Henriks kommentarer

Pääkirjoitus 11.10.2007

Kunnioitettu ja arvostettu raamatuntutkija, professori Raija Sollamo on antanut Kotimaa-lehdelle haastattelun, jonka ytimessä on ajatus: ”Jos kirkko katsoo pitkällä tähtäyksellä eteensä, sen kannattaa luottaa teologisten tiedekuntien eksegetiikan opetukseen, eikä esimerkiksi Suomen Teologisen Instituutin opetukseen. Sen antama opetus haittaa meidän työtämme, koska se on niin toisenlaista”.

On yllättävää tämän päivän avoimen yhteiskunnan Suomessa todeta jonkun toisen antaman opetuksen haittaavan omaa opetusta, koska se on niin erilaista. Kuulenko Kremlin kellojen äänen kaukaa Brezhnevin ajoilta asti? Vai onko tuo mainittu STI kiusallinen kivi kengässä muistuttaen, että maailmalla tunnetaan tieteelliset kriteerit täyttävää muunkinlaista eksegeettistä tutkimusta?

Suomessa nykyinen suuntaus eksegetiikan opetuksessa on ollut vallalla 60-luvulta asti. Noina vuosikymmeninä monen opiskelijan näkemys Raamatusta on muuttunut. Jumalan sanasta on kuoriutunut varsin inhimillinen kirjakokoelma. Tällaiseen kehitykseen tulisi Sollamon mukaan siis kirkonkin edelleen luottaa.

Haastattelussa tulee kiusallisella tavalla esille myös herätysliikkeiden piikittely. Juuri sieltä tulevat opiskelijat ”ovat kuin immuuneja uudelle tiedolle” – ja siksi yliopiston kannalta hankalia. Hän toteaa tosin, että opiskelijoiden joukossa on ”entistä enemmän sellaisia, joilla on hyvin heiveröinen kirkollinen tausta”. Tätä joukkoa ei kuitenkaan pidetä herätysliikkeistä tulevien veroisena ongelmana.

Jos professori Sollamo ei tarkoittanut kaikkia herätysliikkeitä, hän olisi voinut kertoa, mistä liikkeistä näitä ”immuuneja” tulee. Vai onko tosiaan niin, että tämä piirre yhdistää kaikkia herätysliikkeitä? Jos näin on, niin herää todellinen mielenkiinto, asuuko herätysliikkeissä kokonaisuudessaan jonkinlainen tieteellisen tutkimuksen vastainen henki.

Haastattelussa esitetty toive siitä, että kirkon tulisi luottaa tulevaisuudessa yhä enemmän kriittiseen raamatuntutkimukseen törmää merkittävään ongelmaan arkipäivän seurakuntatyössä. Lukuisat yliopisto-opetusta saaneet seurakuntien työntekijät ovat havainneet, miten juuri tuo kriittisesti tutkittu ja palasiksi pilkottu teos muuttuukin eläväksi sanaksi, joka aidosti ja todesti auttaa ihmistä.

Siinä näyttää yhä edelleen olevan voimaa, joka vaikuttaa selittämättömällä tavalla seurakuntalaisten elämässä. Siksi sinällään oikea toivomus kunnioittaa tiedettä joudutaan Raamatun osalta jättämään sivuun silloin, kun sielunsa hädässä elävä ihminen etsii apua.

Saattaa olla, että professori Sollamon toive ei aivan heti toteudu.

Hannu Nyman
hannu.nyman@sana.fi

Hienosti sanottu. Kts. http://www.sana.fi/etusivu/paakirjoitukset/onko_raamattukritiikki_kirkon_etu/?session=19307400

Henrik

Idag har HFD:s beslut i svängarna kring domprostevalet i Borgå blivit klart. HFD lämnar Bror Träskbackas besvär oprövat. Detta betyder enligt vad jag förstår att Helsingfors förvaltningsdomstols beslut förblir i kraft. Men själva sakfrågan, om sökanden Franzéns behörighet blev alltså icke avgjord i HFD.

Här finns några saker som förvånar. Litet förvånad är man ju att det tog HFD över ett år att besluta att man inte tänker besluta något.
Jag ifrågasätter inte HFD:s beslut, tvärtom, jag var rädd för att detta skulle vara resultatet. Det är svårt att påvisa att om sökande A,B, och C är uppförda på förslag, och sökande D besvärar sig, och får plats bland de sökande genom att B förklaras sakna förutsättningar för att sköta tjänsten, så att A, C och D är det slutgiltiga svaret, i vilken mening kan man påstå att D:s besvär har kränkt B:s rätt…

Men jag undrar i mitt sinne vad som skulle ha hänt om Domkapitlet hade stått för sitt beslut och följt linjen till slut. De hade godkänt Franzén och uppfört honom på förslag.

Nu är frågan avgjord, så spekulationer hjälper inte.

Jag hoppas dock att ingen väljer besvärsvägen i den formen att man kräver sin egen rätt genom att försöka frånta någon annan denna rätt. Detta säger jag som en allmän princip och vill inte utpeka någon, må var och en pröva sig själv, och jag mig.

NÅGOT NYTT måste nog börja ske i vår kyrka om vi skall överleva. Trenden att världsliga domstolar skall avögra många kyrkliga frågor (avser givetvis inte direkta förvaltningsfrågor, som hör till förvaltningsdomstolarna) och att allt ses som tjänstemannarätt – med kyrkans medgivande och rentav som motor i många fall – är en sorglig utveckling.

Kan inte bror finna syster och syster finna bror?

Kan inte det som förenar oss vara en större orsak till samexistens och gemenskap än den fråga som skiljer oss åt?

Det är ju också den frågan som finns i bakgrunden här, som är den egentliga problematiken i domprostevalets ouvertyr.

Henrik

Vi firar nu en åldringsvecka i vår kyrka, när de gamlas och äldstas uppmärksammas. Irene Nummela på kyrkostyrelsen är den som på ett särkilt sätt har arbetat med dessa teser.

Av förekommen anledning har jag haft anledning att bekanta mig de gamlas situation, ”på nära håll”.

De personer som detta konkret gäller, är de som har byggt upp detta land och gjort det möjligt för oss att få leva i välstånd. Låt oss aldrig glömma det.

Samtidigt aktualiserar denna vecka också en annan grupp människor, de som skall vårda de äldsta ibland oss, sjukskötarna. Deras löner är enligt min mening orättfärdigt låga. Det finns också andra grupper av människor som hör till samma kategori. Men nu är deras situation föremål för offentlig debatt. Någonstans måste man börja.
Det är en ohållbar situation att vi utbildar sjukskötare, men en stor del måste på grund av sin livssituation resa utomlands eller skaffa sig en annan utbildning. Många som kunde deltidsarbeta, kan inte göra det på gr av brist på flexibilitet (detta kan variera ganska mycket på olika orter).

Sjukskötarna har mitt fulla stöd.

Men de äldstas livsstituation är mycket mera än en sjukbädd, och föremål för sjukskötares vård. Deras liv handlar om dignitet, människovärde, medmänsklighet. För många av oss handlar det inte bara om ”en åldring”, utan om vår far, vår mor, vår kära vän. Många gånger har jag tänkt: så synd att inte alla de människor som man möter, kunde berätta om sitt liv, sina intressen, sina förväntningar, sin längtan.

Men deras liv talar ändå. Kanske människans storhet är starkast i hennes förnedring.

Det är inte bara fråga om de sistadagarma, veckorna och månaderna i deras liv. Det är dagar och månader inför evighetens dörr, inför början till något nytt och definitivt. Därför är det en så viktig tid.

Här finner du teserna, jag vet faktiskt inte om det är en officiell översättning, om inte så är det sannolikt Henry Byskatas översättning (för i hans bloggtext fann jag dem på svenska).

Vad är då en människa? Många svar kan ges. Det bästa finns i Ps. 8: ..att du tänker på henne, att du låter dig vårda om honom.”

Henrik

http://www.kyrkpressen.fi/component/option,com_mamblog/
task,show/action,view/id,5568/Itemid,889/

Har meddelat några att jag har satt alla texter på en sida, så att man med sökmaskin lätt finner vad man önskar. Det blev för trögt.
Nu finns inte alla texter där, men de hundra senaste, sedan måste man kolla med arkivet.

Henrik

Skalden och biskopen i Lund, Nils Bolander, skriver i många av sina dikter om tjänsten i Guds rike. Att Nils Bolander, en av mina absoluta favoriter, brottats med prästkallet och sin känsla av ovärdighet, är uppenbart.

Men Bolanders dikter handlar inte bara om präster, utan äger sin tillämpning på tjänsten i Guds rike. I en tid är man gärna betonar effektivitet och höga krav, ofta förenade med en obruten föreställning om sin egen förmåga passar Nils Bolander dikt Trasiga redskap väl in, som en självbekännelse och en bön:

Trasiga redskap
tar han i sin hand
och arbetar med
i sitt åkerland.

Den som i världen
ingenting är
utväljer Gud
i sin legohär.

En pensionerad prästbroder påminde mig om denna dikt häromdan. Han sade: ”tänk om jag skulle få rymmas med i sista strofen.”
Ja, kanske det är lättast att – som i en hebreisk bok – börja läsa ”från slutet”…

Henrik

”Jos kirkko katsoo pitkällä tähtäyksellä eteensä, sen kannattaa kuitenkin luottaa teologisten tiedekuntien eksegetiikan opetukseen, eikä esim. Suomen teologisen instituutin opetukseen. Sen antama opetus haittaa meidän työtämme, koska se on niin toisenlaista.”

Prof. emer. Raija Sollamo, Kotimaa-lehti 4.10.2007

Henrik

Under rubriken ”Kyrkan borde lita på den kritiska bibelforskningen” publicerar tidningen Kotimaa en intervju med prof. Raija Sollamo (4.10.2007).

”Om kyrkan ser framåt i ett längre perspektiv, borde den trots allt lita på de teologiska fakulteternas undervisning i exegetik, och inte på t.ex. undervisningen inom Teologiska institutet i Finland. Undervisningen där skadar vårt arbete, därför att den är så annorlunda, säger Sollamo.

Det var länge sedan Teologiska institutet i Finland (STI) fick så direkt feed back av en akademisk teolog.

Det som gör situationen märkligare är ju att samtliga lärare är utbildade teologer från Teologiska fakulteten vid Hfors eller Åbo. Många professorer, docenter och teologie doktorer undervisar regelbundet vid STI. Vår forskare Timo Eskola, är docent i exegetik vid teologiska fakulteten i Hfors, och är väl meriterad.

Men låt oss ta Raija Sollamos ord på allvar och se vad det kunde innebära.

Teol. dr Kari Kuula , en av företrädare för den kritiska bibelforskningen, docent i NT:s exegetik vid Hfors’ teologiska fakultet, författare till kursböcker osv, verksam inom Kuopio stift, och aktiv debattör, skribent och föreläsare, skrev 2.6.2007 i tidningen Savon Sanomat:

Det kan låta överraskande att påstå att islam har samma Gud som kristendomen. Men påståendet är inte taget ur hatten. De tre stora bokreligionerna – judendomen, kristendomen och islam – är nämligen släkt. De betonar att de bekänner endast en Gud, som är världens Ende Skapare. Han kräver rättvisa av sina tjänare och han är nådig mot syndare.
Särskilt anmärkningsvärt är dessa religioners enighet angående Guds historiska identitet. De tror att denne Gud är den som tog kontakt med en man vid namn Abraham.
Angående Guds gärningar som följde efter det är dessa religioner av olika mening.
Det förändrar dock inte det att alla dessa religioners gudsdyrkan gäller den Gud, som talade till Abraham. Detta betyder att islam har samma Gud som kristendomen.

—
En kristen finner en vacker tredelning: juden lever av Fadern, de kristna av Sonen och muslimerna, som stöder sig på det profetiska budskapet, av den Helige Ande.”

Kari Kuula hänvisar til teologen Hans Küng och till den katolska kyrkans katekes, som antyder att muslimerna ingår i Guds frälsningsplan (ur katekesen 1997 – har ej kontrollerat denna uppgift om den katolska katekesen, vilket jag ber läsaren obeservera).

Teol. dr Martti Vaahtoranta svarar på Kari Kuulas insändare och konstaterar att Kuula drar helt oriktiga slutsatser av islam. Synen på Guds enhet i Treenigheten är helt olika mm. Vaahtoranta skrev 20.6.2007 (båda artiklarna finns på nätet).

Betecknande nog nämner Kari Kuula ingenting om Jesus som enda vägen till Fadern (Joh. 14:6), för det kan inte en muslim omfatta. Inte heller ord som ”Jag och Fadern är ett”, vilket nästan måste uppfattas blasfemiskt för en muslim. Jesus är en profet, inte Gud.

I samma nummer av Kotimaa refereras professor emeritus Heikki Räisänens föredrag vid Niinivaara-sällskapets seminarium. Han säger att kyrkan står i en trovärdighetskris. Han konstaterar att kyrkan idag inte kan borde vara bunden vid de gamla trosbekännelserna från 300-, 400- och 1500-talet.

Räisänens kommentarer finns på www.kotimaa.fi.

Om man följer Sollamos råd ”kyrkan borde lita på den kritiska bibelforskningen”, blir det som i datorvärlden. Man får beställa uppdateringar enligt modellen har du den senaste versionen av bibelkritken?.

Det bör dock sägas att STI inte vill vara något alternativ till de teologiska fakulteterna. Vi uppskattar mycket som sägs och görs i dessa. Den kritiska bibelforskning som serveras är dock på intet sätt problemfri. Prof. Tapio Puolimatka säger i sin nya bok Usko, tiede ja Raamattu (förresten nominerad som ett av förslagen till årets kristna bok) att många av de förutsättningar som kritiska forskare arbetar med, inte baserar sig på vetenskap, utan är ”trosföreställningar”. Den kritiska bibelforskningen erbjuder inte enbart ett vetenskapligt alternativ till den bibelforskning som bejakar tron. Det handlar inte om vetenskap versus tro, utan tro mot tro.

Därför bör också diskussionen innehålla argumentation, inte som man så ofta i alla möjliga sammanhang ser, etikettklistrande, kategoriska, svepande uttalanden i stil med ”fundamentalist”, ”liberal”, osv. Sak bör bemötas sakligt.

Det är inte svårt att utöka exemplen med plock ur kursböckerna. Dessa visar att kyrkan har anledning att pröva det som kommer från fakulteterna. Beroende på fakulteten kan budskapet dessutom variera mycket.

Givetvis skall kyrkan också pröva det som andra institutioner, t.ex. STI, för fram, även om STI i dagens läge åtminstone inte är jämförbart med en teologisk fakultet. Flere teologie doktorer har dock fått djupa intryck också av undervisningen i STI. I många fall handlar det ju om samma personer som undervisar både i STI och vid våra teologiska fakulteter.

Evinnerligen Herre, står ditt Ord fast i himmelen. Ps. 119:89

Jag tror alltså att STI behövs och behöver stöd och förböner också i fortsättningen.

Henrik

För en vecka sedan ingick en insändare i Kp undertecknad av ca 30 personer, präster och lekmän i Borgå stift. Den besvarades av biskop Gustav Björkstrand i dagens nr (eller morgondagens för en del av oss) av Kp.

Några missförstånd som jag har mött från olika håll vill jag kort kommentera, jag utesluter inte en kommentar i Kp också.

Skrivelsen var inte riktad mot den som anser sig vara homosexuell. Jag går inte, och säkert inte de andra heller, med i något drev mot homosexuella människor. Jag tycker inte att man skall fixera någon enskild grupps livsfrågor. Många frågor hör det enskilda samtalet till, våra livsfrågor skall inte hängas ut till allmänt beskådande (avser här många olika slag av frågeställningar som vi människor har).

Skrivelsen var inte en fälla, eller en återvändsgränd, men nog en klar uppmaning till biskop Gustav Björkstrand. Den var och är framsprungen ur en genuin nöd när snart sagt vad som helst kan sägas och läras, hänvisar till Kps och Hbls läsarspalter mm.

Skrivelsen tog inte ställning till nattvardsfrågan, även om denna diskussion och diskussionerna om nattvarden i olika sammanhang har haft beröringspunkter.

Jag hoppas personligen att frågan om homosexualiteten inte kommer på kyrkans agenda på samma sätt och i samma omfattning som frågan om kvinnliga präster.

En annan fråga är dock att kyrkan måste hålla fast vid Guds Ord. Var och en må bedöma om det är Bibelns ord som drivit olika grupper inom kyrkan till ”den nya synen” på utlevd homosexualitet, eller om det är influens från samhället som projiceras på Bibelns klara ord. Många teologer, också sådana som förespråkar den utlevda homosexualitetens legitimitet, kan erkänna att Bibelns ord i sig är entydigt klara. Så har också vår kyrka förr uppfattat detta, inklusive biskoparna i sitt herdabrev.

(Jag är själv litet missnöjd med uttrycket ”utlevd homosexualitet”. Det är för suddigt. Men det har använts för att specifikt avse ett homosexuellt beteende, inte själva identiteten som sådan.

Kyrkans förkunnelse om ett kristet liv måste alltid – vilken fråga det än gäller – förenas med en barmhärtighet mot medmänniskan, oberoende hur hennes liv har gestaltat sig. Det finns många kristna homosexuella, som vill försöka leva i avhållsamhet (en av dem skriver i en svensk tidning idag), se här:

http://sydsvenskan.se/sverige/article255405.ece

Det märkliga är att sådana personer har mobbats i den offentliga debatten, både i Sverige och Finland. Märkväl just av sådana personer, inklusive teologer, som förespråkar ”frihet”.

Henrik

Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.
1 Mos. 1:27

Jag tror att många idag är rädda för dessa ord och försöker undvika dem.

Många vill dessutom sätta punkt efter den första delen…”till sin avbild”. Gud skapade människan till sin avbild.

Det kan finnas många orsaker.

Huvudorsaken är nog gudsfrågan. Ett erkännande av skapelsen inför (=för in) ett beroende, som man inte vill veta av. Bl.a därför är evolutionen också populär, den försöker ge en befrielse från den gudsbundenhet som ett accepterande av skapelsetanken skulle resultera i. Detta tror jag faktiskt är en av förklaringarna till evolutionsteorins popularitet!
Inte den enda. Men en tydligt förnimbar. Men diskussionen om evolutionsteorin skall fortsätta, och ett av dess färskaste inlägg är prof. Antony Flews* nya bok. (Tonen i Darwins texter är för övrit mycket mild i jämförelse med hans lärjungars, t.ex. Dawkins).

En annan orsak är nog den aggressiva formen av feminismen. Denna rörelse, som också i dess mera aggressiva former åstadkommit en hel del gott (angripit och förändrat orättfärdiga strukturer, förbättrat kvinnans villkor), vill inte se ett samspel mellan man och kvinna. Och man vill helt blunda för ord som t.ex. 1 Mos. 2:18.

I vår svenska översättning (1917) står ordet ”hjälp”, som kanske psykologiskt uppfattas som ”kökshjälp”. Översättningen går tillbaka både på den hebreiska grundtexten, och på den grekiska översättningen av GT, Septuaginta. I hebreiskan finns ordet ezer, som också betyder hjälp. (Vi har ju det i ebenezer osv.) LXX använder ordet boäthós, som betyder hjälpare, hjälp. Detta ord används för övrigt om Gud själv (Hebr. 13:6), och kan inte sägas vara nedlåtande. Det kan inte rättfärdiga en orättfärdig människosyn.

Men såväl den hebreiska grundtexten som Septuaginta har ett tilläggsord. Hebr. säger ”kenegdo” (neged) betyder partner, som svarar mot honom, också hans motsvarighet, och även motpart. LXX har kat’ autón, som betyder (mitt e)mot honom, eller som svarar mot.

Vågar vi idag säga detta? Att män och kvinnor är olika?

Vi skall inte föreskriva hur denna olikhet måste se ut. Inte heller vill vi förneka att män och kvinnor i mångt och mycket är lika. Det faktum att man och kvinna också har en ”identitetsbestämning” i förhållande till varann är något man inte så gärna vill tala om, tycker jag mig märka. Ett beroendeförhållande, som kan vara en ”himmel” eller ett ”helvete”, beroende på vad det fylls med, hurudant det är och gestaltas.

En tredje orsak är den pågående diskussionen om könsneutrala äktenskap. Att Gud skapade dem till man och kvinna är också ett ord som i högsta tänkbara grad är ett ord om det heterosexuella äktenskapet, något annat äktenskap finns inte. Däremot finns mycket vänskap och gemenskap, och tyvärr också gemenhet mellan människor av samma eller olika kön.

Det är svårt att skriva om det. Det är som dynamit för många. Och det finns en lång rad orsaker. En av dem som måste nämnas är det faktum att dessa ord har använts på ett orättfärdigt sätt, till att politiskt förtrycka, hålla nere och försämra (i detta sammahang) kvinnors livsvillkor.

Och också när man inte har förtryckt någon, har man ofta bara haft svartvita modeller att erbjuda: t.ex. hemmamamma eller yrkesarbetande kvinna. Detta har gjort att det är svårt att tala om sakfrågan. Det finns ju faktiskt en hel del forskning kring dessa frågor också, och inte av bara ett slag.

Ett av grundproblemen är enligt min mening att man inte kan tala om en relation bara genom att tala om den ena partens villkor (gäller både man och kvinna). Vi måste nog i varje fall – oberoende av vilka rollfördelningar vi finner i just vår livssituation – betona solidariteten och troheten i äktenskapet och i hemmet livet ut.

Man får väl hoppas att inte missbruket av denna skatt – olikheten – skall hindra oss från att glädjas över rikedomen i att vi är olika utrustade av samme Skapare, både som män och kvinnor, och som individer.

Henrik

P.S. Texten har varit litet korrumperad, nu torde en del av felen vara åtgärdade. (30.09. kl. 17:47).
*Antony Flew är en av världens mest kända ateister, som nu kommit till tro och skrivit om detta i en ny bok ”There Is a God: How the World’s Most Notorious Atheist Changed His Mind.”

År 2003 skrev jag (ang diskussionen med John Vikström):

Någon varningsklocka ringer i mig om vi vid studiet av Pauli brev (som ju skrev ”här är inte träl eller fri, jude eller grek, man och kvinna…”) kommer till att Paulus varit djupt splittrad, å ena sidan ”progressiv” och modern, å andra sidan fast rotad i manssamhället.

Samma diskussion kunde föras angående Ef. 5:18, kap. till slut. Har vi verkligen förstått det rätt om vi menar (som John Vikström förefaller att hävda) att bl.a. Ef. 5:21 binder oss vid en förlegad patriarkalisk struktur i politisk mening?

I verserna 18-20 är Paulus pålitlig och ”still going strong”, men i slutet av kapitlet ”förfaller” då Paulus till att bli ”ett barn av sin tid”?

Finns risken att vi har missförstått Paulus? Just den Paulus som sade här är icke jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna…

I dagens diskussioner citeras ofta skapelseorden: Gud skapade människan till sin avbild. Men därefter sätter man punkt. Man vill inte höra talas om ”till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem.” Det blir borta.

En finsk präst från Tfors sade nyligen till mig att ”minun ongelmani ei ole naisen alistaminen vaan naisen ylistäminen”.
Han konstaterade att många kvinnor inte vill bli uppskattade som kvinnor, utan som människor.

Alternativet är ju båda två! Både som kvinna och som människa. Både som man och som människa.

Finns här en inbyggd rädsla för att ”uppskattningen” som kvinna skall innehålla nedvärdering, avgränsning, begränsning? Har feminismen drivit människan bort från hennes rötter? Varför kan man inte erkänna att kvinnligt och manligt ledarskap kan skilja sig från varann, att det finns något som kan påverkar könroller, ageranden osv? Varför skulle det manliga vara en norm? Eller det kvinnliga? I tillägg till all detta finns naturligtvis det invividuella.

Men varje människa är en man eller en kvinna. Och det är väl ngt vi kan erkänna och skall försöka förverkliga?

Men att påstå att vår kvinnosyn är olika, det vill jag ha dokumenterat.

Finns det något förbundet med skapelsen som uttrycks med det som Paulus säger i slutet av Ef. 5? Något som inte är förtryck, något som också intuitivt bekräftas av människors sätt att leva?

Hur kan kristna människor vara upprörda över Paulus? Aposteln som förmedlat rättfärdiggörelse genom tro, dopteologin, nattvardsteologin, läran om kyrkan som Kristi kropp, nådegåvorna, förnyelsen osv osv. Allt av Jesus, såsom Kristi Jesu apostel.

Har vi skäl att se över konceptet ”apostel”, Paulus, Jesus och Paulus osv?

Och har vi sakliga skäl att tro att vi kan vara den objektiva instans som dömer rätt i matchen Paulus patriarkalisten – Paulus Herrens apostel. Är han inte själv – i sina etxter – till större hjälp i tolkningen?

Att kristna människor i varje tid varit tidsbundna, som alla människor, är ju en annan sak. Men kan man med fog hävda att Paulus binder oss till en samhällsmodell, se, det är det jag har svårt att tro.

Några funderingar i en diskussion ”som är avslutad”.

Henrik