Henriks kommentarer

Tiderna förändras och vi med dem.

När man läser litet äldre teologisk litteratur, bra några tiotal år gamla böcker, slås man av hur träffande det gamla latinska ordspråket är.

Man kan också se hur människan är sig lik, genom århundraden och årtusenden. Samma glädjeämnen, samma problem, samma tankar om livet. Uttryckssättet och medlen har förändrats, men också två tusen år gamla texter är som om de hade skrivits idag.

Också en kristen människa förändras, hon är ett “tidens barn”. Till en del är ju detta naturligt. Men inte till alla delar. Det är lätt att se hur också vi kristna har “drivit”, och följt tidens strömmar. Man reagerar inte längre, man upprörs inte av sådant som man skulle upprörars av.

Men det finns en förändring med tiden som gör extra ont, och som också är en ständig oro och en anklagelse i mitt samvete.

Det talas mycket om att vinna människor (och ändå talas det alldeles för litet om det!), men det är också helt primärt att vi inte förlorar dem vi har! Det är tragiskt om den kristna församlingen läcker!

Hur viktigt är det inte att vi flitigt läser Guds Ord. Där möter vi en helt annan syn på människan, på livet, på det materiella.

Men framför allt möter vi Honom, som kan förnya oss, förändra oss och bevara oss. Han vet vad som måste förändras, och vad som skall bevaras.

Det väsentliga är ju inte att vi är likadana som vi var en gång, utan att Kristus är den förste och främste i vårt liv.

Henrik

-Dagen

Man måste dock medge att nyheten knappast kommer att missförstås.

Att väntande mammor skulle börja åka till Lojo, eller till Helsingfors, är ganska orimligt. VNS har stor erfarenhet av förlossningar och bör kunna med sin goda beredskap vara ett alternativ.

Jag har – som sommarraseborgsbo (Bromarfbo) – länge oroat mig, kanske inte så mycket för egen del, som för alla människor som bor på området. VNS har varit ett gott sjukhus och borde få allas stöd. Redan nu är situationen svår, t.ex. för Hangöbornas del. Jag minns hälsocentralen i Hangö när det fanns jour dygnet runt, när det fanns operationssalar och god beredskap att hantera det mesta. Nu är det inga operationer, och jour finns inte alla tider på dygnet.

Ett allvarligare sjukdomsfall, som resulterar i att någon blir intagen på sjukhuset, innebär också att patienternas anhöriga hamnar i en ny situation. Föreställ dig att Du varje dag skall åka ca 40 km till sjukhuset för att hälsa på din man eller hustru. För äldre personer är det inte en särskilt lätt sak.

Jag tror att ett fungerande sjukhus är en väsentlig del av medborgartryggheten och en förutsättning för att en ort skall expandera och hållas levande. Kanske inte minst barnfamiljer och äldre personer är intresserade av orter och områden där beredskap finns, för alla eventualiteter.

Sjukvården är nog något som alltid måste hållas nära människan. Kvalificerad hjälp måste kunna fås inom rimlig tid.

Det är dags att prioritera annorlunda. Här måste nog också staten se sitt ansvar.

Bevara VNS – gör allt som är möjligt för att HVC i Hangö skall få existensmöjligheter! De frimodiga kämparna har mitt fulla och varma stöd!
För övrigt också efter biskopsvalet, om nu någon trodde att stödet beror på ngt sådant!

Det finns också något som människan också idag långt kan instämma i. ”Ända från världens skapelse ses och uppfattas hans osynliga egenskaper, hans eviga makt och gudomliga natur genom de verk som han har skapat.” Om man ur texten skalar bort de mest dogmatiska uttrycken, innehåller texten något som många kan instämma i.

”If you seek his monument, look around!”  

På något sätt upplever jag skapelsen i ett växande kaos igen.
Klimatförändringen och pandemier är bara några exempel på detta.

Det är märkligt att läsa om hur t.ex. fåglar har blivit människans problem, hur skadeinsekter tar överhanden, hur vissa växter hotar att tränga undan andra växter – så att man måste registrera och bevaka skadeväxter, så att de inte får utgöra ett hot mot växter som vi vill behålla.
För att inte tala om att det inte enbart är andra människor och nationer och deras krigsmakt, som utgör ett hot idag. Också vattnet, regn och översvämningar, är ett stort problem idag. Och vinden, som blåser vart den vill, men inte dit vi vill, är ett enormt problem.

Små penseldrag, som vittnar om att något större är på gång.

Henrik

Men evangelietexten talar också om en annan person: Herodes, tetrark (“fjärdedelsregent”), och son till den Herodes som omtalas i samband med Jesu födelse. Mark. 6:14-29 har tidigare varit evangelietexten för Johannes döparens halshuggningsdag, Decollatio Johannes baptisti, som ända till år 1324 firades som kyrklig helg den 29.8. Denna dag har aldrig varit en helgdag inom den lutherska kyrkan. Texten om Johannes döparens halshuggning är en av texterna på Johannes döparens dag.

Det finns en del likheter mellan de två profilerna, Johannes och Herodes.

Herodes var son till en kung, eller mera exakt en tetrark.

Johannes var prästbarn, hans far Sakarias var jourhavande präst i Abias avdelning i Herrens tempel.

Den ena regent, den andra predikant.

Men de var också olika:

Herodes var rik, Johannes var fattig. Herodes ordnade festmiddagar och åt gott, Johannes åt grönt, gräshoppor och annat (vildhonung).

Båda var människor, båda var intresserade av religion. De samtalade om trosfrågor. Det står att Herodes lyssnade till Johannes, att han hörde honom gärna, och att han “blev betänksam i många stycken” (gamla övers.). De var också vänner, Herodes gav Johannes sitt beskydd heter det.

Men de levde i helt olika världar: Johannes var fattig, men i verkligheten rik. Herodes var rik, men i verkligheten fattig. Johannes var en Guds tjänare, som förkunnade sanningens ord för att hjälpa Herodes. Det är inte lovligt att leva i äktenskapsbrott – Herodes hade gift sig med sin brors hustru. Tron är ingen privatsak, sade Johannes.

När man läser om Herodes, finner man många sympatiska drag hos honom. Han sökte, han funderade, han tog till sig Guds Ord.

Men han böjde sig aldrig för Jesus. Detta var hans stora misstag.

Så kom en “läglig dag”. Den onde vet när och hur han slår till. Uppmjukad av vin, tagen av en ung kvinnas skönhet, säljer han sin själ. För gästernas skull (!!) är han t.o.m. villig att offra sin vän Johannes. Herodias hade aldrig kunnat förlåta Johannes och kunde inte acceptera att han kallade hennes “kärlek” för äktenskapsbrott. Herodes hade sympati för Jesus, men han var inte en Jesu lärjunge.

TVÅ profiler: Herodes och Johannes. Denna “profiluppgörelse” går kanske inte mellan människor, utan rätt igenom oss. Det finns kanske en “herodes” och en “johannes” i många av oss, vem vet.

Juhani Aho säger om det finska folket att “taipuu, muttei taitu”. Med detta menas något mycket positivt. Folket kan pressas ner av nöd, men brister inte, knäcks inte.

Men denna sanning har jag ibland tänkt på också ur en annan synvinkel. Många av oss – jag själv inbegripen – böjer oss när vi prövas av Gud, men vi brister inte (i positiv mening), utan vi reser oss som grässtrået utan att ha kommit till en uppgörelse med Herren.

Jag talar inte om att självkänslan skall knäckas, utan att själviskheten skall brytas, viljan att kalkylera, att överväga utan att bli avgjord.

Två profiler: Herodes och Johannes. Johannes’ liv slutade till synes snöpligt: huvudet på ett fat. Herodes gick vidare. Evangelierna låter oss veta att han hade stora kval. Vad som hände med Johannes får vi säkert en dag veta.

Jag tror att han fick höra en röst som sade gå in i din Herres glädje.

Rick Warrens ord kan säkert tillämpas på många olika saker. Jag har den senaste tiden tänkt mycket på hur många äktenskap och mänskliga relationer som brister.

För några veckor sen skrev tidningarna om en av våra mest kända skidlöperskor och hennes romans med en mycket känd marknads- och mediafigur. Han lämnade ett långvarigt förhållande med sina barns mor (vet inte om de var gifta).

Häromdagen berättade tidningarna om hur gräl uppstått mellan en f.d. Miss Finland och hennes fästman efter att en tredje person, en känd idrottsman, inlett ett förhållande med den f.d. missen, vilket ledde till att förlovningen bröts. Fästmannen och hans fästmö hade precis före detta byggt ett nytt hus i Helsingfors och nu skulle hans f.d. fästmö hämta sina saker från huset. Polis tillkallades av grannarna, skriver tidningen.

Detta var några exempel, som jag inte vill skriva mera om. Dels därför att jag inte vill säga något om relationer som jag inte vet något om. Dels därför att jag vill skriva om principer, inte om enskilda människor.

Alla vet att exemplen kan mångfaldigas. De mest tragiska exemplen kommer kanske aldrig till massmedias kännedom. Och väl så. Det blir knappast bättre av det, och gör framför allt inte livet lättare för någon part.

Det är uppenbart att man inte längre respekterar äktenskapet. Gifta människor lever som om de inte var gifta, eller som om de var gifta med någon annan. Det är inte bara det att en gift människa bryter sig ut ur äktenskapet, han eller hon får inget stöd av andra. De kan frimodigt inleda ett förhållande med en annans make eller maka.

Alla vet att många bryter sig in i äktenskapet, man flyttar samman och lever som gift utan att vara gift.

Du skall inte bryta äktenskapet.

Hur mycket lidande har människor inte förorsakat andra – och sig själva! – genom att detta Guds bud inte hålls i ära.

För flera år sedan hölls en TV-diskussion i Sverige om äktenskap och trohet. Medverkande var bl.a Sveriges dåvarande ärkebiskop, representater för olika religiös och politiska grupperingar. Och också en representant för häxorna (ja, faktiskt!) i Sverige.

Det handlade om fiktiva problemställningar. Deltagarna fick följande problem: en man skall åka på en tjänstresa. En dam på jobbet, som han visste att var förtjust i honom, hade ordnat så att hon fick följa med. Nu var frågan: skall mannen tala om detta för sin fru eller ej?

Olika personer svarade på olika sätt. Ärkebiskopen sade att “det beror på”, man kan inte generalisera osv. Häxornas representant sade: vi säger att du först skall klara upp din relation med din nuvarande maka. Om den är förbi kan vi ta upp diskussionen på nytt.

Äktenskapet skall hållas i ära av alla människor, skriver Hebréerbrevet. Du ska respektera äktenskapet, både om du är gift (så att du inte bryter dig ut) och om du är ogift (så att du inte bryter dig in).

Hur mycket av det som kallas kärlek är inte överkörd lycka för någon annans del. Och det är inte en eller två gånger som någons lycka har blivit hans eller hennes väns stora olycka.  

Det är skäl att inte söka sin lycka utanför det som Gud har välsignat! Utan att söka det som Gud har välsignat.

Något måste nu göras tror jag. Jag tror att ett råmärke för varje människa är att inte gå in i någon annans förhållande. Om en man eller kvinna lämnar sin partner för din eller min skull, lämnar han eller hon senare kanske oss för en annans skull.

Detta med kärlek och relationer är ett svårt livsområde. Ensamheten är tung att bära. Alla kan ha sina kriser. Men låt oss uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. Och låt oss slå vakt om bestående människorelationer, börjande från äktenskapet.

Låt oss söka välsignelsen, och söka lyckan i det som Gud har välsignat. För där finns lyckan. Det är nog bl.a det som avses med barnabönens “den Gud älskar lyckan får”.

Henrik

“ACNA leds av den omtalade tidigare biskopen av Pittsburg, Robert Duncan, och säger sig företräda omkring 100 000 människor.
 
– Över hela kyrkan återansluter sig människor till skriftens auktoritet, säger Robert Duncan,till Reuters.
Anglikaner med en konservativ bibelsyn har hotat splittra den anglikanska kyrkan i USA sedan den öppet homosexuelle Gene Robinson år 2003 installerades som biskop i New Hampshire.

Stridigheterna blev inte mindre då den radikala Katharine Jefferts Schori blev gemenskapens ärkebiskop år 2006.” (Svenska Kyrkans tidning).

Pastor Rick Warren sade i sitt anförande på konferensen bl.a: be inte Gud välsigna det du gör. Gör det Gud välsignar.

Över hela världen är det samma frågor som hotar enheten inom de kristna kyrkan: samkönade äktenskap, välsignelse av partnerskap, ämbetsfrågan, bibelfrågan.

Enligt många bedömare kommer ACNA kanske inte att accepteras i den anglikanska gemenskapen av ärkebiskop Rown Williams.