Henriks kommentarer

Det var inte de som behövde honom, det var han, pastor Jakob, som behövde dem!

Jag tror att många präster och många andra kristna känner igen sig. Det är därför vi är präster. Gud har nog alternativ. Men varje människa, som Han låter oss komma i kontakt med, är en Guds gåva till oss.

Vilket starkt evangelium!

Broder Jakob!

De flesta frågor som utreds slutar på samma sätt: det finns olika uppfattningar inom vår kyrka, vi måste leva med detta faktum. Den enda vi är eniga om är att vi är oeniga i de flesta teologiska frågor. Förr var man ense om “centrum” i teologin, Jesu person och verk, nu är man oense också om det.

När jag häromkvällen satt och lyssnade till en av centralgestalterna inom exegetiken, emeritusprofessorn Heikki Räisänen, konstaterar jag att det inte är någon tillfällighet att han varit prästutbildare i 40 år. Hans syn på Bibeln, på Credot osv har haft genomslagskraft.

Nu är vi här.

Ibland undrar jag hur det går att få ihop två verkligheter, om det nu är två verkligheter: en motstridigt dokument, där också bilden av Jesus är mycket kontroversiell och å andra sidan den bok som har förvandlat miljoner människors liv, gett dem nytt hopp.. Hur går det ihop?

Prof. Räisänen är en intelligent och skicklig teolog, det kan knappast någon förneka. Men hans stundom “nihilistiska” teologi, hans stora frågetecken inför kyrkans Credo (trosbekännelserna), gjorde på mig ett vemodigt intryck. För det handlar nog inte om “nödvändiga slutsatser”, utan om “tro mot tro”.

Men min enkla fråga blir denna:

Det som ännu för några decennier sedan skulle ha tett sig omöjligt att förneka, är idag allmänt accepterat.

Bibelförklaringen ger idag mera inryck av att vara bibelbortförklaring.

Vi har nu i några år diskuterat etiska frågor, bla. sexualetik. Snart följs de etiska frågorna (om liv och död, om människans rätt att bestämma över sitt eget liv och andras liv) av dogmatiska frågor: är Jesus den enda vägen till Gud? Har vi som kristna rätt att bedriva missionsarbete bland andra trosbekännare? Finns det något helvete att frälsas från? Finns det något evigt liv att få del av?

Jag ser inte credot som en prestation, utan som en presentation. Det är när vi hör det budskap, som kyrkans Credo är en sammanfattning av, som tron tänds.

Den Helige Ande är ingen skeptiker, sade Martin Luther.

Andens bekännelse är: så säger Herren.

Hör vi den rösten idag?

Paulus kunde till och med säga till Agrippa: “Tror du på profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror." Apg. 26:27

Och han säger själv: “Men det bekänner jag för dig att jag enligt ’den vägen’ som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna. Och jag har samma hopp till Gud som de, att både rättfärdiga och orättfärdiga skall uppstå en gång.” Apg. 24:14,15.

“Tror du? Jag vet att du tror.” “Jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna”.

Och aposteln säger: “Men såsom det är skrivet: "Jag tror, därför talar jag ock", så tro också vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi ock” 2 Kor. 4:13.

“Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.” Joh. 1:8

Det är bra att komma ihåg. Andra vet ju det redan, och om de inte vet det, får de senast reda på det när de hör oss..

Egentligen är det ju ett väldigt befriande ord!

Jag tror nu inte att någon kristen människa går omkring med den uppfattningen i bakhuvudet att han eller hon är “ljuset”. Men vi kan köra fast i krav på oss själva. Vi kan ha förväntningar på oss själva eller på andra, som är helt orimliga.

Då är det befriande att läsa att vi inte är ljuset – och att ingen heller väntar att vi ska vara det! – utan att vi skall vittna om ljuset, om Jesus!

Jag blev mycket glad när jag i Kyrkpressen (7/2010) läste Elisabeth Sandlunds och John Vikströms tankar vid Kyrkpressens jubileumsdag i Vasa:

Elisabeth Sandlund, chefredaktör för tidningen Dagen, säger:
– Men jag tror att folk vill bli utmanade. Om man vill veta mer om vad kristendomen går ut på vill man inte ha svaret: vad tror du själv? Då finns det inget att bita i, inget att att spjärna emot.
Det utmanande, menar hon, är inte att tala om Jesus som en stor vishetslärare eller om Gud i överförd bemärkelse.
– Det är när man talar om Jesus som frälsare och Herre som det blir utmanande.

John Vikström efterlyser ett mer direkt tilltal.
– Det händer ofta att vi talar om tro i stället för att förmedla den.
Han minns hur han i tiderna, då han var biskop i Borgå stift, hörde prästkandidaterna predika.
– Efteråt påpekade jag alltid samma sak: du beskriver en kaka, hur fin den är, hur bra den smakar, men du räcker den aldrig fram till dem som lyssnar. Brödet ges genom ett direkt tilltal om den närvarande Jesus Kristus.

För att vittna om ljuset. Det är inte detsamma som att bara beskriva det.

Ingen väntar sig att vi ska vara ljuset. Men många väntar att vi skall vittna om ljuset.

"Herre, vi vill se Jesus." Joh. 12:21. Ordet “Herre” är riktat till Filippus, men det står att Filippus sade det till Andreas, och att Andreas och Filippus gick och sade det till Jesus.

Vi är vittnen, Han är ljuset.

Henrik

Styrning, kallas det. Det är orättvist mot både Kari Mäkinen och Miikka Ruokanen.

Men detta grepp blottar en strategi som på något sätt känns bekant… Jag hoppas att båda kandidaterna får “tala för sig själv”, utan att man klistrar simpla, förenklade och delvis förklenande etiketter på dem.

Jag hade nog väntat att kampen skulle bli jämn om den andra platsen – för jag utgick att “hemmaplansfavör” för Mäkinen gällde – Häkkinen och Ruokanen hade ganska många förespråkare. Min bedömning var att Häkkinen hade ett bättre utgångsläge som sittande biskop (St. Michel) och som verksam i kyrkans centralförvaltning under många år. De signaler jag uppfattat talade för att Häkkinen var kyrkostyrelsens (majoriteten) man, och också många kyrkomötesombud skulle rösta på Häkkinen. Jag trodde att kampen skulle bli jämn – vilket den blev – men att Häkkinen skulle utgå med segern (där hade jag fel).

Men nu vet vi mera och de ivriga kommentarerna redan idag varslar om att det kommer att bli ett drev kring ärkebiskopsvalet. Det är ju naturligt, och jag talar inte för att gå till val med släckta lyktor. Men jag hoppas att valrörelsen förblir saklig. Den får gärna vara kritisk, men den bör vara objektiv och saklig också i kritiken.

Jag tror nog att ställningstaganden inför kyrkomötets behandling av välsignelsen av registrerade par, kommer att bli en av de stora frågeställningarna. I denna mening är nog ärkebiskopsvalet ett linjeval, inte så mycket för homosexualitetens skull, som för vad som skall vara kyrkans kompass i svåra, etiska och andra val.

Det som man hoppas är att man ska ge båda kandidaterna en chans att “exponera sig”, ärligt, öppet, tillräckligt mångsidigt, så att vi alla, som skall rösta, vet vem vi röstar på den 11 mars.

Rukouksen paikka, säger man på finska. Dags att be.

Henrik

Mäkinen fick 393 röster och Ruokanen 285.

Detta kan tolkas så att vi går mot en tydlig polarisering inom kyrkan. Mera därom när mera fakta finns att tillgå.

Senare har jag ju märkt att det står vittnar och inte vitnar. Men det satt ju ganska bra i samband med frost och vintersnö.

Nog är det vitt.
Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger HERREN. Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita—

…för att välsigna er, när ni omvänder er…

Petrus har något väsentligt att säga i välsignelse-debatterna: att välsignelse och omvändelse hör samman.

Men om detta talar man inte. Det har blivit borta i alla debatter. Och ändå är det nyckeln till välsignelsen. Läs Apg. 3:19-26.

Jag tror att många av oss har anledning att söka oss till Läkarmottagningen.

Nu gäller det bara att försöka hitta något vettigt innehåll…