Henriks kommentarer

Teologdagarna i Grankulla och de kyrkliga väckelserörelsernas ledare har i en vädjan som sänds till biskopsmötet uttryckt sin djupa oro över det beslut som nu bereds, med en vädjan om att kyrkan inte skall gå mot Guds tydliga och klara Ord.

Denna vädjan kommer att publiceras efter att den sänts till biskopsmötet. Också en hel del annat är på gång, mera därom senare. Men en sak som alla kan stöda är den adress på nätet som Sonja Falk har tagit initiativ till senaste vår, och vars “första skörd” över lämnades till biskoparna inför höstens möte, men som fortsätter. Ge uttryck för din syn!

Denna protest behövs nu! Den är ett verkligt ja till hem och familj, till äktenskap och kärlek!

http://www.adressit.com/allekirjoitukset/kirkko_ja_homosuhteet/start/3050

En av de kristna homosexuella, eller f.d. homosexuella, Ari Puonti, ger i dagarna ut en ny bok om homosexualiteten. Låt oss stöda dem som vill kämpa och leva i enlighet med Bibelns Ord. Låt oss alla nu “leva värdigt den kallelse vi har fått” som Paulus skriver till alla kristna.

Ett ställningstagande som detta uppfattas lätt som ett angrepp på en människogrupp. Så är det naturligtvis inte, lika litet som någon etisk fråga som berör människor innebär ett avståndstagande från dem som människor.

Och med det i minnet som Jesus sade “den som är utan synd, kaste första stenen” lär det nog inte finnas så många som kan ta upp stenar…

Bibeln har mycket att säga till oss alla. En av de centrala tonerna i evangelierna och i breven är: omvänd er och tro evangelium (Mark. 1:15).

Henrik

Men igår – och med nyheten om ett rekordantal barn på väg i Finland under 2010 – blev hennes “mammamage” en predikan. Den handlar om hopp, om vikten av att bygga framtiden. Tidevarv kommer, inte bara försvinner.

Det är så rätt! Att familjer sätter barn till världen, som skall få utbildning och vård, arbete och möjligheter. Gud välsigne alla väntande mammor, och alla barn som skall göra entré under år 2010 också! Och alla pappor med! Gud hjälpe alla som vill bygga framtiden.

Samtidigt måste vi göra något för att återerövra den värdegrund, som råder i vårt land. Vi har igen påmints om att alla inte har det bra. Framtiden kan inte byggas på materialism. Inte heller på postmodernismens narcissism.

Mamma, pappa, barn – redan dessa ord väckte fruktansvärda reaktioner i Sverige, vilket lika väl kunde ha gällt Finland. Det vittnar om att just här behövs det förnyelse, knäppta händer och stor kärlek, så att ingen skall behöva känna sig utesluten och icke önskvärd. Det är grundrelationerna som är i kris – många senare kriser har sina rötter i att det brustit här.

Något måste göras för att återupprätta familjen och hemmet.

För det är i hög grad där grunden läggs för livet. Det är där jag borde få livets byggstenar, i form av kärlek och omsorg, tro och förtröstan.

För mig blev Elias Lönnrots psalm 37 i den finska psalmboken en predikan och ett fint preludium för år 2010.

Läs den (den har en melodi som är en koralvariant från Eurajoki som inte är helt lätt) och bed den!

Välsignat Nytt År 2010! Tidevarv kommer, med Jesus fram!

Henrik

Nu finns det personer bland oss som har drabbats av svår sorg. Man kan räkna med att det också finns barn, som idag drabbats av sitt livs svåraste förlust.

Herre, hjälp!

Det är för tidigt att nu dra för långtgående slutsatser. I massmedia har man nästan frossat i detaljer, detta är ju en ganska mänsklig reaktion när sådant händer.

I detta slede är det polismyndigheterna och räddningsmyndigheterna som har huvudansvaret, tillsammans med socialmyndigheter och olika hjälporganisationer, främst FRK (Röda korset).

Esbo stad har inhiberat sina nyårsfestligheter. Jag tycker detta vittnar om en verklig känsla för det väsentliga. Det är ett värdigt och ett klokt och ett riktigt beslut. Tendenser finns alltid i kriser att antingen genast förtränga det svåra eller att frossa i svårigheterna.

Det första är nog att man behöver tid att sörja.

Till de drabbade hör – förutom de svårast drabbade familjerna, vännerna och arbetskamraterna – också poliser och räddningsmyndigheter. När jag såg på polisens presskonferens, såg jag att också där fanns många som behöver hjälp, som måste få tala ut och dela sin angst och sin nöd. Det är alltid så att livssituationen för människan kan förstärka och förändra den “information” man möter. “There, but for the grace of God, go I.” Det kunde ha gällt mig, den djupa insikt kan drabba poliser, garvade räddningsarbetare och andra yrkesmänniskor! Också dessa grupper, som har gjort ett oerhört svårt och viktigt arbete, behöver våra förböner och vår medkänsla.

Vad skall man säga i en situatione som denna?

Jag tror inte man behöver säga så mycket nu.

Det är så mycket vi inte förstår. Så mycket vi inte kan förutse eller gardera oss mot. Denna händelse kommer att riva upp många sår, och förstärka en känsla av otrygghet för många människor.

Senare är det säkert skäl att tala om omsorg, om att inte låta en enskild individs agerande drabba alla invandrare. Samtidigt måste vi se vad vi kan göra för att människor skall känna sig omtyckta och accepterade.

Detta är något som är förmer än allt annat.

Gott Nytt År – under de Välsignande Händerna!

“God is dead, we ought be dancing on his grave.”

Jag hörde Ravi Zacharias hänvisa till den person som sade så med tillägget:

“He doesn’t know there’s nobody in that grave…”

(Det är väl förresten den enda plats där Gud inte finns: i den tomma graven.)

Henrik

Det märkliga är, också såhär i katastrofernas efterdyningar – och före de kommande, för det kommer flera – att samma människor som säger det finns ingen Gud ställer frågan Var finns du nu, Gud? efter att något har hänt.

Ravi Zacharias skriver i sin bok Beyond Opinion, som jag tycker är en av de bästa apologetiska böcker jag har läst, om hur rocklåtarna ställer viktiga frågor. Countrymusiken talar om människors öden, de beskriver hur man kan förlorar allt, hus och hem, hustrun, hästen, bilen, penagrna och allt. Någon har skämtsamt sagt att om man spolar en countrylåt baklänges så får man tillbaka sin brud, sin häst, sin bil och snart sagt allt.
Men i rocklåtar ställs viktiga frågor:

Why do we never get an answer
When we’re knocking at the door?
With a thousand million questions
about hate and death and war?
(Justin Hayward)

Ravi Zacharias skriver att man i USA i december 2004 hade diskuterat om man i skolorna får sjunga kristna julsånger, om man ens får spela kristen julmusik (en mor i New Jersey hade lämnat in en klagan över att man spelade julmusik i skolan, för musiken påminde henne om orden…) På Capitol Hill kallades julgranen (Christmas Tree) för första gången The People’s Tree. Detta för att komma antiteistiska kretsar till mötes.

När tsunamin inträffade, Annandag jul år 2004, var en av de första frågorna som många antiteister ställde denna: var fanns Gud under tsunamin?

Jag vill inte ironisera över frågan. Frågan är motiverad, den är ett uttryck för förtvivlan, men kanske också annat.

Människan försöker febrilt lösgöra sig från Gud, men när hon drabbas blir ändå frågan: var finns Du, Gud? Och konsekvensen vid olyckor och motgångar och katastrofer kan lätt bli att man vill vända sig bort ifrån den Gud man inte trodde på, men som man inte fann när man var drabbad.

Gång på gång slås man av det faktum att samma frågeställningar gäller överallt. Här diskuteras julkyrkan, julevangeliet och sommarpsalmen. Man vill ha bort Gud från det offentliga rummet och menar att detta är en neutral inställning.

Justin Hayward slutar samma sång med ord som innehåller svaren på hans egna frågor:

I’m looking for a miracle in my life
I’m looking for someone to change my life.

Detta är ju vad Jesus har lovat. Detta är vad julen is all about.

Det finns hopp för dig och mig. Kan vi ta emot det hoppet också när vi lever under trygga förhållanden? Måste vi drabbas av katastrofer för att livets viktigaste fråga skall väckas i vårt liv?

Jag hoppas att Gud ger oss nåd och tid. Men vi ser i Bibeln, t.ex. I Pauli predikan på Areopagen, ett annat perspektiv, som jag har tänkt på när vi firat årsdagar av både vinterkriget och tsunamin, och när terrorismen igen har påmint oss om ondskans realitet i världen:

“Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda." Apg. 17:30,31

Jag behöver knappast tillägga att det inte är mina ord. Det är dags att vakna och att lyssna. För genom detta lyssnande föds hoppet för oss alla.

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner
släkten följer släktens gång.
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Henrik

Död, hat och hämnd.

Vakna Europa!

Vestigia terrent – spåren förskräcker!

“Many people will celebrate on December 25 but will find no room for Jesus on the special day.”

Tusentals kort, och allt var fel!

Jag tycker att detta tryckfel kunde ha fått stanna även efter att upplagan tog slut.

För vad annat kan man önska dagens människa än att hon skulle få en Gud Jul.

Kom, låt oss gå till Betlehem och se det (Ordet står det faktiskt i grundtexten) som där har skett.

Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor Hans välbehag!
(så tror jag att man kunde översätta det ord, som antyder att Jesu födelse gjorde Gud välbehaglig mot mänskligheten, jfr 3 Mos 1 om offren).

Henrik

Märk väl mitt hjärta, akta på:
Vem vilar där i krubbans strå?
Vem är det sköna barnet där?
Vår käre Jesus Krist det är.

Henrik