Henriks kommentarer

Nu gäller det bara att försöka hitta något vettigt innehåll…

But: I could not care less…
Jag hoppas nämligen att de som läser får något ut av innehållet, och inte i första hand tittar på antalet besökare.

Vad kan man annat säga då än “jag kan icke räkna dem alla”.
Så är det nämligen. Idag har endast en besökare besökt min blogg. Vi är åtminstone två, vet jag. Men så är det, vid 60000-70000 brister de alltid…

Vad “han” och “hon” är vet vi sedan skapelsen, men “hen” är en nyskapelse (av människan):

“.. det nyskapade könsneutrala pronomen ”hen”, som är hämtat från queerteorin, och som ibland används inom HBT-rörelsen av personer med genderöverskridande identitet.”

Finskan har ju löst detta så att “hän” betyder både han och hon. Ibland kan ju detta skapa problem, men vanligtvis är det uppenbart vad som avses.

Vad eller rättare sagt vem “hin” är, vet åtminstone de som är litet äldre.

Det är mycket tragiskt när människan kommer därhän att hon inte vet vem hon är.

På något sätt tror jag svaret finns i detta:

Jag sökte mig själv, men fann mig icke.
Jag sökte min nästa, men fann honom (henne) icke.
Jag sökte min Gud och fann alla tre.

Bliv det du är.

Välståndet, som man trots alla kriser i det västerländska samhället ändå måste tala om, har inte gett människan lycka. En av årets sorgliga trender är unga flickors livsillamående. Efter en månad in i 2010, har fyra flickors försvinnande väckt stor uppmärksamhet. Två av dem hittades döda. I ingetdera dödsfallet misstänker polisen brott. En av dem hade tagit kläder av sig, och man har hittat barfota spår i snön! En förtvivlad människa! Tänk att ingen kunde komma i hennes väg..

Varför mår unga människor, med livet framför sig, så dåligt idag?

Jag tror det är för att själen mår illa. Även om det grekiska “psyche” betyder själ, handlar det om mera än psykiska kriser.

Detta illamående kommer samtidigt som människan idag är fri att förverkliga sig själv, leva ut utan hämningar, forma sin egen lycka och förverkliga sina vildaste drömmar.

Sanningen är den att det inte ger lycka. “De lovar dem frihet, fastän de själva är förgängelsens trälar; ty den som har låtit sig övervinnas av någon, han har blivit dennes träl.” 2 Petr. 2:19

När man följer med TV-program, märker man att unga människor idag har väldigt tuffa villkor. I olika program – allt från Reality TV, Big Brother, X-Factor och vad de heter – kan unga människor få mycket hård och personlig kritik. Det blir winners or loosers. Och alla klarar inte det. Jag har många gånger förvånat mig över att unga människor, som kritiseras för sitt utseende, sin personlighet, sin klädsel eller ngt annat, inte knäcks helt. Med åren får man kanske litet hud på näsan, även om det gör ont i alla åldrar. Men i tonåren kan det bli för mycket.

Det har blivit mycket av älskad för det Du gör, när du lyckas  och om du är lyckad, i stället för älskad för det Du ÄR. Nu finns prestationsångest hos så många, och de, som inte klarar av det, faller ut.

Jag tror att orsakerna i hög grad sammanhänger med sekulariseringen och gudsfrånvändheten i hela samhället. Jag tror det faktiskt. Det vi skördar idag, är det som såtts under gångna år.

Därför:  O land, land, land, hör HERRENS ord! Jer. 22:29

Först då lättar det.

Men vad gör vi kristna, som har fått ta emot evangeliet? Det finns frågor, som är svåra att svara på:

Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar?
Rom. 10:14

Angelägna frågor för oss kristna, när vi ser hur många människor som saknar Livet.

Ordet “alla” är också i Bibeln viktigt ord. Den kristna kyrkans dagorder består ju av fyra ggr ordet alla (allt):

Han sade på en presskonferens för några dagar sen, där jag var med, att det uttalande om välsignelse av samkönade par, som bl.a jag hade skrivit under senaste vår nog kunde uppfattas som kärlekslöst, dömande och hårt.

“Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” Joh. 1:12.

Är det något som jag inte har önskat, är det att medverka till att de redan slagna blir slagna på nytt.

Ari Puonti sade att de kristna så ofta talar om förbud, lagar osv som bara resulterar i missmod och ilska. Man hör så litet om Guds möjligheter och helande. Så litet evangelium och löfte.

Ari Puonti, som själv känner frågeställningarna inifrån, men som sökt Bibelns svar i Jesu Kristi efterföljelse, betonar att det gemensamma problemet för oss är att vi behöver söka hjälp av Jesus.

När man tänker på Jesu vänner, så var det människor som av andra människor var utdömda, marginaliserade och enligt många “utanför” det mesta: spetälska, publikaner, prostituerade och äktenskapsbrytare, publikaner och andra medlöpare.

Men löftet gällde och gäller alla.

Vilket radikalt ord!

Ari Puonti sade också något som jag gärna vill föra vidare: han sade att homosexuella som vill gå “den smala vägen” i Kristi efterföljelse, har en profetisk uppgift i församlingen. De är en utmaning och en påminnelse för alla heterosexuella att också vi – alla! – skall söka oss till ljuset med vårt liv. Och det är både i tiden och i Bibeln en mycket större fråga.

Men alla kan få hjälp!

Hos Jesus.

Henrik

Ärkebiskopen har meddelat att kyrkan inte godkänner Lutherstiftelsens biskop, att ingen enskild grupp eller förening inom kyrkan kan viga åt sig en biskop.

Lagfarne assessorn i Tammerfors stift har meddelat att det t.o.m. kan leda till rättsliga påföljder.

Jag måste erkänna att detta verkar konstigt. Det är som om kyrkans största problem skulle vara människor som tror på Gud.

Att Matti Väisänen, som blivit vald till biskop och skall vigas (insättas i ämbetet) i Helsingfors i mars, inte är biskop inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är väl självklart, lika litet som Lutherstiftelsens (av Missionsprovinsen) vigda pastorer innehar prästämbetet inom ELKF. Matti Väisänen blir biskop inom Lutherstiftelsen. Dessutom är han ju i detta skede den svenska Missionsprovinsens biskop inom Lutherstiftelsen i Finland.

Om någon samlas och förkunnar Guds Ord, sjunger psalmer, ber och firar nattvard, och dessutom har samma bekännelse som vår kyrka, är det inte något problem för mig. “Kristus blir på det ena eller andra sättet förkunnad”, skriver Paulus.

Nog förstår jag ju att kyrkans ordning måste respekteras av kyrkans medlemmar. Men varje utsaga måste läsas i sitt sammanhang.

Kyrkan har konsekvent sagt nej till sådana teologer och präster som av samvetsskäl inte kan tro att “den nya lösningen” har teologiskt hållbara argument. Då får man detta – som ett beställningsverk. Och mera kommer säkert.

Vad ska kyrkan göra?

Härom kvällen kom det en film i TV om Laestadius och upproret i Kautokeino. Denna tvist, som säkert hade många sociala och politiska orsaker, innehöll också en spänning mellan det laestadianska väckelsefolket och den officiella kyrkan.

Jag minns hur prästen försökte säga åt väckelsefolket att de måste komma till kyrkan, efter att de i filmen åtminstone hade hotat med att bli borta. Jag kan inte låta bli att se någon form av parallell mellan situationen då och nu. Samma reaktion minns jag från 30 silverpenningar, teaterpjäsen på Nationalteatern för flera år sedan, som behandlade konventikelplakatet mm.

Man hotar med lag och straff, när frågorna egentligen borde handläggas på ett andligt sätt.

– Det är väl ca 50 000, sade han.

Jag frågade:

– Är det en katastrof för kyrkan om Lutherstiftelsens präster döper – låt oss säga – 37, eller 52 per år?  Eller t.o.m. 137? Utgör det en risk för kyrkan?

Detta blir ju kyrkans eget ‘fel släckt’ sa brandchefen (när frivilliga hade släckt elden innan brandkåren hunnit fram…), skrev jag på denna blogg.

Det stora problemet för kyrkan borde inte vara att någon samlas, sjunger psalmer, ber och firar nattvard, inte ens om de samlas utan “kyrkans” tillstånd.

Det stora problemet är att det i Finland finns så många som inte gör det.

Den mänskliga tragedin gör en ordlös. Inte bara så att hem och hus har förstörts, familjemedlemmar skiljts för alltid från varandra, människor invalidiserats för återstoden av sitt liv. Hela infrastrukturen har skadats och delvis förstörts. Presidentpalatset har rasat, offentliga byggnader, hotell, butiker mm är förstörda. Den minsta frågan (i all nöd) är hur någon skall orka städa upp allt detta.

Den verkliga tragedin är mycket större. Inte bara det stora antalet skadade, utan också det faktum att det inte finns tillräckliga möjligheter att vårda de skadade, för sjukhusen har förstörts, en stor del av dem.

Nästa elände kan bli epidemier, orent vatten, brist på vatten, på mat, på mediciner. Avloppssystemet är delvis utslaget åtminstone i huvudstadsregionen.

Nu är andras hjälp av nöden.

Jag hoppas att nöden får djupa konsekvenser också hos oss, att vi ser att våra medmänniskor är i nöd. Att vi nu deltar i insamlingar och åtgärder som kan lindra nöden, ens till någon del.

Det kunde ha gällt oss.

Gud hjälpe alla olyckliga människor, alla drabbade, som skall möta framtiden under nya villkor, villkor som förändrades på någon minut!

Kanske någon tycker att det är fel att påminna om förbönens betydelse. Det är att förandliga nöden, kanske någon tänker.

Jag tänker inte så. Tvärtom tänker jag också att nu behövs mycket förbön för vårt land, liksom också för Haiti och de drabbade där. Men bönen ska också driva oss till handling. Tiden är kort. Mera kan göras om tillräcklig hjälp ges i tid.