Henriks kommentarer

Unga människor med ett ben, eller med förlamade ben, åker slalom. Personer med bara ett ben åker också slalom.
Blinda tävlingsskidar. Personer med en arm likaså.

Jag är helt förstummad! Människor, som är en predikan om att övervinna svårigheter, intill det “omöjliga”, att inte ge upp.
Kolla TV!

Det är sevärt!

Och det handlar inte om “social slalom”, medlidandesutförsåkning. Häng med om du kan. Inte ens den bästa amatör har stora chanser mot dessa.

Det är något oerhört!
Människor utan ben sitter på en liten kälke och får skida hela sträckan bara med armkraft. Uppför alla motlut, nerför, svängar…

Hatten av för sådana hjältar!

Det första man måste säga om detta är att det är historiskt fel. Jesus var en man, inte en kvinna. (Varför vet jag inte, men så var det).

Ingen människa kan i den meningen “spela Gud”, men man måste väl ändå respektera den historiska sanningen.

Eller måste man?

Det beklämmande är ju att just den frågan ställs av vår tids aktörer.

Klart är i alla fall att både män och kvinnor är lika beroende av den verklige Jesus, Guds Son och världens Frälsare.

Jag har åtminstone aldrig kunnat tänka att Jesus skulle stå männen närmare för att han föddes som man. De historiska källorna, av vilka evangelierna utgör de viktigaste, bekräftar ju detta. Jesus valde tolv apostlar och de var män, men Han uppenbarade sig först för kvinnorna vid graven. Det var kvinnor som fick gå med påskbudskapet till männen, inte tvärtom. Att männen, apostlarna, inte kunde tro utan betvivlade kvinnornas ord, är också historisk sant. Vem skulle ha trott? Kanske ingen, men kvinnornas ord var ändå sanna!

Varför riva upp evangeliernas mycket trovärdiga berättelser. Trovärdigheten bekräftas av de många detaljerna och det faktum att kyrkans blivande ledare framställs i mycket mänsklig dager.

Regissören söker kanske publicitet med detta. Men det finns nog mycket don’t disturb me with facts över hennes lösning.

Det handlade om barnlösa par, som ville skaffa ett barn. En frivillig föderska hyrde sin livmoder. Hon gick och bar på barnet som inte var hennes, inte skulle bli hennes och som sannolikt aldrig får veta om henne. För “jobbet” får hon 4000 €, som hon vill använda för sina (egna) barns studier.

Nu har nästa diskussionsmämne kommit in genom TV-apparaten i finländarnas vardagsrum. Livmoderuthyrning, 4000 €/ 9 månader…

Men sen kom komplikationerna. En föderska sade att “han är väl litet mitt barn också”, och fick veta att så inte är fallet. Den “hyrda” mamman hade redan i början av processen skrivit på ett papper där hon avstod från alla anspråk. Och de är så fattiga att de inte har råd att börja processa.

Vad ska hon tänka, när hon ligger ensam vaken på nätterna?

Ett annat par hade “beställt” ett barn, deras relation var dålig, och de ville ha ett “gemensamt” barn. Innan barnet föddes, lämnade kvinnan sin man. Därmed fick han inte hem det barn som hade fötts, först efter flera månaders byråkrati fick han – men inte alla motsvarande – hem sin son. Barnets farmor fick vara flera månader i Indien, där allt detta hände.

Ett homosexuellt par ville ha 1-4 barn, två kvinnor gjordes gravida genom konstgjord befruktning, men efter 3 veckor fick de missfall. Männen blev med sina minnen, och sin bitterhet över att allt blev noll.

Redaktörerna fick fram bevis på den industri detta blivit. En gömd kamera dokumenterade en falsifierad situation, där kvinnan bara hade mått illa och varit trött, och de fick också löfte om barn genom konstgjord befruktning och föderska. (De använde sig dock inte av den möjligheten).

Sedan bara förfalskade födelseintyg – där en läkare skriver att barnet är fött på ett visst sjukhus och där mamman försäkrar att hon fött barnet på en klinik i Indien – och så är allt klart.
Och allt är lögn.

FÖRFÄRLIGT. Kanske inte alla tycker så först, men när man börjar nysta upp situationen så mår man nog ganska illa.

Den första frågan gäller BARNET. Ett barn som kanske får veta om detta, utan att veta vem som burit henne eller honom. Eller ett barn som bara har en far eller en mor, biologiskt, eller ingendera.

Tänk på hur många dokument vi har om människor som offrar nästan allt för att få veta sanningen om sin far eller sin mor!!

När jag besökte riksdagen för något år sedan i samband med lagutskottets behandling av adoptionsrätt för samkönade par, berättade många för mig att man i riksdagen på allvar redan diskuterar livmoderuthyrning.

Vart är vi på väg?

Människans egna lösningar har så ofta visat sig bli en förbannelse.

Jag talar inte mot konstgjord befruktning när det gäller gifta par. Men svaret är inte en främmande kvinnas livmoder. “De två ska bli ett kött.”

Adoption är ett av de alternativ som finns. Och många fina behandlingsmetoder för makar finns i vår tid.

Den indiska läkaren talade om “komponenter” som behövs för produkten, hör fabrikens uppgift är att sammanföra komponenterna så att produkten blir färdig.

“Babyfabriken”. Vilken hemsk tanke!

Jag tror att just Indien behöver vår hjälp mycket konkret. En ung kvinna ska inte behöva ställa upp på detta för att ha råd att utbilda sina barn!

Indien ropar igen – människovärdet kränks genom slavarbete, underbetalda anställda, många gånger också barn (!!), och en mängd andra problem.

Jag har svårt att tro att en ung kvinna kan bära ett barn i sin kropp i nio månader, och sedan bara lämna ifrån sig det för 4000 euro. Utan att fundera på hur barnet har det senare i livet…

Det är så tragiskt! Att något så fint som ett barn, graviditeten och allt som hör dit, skall förstöras genom denna industri är … – vad ska man sen använda för ord?!

Gud som haver barnen kär
se till mig som liten är.

Så vill jag be ikväll, för både små och större barn på olika håll i vår värld.

If something goes wrong, call the operator.

Henrik

Henrik

Min föräldrageneration fick betala ett högt pris. När freden kom, flaggade man på halvstång på grund av de villkor som ställdes.

Krig är något ingen önskar.
Men heder åt dem som då hade ett ofrånkomligt val.

En nära släkting till min mor hade skrivit ett brev på sin födelsedag (han fyllde 20 år i januari 1940). Några dagar senare stupade han..

Det är nog viktigt att inte glömma detta. Och samtidigt försöka leva så att de erfarenheterna inte måste återupplevas.

En annan X-factor i vår tid är trevlighetsfaktorn. Graden av trevlighet avgör. Man frågar inte vad en person står för, vad han eller hon förkunnar, utan om han är trevlig. Borta blir då alla de udda sanningens vittnen genom kyrkans historia, som säkert varit litet udda och svårsmälta, men som varit trogna sanningen.

Framgång och trevlighet är ju i och för sig goda saker.

Men Jesu X-Factor var en annan. Det var korset, som X-tecknet ofta fått stå för, kanske det kors, som Jesus tar upp, där Han stapplade fram på lidandets väg.

Korsets, lidandets och självförnekelsens väg är svår. Men det handlar om ett lidande på Guds väg.

Där – på Guds vägar – finns välsignelsen.

På något sätt har jag fått intrycket att it was all about Miikka. En del ville ha honom, andra ville inte ha honom. Jag förnekar inte att också Kari Mäkinen har hängivna anhängare, men jag tror att diskussionerna har rört sig mera kring Miikka Ruokanens person. Jag är nästan beredd att påstå att resultatet kunde ha blivit ett annat om Häkkinen och Mäkinen varit “på slutrakan”.

Miikka väcker sympati och antipati, det senare närmast bland dem som är utlämnade åt massmediernas ganska ensidiga rapportering, som ibland tom. blivit svartmålning.

Jag understryker är att detta är en tolkning, och att avsikten inte är att undervärdera Kari Mäkinen som person.

Jag tror i alla fall att detta var ett historiskt val. Det kan dröja länge innan de frågeställningar som Miikka Ruokanen tog upp så starkt betonas i ett ärkebiskopsval, kanske också i ett biskopsval. Här hoppas jag att jag har fel! Och tillfällen att bevisa att jag bedömer detta fel är många. Flera biskopsval är på kommande, redan nu vet vi om två, men flera blir aktuella ganska snart.

Om man ser på valresultatet och sedan beaktar att Luther-stiftelsen kommer att få en egen biskop om någon vecka, kan denna trend förstärkas.

Mycket hänger nog nu på i vilken mån livsrum ges åt konservativa (detta skällsord) kristna. Om dörrren stängs och om ärkebiskop Mäkinen fortsätter den policy som biskop Mäkinen drivit bl.a i Vammala (Sastamala) och Kankaanpää,  så kommer nog polariseringen att bli mycket tydlig. Tyvärr.

När biskop Mäkinen också signalerat dubier inför trosbekännelsen, något som han senare nog hävdade att var ett missförstånd – åtminstone till flera delar – gör nog detta att det finns många kristna inom kyrkan som inte kan följa den nya ärkebiskopen i allt.

Jag tycker i alla fall att den nyvalde ärkebiskopen måste få en rejäl chans. Men jag kan inte förneka att jag är orolig för vart detta valresutat skall leda. Valet har, precis som biskop Mäkinen antytt i sina kommentarer, också blivit en markering för folkkyrkan. Också MTV:s kommentarer fokuserade på det faktum att kyrkfolket kanske inte är så nöjda, men däremot är “folkkyrkofolket” mera till freds.

Men det är i alla fall klart att ingen ärkebiskop eller biskop kan ensam förändra så mycket. Detta skulle givetvis också ha gällt Ruokanen.

Men det är otvivelaktigt svårt för många troende kristna att acceptera Kari Mäkinens syn på välsignelse av partnerskap. Det är inte den sexualetiska frågan som utgör problemet, utan den bakomliggande frågeställningen vad som skall leda kyrkan i besluten.

Jag är nog beredd att säga som prof. Antti Laato, att om detta “nej” i Bibeln blir ett “ja”, finns det inget nej i Biben som inte kan bl ett ja.

Kyrkan får inte tappa bort sitt så säger HERREN.

Detta är den stora oron, och den gäller långt flera och mycket mera än en enskild biskop.

Henrik

Nu väntar vi på “taitava sovittelija”, “keskustelija” osv. Jag önskar Kari Mäkinen och Miikka Ruokanen Guds välsignelse och hoppas på en lyhördhet hos alla för Överherdens röst.

Man måste instämma med vår handboks ord i familjegudstjänstformuläret:

Nu är Guds tid.

Han måste hålla i sin Kyrka.

Sak. 4:6: “Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.”

Detta är bra att minnas just idag.

Kvällens saldo blev tillfredsställelse, nöjd över det som Miikka Ruokanen sade, om också på vissa punkter besviken.

För Kari Mäkinens vidkommande överraskades jag positivt av att få höra honom resonera, han har mera varit ganska tystlåten (närmast i kyrkomötet), men kom nu ut med tydliga och tänkvärda ställningstaganden. Att vi teologiskt inte ser lika i allt är ju en annan femma.

Bra klarade sig för övrigt också Kari Mäkinens fru, som helt ex tempore skulle svara på frågan vad de gör om Mäkinen förlorar (respektive vinner). Mänskligt och sympatiskt.

En besvikelse är det dock att både är så fastlåsta vid “den hårda linjens politik”. Kyrkan skulle nog behöva alla sina medlemmar, de väckelsekristna medlemmarna är ofta starkt engagerade i församlingarna, de bär ansvar, de ber, de ställer upp när det ordnas talkon och de deltar i olika projekt. De präster, som kommer från de olika väckelserörelserna, är hängivna, och fina unga män. Men de tycks vara ett större problem för kyrkan än de som inte kan läsa trosbekännelsen utan “korsade fingrar”. Man får ha vilka åsikter som helst, utom…

Jag vet att jag sagt det förut.

En besvikelse var det också att höra den stora tveksamheten inför Afganistan – jag tycker att Kari Mäkinen så civiltjänsgörare som han (också) är, hade mer vettigt att säga när han underströk att kyrkan skall vara där det är hårt och finns nöd (ungefär så). Prästen är ju inte där för att kriga eller döda, utan för att hjälpa människor som är utsatta och ansatta.

Men Miikka Ruokanens betoning av det andliga, hans genomtänkta svar och goda framställningsförmåga, gör nog intryck. Hans medvetna “kristen – i tiden” är bra.

Jag delar inte heller Mäkinens syn och sörjer över att han drivit en ganska hård linje mot vissa bröder, men jag måste också ge ett erkännande för flera goda och genomtänkta yttranden. Han är nog en tänkare, och en person med många fler strängar på sin lyra än vad många vet.

Det jag väntar av en (ärke)biskop är främst att han skall vara en herde, att han ska lyssna till Överherden och samtidigt till människor. Han behöver mycket förbön och nåd, för att kunna ha ryggrad i en situation när det är politiskt inkorrekt att vara kristen.

Det kan han bara göra om han är iklädd “Guds vapenrustning” (Ef. 6), där finns ju allt tro, beredvillighet, bön, Ordet…

Det enda sättet att samla, vilket är en biskops första uppgift, är att förkunna Guds Ord.

“När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst." Joh. 10:4,5

..fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst.

Den Rösten väntar vi på också efter ärkebiskopsvalet.

Henrik