Henriks kommentarer

Vår kyrkas biskopar är ganska irriterade över detta drag, och anser att Lutherstiftelsen därmed har tagit ett definitivt steg i riktning mot en egen kyrka.

Problemet är bara att man inte inom Lutherstiftelsen har tänkt lämna kyrkan, åtminstone inte i detta skede. Nu har domkapitlet i Tammerfors stift, dit Matti Väisänen hör i egenskap av luthersk präst, vidtagit åtgärder. Det var ju väntat. Väisänen är tillsvidare avstängd från prästämbetet och domkapitlet utreder vad man skall göra. Sannolikt kommer Väisänen att förlora sina prästrättigheter inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det har också ryktats att man undersöker om det kan handla om att Väisänen har tillgripit sig en ämbetsposition som han inte har (virka-aseman anastaminen).

Jag tror att alla förstår att detta är en extraordinär situation. Det är ju inte “normalt” med biskopsvigningar inom en och samma kyrka utan kyrkoledningens och biskopskollegiets samtycke och medverkan.

Biskop Matti Väisänen är dock inte biskop för Evangeliska lutherska kyrkan i Finland, utan för Missionsprovinsen i Sverige och Finland med Lutherstiftelsen som “arbetsområde”.

Hur ska kyrkan reagera? Frågan är ganska komplicerad. Om biskopsvigningen är en orsak till att Väisänen mister prästrättigheterna, erkänner ju kyrkan på något plan hans biskopsämbete. Om man anser att han inte kan vara medlem i kyrkan – vilket är svårt att tro – hur är det då med många andra som är, om inte i samma ställning så ändå i någon form av motsvarande ställning?

Jag anser att hela situationen måste läsas utifrån det faktum att alla dörrar är stängda för unga ordinander med kyrkans klassiska ämbetssyn. Då har man följt bekännelseskrifternas anvisningar och själv vigt åt sig präster och nu också en biskop.

Detta bör också våra biskopar förstå. Man kan inte isolerat bara se på biskopsvigningen utan att beakta den situation som nu råder i vår kyrka.

Det är ingen hemlighet att också många av väckelserörelserna (-organisationerna) finner situationen problematisk. Det skapar spänningar och frågor också inom dessa, även om det också finns många som förstår de orsaker som lett till bildandet av Lutherstiftelsen.

Men hur skall kyrkan se på Lutherstiftelsen?

Jag vill gärna erkänna att det finns en problematik i detta som inte heller Lutherstiftelsen kan förneka. Det är onekligen kyrkorättsligt en problemsituation när man inom samma kyrka har biskopar enligt två ordningar.

Men!

Om vi föreställer oss ett slag på ett slagfält. Våra trupper har delat upp sig i minst tre olika skaror. Den största gruppen går i mitten, beredd att möta motståndet. På högerkanten (eller vad du vill kalla det – legio) går en grupp, som slåss mot samma motståndare, men de har inte egentligen kontakt med “huvudtruppen”. På vänstra sidan strövar också några vilda eller halvvilda trupper omkring, som en del av huvudtruppen inte riktigt blir klok på, är de med oss eller mot oss?

Min fråga är: skulle det vara vettigt att förklara krig mot den trupp som – ur kyrkans helhetsmålsättning sett – bekämpar samma motståndare?? Så länge det handlar om något som egentligen bara irriterar, men som i praktiken inte stör huvudtruppen alls, kanske rentav hjälper den, ytterst sett..

På vilket sätt blir kyrkans huvudtrupper störda av Lutherstiftelsen?? Om folk samlas (det har de väl rätt till?) till gudstjänst, till bön och sång och nattvard – vem eller vilka störs av det?? Man kan ju rentav säga att om det är ett problem för kyrkan, är det rentav förfärligt!

NU skall ingen försöka pressa bilden med “krigiska” motiv – det är inte alls min poäng.

Min poäng är: skulle inte det enklaste och kristligaste alternativet vara att önska Lutherstiftelsen god sommar och låta dem vara i fred?

Samtidigt skulle man försöka se över sina led och minnas – rätt förstått och tillämpat i detta sammanhang – att “dålig teologi bara kan övervinnas med bättre teologi” (Martti Simojki).
Alltså i klartext: om man inom kyrkans ledning inte är nöjd med Lutherstiftelsens verksamhet, borde man inte då se till att den kyrkokritik, som nu leder utanför den etablerade verksamheten, åtgärdas, att livsrum ges, att alternativ skapas.

Ju mera man försöker strama åt, desto värre kommer det att bli.

Alltå: varför inte “trevlig sommar”? Vem förlorar på det?

De hade förstått att de var fria, att syndernas förlåtelse gällde, att hopplösheten och meningslösheten hade dött för alltid.

Har rörelsen stannat?

Vi som vet att Jesus lever, tycker vi att det är värt att “springa” idag?

Har vi förstått påskkonsekvensen i 2 Kor. 5:14,15?

Hur är det idag? Vi har fått en situation där representanter för kyrkan egentligen uttrycker samhällets – i betydelsen folkmajoritetens – röst. Det har blivit legio att angripa t.o.m. Trosbekännelsen.  

Den kristna kyrkans bekännelse har alltid varit att kämpa för den tro som en gång för alla överlämnades åt de heliga (Judas v.3). Det blir obekvämt, och rentav svårare och svårare vad tiden lider. Men detta gäller ännu, och kommer alltid att gälla:

“Huudan avuksi ekumeenista yhteisöä. Tulkaa hyvät ortodoksit ja katoliset ja helluntailaiset auttamaan! Kyseenalaistakaa ekumeeninen yhteistyö kirkkomme kanssa, jos se on perusasioissa näin levällään. Niin kuin me kaikki tiedämme, oppi Kristuksen persoonasta, ei ole ”sallittua erilaisuutta”, ei ainakaan, jos hänen neitseellinen syntymänsä kielletään sanomalla, että ”on toissijainen kysymys, kuka on koskenut keneen”. Me olemme muuttumassa kansankirkolliseksi ideologiaksi, kertokaa se meille, ettei niin kävisi!

Hänen sanoihinsa on helppo yhtyä! Ehkä joku saattaa ajatella että Sammeli ampuu yli. Kirkollista keskustelua viime vuosina seurannut on eri mieltä. Edellisessä piispanvaalissa kuulimme “I used to believe”. Kuinka usein olemmekaan kuulleet juuri tuon “uskontotuuden”: se ei ole biologiaa, vaan…

Samasta aiheesta on jo vuosikausia esitetty kaikkea muuta kuin kristillistä teologiaa. Helsingin piispan vaali on taas kerran nostanut kysymykset pintaan. Hyvä, Sammeli, kun arvovallallasi puutuit tähän asiaan!  

Hereettiset piispat tai papit esittävät harhaoppeja, kieltävät jonkin uskontotuuden, opettavat Raamatusta ja tunnustuksesta poikkeavalla tavalla.

Syinä ovat skismat ja heresiat.

Henrik

Jag tror att bl.a ärkebiskoparna Paarmas och Leos (ort.) vädjan har bitit. Republikens president Tarja Halonen och även president Martti Ahtisaari har tydligt uttryckt att Fadayel bör få stanna.

BRA!

Sen finns det ju andra slag av utvisningar som kyrkan kunde hindra. Man skulle hoppas på att olika frågor får rätta proportioner. I fallet Fadayel segrade förnuftet och rättvisan.

Också i inomkyrkliga frågor kunde man lägga ner onödiga konfrontationer. Om nu några vill samlas till gudstjänster, fira nattvard, bedja och sprida kristen tro dessutom i enlighet med ev.luth. kyrkans bekännelse, borde det inte få bli ett problem.

Så också där hoppas man på “ingen utvisning”.

Henrik

“Lapsikaste on kirkolta moraaliton käytäntö”.

Professori on kyllä oikea professori, mutta tällä kertaa hän kirjoittaa asioista joista hän ei tiedä. Älkää salliko lasten tulla…! Kenen asialla?

Professori ei tunne kristinuskoa. Surullista on lukea mitä hän kirjoittaa rukouksesta. Toivottavasti aikaa on vielä sekä professorille että meille muille kokea rukouksen voimaa.
Mutta jään miettimään, tunteeko herra professori mitä lapset ajattelevat?

“Tarkoitan lapsia. Heidät liitetään kirkon jäseniksi, vaikka he eivät jumalista ymmärrä tai piittaa.”

Minulla on aivan toisenlaisia kokemuksia lapsista. Kyllä lapset piittaavat Jumalasta. Puhuuko professori lasten ajatuksista, vai sittenkin omista ajatuksistaan, omista ennakkoluuloistaan?

Jeesus sanoo:

"Minulle on annettu kaikki valta taivaassa ja maan päällä. Menkää siis ja tehkää kaikki kansat minun opetuslapsikseni: kastakaa heitä Isän ja Pojan ja Pyhän Hengen nimeen ja opettakaa heitä noudattamaan kaikkea, mitä minä olen käskenyt teidän noudattaa. Ja katso, minä olen teidän kanssanne kaikki päivät maailman loppuun asti."

Kari Enqvist sanoo:

Älkää kastako! Lapsikaste on kirkolta moraaliton käytäntö.

Kumpaa tulee ennemmin totella?

Jeesusta vai Kari Enqvistiä?

Henrik

Kyrkan var till brädden fylld av folk, bland dem min fru och jag. Psalmsången ekade så att jag nästan hade svårt att uthärda ljudet. Biskop Arne Olssons tal var centralt och kristet, han utgick från samma bibelord som John Vikström när jag prästvigdes för snart 40 år sedan..

Också biskop Walter Obares predikan över missionsbefallningen var fin – som alltid.

Allt var bäddat för en fin andlig högtid, vilket det också var. Det var kö till nattvarden, nästan smått irriterande med all trängsel. Lutherstiftelsens folk hade förberett sig mycket bra, kör och orkester och en regi kring mässan som var fin.

Och ändå var jag – i motsats till de allra flesta andra – inte odelat glad.

Jag frågar mig varför.

En del av sanningen – detta är ju en blogg där man får skriva ner sina subjektiva känslor – kanske finns i Esra 3:12

“Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för familjerna, de gamla som hade sett det förra huset, grät högt när de såg grunden läggas till detta hus. Många andra jublade och var så glada att de ropade med hög röst.”

Den andra sidan av samma sanning är att jag saknar så många vänner från “den gamla kyrkan” – som ännu är – både sådana som redan gått före oss, och sådana som lever ännu. Det är där jag vuxit upp, det är den kyrka jag försökt tjäna, och det är den kyrkan, som allt oftare visat oss på dörren.

Det är min smärta.

När jag ser de unga familjerna och de unga vuxna, för sådana fanns det gott om, förstår jag hur intigt och obetydligt argument det är att komma dragande med “kyrkans ordning”, med “biskopsmötets redogörelse” o. dyl. Deras värde som argument för de unga är fullkomligt lika med noll, med hur många decimaler som helst!

Kyrkan måste ha ett andligt budskap, grundat på Kristus och hans Ord för att ha en chans att göra intryck, att vinna sina egna medlemmar.

“Om inte kyrkan grundar sig på Bibeln, har den ingenting att bygga på. Man kan inte tala om nåd, om man inte grundar det på Bibeln”. (Walter Obare).

Jag har nog vissa teologiska frågetecken, som jag skriver ner till mina syskon inom Luther-stiftelsen.

Samtidigt hoppas jag att vår kyrka kan “hantera” denna situation rätt. Det handlar nästan uteslutande om kyrkans medlemmar, som vill förbli det. Att avvisa med reglementen, direktiv och åtgärder är bara kvittot på vår fattigdom.

Det underliga är att det stora problemet för kristna människor och kyrkor och kyrkoledare oftast är andra kristna, inte människor som inte tror, inte heller tyvärr en uppgörelse med heresier och otro inom kyrkan, utan alltid en kritik av dem som vill samlas kring Guds Ord.

Vi skall se vad som nu händer. De glada unga “lutheranerna” ledda av sin nye, något äldre biskop, verkar svårstoppade.

Och varför skulle de stoppas?

Alla behövs nu, om Kristus skall bli trodd och bekänd och mottagen.
Och alla som tror på Kristus och bevarar Kristi Ord, har en framtid. Han har välsignelser att ge åt alla som åkallar Honom.

Henrik

Samtidigt kom en student in med en bricka te och imamen vände sig snabbt mot studenten och fråga honom: vad skulle du göra om någon smädade Jesus?
– Jag skulle bli arg och kämpa mot detta, svarade han.
Redaktören påpekade att imamen säkert försökte skapa ett närmande mellan sig och redaktören. Imamem trodde nämligen att redaktören, som kom från Finland, skulle bry sig om Jesus.
Redaktören påpekar dock att ingenting kunde ha varit mera fel. Han bryr sig inte ett dugg om Jesus blir smädad eller inte.

Samma situation upprepas i en annan koranskola. De muslimska studenterna försökte omvända redaktören, Huusko, utan att lyckas. Diskussionerna fortsatte med tolken, som var en vän till honom. Att smäda Gud eller Mohammed är inte yttrandefrihet. Också Jesus var en profet, sade de.

Redaktören skriver att man i Europa smädar Jesus och att han både medvetet och omedvetet smädat Jesus. I Europa kan man “respektera religionernas mytiska gestalter och deras läror man kan respektera dem,  att smäda dem är kanske inte så fiffigt.” Men det finns viktigare saker att göra än att låta sig provoceras av detta…

Läs gärna hela kolumnen (HS 20.03.2010).

Man kan anmäla avvikande åsikt. Jag är av annan mening, bäste redaktör! Man kan förfasa sig över den likgiltighet och också okunnighet, brist på att ha satt sig in vad det gäller, som hans kolumn ger uttryck för.

Men ändå: faller inte detta tillbaka på oss kristna.

Hur skulle de kunna tro om ingen predikade?

Och så följer hela kedjan av kallelse och sändning, om villighet och lydnad, om att träda upp i tid och otid.

Människors apati inför Jesus är en spegelbild av hur vi kristna agerat.

Att predika är inte detsamma som att ställa upp en stor predikstol på torget och tala till folket. Det kan snarare handla om att sitta ner vid en kopp kaffe, ett skicka ett mail, att ringa upp, att lyssna till en medmänniska. Men om hjärtat brinner, så kommer nog samtalet in på Jesus, snarare förr än senare..

Vad skulle du göra om någon smädare Jesus?

Fader, förlåt dem, ty de vet inte vad de gör.

Så skulle jag be, och så skulle jag försöka ge dem ett alternativ.

Skall vi inte? Idag! Åt någon!?

Henrik