Henriks kommentarer

Kyrkomötet diskuterade idag många frågor. Främst var det diskussionerna om kyrkans servicecentral, det s.k. HeTa-projektet som diskuterades. Det går ut på att löneräkning och bokföringsfrågor skall skötas gemensamt för hela kyrkan. Man föreslår att den nya servicecentralen med ca 200 anställda ska lyda under kyrkostyrelsen, men att centralerna skall finnas på olika håll i landet, och en skall betjäna de svenska församlingarna.

I diskussioner vann förslaget mångas stöd. I den briefing vi fick blev nog HeTa svaret på nästan alla problem. Samtidigt måste man konstatera att det handlar om frågor som måste skötas professionellt och där lagstiftningen ändrar osv. Men frågan är om det inte kommer att bli väldigt dyrt.

Både biskop Björn Vikström och Stig Kankkonen uttryckte tveksamhet inför beslutet. De ställde viktiga frågor om lönsamhet och om detta inte kommer att bli dyrt. Viktigare än denna apparat skulle vara att få ett gemensamt program, ett gemensamt system för hela kyrkan. Andra former av frivilligt samarbete aktualiserades också.

Jag skulle gärna vilja veta vad församlingarna tänker. Jag är nog ganska långt inne på samma linje som Björn och Stig. Peter Lindbäck betonade också i våra samtal att det viktigaste skulle vara att åtgärda kyrkans tunga och byråkratiska system först. Jag instämmer!

Sen diskuterades partnerskapsfrågan. Diskussionerna fortsätter i morgon på eftermiddagen. Åsikterna är väldigt oförenliga, även om andan inte har varit hätsk. Det är ju ett ämne som berör väldigt och som är förbundet med känslor. Stig Kankkonen framhöll i sitt fina inlägg att biskoparnas framställning inte ger en riktigt ärlig bild – man förtiger att den föreslagna bönen är ett led i en utveckling som går mot välsignelse och kanske vigsel av samkönade par. Man vill liksom ha litet välsignelse, litet bön, litet det och litet det, sade han, men det är ungefär lika tokigt som att säga att någon är litet gravid; antingen är man gravid eller inte.

Pauliina Kainulainen efterlyste en Jesuscentrerad hermeneutik. Den bild hon tecknade var att Paulus skulle ha representerat en annan, mera lagisk väg, men att Jesus hade kärleken som mål. Kärleken till en annan är aldrig ond, sade hon.

Jag tycker att denna syn – att kyrkan skall pröva och helt eller delvis avvisa de apostlar som Kristus har valt och godkänt – är helt hopplös och ohållbar. Det motsatsförhållande mellan Jesus och Paulus, som hon och många andra tecknar, är orimligt. Jesus betonar ju att Han inte kommit för att upphäva Lagen och profeterna (GT), att inte den minsta bokstav, inte  en prick av Lagen ska förgås osv.

Debatterna fortssätter i morgon (idag, blir det strax). Jag ska försöka säga ngt i morgon på eftermiddagen.

Be för oss, be för vår kyrka. Be också att vi skulle kunna handlägga denna fråga så att vi inte ytterligare lägger sten på bördan för de homosexuella, utan att vi alla kunde uppmuntra varann att omvända oss från det som Jesus vill att vi skall lämna och följa Honom. Kampen är gemensam, den kan ta sig litet olika uttryck, men i grunden är efterföljelsens väg samma väg och samma kamp för alla.

Vi återkommer!

Henrik

Kannattaa lukea!

Henrik

Posted on | April 30, 2010 |

Katolinen kirkko Suomessa on perjantaina 30.4.2010 julkistanut kannanoton, jossa se ilmaisee huolensa ekumeniasta. Kannanoton pontimena on Suomen evankelis-luterilaisen kirkon kirkolliskokous, jossa toukokuun alussa käsitellään selvitystä “Parisuhdelain seuraukset kirkossa”.

– – –

Kristittyjen ykseyden edistämisen eli ekumenian kannalta Suomen evankelis-luterilaisen kirkon kirkolliskokouksen käsittelyyn tuleva parisuhdemietintö on merkittävä. Mikäli selvityksen linjaukset hyväksytään, kristittyjen yhteisymmärrys ihmisen olemukseen ja avioliittoon liittyvissä perusasioissa heikkenee. Katolinen kirkko Suomessa on tällaisesta kehityksestä syvästi huolissaan, koska sen sijaan, että teologinen yhteisymmärrys kristittyjen kesken edelleen kasvaisi, selvityksen linjausten hyväksyminen veisi juuri päinvastaiseen suuntaan ja heikentäisi ekumeenista yhteistyötä.

KATOLINEN KIRKKO SUOMESSA

+Teemu Sippo SCJ

Helsingin piispa

http://katolinen.net/?p=2409

Jag försöker smälta intrycken från kvällens föreställning. Min fru och jag och många goda vänner såg Heini Junkkaalas pjäs Kristuksen morsian (Kristi brud).

Eftersom jag känner till Heini och hennes familj, visste jag att man inte blir serverad några svart-vita förklaringar. Snarare skulle alla roller problematiseras, och resultatet skulle bli ett samtal.

Den som är intresserad kan på nätet läsa om Marion, som planerar bröllop med en annan kvinna, men som kommer till tro och söker sig till Simeon-gemenskapen, en konservativ gudstjänstgemenskap, som är mot kvinnliga präster och homosexualitet. Situationen blir inte mindre komplicerad genom att Marions mor är kvinnlig präst med ganska liberala åsikter.

I olika intervjuer har Heini Junkkaala berättat att Kristi brud är en mycket personlig pjäs. Den handlar om de tankar, känslor och intryck som rör sig i hennes inre. Pjäsen avslöjar nog, som det har sagts, ”en blandning av en homoaktivist och en konservativt troende.”

Mitt första intryck, som inte behöver vara det bestående till alla delar, är att pjäsen nog innehöll vissa underströmmar – med eller utan författarens avsikt. Det fanns en viss ”SETA-ideologi” över det hela. Även om personerna var karrikerade, så tydligt att publiken måste förstå att det inte skulle vara budskapet, kanske ändå ett av intrycket blev att könsindelningen är en begränsning, att kristendomen är ”på männens villkor” med en ”manlig Gud”, ”manlig Kristus” och bara ”manliga apostlar” osv. Både dråplig och tydlig var framställningen av hur lockande och spännande livet som konservativ hemmafru tedde sig…

Problemet kanske blir att en nyanserad argumentation inte kom fram, det handlade mera om dramatiska förändringar hos de olika personerna, som skulle problematisera alla uppfattningar. Att de olika personerna i sina uppgörelser med sig själv skulle åstadkomma samma omvärdering eller åtminstone samma ifrågasättande och prövning hos publiken.

Mitt intryck är att Heini J har lyckats i en av sina huvudavsikter (förmodligen): hon har fått igång ett samtal, hon har fått människor i olika ”läger” att förstå och att ens i någon mån kunna sätta sig in i hur andra känner det och hur de tänker. Här har hon åstadkommit mera än åtskilliga debatter, artiklar, föredrag mm.

Jag vill inte skriva ner alla intryck, därför att de är för personliga.

Men ett rop grep nog mig, även om jag naturligtvis inte kan instämma i det. Protestropet Kristus dog för heterosexuella! Kristus dog för heterosexuella!

Jag förstår ju att detta inte är sant. Jag förstår också att författaren inte anser att det är sant. Hennes avsikt var inte att påstå det, vågar jag tro.

Hennes avsikt var att säga att det finns en grupp människor som upplever kristendomen så. Vi är utanför, vi hör inte med, det gäller inte oss.

Jag tror fortfarande inte att svaret på detta rop skall vara att skriva om Bibeln. Det är inte Bibeln som ska omvända sig, utan människan.

Men jag tror att detta rop är en utmaning, en utmaning som nog talar om hur många av oss har lyckats framställa evangeliet: ett glatt budskap, som ställer ”oss” i en bättre position än vissa andra.

Evangeliet är nämligen en god och glad nyhet för alla syndare, för alla människor.

Vi fick se otroligt skickliga och festliga skådespelare i en välregisserad och slutsåld föreställning (alla vårens föreställningar lär vara slutsålda!) T.ex. Hanna Raiskinmäki var helt suverän! Liksom de andra!

”Kristi brud” är nog värt ett teaterbesök (i höst).

Man kan ha delade meningar om Junkkaalas lösning. I intervjuer har jag sett kommenterar om att den konfliktfyllda situation, som författaren vittnar om, också kan vara ett lyckligt tillstånd. Också om konflikten blir bestående. Att man kan leva med spänningen mellan konservativ kristendomsuppfattning och de känslor och åsikter som man bär inombords, också när de senare inte låter sig förena med det förstnämnda och när man har accepterat att man inte kan.

En konflikt handlar det nog om i ”Kristi brud”, insikten om vad som är kristen tro parad med en upplevd oförmåga att leva upp till den. Att Gud är större än våra uppfattningar i konflikternas värld är säkert ett budskap som alla kan skriva under.

Ändå är jag säker på att svaret inte skall vara resignation, att acceptera konflikten och sedan handla också när man förstår att man hamnar i konflikt med Guds vilja.

Alla människor upplever förmodligen sin oförmåga att vara och leva som en kristen borde vara och leva. Frågan är om felet ligger i att vi försöker ”leva upp” till något i stället för att försöka ”leva ner” till något.

Ett liv i tro på Honom som gör den ogudaktige rättfärdig (Rom 4:5), det är kraftiga ord! Det befriar inte från utan till att leva i Kristi efterföljelse och till att kämpa ”trons goda kamp”.

Den brottningen är realism, inte resignation, och om den vittnar Paulus i Rom 7. En brottning som utmynnar i Pauli ord:

”Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp?! Gud vare tack, genom Jesus Kristus, vår Herre.” Rom. 7:24,25

Människan är liten, Gud är stor.

Henrik

Med hjälp av mig närstående personer har min blogg flyttats till en annan supporter (wordpress.com), som verkar mycket redig och klar.

Jag hoppas allt fungerar och att det någon gång kan stå ngt vettigt också här på denna nya blogg.

I början av maj börjar kyrkomötet och då finns det anledning att kommentera, sannolikt också före det.

Henrik

Denna text sändes enligt vad jag vet till alla svenska kyrkomötesombud. Den var undertecknad av litet under 90 präster och lekmän från Borgå stift. Namnen kan jag inte publicera utan vederbörandes tillstånd. Man kan i kommentarerna under denna text kommentera texten. Man kan också sända email till ngt eller alla kyrkomötesombud. Adresserna finns på kyrkans hemsida www.evl.fi/kirkolliskokous.

Henrik

Bästa kyrkomötesledamot!
Inför det förestående kyrkomötet önskar vi undertecknade rikta följande vädjan till Er för att uttrycka vår djupa oro för vår kyrkas framtid.

Vädjan till kyrkomötet

1) Evangeliet är en glad nyhet för alla mänskor, både heterosexuella och homosexuella.  Alla har vi samma kamp mot den onda begärelsen som finns i mänskans inre och frestaren angriper oss på de områden där vi är svagast.

2) Bibeln, både Gamla och Nya testamentet, tar avstånd från utlevd homosexualitet. Tre bibelställen som speciellt tydligt varnar för detta är 3 Mos 18:20-22 / Rom 1:25-28 / 1 Kor 6:9. Ändå talar Bibeln betydligt mer om heterosexuella synder. Men det är uppenbart att homosexproblematiken fått en alltför stor tyngd i debatten.

3) Den enda samlevnadsform som har Guds löften och Guds välsignelse är äktenskapet mellan man och kvinna. Också celibatet – att leva ensam – är enligt Bibeln gott och hedersamt. Vi vädjar till kyrkans beslutsfattare att inte införa någon välsignelseakt för en sådan samlevnadsform som inte har Guds välsignelse. Vi kan enbart välsigna det Gud välsignar, inte sådant som Gud fördömer.

4) Förespråkare för utlevd homosexualitet hävdar att vår tids form av homosexualitet var okänd på Bibelns tid. All homosexualitet var inte prostitution eller utnyttjande av svaga individer. Man vet att Nya testamentets författare levde mitt i en kultur där det fanns homosexuella par som älskade varandra och som önskade vara trogna mot varandra. Nya Testamentets författare tog avstånd även från denna samlevnadsform.

5) ”Gud har inte kallat oss till orenhet utan till ett liv i helgelse. Därför, den som nu avvisar detta, avvisar inte en människa utan Gud, som har gett er sin helige Ande” (1 Tess 4:7-8). Paulus skriver detta i samband med sin undervisning om äktenskap och sin varning för otukt.

6) Vi undertecknade kan inte delta i eller medverka i något som kan uppfattas som välsignelse av homosexuell samlevnad.

Vi förenar oss med Wolfhart Pannenberg, en av vår tids främsta teologer som nyligen pensionerats efter 27 år som professor i systematisk teologi vid universitetet i München. Han har allvarligt vädjat till kyrkorna att besinna det stora vägskäl som en eventuell kyrklig vigsel eller välsignelse av samkönade par ställer kyrkorna inför:

En homosexuell böjelse är inte en synd, men var och en ansvarar inför Gud hur den böjelsen hanteras. Kyrkan måste emellertid hålla fast vid de bibliska normerna även om många avviker från dem. Den som avviker måste kyrkan bemöta med förståelse men samtidigt inbjuda till omvändelse.
Om kyrkan låter sig pressas till att upphöra att se homosexuell samlevnad som ett avsteg från en biblisk norm och istället godtar homosexuella förbund, står kyrkan inte längre på biblisk grund utan står emot Skriftens entydiga budskap. En kyrka som tar ett sådant steg upphör att vara en helig, allmännelig och apostolisk kyrka.

Fick igår på posten en vädjan från ganska många medlemmar i stiftet, präster och lekmän, att inte godkänna förslaget att gå in för någon form av välsignelse eller ordnad förbön, som kan tokas som ett ställningstagande för samkönad sexualitet.

Henrik

De närmaste dagarna är jag tvungen att ändra på ngt i min blogg, antingen flytta härifrån (blogspot) eller ändra bloggadressen. Jag återkommer så småningom med information. Tills månadsskiftet (ungefär) finns jag här. Och försöker skriva om och när andan faller på.

Henrik

“Städerna Sodom och Gomorra dömde han till undergång. Han lade dem i aska och gav så ett exempel på vad som skulle hända de ogudaktiga.” 2 Petr. 2:6

Henrik

Idag hade vi en häftig och uppfriskande diskussion om Luther och Erasmus, en diskussion som ledde till att jag på nytt kastar mig över De servo arbitrio (Om den trälbundna viljan).
Så något gott blev det i alla fall.

Henrik