendom, som inte tänder. Vad som behövs är den dynamis, den kraft som bar de första kristna. Om detta, eller rättare sagt om Honom, den Helige Ande, kan man verkligen säga more of the same. Större öppenhet, mera förtröstan, större mod att låta Honom nyskapa, förvandla, påverka, förändra.

Men kravet på nytolkningar är jag nog mycket misstänksam mot. Det innehåller ofta – dock inte alltid – detta att man i sitt liv törnar mot Bibelns verklighet, och drar slutsatsen att det är det bibliska budskapet som måste förändras…

Jag talar inte mot nya formuleringar, inte heller mot att formulera det genuint kristna på ett språk som är förståeligt idag. Men i de sammanhang där jag stött på kravet på nytolkningar, har det nästan uteslutande (!) gällt t.ex. etiska frågor, man hävdar att den position som de bibliska texterna ger vid handen, är helt orimlig idag. Släktskapet med tidsandan är nog ofta iögonenfallande, för det gäller just frågor där den traditionellt kristna uppfattningen bryts med det sekulariserade samhället.

Men det finns som sagt mycket berättigat i kritiken mot ”more of the same”. Risken har alltid varit att konservera även sådant som inte hör med till kristendomens kärna, allt från sånger, stil, fraser, former – ingenting är förhandlingsbart.

På något sätt har också åldersrasimen kommit med – från båda sidor. Vi något (!) äldre kristna har svårt att dela ledarskapet med unga, att ge över, att lyssna och lära oss. Våra alternativ är att be de unga komma med i det som vi upplever viktigt och relevant. Men den bedömningen delas inte alltid av dem. Detta är för övrigt en genomgripande tendens i tiden och den gäller både andligt arbete och annan verksamhet (politisk, kulturell). De unga vill inte ha de äldres strukturer.

De unga har kanske en vilja att pröva på mycket nytt och utan att veta vad de gör också skrota sådant som är dyrt förvärvad visdom. Å andra sidan har de också mycket bättre än vi sett att vi står mitt i ett paradigmskifte, när mycket ”inte längre är som förr”. De är själva representanter för det nya tänkandet.
Det kan upplevas förmätet att säga att det nya inte alltid är bättre än det gamla, men det är annorlunda. Det finns villkor som vi måste utgå ifrån. Ett samtal i tiden är en nödvändighet.

Är inte en växelverkan och samverkan över generationsgränserna här något av ett ideal?

Alltså: more of the same, om man med det menar den genuina kristendomen, driven och buren av den helige Andes kärlek och kraft, nitälskan för sanningen uppenbarad i Guds Ord, med fokus på Kristus!

Less of the same om man med det menar att dra lasset genom tiden som samlats upp generation efter generation, eller – vad värre är – om man avser den halvhjärtade och andelösa kyrklighet som alltför ofta har fått prägla vår kära lutherska kyrka. En kyrklighet där förvaltning och administration blir något av en huvudfråga, där ordningen blir viktigare än bekännelsen, där formerna blir viktigare än budskapet.

Förvaltning och adminstration är viktigt, rentav livsviktigt, men bara som tjänare åt livet, inte som livets herre och villkor.

Nu står vår kyrka inför stora förändringar. Kommunreformen drabbar givetvis kyrkan. Kyrkans försämrade ekonomiska villkor kan bli till liv. Allt detta måste med nödvändighet innebära förändringar i förvaltning och administration. Förhoppningsvis åt rätt håll!

Detta kan leda till en större enkelhet, till att frigöra resurser till kyrkans egentliga uppdrag. Det bör innebära delat ledarskap och flera frivilliga ledare.

Och om det blir så, vågar jag skriva: more of the same!

Henrik

I dagens Hbl (24.4) skriver Paavo Norkko, tidigare khde i Lukas församling och missionär i Pakistan, tänkvärda ord om korstågen, kristendomen och islam. Paavo Norkko är genom sina många resor till muslimska länder väl förtrogen med islam. Han har också många muslimska vänner.

Eftersom inte alla läsare har tillgång till Hbl, återger jag här Paavo Norkkos insändare i sin helhet.

Korstågen svar på muslimsk erövring

Hbl hade på långfredagen (14.4) en intervju med muslimska imamer från de nordiska länderna. Där skulle finnas mycket att kommentera, men det må räcka med två tankar i det här sammanhanget. Den första: ”utländska” muslimer kommer hit och kräver rättigheter de inte ens själva har i sina respektive hemländer och ännu mindre är villiga att ge de kristna som i många fall fanns där långt innan islam kom till.
Det andra som jag ofta funderar över är hur perspektivlös den muslimska historieskrivningen tycks vara. Muslimerna talar om korstågen som om dessa skulle ha skett helt nyligen. Dessutom förvränger man verkligheten. Muslimerna var inte offret, de var de grymma angriparna!
Thomas H. Madden, en historieprofessor som specialiserat sig just på korstågen berättar i sina böcker och artiklar vad det egentligen gällde. Korstågen var försvarskrig, ett försök att stoppa de muslimska erövrarna. När Muhammed angrep Mecka på 600-talet var kristendomen den förhärskande religionen där. De kristna hade makten.
Ända från Muhammeds tid har det varit genom svärdets makt som islam har brett ut sig. Snart efter Muhammeds död erövrade de muslimska krigarna Palestina, Syrien och Egypten som varit starka kristna fästen. På 700-talet erövrade de hela det kristna Nordafrika och Spanien. På 1000-talet erövrade turkarna Mindre Asien, våra dagars Turkiet, som hade varit kristet ända sedan Paulus’ tid. Överallt skulle de kristna utrotas. (Det senaste verkliga folkmordet i detta sammanhang var när turkarna dödade ca 1,5 miljoner kristna för knappt hundra år sedan.)
I desperation begärde den kristne kejsaren av Konstantinopel hjälp att stoppa de muslimska arméernas härjningar. Denna begäran om hjälp gav upphov till korstågen. De blev svaret på flera århundraden av slaktande och erövringar under vilka muslimerna redan lagt under sig två tredjedelar av den kristna världen, och utrotat hela kristna folk.
Muslimerna gör sig skyldiga till riktig historieförfalskning och påstår att korstågen var de kristnas angrepp på oskyldiga muslimer. (Källa: Thomas H. Maddens artikel i Kristet perspektiv).

PAAVO NORKKO
Helsingfors

Jag avslutar med ett citat ur Thomas H. Maddens artikel i Kristet perspektiv 3/2005, som också Paavo Norkko hänvisat till:

”Till att börja med var korstågen i österled i alla avseenden försvarskrig. De var en direkt reaktion på muslimsk aggression ˆ ett försök att driva tillbaka eller försvara sig mot muslimsk erövring av kristna länder.
– –
Även om muslimer kan vara fredliga så föddes islam i krig och tillväxte på samma sätt. Från Muhammeds tid var medlet för muslimsk expansion alltid svärdet. – –
Kristna och judar kan tolereras i en muslimsk stat under muslimskt styre. Men enligt traditionell islam måste kristna och judiska stater krossas och deras land erövras. När Muhammed förde krig mot Mecka på 6oo-talet var kristendomen den dominerande maktens och rikedomens religion. – – Den kristna världen var därför ett huvudsakligt mål för de tidigaste kaliferna, och det skulle förbli det för muslimska ledare de kommande tusen åren.
De muslimska krigarna slog till med enorm kraft mot de kristna kort efter Muhammeds död. De var ytterst framgångsrika. Palestina, Syrien och Egypten – en gång de starkaste kristna fästena i världen – dukade snabbt under. På 700-talet hade muslimska arméer erövrat hela det kristna Nordafrika och Spanien. På 1000-talet erövrade turkarna Mindre Asien (våra dagars Turkiet), som hade varit kristet sedan Paulus´ tid. — I desperation sände kejsaren av Konstantinopel bud till de kristna i Västeuropa och bad dem hjälpa sina bröder och systrar i öst.
Det var begäran om hjälp som gav upphov till korstågen. De var inte en skapelse av någon ambitiös påve eller rovgiriga riddare utan ett svar på flera århundraden av erövringar, i vilka muslimerna redan hade lagt under sig två tredjedelar av den kristna världen. Förr eller senare måste kristendomen som kultur och tro försvara sig eller underkuvas av islam. Korstågen utgjorde detta försvar.”

I schackspel kan man råka ut för patt, dvs man kan inte röra sig och det är oavgjort. I spel kan det vara den svagares räddning, en oförsiktig, överlägsen spelare kan lätt göra ett ödesdigert misstag genom att inte möjliggöra något drag från motspelarens sida. Då blir det patt.

Schack matt är också välkända ord för varje schackspelare. Då är spelet slut, man är besegrad.

I vår kyrka och vårt stift är läget kanske inte schack matt ännu åtminstone, snarare kunde man säga att det handlar om ”matt schack”, ett uttryck som åtminstone västnylänningar förstår, dvs trötta människor.

Men kanske den mest träffande beskrviningen kunde vara patt. Situationen är på många sätt låst, olika recept för hur vi skulle kunna fortsätta, serveras oss.

Det har talats en del om vikten av ”ömsesidig hedersbevisning”. Så t.ex. både i uppropet konstruktiva lösningar men också i biskopars uttalanden, allt från kyrkomötets beslut. Det är säkert riktigt och viktigt.

Så har man också nu i arbetsgruppens förslag fört fram denna tanke.
Men min fråga är denna: vad för ömsesidighet är det att den ena parten helt måste handla på den andra partens villkor? Det är ju detta som biskop Heikkas arbetsgrupps majoritet föreslår. Att man skall bevisa respekt och högaktning genom att den ena parten helt tiger (och förbinder sig att inte ens undervisa om dubier angående den nya ordningen) medan den andra gruppens, majoritetens, syn förblir allena rådande.

Mot bakgrund av att det handlar om legitima uppfattningar är detta obegripligt.

Är det inte mera ömsesidighet i det som Rainerma föreslår, att låta de olika synsätten leva tillsammans? Vems rätt är då kränkt? Det betyder inte att förespråkarna delar deras syn som har den traditionella synen. De kan inte anse det rätt att begränsa prästämbetet till att omfatta endast män. Den andra gruppen kan heller inte omfatta majoritetens syn på denna punkt. Man erkänner med andra ord att man ser olika på denna punkt, men vill ändå försöka leva tillsammans där det går.

Jag kan inte förstå vem som skulle förlora på detta: att låta de ”gammaltroende” få ha sina mässor, och ändå låta majoritetens syn vara avgörande vid intressekonflikter. Vartdera synsättet skulle få verka, få livsutrymme inom kyrkan. Kunde inte ömsesidigheten dokumenteras och manifesteras just så i detta skede?

Kanske skulle det bli uppenbart att Gud välsignar båda grupperna, enligt Gamaliels visa råd skulle detta förmodligen leda till att motståndet på sikt torkar bort. Om det visar sig att den nya ordningen hör samman med annat som uppenbart står i strid med biblisk kristendom, så skulle det kanske bli uppenbart för en större grupp kristna.

Frågan är hur vi skall komma ut ur detta patt-läge, utan att det behöver innebära att någon känner sig totalt överkörd.
Naturligtvis är det djupaste svaret att vi förenas bara genom att hålla oss till sanningen. Men om vi är oense eller ovissa om vad som är sanning? Kanske vi då behöver tid för att se vad Herren själv bekräftar och välsignar.

Henrik

Jag hade ett nästan en timmes långt samtal med en av de centrala personerna i biskop Heikkas arbetsgrupp. Vi diskuterade ett radioprogram, som jag, dock inte han, tyckte var mycket upplysande och informativt. Khden i Kankaanpää, Keijo Rainerma, medlem i Heikkas arbetsgrupp, samt Soili Haverinen, ordf. för Priscillaföreningen (kvinnliga teologer som motsätter sig prästvigning) försökte motivera varför de stödde (och varför Rainerma hade tagit initiativ till) uppropet konstruktiva lösningar (Rakentavia ratkaisuja).

I diskussionen, som jag bedömer som vänligt saklig, framkom att han ansåg att läget är det att kyrkan inte har lagliga möjligheter att handlägga samarbetsfrågorna på annat sätt, t.ex. genom smidighet i arbetsarrangemangen. Vi är tvungna att gå till konfrontation, eftersom lagen bör följas.

När jag försökte påpeka att man inte kan fällas juridiskt för att följa en övertygelse som explicit har förklarats vara en legitim uppfattning, och inte någon villolära (Heikkas betänkande konstaterar detta, liksom även ärkebiskop emeritus John Vikström i senaste nr av kp), blev han kanske något fundersam.

Men han samlade sig och konstaterade: jag är rädd för att detta även kommer att gälla inställningen från kyrkans sida till samkönade par mm.

Hans kyrkosyn, som han nog inte är ensam om, utgår från att kyrkan är en spegel av samhället. Med andra ord: samhällets värderingar bör appliceras på kyrkan. Utvecklingen kommer inte att stanna här. Inom de närmaste åren kommer vi att ha välsignelser av samkönade par, kanske utan kyrkomötets och/eller biskopsmötets formella medgivande, men dock.

Ärkebiskop Paarma sade så sent som i slutet av mars detta år när han besökte STI att kyrkan inte godkänner sådana välsignelser, och att dessa inte är inom synhåll (näköpiirissä vill jag minnas var det ord han använde).

Även om jag inte vill betvivla ärkebiskopens ärlighet, är jag orolig för att utvecklingen kommer att köra över den synen.

Jesus sade: gå ut i hela världen. Dagens melodi tycks allt mera bli: in med hela världen i kyrkan.

Då förverkligas också Jesu ord: om saltet mister sin sälta… och till intet annat duger det än kastas ut och trampas ner av människorna.

Jag vill inte måla en mörkare bild av kyrkan än vad som överensstämmer med sanningen. Alla positiva signaler mottas tacksamt. Och jag har inte gett upp. Det är ju därför vi ber och arbetar.

I Sverige har en journalist träffande varnat för två avigsidor i kyrkans attityder. Den ena är ”trevlighetskyrkan”, som inte ger något. Den andra är att försöka vara dem till lags som inte bryr sig om eller går i kyrkan.

Det är väl onödigt att skriva att vi naturligtvis skall försöka ha en speciell omsorg om dem som inte har funnit vägen till kyrkans gemenskap?

Men endast genom att våga vara kyrka, och stå för det kristna evangeliet, har kyrkan något bidrag att ge i dagens värld. De fyra kristna B:na (Bibeln, brödragemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna) är omistliga. Man kan formulera om detta, och säga det med ett språkbruk som passar dagens människa, om detta ens är nödvändigt. Men man kan inte mista något av detta.

Redan på 1960-talet (?) talade Hasse Alfredsson om detta i sin berömda satir Ringaren. Hans ”pastor Jansson”, ”som är en värdig representant för den svenska statskyrkan – inga bestämda åsikter om någonting– är kanske inte den adekvata beskrivning av situationen idag, visst, det också delvis. Men ”Janssons” frestelse idag är inte att inte ha bestämda åsikter om något, utan snarare att ha bestämda åsikter om mycket, men helt helt avvikande från Bibeln och bekännelsen. Det finns väl knappast någon åsikt som inte är företrädd av någon präst i vår evangelisk-lutherska kyrka?

Världens ljus och jordens salt, sade Jesus. Det är inte självvalda ideal, och det är inte någon synonym för magsurhet. Det är att positivt och aktivt hålla fast vid Kristi ord och uppdrag. Ut i världen med evangeliet.

Om kyrkan blir en spegelbild av samhället har den verkliga nedräkningen börjat.

Ser vi något av detta redan?

Henrik

Det jag tidigare skrev om kyrkans (central för det svenska arbetet) nyhetsrubricering äger inte längre sin giltighet, texten har rättats och man har framfört en ursäkt för formuleringen och beklagat den olyckliga formuleringen. Samtidigt har man försäkrat att det inte har berott på onda avsikter.

Därför vill jag inte heller längre att den kritiska texten skall stå här, så jag har tagit bort den ursprungliga texten.

Jag är tacksam för korrigeringen. Saken är för min del helt avklarad och förtroendet återupprättat.

Den nya texten kan Ni läsa här:

http://www.kcsa.fi/podcast/index.php?cat=Biskopsval&page=2

Henrik