Jag har tagit upp ett mycket aktuellt ämne, som jag anser att man som biskopskandidat inte kan komma förbi. Folk frågar och folk bör få veta var vi står i denna fråga. Samtidigt är jag medveten att det är ett mycket personligt, och känsligt ämne, och jag har inga som helst behov eller orsaker att trampa in i människors liv och göra det tyngre än det annars är. På www.regnbagsankan.fi finns kandidaternas svar på tre sakliga och viktiga frågor, där finns alltså också mitt svar litet mera utförligt.
Jag vill tillägga några korta synpunkter.
För det första så kan jag inte se att Bibeln i första hand uttalar sig mot sexuell orientering, detta gäller både heterosexualitet och homosexualitet, utan snarare hur man handskas med sin sexualitet. Det är klart att Bibeln talar för det monogama heterosexuella förhållandet, vilket inte längre anses vara självklart som i tidigare kulturer.
Jag tror också att det är lätt att påvisa sakligt att ett homosexuellt förhållande mellan samtyckande vuxna var känt redan under antiken, detta är ingenting som först vår tid har upptäckt.
För det andra är det tydligt att Paulus (Rom. 1, 1 Kor. 6, 1 Tim. 1 osv) inte talar om incest, pederasti, våldtäkt eller därmed jämförbara förhållanden. Naturligtvis tar hand avstånd från dessa. Men av texterna ser man att det handlade om parternas fria val, det fanns en överenskommelse, en frivillighet, som dock inte enligt Paulus gjorde det mera etiskt. Friviligheten måste ha en etisk riktning för att förstärka det etiska. Om jag säger att någon frivillig hjälper någon att misshandla en annan, och man kan påvisa att misshandlaren hade en frvillig medhjälpare, gör inte detta saken mera etisk. Det är klart att det kan finnas homosexuell våldtäkt precis som heterosexuell våldtäkt, vilket kan innebära tilläggsperspektiv, men det är inte frivillligheten i sig som är avgörande.
För det tredje måste man minnas att många homosexuella kristna (och även andra) har valt att inte leva ut sin homosexualitet. De lever i sexuella avhållsamhet. Man kan inte utgå från att till en människas grundläggande rättigheter hör att kunna förverkliga sina begär, oberoende av om den andra parten “är med på noterna”. Ett förhållande mellan t.ex. en 13–årig flicka och en äldre man (något som varit aktuellt i flera nyhetssändningar i sommar, i t.ex. England och också hos oss) blir inte etiskt godtagbart, även om förhållandet är fullkomligt frivilligt (jag ber läsaren observera att det är endast en dimension som jag anför här; jag jämför inte homosexualiteten med pedofili).
Många människor måste leva i avhållsamhet: ogifta människor, gifta, som av en eller annan orsak inte kan bestående eller tillfälligt ha ett samliv, frånskilda eller änkor/änklingar, som vant sig vid ett samliv, men vars livssituation har förändrats dramatiskt, oberoende av deras egen vilja.
För det fjärde vill jag betona behovet av sällskap och av vänskap. Jag tror att de flesta människor, om inte alla, behöver nära vänskap med någon eller några. Jag tror inte att den kristna etiken riktar sig mot vänskap och gemenskap, så länge den inte leder till oetiska handlingar.
Jag tror också att många, säkert dock inte alla, homosexuella är bisexuella, med olika behov i sin personlighet. Vågar jag påstå att många bisexuella i en tidigare kultur levde i äktenskap, med sina homosexuella böjelser som ett större och dominerande eller ett mindre, men inte desto mindre påtagligt “kors”. Men deras liv innehöll åndå mycket av mening, bl.a. barn, som var deras egna biologiska barn och som de kunde glädjas över.
Nu vill jag verkligen inte förenkla eller karrikera en mycket svår problematik, jag lyfter bara fram några betoningar som jag har mött just från homosexuellas sida. Jag tror att man i etiska frågeställningar ibland måste uppehålla en distinktion mellan individen och samhället. Man kan inte av enskilda människoöden skapa god familjepolitik, för att ta ett exempel.
Jag tror att vi står inför ett mycket stort val nu för hela kultur. Barn skall ges en sund uppväxt med en far och en mor. Sexualiteten bör alltid ställas i relation till livet, dess fortbestånd och särskilt till barnen.
Men avslutningsvis vill jag understryka att jag inte är någons domare. Jag bestämmer heller inte över vem eller vad Gud välsignar. Det har Han redan sagt i sitt Ord. Jag tror att var och en skall ta fram sin Bibel och öppna den och själv läsa vad Gud säger. Den som söker Guds vilja får säkert svar. Och Gud vill hjälpa oss alla och göra vårt liv till något fint och helt. Gud kan förlåta och förnya.
Jag tror att många har gjort iakttagelsen att det egentligen varit ganska tyst och stillsamt kring biskopsvalet.
Det kan bero på att det är bara tre år sen sedan senast, och att en viss trötthet finns. Det kan bero på att det är sommar ännu (formellt), och att människor varit på olika håll. Det kan också hända att diskussioner har förts på ett annat sätt än i offentligheten.
Jag tror att det nu är ytterst viktigt med ett ÖPPET SAMTAL. Vi står inför ett linjeval, tror jag. Frågor avgörs inte enbart genom lagstiftning och paragrafer, man har i alla system möjlighet att välja andra vägar än konfrontationernas väg. Detta är en av de stora utaningarna nu.
ETT LINJEVAL
Linjevalet gäller alltmera vad göra med de teologiskt oeniga grupperna kring ämbetsfrågan i vår kyrka. Jag tror att vi måste tona ner den frågan, det finns inga snabba svar som kan övertyga “de andra”. Kan vi finna former för samexistens som passar alla, så att alla kan leva med dessa lösningar? Som jag ser det är det fullt möjligt – om vi vill. Det är nämligen helt klart att om eller när vägen stängs för många unga präster, som inte kan bli prästvigda, inte kyrkoherdar ens i enprästförsamlingar, inte kaplaner (kanske en av många) så är detta en tidsinställd bomb. Det kommer inte att fungera. Det leder till lösningar utanför kyrkans jurisdiktion – plan B – och det är säkert.
Lika så bra, säger några eller kanske ganska många. Men har man tänkt över detta, att det också gäller många av församlingarnas mest trogna medlemmar. Missionsvänner. Bibelgruppsmedlemmar. Bönegrupper, diakonigrupper… Detta har jag redan blivit vittne till på finskt håll, där Lutherstiftelsen har börjat med egna prästvigningar och gudstjänster. De lyckas locka ganska många kvinnor (!) och män. Och troende människor i församlingarna säger att vi är betydligt färre nu när “de” har börjat, det märks i allt.
Jag tycker att bara litet av detta så här långt har synts i Borgå stift – vilket jag är glad över. Nu är frågan: vill vi undvika en sådan situation, ens i så hög utsträckning som det är möjligt??
Jag tror att när nya rörelser bildas – kalla dem gemenskaper, nätverk eller vad som helst – blir det svårare att finna vägen tillbaka. Jag vädjar till alla grupper skall besinna sig och se över vilka de verkliga alternativen är.
Linjevalet kommer i ännu högre grad att gälla synen på homosexualitet och framför allt de olika former av homosexuell gemenskap som nu blir aktuell: registrerade parförhållanden, kanske så småningom (i Sveriges och Norges fotspår) homosexuella äktenskap. Jag tror att detta kan vara en realistisk utveckling inom bara 5-10 år.
Det svåra och viktiga är att Bibelns Ord är mycket klara på den punkten. Både skapelseorden och äktenskapets instiftelseord uttrycker positivt att det kristna äktenskapet är det monogama, heterosexuella förbundet mellan en man och en kvinna.
Förbuden i Gamla och Nya testamentet är helt i linje med varann: du skall inte ligga med en man som man ligger med en kvinna. Av de olika texterna att döma är förbudet villkorslöst och inte – som man enligt min mening felaktigt har påstått – enbart ett avståndtagande från olika former av homosexuellt våld, utnyttjande av unga personer, personer i beroendeställning, våldtäkt, prostitution osv men inte, heter det, en frivillig relation mellan samtyckande vuxna.
Jag påstår att Bibelns ord inte är otydliga. Frågan blir i stället om kyrkan låter sig ledas av Guds Ord. Detta är ett verkligt linjeval. Ett ja till sådant som Guds Ord avvisar kommer att mera än någon annan fråga splittra kyrkan. Därför är denna fråga mycket avgörande.
En annan sak som är lika viktig att betona är att kyrkan inte skall avvisa någon människa, naturligtvis heller inte på grund av sexuell identitet. Kyrkan skall vara inklusiv och barmhärtig mot alla. Men kyrkan skall inte gå in för att göra sådana lösningar permanenta som enligt Bibeln är “mot naturen”, och som avvisas. Kyrkan skall inte a priori frånta ett barn rätten till en far och en mor. Detta är en mycket stor fråga.
Men kyrkan skall naturligtvis ta hand om familjer där detta har skett, och där t.ex. barn lever med två “mammor”. Precis som alla andra former av gemenskaper och partnerskap som finns i hemmen. Det finns också många andra grupper som behöver stöd, t.ex. ensamstående föräldrar där mor eller far måste vara både mor/far eller far/mor.
När det gäller synen på homosexualitet har kyrkan i vårt land svängt 180 grader på 40 år. Det har samhället också. Finns här inte ett samband?
Låt mig samtidigt säga att all diskriminering och homofobi skall avvisas och fördömas. Den nyhet som i dagarna kablades ut om homosexuella som fått sätta livet till I Irak efter grym tortyr, är avskyvärd och värt ett enigt fördömande från alla kristnas sida.
Jag tror inte heller att kyrkan skall vara människors förmyndare. Människor lever som de lever och kyrkan kan inte diktera hur människor skall leva. Däremot kan kyrkan och skall kyrkan förkunna Guds vilja och uppmuntra människor att sluta varaktiga livslånga äktenskap. I det fall där detta av en eller annan orsak inte går, skall dessa personer tas om hand i församling och inkluderas i församlingsgemenskapen.
RÖSTA ENLIGT DIN ÖVERTYGELSE
Jag tror slutligen att det i detta val är viktigt att alla röstar enligt sin övertygelse. Vad tror du på, vad vill du att vår kyrka skall vara?
Jag vill att alla som vill bygga Kristi kyrka skall få livsrum i vår kyrka. Också de som har annan syn än jag. Jag vill att vi inte genom hård policy skall ödelägga det som tidigare generationer har byggt. Jag vill att kyrkan skall vara inklusiv och acceptera också mångfalden. Vi kan om vi vill.
Jag tror på en kyrka som arbetar med att framställa evangeliet på tidens villkor, inte bara föredraget och predikan, utan också samtalet, samvaron, omsorgen, att äta tillsammans, att dela och att bära. Och jag tror på en kyrka som i hög grad prioriterar barnen. Genom barnen når vi föräldrar och far- och morföräldrar.
Jag tror på en kyrka som är enkel, som är en gemenskap, som är en rörelse, där medbestämmande och delaktighet, möjligheten att verka och påverka finns och får växa. Och gemenskaper som kan se liet olika ut: en husförsamling, en bibelgrupp, en samtalsgrupp, en cellgrupp – eller ngt annat. Livet formar!
Men en kyrka som söker sin identitet i det som i alla tider varit kyrkans livsnerv och grund: Guds eviga Ord. En kyrka som är ekumenisk, och söker enheten både i tiden med andra kristna, och genom tiden, med urkyrkan och det apostoliska arvet, en enhet som bara Kristus kan föda.
Några av er som läser min blogg har tagit kontakt och sagt att Ni vill be för mig – kanske på grund av ett tidigare inlägg när det var som mörkast. Nu vill jag tacka Er alla, kända och okända. Idag har jag första gången varit ute och gått till postlådan, kanske sammanlagt 50-60 m, men vackert så. Ryggen är nog tydligt bättre, men ännu ganska sjuk. Men jag ska – om Gud ger mig kraft – försöka vara med om utfrågningar mm.
Denna blogg ska nu inte bli en patientdagbok, men eftersom jag i min förtvivlan skrev ner en vädjan, vill jag också rapportera denna gång.
Jag hoppas att Ni inte slutar be nu, utan tackar för att era böner är hörda. Samtidigt uppmanar jag er att minnas alla andra kandidater, och alla elektorer! Vi står nu inför eventuella pandemier osv och mycket kan störa detta viktiga val. Må Gud, den Allsmäktige och Barmhärtige, hålla sin hand över valet i alla skeden!
Någon har undrat om jag nu inför biskopsvalet har ändrat åsikt i ämbetsfrågan.
Svaret är nej.
Men jag har mer och mer kommit till det att den onde lurar oss att fastna i en enda fråga, och jag tror att om vi vill ha en framtid i kyrkan så måste vi söka vägar tillsammans överallt och alltid där det går.
Jag har hela tiden försökt säga att ämbetsfrågan inte är mitt livs fråga. Jag har också sagt att jag inte kräver att andra skall vara bundna av mitt samvete. Vi har alla uppdraget att lyssna till Guds Ord och försöka leva därefter. Jag har under många år gjort det med bönen i Ps. 119: om din tjänare far vilse, så uppsök honom som ett förlorat får.
Jag tror också på fullständig ärlighet och öppenhet. Jag har inget behov att riva i denna fråga, jag försöker leva enligt min övertygelse och väntar att andra lever enligt sin övertygelse. Jag tror inte att vi kommer längre nu. Frågorna och uppfattningarna finns ju där, så det är lika bra att tala öppet.
Jag ifrågasätter inte det juridiskt riktiga i beslutet från år 1986. Jag förstår att en kristen kvinna eller en man med kallelse till Guds rikes arbete tar emot den kallelse som kyrkan ger.
Nu är frågan om vi vill leva tillsammans i samma kyrka. Alternativet som jag ser det är splittring. Och det tycker jag inte är något bättre alternativ. Jag tror att det kan innebära att vi till vissa delar “sitter innanför samma kyrkoväggar på olika platser”. Samtidigt tror jag faktiskt att bara en frihet att verka enligt sin tro skapar förutsättningar för en djupare enhet.
Jag tror inte på rättegångslinjen. Jag tror inte på att anmäla sin broder eller syster. Vi kan redan nu – oberoende av de rättsfall vi har bakom oss – välja en annan väg. Och den skall vi välja!
Samtidigt betyder detta i klartext att jag inte heller försöker utnyttja min position (vad den än är eller blir) till att sätta krokben för andra. Om och när vi har ett beslut, som en del är glada över, andra kan leva med, och några har svårt att förstå, ser jag som enda möjlighet att vi tillsammans försöker ge varandra möjligheter. Vem tar skada av det? Vem blir förhindrad att predika Guds Ord?
Detta betyder inte – och här tror jag många i olika åsiktsgrupper är ense – att “anything goes”. Det betyder alltså att det finns teologiska skäl som jag anser att väger tungt och andra som väger mindre tungt.
Men när frågan igen kommer upp och någon vill öppna diskussionen på nytt med – som han och andra kanske upplever – nya infallsvinklar, tycker många av oss att det är kejsarens nya kläder, det är att säga samma saker med litet andra ord. Och när jag, eller någon annan, försöker bemöta det upplever de andra att jag inte har något nytt att komma med, det är samma argumentation, möjligen med något nytt ord.
Därför tror jag att vi inte i detta skede lyckas övertyga varann och att vi måste hitta en annan väg, där vi kan leva enligt vår övertygelse. Jag tror att vi kan sätta oss ner, inte med frågan ”hur har du tänkt lösa detta?” utan med frågan hur ska vi lösa detta, hur ska vi hitta vägar vidare som alla kan leva med?
Jag vill vara riktigt ärlig. Jag tror att det med tiden skall visa sig vad som har Guds välsignelse med sig och vad som har fört in på “en olycksväg” (Ps. 139). Jag anbefaller hela frågeställningen åt Herren. Jag vill inte bli eller vara någon människas stötesten, men jag vill försöka hålla fast vid Guds Ord. Det vill andra också göra och där vi ser olika på vad det innebär, kan det bli litet olika lösningar ibland.
Jag har förr föreställt mig att de olika åsiktsgrupperna är som cirklar som har ett streck mellan sig. Det är konfrontation, de olika lägrens cirklar. Mer och mer har jag börjat tänka – efter att ha mött kvinnliga präster med en klar Kristusbekännelse och en fin teologi – att det handlar om koncentriska cirklar, eller om cirklar som nästan sammanfaller, där vi har mycket eller det mesta gemensamt, fast vi ser olika i någon fråga. Och jag har mött manliga präster vars teologi känns mycket långt från det som jag uppfattar som nytestamentlig kristendom – nu talar jag inte ens om mindre frågor, utan t.ex. om frälsningsfrågan och om kristologin.
Nu vet jag inte om den linje jag försöker tala för får stöd. Jag möter överallt en annan linje, nämligen den att man vill tvinga folk att också när det gäller trosutövning handla mot sin övertygelse, eller då vika undan och försvinna. Det har lett till att många av oss inte kan bli kyrkoherdar eller kaplaner, eller ens prästvigda. Jag tror inte att någon förlorar på en större öppenhet här; vi är tjänare, och var och en som bekänner Kristus behövs nu! Vi står inför ett uppenbart hot att förlora många sådana unga som skulle vilja verka som präster, men som börjar se sig om efter andra lösningar. Vill vi verkligen det? Från vem är det bort om också de får rum?
Jag tror alltså att det finns en annan väg. Låt oss inte göra det om intet som tidigare generationer av kristna har byggt upp.
Jag har skrivit om ämbetsfrågan. Den är enligt min mening litet speciell, därför att vi har ett beslut och det är i kraft. Innanför det beslutet ryms den grupp av kristna inom kyrkan, lekmän och präster, som har en traditionell (låt inte benämningen stöta dig) syn. Vi kan lösa de frågor som dyker upp, om vi gör det tillsammans.
Vad välsignelse av samkönade par och eventuella kommande vigslar beträffar (det ska jag återkomma till mera detaljerat) har kyrkan inte fattat något sådant beslut och kan enligt min mening inte göra det.
Det måste ha betydelse för kyrkan vad som står i Bibeln och vad som inte står där.
Vi är av olika mening i ämbetsfrågan. En del tycker att Bibeln är litet oklar på den punkten, andra att Biben är helt klar.
Men vi kan knappast säga att Bibeln är otydlig när det gäller den andra stora frågan. Där handlar det mera om vi vill följa Ordet trots tidsandan, eller om vi vill välja en politiskt korrekt väg.
Nu står vi inför stora och viktiga avgöranden. Låt oss be till Herren, samtala med varandra och studera Ordet.
Jag hoppas jag inte är den enda som vill att vi skall försöka hålla ihop (det är jag säkert inte), jag menar också om och när det ibland är litet svårt, på olika sätt svårt för olika människor.
Bonden Paavos klassiska ord “Herren prövar blott, Han ej förskjuter” har ofta citerats i olika sammanhang. Hela dikten kan för övrigt vara värd att läsas.
Också jag har predikat över de orden, eller kanske rättare sagt hänvisat till de orden i en och annan predikan.
Men värre blir det när man skall tillämpa dem på sig själv. Det är nog lättare att predika, än att kunna ta orden till sig.
Jag har drabbats av en förfärlig ryggvärk, sannolikt efter ett fall från en byggnadsställning på stugan. Det blev nästan spagat, eller borde ha blivit det, men det kunde jag inte.
Först trodde jag att jag kommit undan “med blotta förskräckelsen”. Men några dagar senare började det på allvar. Jag har varit sjukledig i en dryg vecka och har svårt att stå eller sitta. Hur det skall gå “med det ena och det andra” vet jag inte.
Nu får jag stava på bonden Paavos ord. Det är som skolstarten för mig – så är det varje gång..
Kanske någon rentav vill knäppa händerna och be om nåd och hälsa?
Så får jag börja läsa de svåra orden – som på ettan i Guds skola – och försöka tro att Gud ej förskjuter, bara prövar.
I tidningen Kotimaa finns en intervju med frågor ställda till två kyrkliga tidningars chefredaktörer. Det handlar om Kirkko ja kaupunki, som är Helsingfors församlingars tidning, och om Uusi Tie, Folkmissionens tidning.
Det är läsvärt – för den som vill orientera sig i den kyrkliga och andliga geografin. Jag tycker att deras svar ganska fint ringar in frontlinjer i vår kyrka idag.
Förutsättningen är naturligtvis att man kan finska och får tag på papperstidningen Kotimaa nr 31 (6.8.2009).
Det finns några “meritlistor” i NT, där Paulus talar om en Guds tjänares förmåner. Särskilt i 2 Kor. berättar han hur det varit och om det har lönat sig att svara ja på Guds kallelse.
Nu är ju inte alla kristnas liv så dramatiskt. Men något av detta får nog många smaka på. Det är lätt att skriva ner dem, liksom i en andakt. Men när de drabbar en själv känns det inte alltid så angenämt.
Av förekommen anledning har jag dessa dagar bl.a tänkt på orden dysfemioch eufemi. De finns i den första texten. Idag används dysfemism och eufemism i betydelsen att med ord försöka förvärra eller förmildra något. Man säger inte “utvecklingstörd” utan förståndshandikappad (t.ex.). Man säger inte “städerska”, utan väljer ngt i stil med lokalvårdare.
Dysfemi är motsatsen. Man säger något som förvärrar den egentliga situationen. Månne inte de i Sverige använda orden “heterofascist” och “heterobesatthet” är ngt av detta.
Men hos Paulus betyder de “ont rykte” (dysfemi) och “gott rykte” (eufemi).
Det är jobbigt med rykten. Det pratas och tycks och oftast kanske det lönar sig att inte ens försöka bemöta sådant. För om man gör det blir förklaringarna kanske upphovet till nya rykten..
Lättast skulle det vara att dra sig från allt. Då skulle man sannolikt få vara mera i fred.
Men det gjorde åtminstone inte Paulus. Han tog emot alla dessa naturaförmåner och var en Guds tjänare i alla väder. “Nej, under alla förhållanden vill vi visa att vi är Guds tjänare, med stor uthållighet, under lidanden, nöd och ångest, under hugg och slag, under fångenskap och upplopp, under arbete, nattvak och svält, i renhet och insikt, i tålamod och godhet, i den helige Ande, med uppriktig kärlek, med sanningens ord och Guds kraft, med rättfärdighetens vapen i både höger och vänster hand, under ära och vanära, med dåligt rykte och gott rykte. Man kallar oss villolärare, men vi talar sanning.” 2 Kor. 6:4-8
Är de Kristi tjänare? Det är jag ännu mer, för att nu tala likt en dåre. Jag har arbetat mer, suttit i fängelse mer, fått hugg och slag i överflöd och ofta svävat i livsfara. Av judarna har jag fem gånger fått fyrtio gisselslag, så när som på ett, tre gånger har jag blivit piskad med spö, en gång har jag blivit stenad, tre gånger har jag lidit skeppsbrott, ett helt dygn låg jag i det djupa vattnet. Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder, allt under arbete och slit, ofta under vaknätter, under hunger och törst, ofta utan mat, frusen och naken. Förutom allt detta har jag den dagliga uppgiften, omsorgen om alla församlingarna. 2 Kor. 11:23-28 Man kan säkert se dessa listor som avskräckande exempel! Det lönar sig inte att vara kristen, att gå med.
Men man kan också vända på steken: om livet, som för Paulus’ del slutade med att han blev halshuggen, var sådant som innehöll så många svårigheter och Paulus trots allt drog slutsatsen att han fortsatte, han följde Kristus till slutet, då måste det ha gett mera än det tog!
Nu vill jag inte – om någon trodde det – placera in mig i någon Paulus-kategori. Mycket av det lidande och obehag som drabbat mig har jag säkert själv förorsakat. Kanske dock inte riktigt allt..
Men varje kristen människa, alla som står i motvind mot tidsandan, får smaka på något av detta. Att du kritiseras, att ditt namn nämns som något ont.
Står vi för sanningen också om vi förtalas? Är vi villiga att ta på oss “den korsmäkta dräkten med smädnamn” som Rosenius skriver om i en av sina psalmer?
Det är en viktig fråga för människan, som har en inneboende vilja att vara politiskt korrekt.
Jag ber att de alla skall vara ett, och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Joh. 17:21
Jag fick häromdagen ett mail av en god vän som uppmärksamgjorde mig på Charta Oecumenica. Det var uppmuntrande. Jag har anledning att återkomma till detta ekumeniska dokument när jag har hunnit sätta mig grundligare in i det. Men det faktum att han tycktes “grubbla över” de kristnas enhet och hur vi skall komma vidare på ett konstruktivt sätt också i vår kyrka, gjorde mig glad. Och jag har märkt att många kristna nu är oroliga över situationen i våra kyrkor.
Det är glädjande att folk är bekymrade! För något måste ju ske, så mycket som nu skrivs och tycks och tänks om kyrkan är direkt kontraproduktivt.
När man anför enheten och kärleken mellan de kristna som mycket utmanande och konkreta målsättningar nu är man säkert på rätt spår. Man lyfter nämligen fram detsamma som Jesus: Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar." Joh. 13:35.
Jag tror att det är oerhört viktigt att betona de kristnas enhet.Jag tror också att det är viktigt att inte låta för små frågor låta den kristna enheten brytas.
Men när man talar om de kristnas enhet tror jag att man ofta glömmer ett perspektiv, och kanske det viktigaste för den delen. Det handlar nämligen inte bara om en enhet mellan de kristna. Bibelordet i Jesu översteprästerliga bön citeras ofta bara delvis: “jag ber att de alla skall vara ett, för att världen skall tro att du har sänt mig.”
Men det står ju något mera: “..och att såsom du, Fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss, för att världen skall tro…”
Den kristna enheten handlar både om en enhet i tiden och en enhet genom tiden med den apostoliska kyrkan. Den handlar om relationen till kristna i alla tider. Och det är genom tron på Kristus som vi är förbudna med varann.
Två engelska biskopar har nyligen skrivit till ärkebiskop Anders Wejryd i Sverige. Man har påtalat att det förslag som Svenska kyrkans kyrkostyrelse har lämnat till kyrkomötet utgör ett allvarligt hot mot den kristna enheten.
Det blir ingen kristen enhet i en kristenhet, som kommer överens, och som har fattat gemensamma beslut, om man har lösgjort sig från den apostoliska kyrkan, och från den tro som en gång för alla har överlämnats åt de heliga. En sådan kristenheten är i såfall bara som ett isflak, som flyter omkring i tidens hav, utan förbindelse med löfteslandet.
Enheten gäller inte bara i historisk mening. Det handlar om en Kyrka i gudsgemenskap, en som lever i tro på sin Herre, på samma sätt som Kyrkan, Kristi Kyrka, gjort i alla tider.
Enheten kan inte lösas genom att lösgöra sig från Guds Ord. Det är denna fråga som är helt primär idag. Ibland frågar man sig om det har någon betydelse för kyrkan vad som står i Bibeln. Man söker konsensus, men man uppnår inte någon kristen enhet om man inte håller fast vid livets Ord.
Det gör bara den kyrka, som bevarar apostlarnas undervisning, som håller fast vid Guds Ord. Det är Kyrkan, som fått uppdraget att “döpa och lära dem allt det jag har befallt er” (apostlarna).
Vi ser redan i början av Bibeln att när gudsgemenskapen brast, så brast också förhållandet mellan bröderna. För att finna varandra, ska vi söka oss “ad fontes”, till källorna, till Kristus, som är livets källa.
Men enheten genom tiden skall också föra oss till en enhet i tiden. Det är en fråga som ju NT ger stor uppmärksamhet.
Jag tror alltså att det är en fråga som skall oroa oss och engagera oss. Men jag tror att enheten bara finns i Kristus och att den bara kan födas genom att vi som enskilda och som kyrka omvänder oss till Kristus.
Den kristna enheten kan inte förandligas så att det att vara kristen i tiden försvinner. Men den kan inte heller kontextualiseras så att vi glömmer enheten med det som vår trosbekännelse påminner oss om: en helig, allmännelig och apostolisk kyrka. Den enheten finns bara “i Kristus”. Den kristna enheten är inte bara en enhet mellan de kristna, utan mellan Kristus och de kristna.
Namn: Henrik Perret