Henriks kommentarer

But: I could not care less…
Jag hoppas nämligen att de som läser får något ut av innehållet, och inte i första hand tittar på antalet besökare.

Vad kan man annat säga då än “jag kan icke räkna dem alla”.
Så är det nämligen. Idag har endast en besökare besökt min blogg. Vi är åtminstone två, vet jag. Men så är det, vid 60000-70000 brister de alltid…

Vad “han” och “hon” är vet vi sedan skapelsen, men “hen” är en nyskapelse (av människan):

“.. det nyskapade könsneutrala pronomen ”hen”, som är hämtat från queerteorin, och som ibland används inom HBT-rörelsen av personer med genderöverskridande identitet.”

Finskan har ju löst detta så att “hän” betyder både han och hon. Ibland kan ju detta skapa problem, men vanligtvis är det uppenbart vad som avses.

Vad eller rättare sagt vem “hin” är, vet åtminstone de som är litet äldre.

Det är mycket tragiskt när människan kommer därhän att hon inte vet vem hon är.

På något sätt tror jag svaret finns i detta:

Jag sökte mig själv, men fann mig icke.
Jag sökte min nästa, men fann honom (henne) icke.
Jag sökte min Gud och fann alla tre.

Bliv det du är.

Välståndet, som man trots alla kriser i det västerländska samhället ändå måste tala om, har inte gett människan lycka. En av årets sorgliga trender är unga flickors livsillamående. Efter en månad in i 2010, har fyra flickors försvinnande väckt stor uppmärksamhet. Två av dem hittades döda. I ingetdera dödsfallet misstänker polisen brott. En av dem hade tagit kläder av sig, och man har hittat barfota spår i snön! En förtvivlad människa! Tänk att ingen kunde komma i hennes väg..

Varför mår unga människor, med livet framför sig, så dåligt idag?

Jag tror det är för att själen mår illa. Även om det grekiska “psyche” betyder själ, handlar det om mera än psykiska kriser.

Detta illamående kommer samtidigt som människan idag är fri att förverkliga sig själv, leva ut utan hämningar, forma sin egen lycka och förverkliga sina vildaste drömmar.

Sanningen är den att det inte ger lycka. “De lovar dem frihet, fastän de själva är förgängelsens trälar; ty den som har låtit sig övervinnas av någon, han har blivit dennes träl.” 2 Petr. 2:19

När man följer med TV-program, märker man att unga människor idag har väldigt tuffa villkor. I olika program – allt från Reality TV, Big Brother, X-Factor och vad de heter – kan unga människor få mycket hård och personlig kritik. Det blir winners or loosers. Och alla klarar inte det. Jag har många gånger förvånat mig över att unga människor, som kritiseras för sitt utseende, sin personlighet, sin klädsel eller ngt annat, inte knäcks helt. Med åren får man kanske litet hud på näsan, även om det gör ont i alla åldrar. Men i tonåren kan det bli för mycket.

Det har blivit mycket av älskad för det Du gör, när du lyckas  och om du är lyckad, i stället för älskad för det Du ÄR. Nu finns prestationsångest hos så många, och de, som inte klarar av det, faller ut.

Jag tror att orsakerna i hög grad sammanhänger med sekulariseringen och gudsfrånvändheten i hela samhället. Jag tror det faktiskt. Det vi skördar idag, är det som såtts under gångna år.

Därför:  O land, land, land, hör HERRENS ord! Jer. 22:29

Först då lättar det.

Men vad gör vi kristna, som har fått ta emot evangeliet? Det finns frågor, som är svåra att svara på:

Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar?
Rom. 10:14

Angelägna frågor för oss kristna, när vi ser hur många människor som saknar Livet.

Ordet “alla” är också i Bibeln viktigt ord. Den kristna kyrkans dagorder består ju av fyra ggr ordet alla (allt):

Han sade på en presskonferens för några dagar sen, där jag var med, att det uttalande om välsignelse av samkönade par, som bl.a jag hade skrivit under senaste vår nog kunde uppfattas som kärlekslöst, dömande och hårt.

“Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” Joh. 1:12.

Är det något som jag inte har önskat, är det att medverka till att de redan slagna blir slagna på nytt.

Ari Puonti sade att de kristna så ofta talar om förbud, lagar osv som bara resulterar i missmod och ilska. Man hör så litet om Guds möjligheter och helande. Så litet evangelium och löfte.

Ari Puonti, som själv känner frågeställningarna inifrån, men som sökt Bibelns svar i Jesu Kristi efterföljelse, betonar att det gemensamma problemet för oss är att vi behöver söka hjälp av Jesus.

När man tänker på Jesu vänner, så var det människor som av andra människor var utdömda, marginaliserade och enligt många “utanför” det mesta: spetälska, publikaner, prostituerade och äktenskapsbrytare, publikaner och andra medlöpare.

Men löftet gällde och gäller alla.

Vilket radikalt ord!

Ari Puonti sade också något som jag gärna vill föra vidare: han sade att homosexuella som vill gå “den smala vägen” i Kristi efterföljelse, har en profetisk uppgift i församlingen. De är en utmaning och en påminnelse för alla heterosexuella att också vi – alla! – skall söka oss till ljuset med vårt liv. Och det är både i tiden och i Bibeln en mycket större fråga.

Men alla kan få hjälp!

Hos Jesus.

Henrik

Ärkebiskopen har meddelat att kyrkan inte godkänner Lutherstiftelsens biskop, att ingen enskild grupp eller förening inom kyrkan kan viga åt sig en biskop.

Lagfarne assessorn i Tammerfors stift har meddelat att det t.o.m. kan leda till rättsliga påföljder.

Jag måste erkänna att detta verkar konstigt. Det är som om kyrkans största problem skulle vara människor som tror på Gud.

Att Matti Väisänen, som blivit vald till biskop och skall vigas (insättas i ämbetet) i Helsingfors i mars, inte är biskop inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är väl självklart, lika litet som Lutherstiftelsens (av Missionsprovinsen) vigda pastorer innehar prästämbetet inom ELKF. Matti Väisänen blir biskop inom Lutherstiftelsen. Dessutom är han ju i detta skede den svenska Missionsprovinsens biskop inom Lutherstiftelsen i Finland.

Om någon samlas och förkunnar Guds Ord, sjunger psalmer, ber och firar nattvard, och dessutom har samma bekännelse som vår kyrka, är det inte något problem för mig. “Kristus blir på det ena eller andra sättet förkunnad”, skriver Paulus.

Nog förstår jag ju att kyrkans ordning måste respekteras av kyrkans medlemmar. Men varje utsaga måste läsas i sitt sammanhang.

Kyrkan har konsekvent sagt nej till sådana teologer och präster som av samvetsskäl inte kan tro att “den nya lösningen” har teologiskt hållbara argument. Då får man detta – som ett beställningsverk. Och mera kommer säkert.

Vad ska kyrkan göra?

Härom kvällen kom det en film i TV om Laestadius och upproret i Kautokeino. Denna tvist, som säkert hade många sociala och politiska orsaker, innehöll också en spänning mellan det laestadianska väckelsefolket och den officiella kyrkan.

Jag minns hur prästen försökte säga åt väckelsefolket att de måste komma till kyrkan, efter att de i filmen åtminstone hade hotat med att bli borta. Jag kan inte låta bli att se någon form av parallell mellan situationen då och nu. Samma reaktion minns jag från 30 silverpenningar, teaterpjäsen på Nationalteatern för flera år sedan, som behandlade konventikelplakatet mm.

Man hotar med lag och straff, när frågorna egentligen borde handläggas på ett andligt sätt.

– Det är väl ca 50 000, sade han.

Jag frågade:

– Är det en katastrof för kyrkan om Lutherstiftelsens präster döper – låt oss säga – 37, eller 52 per år?  Eller t.o.m. 137? Utgör det en risk för kyrkan?

Detta blir ju kyrkans eget ‘fel släckt’ sa brandchefen (när frivilliga hade släckt elden innan brandkåren hunnit fram…), skrev jag på denna blogg.

Det stora problemet för kyrkan borde inte vara att någon samlas, sjunger psalmer, ber och firar nattvard, inte ens om de samlas utan “kyrkans” tillstånd.

Det stora problemet är att det i Finland finns så många som inte gör det.

Den mänskliga tragedin gör en ordlös. Inte bara så att hem och hus har förstörts, familjemedlemmar skiljts för alltid från varandra, människor invalidiserats för återstoden av sitt liv. Hela infrastrukturen har skadats och delvis förstörts. Presidentpalatset har rasat, offentliga byggnader, hotell, butiker mm är förstörda. Den minsta frågan (i all nöd) är hur någon skall orka städa upp allt detta.

Den verkliga tragedin är mycket större. Inte bara det stora antalet skadade, utan också det faktum att det inte finns tillräckliga möjligheter att vårda de skadade, för sjukhusen har förstörts, en stor del av dem.

Nästa elände kan bli epidemier, orent vatten, brist på vatten, på mat, på mediciner. Avloppssystemet är delvis utslaget åtminstone i huvudstadsregionen.

Nu är andras hjälp av nöden.

Jag hoppas att nöden får djupa konsekvenser också hos oss, att vi ser att våra medmänniskor är i nöd. Att vi nu deltar i insamlingar och åtgärder som kan lindra nöden, ens till någon del.

Det kunde ha gällt oss.

Gud hjälpe alla olyckliga människor, alla drabbade, som skall möta framtiden under nya villkor, villkor som förändrades på någon minut!

Kanske någon tycker att det är fel att påminna om förbönens betydelse. Det är att förandliga nöden, kanske någon tänker.

Jag tänker inte så. Tvärtom tänker jag också att nu behövs mycket förbön för vårt land, liksom också för Haiti och de drabbade där. Men bönen ska också driva oss till handling. Tiden är kort. Mera kan göras om tillräcklig hjälp ges i tid.

I Rom. 16:7 finns ett ord, som har väckt mycket diskussion. I texten finns ett par som får hälsningar av Paulus: “Andronikos och Junias”. Både de nya svenska översättningarna (Bibel 2000 och Svenska folkbibeln) liksom också den nya finska översättningen skriver “Junias”, med –s i slutet. Junias är ett maskulint ord, medan Junia är femininum.

Detta är inte någon avgörande fråga, även om man har försökt använda ett eventuellt ”Junia” så. Bernadette Brooten skriver om detta i boken  Frauenbefreiung (Moltmann-Wendel).

Här finns alltså två frågor: fanns det kvinnliga apostlar? Och en följdfråga: vem är en apostel?

Bruce M. Metzger, en av de skickligaste textkritikerna, berättar att man i arbetet med NT:s text inte kunde nå hel enighet angående accenten, men nog ordformen.

Men man kanske kan anföra några synpunkter. Namnet “Junias” var inte känt, medan Junia och särskilt Julia (som en del handskrifter har), var mera kända. Men många forskare anser ändå att formen Junias är den mera troliga, och att den bottnar i en sammanskrivning (förkortning) av “Jouniános” (Junianus) precis som Silvanus ( 1 Tess. 1:1) blir Silas i Apg. Så har alltså våra nya svenska översättningar tolkat ordet (alltså helt oberoende av teologisk uppfattning om kvinnligt apostolat etc.)

För det andra finns det inga belägg för kvinnliga apostlar, detta skulle i såfall vara det enda.

För det tredje har man påpekat att om Junias skall heta Junia, måste hon ha varit Andronikos’ fru eller syster, för ett ogift par sändes inte omkring bara “för sig”. Däremot har vi Akvila och Priskilla”, ett gift par som hjälpte Paulus (Apg. 18:2).

Barnabas kallas också apostel, antingen på grund av att begreppet apostel används i dubbel mening i NT: i den trängre betydelsen är “apostel” ett av Herren själv kallat och befullmäktigat sändebud. Den andra vidare betydelsen är helt enkelt “missionär” (som i princip betyder samma sak).

“Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder och rusade in i folkhopen och ropade…” (Apg. 14:14).

Barnabas skulle då ha varit apostel i den vidare meningen. En annan tolkning är helt enkelt den att han kallas apostel genom att han var tillsammans med Paulus, aposteln. En gemensam benämning på dem båda blev “apostlarna”. Barnabas kallas inte separat för “apostel”. Paulus och Barnabas skiljdes ju åt senare, Barnabas for till Cypern med Markus (sin kusin, eller släkting) och Paulus och Silas till Syrien och Cilicien.

Jag tycker att det skulle bli svårt att förstå Paulus om han plötsligt på ett dunkelt ställe i Rom. (en enda gång) skulle förutsätta en kvinnlig apostel, men i övrigt ge ganska entydiga direktiv om presbyterer, om predikande och profeterande osv.

Den fråga som bidrar till frågeställningen är hur man skall förstå orden “bland apostlarna” i Rom. 16:7. Betyder det att Andronikus och Junias var högt ansedda av apostlarna? Att apostlarna uppskattade dem och satte dem högt? Eller betyder det att de var högt ansedda apostlar, av apostlarna var också Andronikus och Junias högt ansedda?

Det förefaller som om den förra betydelsen är mera sannolik i ordets striktare mening. Men användningen av ordet “apostel” är litet inkonsekvent, och det kan betyda det större team av apostlar och missionärer, som brann för att evangeliet om Kristus skulle spridas.

Jag tror också att den frågan mera borde gripa oss – att det skulle bli vår första prioritet att förkunna evangeliet. Också den första tiden kom oenighet in i bilden, men urkyrkan hanterade inte den genom att dra motparten inför rätta eller avsätta honom.

Kanske kan någon annan tillägga något här, det är i varje fall intressant att försöka förstå texterna. Det är ju de som ska forma våra åsikter, inte våra åsikter som skall forma texterna.

Henrik

Jag har under årens lopp funderat mycket över understödet åt de heliga. Kanske det beror på att jag ofta har varit med i frivillig verksamhet också inom kyrkan, alltså sådan verksamhet som inte bekostas med “kyrkliga medel”.

Det gällde i tiden det kristliga gymnasistarbetet, sen student- och skolungdomsmissionen. För 30 år sedan kom Kristet Perspektiv  in i bilden, och tidningen har trotts obefintlig prenumerationsavgift hankat sig fram genom 30 år! Vissa tider har det nog varit ganska tungt.

Nu är Teologiska institutet i Finland mitt stora bönebarn, för genom den verksamheten öppnas möjligheter för många unga. Under STI:s drygt 20 år gamla historia har över 1000 studerande gått “igenom” STI ut till församlingar, till missionärsuppdrag, till lärar- och andra kallelser, de inomkyrkliga organisationerna inte att förglömma.

Nu seglar många konservativa organisationer i motvind. De mister kollekter, de är inte politiskt korrekta och blir därför utan det “officiella“ understödet åt de heliga. En av våra inomkyrkliga väckelserörelser har förlorat många hundratusen euro i understöd under de senaste årens turbulens.

Vi har lanserat en understödsmedlemskampanj som innebär att man deltar med 5€/mån under ett eller några år (man kan börja och sluta när man själv vill). Med något tusental nya vänner skulle STI klara sig och kunna satsa för fullt på att utrusta unga blivande teologer, präster och lärare osv. Vi skulle också i allt högre grad kunna ordna fortbildning för sådana som redan arbetar på fältet: “uppdatera” det som behövs för de nya utmaningar som möter (t.ex. genom Jesusseminarier, apologetiska kurser, Bibelns röda tråd) så att de orkar. Detta gäller också kristna människor i våra församlingar och föreningar, att de blir ivriga att vinna andra för Kristus.

Jag räknade också ut – när jag tänker på unga teologer som inte får något arbete på grund av sin väckelsekristna syn – att om de kristna i vårt land skulle lägga åt sidan 1 euro per dag och vi skulle bli ca 5000, så kunde vi ge arbete åt ca 30 pastorer och evangelister på heltid! Jag hoppas att Du redan ser att vårt land är ett missionsfält!

Jag tycker att mycket av Nya testamentets syn ligger lågt idag. Vem ber idag “enträget” om att få vara med om understödet? I NT var det församlingen som utrustade dem som arbetar i Kristi tjänst, för att de, tillsammans med de andra, ska kunna fullgöra sitt uppdrag. Idag är det de olika organisationerna och sammanhangen som försöker be om hjälp.

Idag kunde Du som ser detta värva någon eller några nya vänner att komma med, kanske med någon “liten” form av givartjänst, så att det inte knäcker någon. Kanske 3 euro/månad (!), kanske 5€ eller 10€, så att Du inte knäcks, men ändå är med… Några samtal, några mail, kunde göra under!

Får jag också i detta sammanhang dela min nöd med er för STI:s (Teologiska institutet i Finland) framtid: att många kristna människor skulle se vikten av att vi utrustar unga. Det är de som är framtidens kyrka, därför behövs vår givartjänst och vårt ansvar nu. I den förbönen hoppas jag att Du innesluter bönen om att vi skulle få fokusera på det som Gud vill ge sitt folk. Att STI skulle få vara ett redskap i Guds hand, till uppbyggande tjänst i Guds rike.

Min bön är att också dessa anspråkslösa rader skulle väcka någon läsare. Så många kristna grupper har det tungt idag, kanske just därför att vi kristna har räknat med att kyrkoskatter och annat rullar in. Men det blir, och det är redan nya tider. En tid när vi måste som Kristi kropp bära ansvaret tillsammans.

Men det finns ett ord i Bergspredikan, som jag nu försöker predika för min egen oro, ett ord som bär och som allt bygger på:

“Er himmelske Fader vet vad ni behöver.”