Henriks kommentarer

I Rom. 16:7 finns ett ord, som har väckt mycket diskussion. I texten finns ett par som får hälsningar av Paulus: “Andronikos och Junias”. Både de nya svenska översättningarna (Bibel 2000 och Svenska folkbibeln) liksom också den nya finska översättningen skriver “Junias”, med –s i slutet. Junias är ett maskulint ord, medan Junia är femininum.

Detta är inte någon avgörande fråga, även om man har försökt använda ett eventuellt ”Junia” så. Bernadette Brooten skriver om detta i boken  Frauenbefreiung (Moltmann-Wendel).

Här finns alltså två frågor: fanns det kvinnliga apostlar? Och en följdfråga: vem är en apostel?

Bruce M. Metzger, en av de skickligaste textkritikerna, berättar att man i arbetet med NT:s text inte kunde nå hel enighet angående accenten, men nog ordformen.

Men man kanske kan anföra några synpunkter. Namnet “Junias” var inte känt, medan Junia och särskilt Julia (som en del handskrifter har), var mera kända. Men många forskare anser ändå att formen Junias är den mera troliga, och att den bottnar i en sammanskrivning (förkortning) av “Jouniános” (Junianus) precis som Silvanus ( 1 Tess. 1:1) blir Silas i Apg. Så har alltså våra nya svenska översättningar tolkat ordet (alltså helt oberoende av teologisk uppfattning om kvinnligt apostolat etc.)

För det andra finns det inga belägg för kvinnliga apostlar, detta skulle i såfall vara det enda.

För det tredje har man påpekat att om Junias skall heta Junia, måste hon ha varit Andronikos’ fru eller syster, för ett ogift par sändes inte omkring bara “för sig”. Däremot har vi Akvila och Priskilla”, ett gift par som hjälpte Paulus (Apg. 18:2).

Barnabas kallas också apostel, antingen på grund av att begreppet apostel används i dubbel mening i NT: i den trängre betydelsen är “apostel” ett av Herren själv kallat och befullmäktigat sändebud. Den andra vidare betydelsen är helt enkelt “missionär” (som i princip betyder samma sak).

“Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder och rusade in i folkhopen och ropade…” (Apg. 14:14).

Barnabas skulle då ha varit apostel i den vidare meningen. En annan tolkning är helt enkelt den att han kallas apostel genom att han var tillsammans med Paulus, aposteln. En gemensam benämning på dem båda blev “apostlarna”. Barnabas kallas inte separat för “apostel”. Paulus och Barnabas skiljdes ju åt senare, Barnabas for till Cypern med Markus (sin kusin, eller släkting) och Paulus och Silas till Syrien och Cilicien.

Jag tycker att det skulle bli svårt att förstå Paulus om han plötsligt på ett dunkelt ställe i Rom. (en enda gång) skulle förutsätta en kvinnlig apostel, men i övrigt ge ganska entydiga direktiv om presbyterer, om predikande och profeterande osv.

Den fråga som bidrar till frågeställningen är hur man skall förstå orden “bland apostlarna” i Rom. 16:7. Betyder det att Andronikus och Junias var högt ansedda av apostlarna? Att apostlarna uppskattade dem och satte dem högt? Eller betyder det att de var högt ansedda apostlar, av apostlarna var också Andronikus och Junias högt ansedda?

Det förefaller som om den förra betydelsen är mera sannolik i ordets striktare mening. Men användningen av ordet “apostel” är litet inkonsekvent, och det kan betyda det större team av apostlar och missionärer, som brann för att evangeliet om Kristus skulle spridas.

Jag tror också att den frågan mera borde gripa oss – att det skulle bli vår första prioritet att förkunna evangeliet. Också den första tiden kom oenighet in i bilden, men urkyrkan hanterade inte den genom att dra motparten inför rätta eller avsätta honom.

Kanske kan någon annan tillägga något här, det är i varje fall intressant att försöka förstå texterna. Det är ju de som ska forma våra åsikter, inte våra åsikter som skall forma texterna.

Henrik

Jag har under årens lopp funderat mycket över understödet åt de heliga. Kanske det beror på att jag ofta har varit med i frivillig verksamhet också inom kyrkan, alltså sådan verksamhet som inte bekostas med “kyrkliga medel”.

Det gällde i tiden det kristliga gymnasistarbetet, sen student- och skolungdomsmissionen. För 30 år sedan kom Kristet Perspektiv  in i bilden, och tidningen har trotts obefintlig prenumerationsavgift hankat sig fram genom 30 år! Vissa tider har det nog varit ganska tungt.

Nu är Teologiska institutet i Finland mitt stora bönebarn, för genom den verksamheten öppnas möjligheter för många unga. Under STI:s drygt 20 år gamla historia har över 1000 studerande gått “igenom” STI ut till församlingar, till missionärsuppdrag, till lärar- och andra kallelser, de inomkyrkliga organisationerna inte att förglömma.

Nu seglar många konservativa organisationer i motvind. De mister kollekter, de är inte politiskt korrekta och blir därför utan det “officiella“ understödet åt de heliga. En av våra inomkyrkliga väckelserörelser har förlorat många hundratusen euro i understöd under de senaste årens turbulens.

Vi har lanserat en understödsmedlemskampanj som innebär att man deltar med 5€/mån under ett eller några år (man kan börja och sluta när man själv vill). Med något tusental nya vänner skulle STI klara sig och kunna satsa för fullt på att utrusta unga blivande teologer, präster och lärare osv. Vi skulle också i allt högre grad kunna ordna fortbildning för sådana som redan arbetar på fältet: “uppdatera” det som behövs för de nya utmaningar som möter (t.ex. genom Jesusseminarier, apologetiska kurser, Bibelns röda tråd) så att de orkar. Detta gäller också kristna människor i våra församlingar och föreningar, att de blir ivriga att vinna andra för Kristus.

Jag räknade också ut – när jag tänker på unga teologer som inte får något arbete på grund av sin väckelsekristna syn – att om de kristna i vårt land skulle lägga åt sidan 1 euro per dag och vi skulle bli ca 5000, så kunde vi ge arbete åt ca 30 pastorer och evangelister på heltid! Jag hoppas att Du redan ser att vårt land är ett missionsfält!

Jag tycker att mycket av Nya testamentets syn ligger lågt idag. Vem ber idag “enträget” om att få vara med om understödet? I NT var det församlingen som utrustade dem som arbetar i Kristi tjänst, för att de, tillsammans med de andra, ska kunna fullgöra sitt uppdrag. Idag är det de olika organisationerna och sammanhangen som försöker be om hjälp.

Idag kunde Du som ser detta värva någon eller några nya vänner att komma med, kanske med någon “liten” form av givartjänst, så att det inte knäcker någon. Kanske 3 euro/månad (!), kanske 5€ eller 10€, så att Du inte knäcks, men ändå är med… Några samtal, några mail, kunde göra under!

Får jag också i detta sammanhang dela min nöd med er för STI:s (Teologiska institutet i Finland) framtid: att många kristna människor skulle se vikten av att vi utrustar unga. Det är de som är framtidens kyrka, därför behövs vår givartjänst och vårt ansvar nu. I den förbönen hoppas jag att Du innesluter bönen om att vi skulle få fokusera på det som Gud vill ge sitt folk. Att STI skulle få vara ett redskap i Guds hand, till uppbyggande tjänst i Guds rike.

Min bön är att också dessa anspråkslösa rader skulle väcka någon läsare. Så många kristna grupper har det tungt idag, kanske just därför att vi kristna har räknat med att kyrkoskatter och annat rullar in. Men det blir, och det är redan nya tider. En tid när vi måste som Kristi kropp bära ansvaret tillsammans.

Men det finns ett ord i Bergspredikan, som jag nu försöker predika för min egen oro, ett ord som bär och som allt bygger på:

“Er himmelske Fader vet vad ni behöver.”

Teologdagarna i Grankulla och de kyrkliga väckelserörelsernas ledare har i en vädjan som sänds till biskopsmötet uttryckt sin djupa oro över det beslut som nu bereds, med en vädjan om att kyrkan inte skall gå mot Guds tydliga och klara Ord.

Denna vädjan kommer att publiceras efter att den sänts till biskopsmötet. Också en hel del annat är på gång, mera därom senare. Men en sak som alla kan stöda är den adress på nätet som Sonja Falk har tagit initiativ till senaste vår, och vars “första skörd” över lämnades till biskoparna inför höstens möte, men som fortsätter. Ge uttryck för din syn!

Denna protest behövs nu! Den är ett verkligt ja till hem och familj, till äktenskap och kärlek!

http://www.adressit.com/allekirjoitukset/kirkko_ja_homosuhteet/start/3050

En av de kristna homosexuella, eller f.d. homosexuella, Ari Puonti, ger i dagarna ut en ny bok om homosexualiteten. Låt oss stöda dem som vill kämpa och leva i enlighet med Bibelns Ord. Låt oss alla nu “leva värdigt den kallelse vi har fått” som Paulus skriver till alla kristna.

Ett ställningstagande som detta uppfattas lätt som ett angrepp på en människogrupp. Så är det naturligtvis inte, lika litet som någon etisk fråga som berör människor innebär ett avståndstagande från dem som människor.

Och med det i minnet som Jesus sade “den som är utan synd, kaste första stenen” lär det nog inte finnas så många som kan ta upp stenar…

Bibeln har mycket att säga till oss alla. En av de centrala tonerna i evangelierna och i breven är: omvänd er och tro evangelium (Mark. 1:15).

Henrik

Men igår – och med nyheten om ett rekordantal barn på väg i Finland under 2010 – blev hennes “mammamage” en predikan. Den handlar om hopp, om vikten av att bygga framtiden. Tidevarv kommer, inte bara försvinner.

Det är så rätt! Att familjer sätter barn till världen, som skall få utbildning och vård, arbete och möjligheter. Gud välsigne alla väntande mammor, och alla barn som skall göra entré under år 2010 också! Och alla pappor med! Gud hjälpe alla som vill bygga framtiden.

Samtidigt måste vi göra något för att återerövra den värdegrund, som råder i vårt land. Vi har igen påmints om att alla inte har det bra. Framtiden kan inte byggas på materialism. Inte heller på postmodernismens narcissism.

Mamma, pappa, barn – redan dessa ord väckte fruktansvärda reaktioner i Sverige, vilket lika väl kunde ha gällt Finland. Det vittnar om att just här behövs det förnyelse, knäppta händer och stor kärlek, så att ingen skall behöva känna sig utesluten och icke önskvärd. Det är grundrelationerna som är i kris – många senare kriser har sina rötter i att det brustit här.

Något måste göras för att återupprätta familjen och hemmet.

För det är i hög grad där grunden läggs för livet. Det är där jag borde få livets byggstenar, i form av kärlek och omsorg, tro och förtröstan.

För mig blev Elias Lönnrots psalm 37 i den finska psalmboken en predikan och ett fint preludium för år 2010.

Läs den (den har en melodi som är en koralvariant från Eurajoki som inte är helt lätt) och bed den!

Välsignat Nytt År 2010! Tidevarv kommer, med Jesus fram!

Henrik

Nu finns det personer bland oss som har drabbats av svår sorg. Man kan räkna med att det också finns barn, som idag drabbats av sitt livs svåraste förlust.

Herre, hjälp!

Det är för tidigt att nu dra för långtgående slutsatser. I massmedia har man nästan frossat i detaljer, detta är ju en ganska mänsklig reaktion när sådant händer.

I detta slede är det polismyndigheterna och räddningsmyndigheterna som har huvudansvaret, tillsammans med socialmyndigheter och olika hjälporganisationer, främst FRK (Röda korset).

Esbo stad har inhiberat sina nyårsfestligheter. Jag tycker detta vittnar om en verklig känsla för det väsentliga. Det är ett värdigt och ett klokt och ett riktigt beslut. Tendenser finns alltid i kriser att antingen genast förtränga det svåra eller att frossa i svårigheterna.

Det första är nog att man behöver tid att sörja.

Till de drabbade hör – förutom de svårast drabbade familjerna, vännerna och arbetskamraterna – också poliser och räddningsmyndigheter. När jag såg på polisens presskonferens, såg jag att också där fanns många som behöver hjälp, som måste få tala ut och dela sin angst och sin nöd. Det är alltid så att livssituationen för människan kan förstärka och förändra den “information” man möter. “There, but for the grace of God, go I.” Det kunde ha gällt mig, den djupa insikt kan drabba poliser, garvade räddningsarbetare och andra yrkesmänniskor! Också dessa grupper, som har gjort ett oerhört svårt och viktigt arbete, behöver våra förböner och vår medkänsla.

Vad skall man säga i en situatione som denna?

Jag tror inte man behöver säga så mycket nu.

Det är så mycket vi inte förstår. Så mycket vi inte kan förutse eller gardera oss mot. Denna händelse kommer att riva upp många sår, och förstärka en känsla av otrygghet för många människor.

Senare är det säkert skäl att tala om omsorg, om att inte låta en enskild individs agerande drabba alla invandrare. Samtidigt måste vi se vad vi kan göra för att människor skall känna sig omtyckta och accepterade.

Detta är något som är förmer än allt annat.

Gott Nytt År – under de Välsignande Händerna!

“God is dead, we ought be dancing on his grave.”

Jag hörde Ravi Zacharias hänvisa till den person som sade så med tillägget:

“He doesn’t know there’s nobody in that grave…”

(Det är väl förresten den enda plats där Gud inte finns: i den tomma graven.)

Henrik

Det märkliga är, också såhär i katastrofernas efterdyningar – och före de kommande, för det kommer flera – att samma människor som säger det finns ingen Gud ställer frågan Var finns du nu, Gud? efter att något har hänt.

Ravi Zacharias skriver i sin bok Beyond Opinion, som jag tycker är en av de bästa apologetiska böcker jag har läst, om hur rocklåtarna ställer viktiga frågor. Countrymusiken talar om människors öden, de beskriver hur man kan förlorar allt, hus och hem, hustrun, hästen, bilen, penagrna och allt. Någon har skämtsamt sagt att om man spolar en countrylåt baklänges så får man tillbaka sin brud, sin häst, sin bil och snart sagt allt.
Men i rocklåtar ställs viktiga frågor:

Why do we never get an answer
When we’re knocking at the door?
With a thousand million questions
about hate and death and war?
(Justin Hayward)

Ravi Zacharias skriver att man i USA i december 2004 hade diskuterat om man i skolorna får sjunga kristna julsånger, om man ens får spela kristen julmusik (en mor i New Jersey hade lämnat in en klagan över att man spelade julmusik i skolan, för musiken påminde henne om orden…) På Capitol Hill kallades julgranen (Christmas Tree) för första gången The People’s Tree. Detta för att komma antiteistiska kretsar till mötes.

När tsunamin inträffade, Annandag jul år 2004, var en av de första frågorna som många antiteister ställde denna: var fanns Gud under tsunamin?

Jag vill inte ironisera över frågan. Frågan är motiverad, den är ett uttryck för förtvivlan, men kanske också annat.

Människan försöker febrilt lösgöra sig från Gud, men när hon drabbas blir ändå frågan: var finns Du, Gud? Och konsekvensen vid olyckor och motgångar och katastrofer kan lätt bli att man vill vända sig bort ifrån den Gud man inte trodde på, men som man inte fann när man var drabbad.

Gång på gång slås man av det faktum att samma frågeställningar gäller överallt. Här diskuteras julkyrkan, julevangeliet och sommarpsalmen. Man vill ha bort Gud från det offentliga rummet och menar att detta är en neutral inställning.

Justin Hayward slutar samma sång med ord som innehåller svaren på hans egna frågor:

I’m looking for a miracle in my life
I’m looking for someone to change my life.

Detta är ju vad Jesus har lovat. Detta är vad julen is all about.

Det finns hopp för dig och mig. Kan vi ta emot det hoppet också när vi lever under trygga förhållanden? Måste vi drabbas av katastrofer för att livets viktigaste fråga skall väckas i vårt liv?

Jag hoppas att Gud ger oss nåd och tid. Men vi ser i Bibeln, t.ex. I Pauli predikan på Areopagen, ett annat perspektiv, som jag har tänkt på när vi firat årsdagar av både vinterkriget och tsunamin, och när terrorismen igen har påmint oss om ondskans realitet i världen:

“Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda." Apg. 17:30,31

Jag behöver knappast tillägga att det inte är mina ord. Det är dags att vakna och att lyssna. För genom detta lyssnande föds hoppet för oss alla.

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner
släkten följer släktens gång.
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Henrik

Död, hat och hämnd.

Vakna Europa!

Vestigia terrent – spåren förskräcker!

“Many people will celebrate on December 25 but will find no room for Jesus on the special day.”