Henriks kommentarer

Under mina år i läkarhelikoptern Medi-Heli skämtades det mycket om mitt motto: hjälp från ovan. Jag kommer faktiskt inte ihåg om det var jag som valde det eller om det var någon av vännerna i Medi-Heli som tyckte att det passade när verksamhetsledaren egentligen var präst. Jag kan ännu minnas Lauri Törhönens ansiktsuttryck när vi inför ett besök hos dåvarande minister Ole Norrback träffades, och ”Törtsi” fick höra att jag var präst… :-). Lauri Törhönen har ju sedermera verkat som professor vid Konstindustriella högskolan, har regisserat flera filmer mm.

Sedan skämtades det också om detta med hjälp från ovan, i betydelsen en som inte är van.. Men alla insåg nog att så inte var fallet: Medi-Heli representerade – vad vården beträffar – erfarenhet och kunnande.

Men igår fick det gamla mottot ytterligare en ny dimension, låt vara att den anknöt till alla de tidigare betydelserna.

När Medi-Helis läkare Juha Erosuos jordfästning skulle börja, var alla samlade utanför krematoriet. Plötsligt hördes ett för mig välkänt surrande i luften, och Medi-Heli dök upp.

Helikoptern svävade ovanför ingången till krematoriet och sänkte sig ner, i sorg, stod stilla i ett par minuter kanske (det är en lång tid), så släpptes en svart ballong, en sorgeblomma i luften, helikoptern böjde sig ett tag i hedersbetygelse för sin läkare Juha, som så många gånger själv suttit i helikoptern.

Sedan flög besättningen – piloten Tom Lagerqvist, flygassistenten Timo Annala och läkare Juha Valli – men helikoptern ritade ett kors i luften, genom att först flyga tvärs över och sedan flyga över i korsets ”stam”, vinkande sakta på stjärten innan man for vidare.

Gripande! Vemodigt! Starkt!

Hur många gånger har jag inte sett helikoptern komma med Juha ombord, och även själv varit med diverse gånger.

Jag tror att vi samtidigt under hela sorgehögtiden upplevde en gudsnärhet och en hälsning från evigheten.

Juha var allvarligt sjuk 1992 i december, och alla – utan undantag – trodde att hans tid var slut. Hans goda vän, ledande läkaren Ari Kinnunen sade att ”Juha har kanske högst en månad att leva”, obotlig hjärncancer!

Vi började bedja, och en av caféandaktsgruppens äldre deltagare, Elsa från Lukas församling, bad så intensivt för Juha (utan att först veta vem han var). Varje gång vi sågs frågade Elsa: ”hur mår min läkare?”

Den första tiden svarade jag, det är hopplöst, men han lever nog ännu åtminstone. Så småningom började mina svar bli allt ljusare. Juha kunde återvända till jobbet, fick sina läkarrättigheter tillbaka, körkortet och blev helt friskförklarad. Han återvände till Medi-Heli igen.

En gång när jag träffade Juha på tumanhand sade jag:

– Juha, du är läkare, och du får nog tro vad du vill om detta. Men jag vill berätta för dig att en gammal dam, Elsa, regelbundet har bett för dig och hela tiden frågat hur du mår.

Juha var på något sätt förbryllad över beskedet.

– Kännner hon mig? frågade han.
– Nej, sade jag.
– Men har vi träffats någon gång?
– Knappast, nej, det tror jag inte.
– Men varför… började Juha och sedan blev han tyst och fundersam.

Flera månader senare föll Elsa i sitt hem och fick en fraktur i armen.

Jag träffade Juha och sade: ”Juha, nu har din förebedjare fallit och fått en humerusfraktur. Hon är intagen på sjukhus.”

”Är det något jag skulle kunna göra för henne”, frågade Juha genast.

Jag hade fått svar. Juha hade förstått. Jag hade redan funderat på om det var för personligt att säga det åt Juha.

Jag tror att Juha förstod varifrån hjälpen hade kommit.

I minnesorden över Juha beskriver hans vän och kollega detta faktum med orden: ett rent under, ”suoranainen ihme” (www.ema.fi).

Jag berättade detta i mitt tal – har knappast någon gång talat på det sättet personligt vid en förrättning tidigare – och vid minnesstunden kom en dam, en vän till Juha, och berättade hur hon på julaftonen, dagen efter Juhas sjukdomsattack 1992 (han blev medvetslös på ett alarmuppdrag) hade gått till Munkshöjdens kyrka och bett om förbön för Juha. Silja Forsberg (khde i finska församlingen) hade senare på kvällen bett med henne i sakristian. Hon sade att hon ”hjälplöst kastat sig inför Gud”. Hon sade att hon trodde att hennes böner hjälpt Juha.

Jag svarade att jag är övertygad om att dina och Elsas böner har gått in på samma konto.

Juha insjuknade i magcancer i april, och efter drygt två veckor tog hans livsresa slut.

HJälp från ovan, det är vad han fick. 15 år tilläggstid.

Och ”hjälp från ovan” är vad Du och jag behöver – för livet och för evigheten.

Henrik

Tillägg 09.06.2008:

”Runsaat 10 vuotta sitten Juha sairastui erittäin vakavasti. Oli suoranainen ihme, että hän silloin jäi henkiin. Mutta hän toipui ja saattoi palata päivystämään MediHeliin, mikä oli hänelle erittäin tärkeää. Hän jatkoi myös potilassiirtojen tekemistä ympäri maailmaa.” Ari Kinnunen, Juhas kollega, ansvarig läkare för Medi-Heli under många år. www.ema.fi

Lördag kväll ska vi i Gospelteamet försöka sjunga i Pernå kyrka.

Gospelteamet grundades i oktober 1966. Med var då Anki Bergström, Rita Bergman, Anne Wallendorff, Mårten Lindblom, Ben Martin och undertecknad Henrik Perret. Idag heter Anki Perret och Anne Lindblom. En hel del sång heter programmet som börjar 20.30 och så har det blivit genom livet.

Jag började fundera på The Finnish-American Gospel Team som vi kallade oss. Det har hänt en del sen dess. Vår amerikanska vän, Ben Martin, som nu är här med oss, är bosatt i Wisconsin i USA.

Nu får vi träffas och (försöka) sjunga, nästan 42 år efter att vi började! Jag konstaterar också att det är ca 40 kg sedan dess, nå, inte riktigt men nog 30… Jag talar tyvärr bara om mig själv. Voj, voj.

En av de sånger vi sjöng då var Heaven came down. Vi hittar inte noterna nu, även om vi minns det mesta så minns alla inte allt, så sjunger inte den. Men det var det vi upplevde. Himlen kom ner, vilka rika stunder har vi inte haft tillsammans! Sen har vi varit spridda över världen, Rita har bott i Tyskland många år, och Ben bor i USA. Men nu har Rita återvänt till Finland och Ben är tillfälligt här.

Make me a blessing var en annan av sångerna. Den fortsätter med orden for someone today.

Det är min bön.

Efter detta kanske vi heter The Finished-American Gospel Team…

Men Gud allena vet.

Henrik

I en gammal brudmarsch från Vörå, tecknar Ernst V. Knape så starkt förväntningarna på sommaren.

Idag är det sommarens första dag, den första juni. Så här i början av sommaren har många förväntningar, också sådana som kanske inte helt infrias. Men låt oss gripa om löftena i Guds Ord när vi läser de vackra orden i den gamla brudmarschens andra vers:

Och med vännen vill jag vandra hand uti hand,
vill jag vandra bland blomsterängar,
klöversängar,
vandra i solens sken
på åkerren
till älvens strand,
där det vajar av björkar och leker i lid,
där det susar av sånger i sommarns ljusa tid.
Signe Gud den glädjerika sommartid!

Ja, just det:

Signe Gud den glädjerika sommartid!

Henrik

Denna nyhet publicerades i den svenska tidningen Dagen  (www.dagen.se).

Och framför allt: förkunna evangeliet för allt skapat.
 
Henrik

Med anledning av Göran Stenlunds berättigat indignerade fråga i dagens nr av Hbl angående problemförsamlingar, vill jag – förutom att jag instämmer i hans indignation – konstatera bl.a följande:

– den verkliga skammen tillkommer de båda kyrkligt anställda som listat dessa församlingar
– hur kan t.ex. Nagu vara en problemförsamling där det bara finns en enda präst? Kommer han inte överens med sig själv?
– eller en församling där båda prästerna är män, kanske dessutom av samma åsikt?
– det finns också flera andra församlingar som dessa simpla kriterier kunde passa in på

Till farsen kring detta hör sedan att vissa församlingar känner sig föranledda att anmäla sig bort från listan. Jag förstår dem, åtminstone till stora delar. Vem vill nu vara i en problemförsamling?

Till det betecknande för vår tid hör ju nu att en kampanj är på gång som innebär att oberoende av vilka präster som är anställda i församlingen så skall en kvinnlig präst med jämna mellanrum anlitas. Men ska inte församlingens präster just tjäna den församling i vilken de är anställda? Är man lika mån om att de församlingar som har kvinnliga präster skall gästas av en manlig präst minst en gång i terminen eller året?

Den dag kommer snart när det finns bara kvinnliga präster i en församling. Upphör den då att vara ”problemförsamling”?

Och hur är det med alla de andra församlingarna? Har de inga problem? Hur är det med församlingar där prästen förespråkar välsignelse av det som Gud förbannar (just dessa ord används i Bibeln)? Hur är det där prästerna inte anser att Jesus är den enda vägen till Gud?

Nu har jag inget behov av att pricka församlingar eller prästkolleger. Jag hade skrivit ett blogginlägg om problemförsamlingar, och har det ännu kvar opublicerat, men jag beslöt att kontakta redaktören Tua Ranninen. Vi växlade några kommentarer kring ämnet.

Jag förutsätter att redaktören inte har den inside information som listan förutsätter. Nog vet jag vad som åsyftas. Men det orättfärdiga är att man inte alls bedömer hur livet levs, utan listan är ett försök att ringa in de församlingar där det finns präster med den gamla ämbetssynen. Det blir ett angrepp på övertygelse, inte på hur man levt med övertygelsen.

Till helhetsbilden hör ju det faktum att prästen nästan alltid agerar ensam. Knappast har en tvåprästförsamling råd att ha båda i tjänst i samma gudstjänst hela tiden. Det hela begränsar sig till några helger under året, det är väl det maximala problemet?

Inte vill jag förringa de samarbetsproblem som finns, och inte heller förneka att övertygelser kan krocka med varann. Men nog finns det verktyg för sådana situationer också. Det behöver inte bli olösliga problem.

Man bör också understryka vikten av att värna om andan i arbetslaget – så långt som det bara är möjligt. Och jag tror att här handlar det faktiskt om lika stora utmaningar i en medarbetarskara där man är av samma åsikt, eller av samma kön (prästerna). Också i det fallet kan problem uppstå. De måste åtgärdas.

Jag tycker det är sorgligt att präster skall sälja varandra ”på marknaden”, för att inte tala om att biskopen säljer präster och hänger upp dem på massmedias ”anslagstavla”.

Allt detta leder bara till att motsättningarna och konflikterna inom kyrkan eskalerar.

Inte behöver vi vara förvånade över att folk förundrar sig över hur det står till i vår kyrka.

Frågan är: finns det en annan väg att gå? Och i såfall: vilken?

Jag tror ju det.

Henrik

Den senaste tidens kyrkliga käbbel irriterar nog säkert de flesta. Mig åtminstone. Men logiken som finns i en insändare i senaste nr av Kyrkpressen, känns heller inte relevant, eller kanske är den det ändå: låt biskopen skälla, det är hans uppgift, var du tyst! Å ena sidan får jag finna mig i att ta stryk – tänker kanske litet som förriga gubben när han gav stryk: har du inte gjort något illa, så kommer du att göra något – å andra sidan tycker jag då att sanningsfrågan blir borta. Det handlar inte bara om vad som är rätt och fel mot mig och för mig osv, utan det handlar nog om större frågor.

En av de frågor som vi borde diskutera nu blir i dessa diskussioner borta:
Vad är kyrkans egentliga uppdrag, vilken är kyrkans utmaningar idag?

Den onde vill förmodligen att vi skall trassla in oss i våra inbördes relationer så att vi inte utför det uppdrag Gud har kallat oss till.

När majoriteten av kyrkans medlemmar inte är engagerade i kyrkans liv, när drygt 40 000 medlemmar skriver ut sig ur kyrkan varje år, då borde vi inte ha råd att fastna i mindre viktiga frågor.

Vad gör vi av detta? Vad skall vi göra för att nå alla dem som nu är borta?

Jag tror verkligen inte att svaret är att anpassa oss och bli en spegel av samhällets värderingar. Kyrkan måste stå för det genuint kristna, hon måste hålla fram evangeliet om Jesus, världens ljus.

Detta är den stora utmaningen. Jag tycker att alla som vill förverkliga detta, borde ges utrymme i kyrkan. Även om någon skulle kräva att man alltid skall ha röda strumpor. Bisaker är bisaker, huvudsaken är Kristus. Men bisaker kan naturligtvis skymma bort huvudsaken.

I tillägg från alla de utmaningar till konkret efterföljelse av Kristus i lära och liv, som kommer ”utifrån”, från samhället och från de medlemmar av kyrkan som har alienerats från församlingens liv, har vi andra utmaningar.

En av de viktigaste – det oroar mig mycket att så inte redan skett – är att vi måste kunna ge rum åt lekmän, inklusive unga lekmän, inom vår kyrka. Vi har en kyrka som är så oerhört prästcentrerad, så byråkratisk och ”på förhand given” att ingen förnyelse kan ske.

Jag talar inte för en upplösning av ämbetet, som någon föreslog: skrota prästämbetet. Tvärtom! Men ledningen och livet måste ske genom samverkan mellan präst och lekmän, annars mister vi snart alla kristna, för de får inte rum att göra något, att påverka något.

Det visar ju sig att de gemenskaper som växer i vårt land är de som ger rum för lekmannamedverkan, för förkunnelse, undervisning och beslutsfattande.

Jag tror att de teologiska frågeställningarna, som tangerar båda utmaningarna faktiskt, är frågan vad är en ”präst” i nytestamentlig mening? Med tanke på käbblet så visar ämbetsdiskussionerna att oenigheten ofta gäller synen på prästämbetet överhuvudtaget. Det blir ibland rent funktionalistiskt: en lösning, som kan fixas och ändras oberoende av vad Bibel och bekännelse säger. Jag tror att vi djupt i den urkristna traditionen har det som utgör grunden för vårt prästämbete. Det var inte bara nådegåva, utan ämbete och nådegåva, att personer blev kallade, utbildade, och insatta i sitt uppdrag. Men det inkluderade en nådegåvsutrustning, en bedömning av lämplighet i denna mening, något som idag saknas i många fall.

Men inför den andra utmaningen finns också risker.

Lika litet som man kan tro att att inga läkare behövs, att det räcker med att läsa böcker i första hjälp och fråga andra, lika litet räcker det med att säga att ingen teologi behövs, det räcker att läsa Bibeln.

Visst är det Bibeln som är grunden, men det behövs också undervisning i Guds Ord, kunskap om hur Gud lett sitt folk under åren. En broder skrev att t.ex. Petri brev vittnar om att de inte är skrivna av en som direkt stigit ur fiskebåten. Paulus talar om de heliga skrifterna som Timoteus kände från barndomen, han talade om den undervisning Timoteus hade fått och som han skulle ge vidare. Paulus hade utbildats i teologi jämförbar med akademisk utbilding. Gamaliel, all den kunskap Paulus vittnar om (filosofi, religioner, människosyn mm) är något som behövs i den kristna kyrkan.

Jag tror att den dåliga teologi (obs! all teologi är inte dålig, långt ifrån!) som vår kyrka har fått genom åren (t.ex. exegetik) har blivit en barlast för kyrkan. En teolog bör givetvis känna till -ismer och tankar i tiden, också villfarelser och heresier, på samma sätt som en läkare bör känna till sjukdomar eller en lots bör känna de viktigaste grynnorna, men viktigast ändå är att lotsen och teologen känner farleden. Till stor del är just denna del av undervisning i kyrkans bekännelse och tro ganska försummad.

Det står heller ingenstans i Bibeln att präster bör utbildas i teologiska fakulteter vid statliga universitet. Samtidigt tror jag att det kan vara mycket lyckligt, förutsatt att den undervisning som ges har god teologisk och vetenskaplig dignitet. Jag har ingen anledning att tala mot god teologisk utbildning på akademisk nivå. Kanske kunde man tillägga att det kan behövas kompletteringar till sådan utbildning och att utbildning av präster inte borde vara universitetens uppgift. Det borde kanske också finnas andra vägar till prästämbetet än en teol.mag-examen.

Utmaningarna är många. Den stora utmaningen gäller att inte falla för den ondes frestelser (tema con variazioni) att missa kyrkans egentliga uppdrag, det missionära uppdraget. Vi har fastnat i fel frågor. Bort från dem hjälpe oss Gud! Inte genom att ge upp, inte genom att kompromissa, men genom att finna proportionerna!

Men den andra mycket stora utmaningen gäller att finna nya modeller för församlingsgemenskapen, inte som ersättning för de gamla lösningarna, utan som kompletterande element. Till detta hör enligt min mening tillräckligt små gemenskaper snarare än mammutlösningar. Vad man kallar dem, är en mindre fråga.

Till denna senare utmaningen hör att finna lösningar för det allmänna prästadömets medverkan och samverkan med kyrkans präster och anställda. Uppdraget går inte att lösa om det inte blir hela församlingens sak.

Hur kan kyrkan svara på de utmaningar som väntar??

Jag tror att svaret bara kan vara ett enda: att Gud själv griper in, en sann väckelse och förnyelse, ett Andens liv och under mitt i vår grälsjuka värld, det är nog det svar vi alla skulle behöva. Vad det innebär vet bara Gud.

Vi har nu all anledning att ropa om hjälp och förbarmande. Kriser är allvarliga, men de kan också innebära nya möjligheter.

Henrik

I Hbl (27.5.2008) skriver Topi Lappalainen om min gudssyn. Jag erbjuds två alternativ: antingen beror min gudssyn ”på teologisk inkompetens eller på en avsiktligt illvilig syn på en monoteistisk tro som inte omfattar treenighetsläran”, skriver Lappalainen.

Nu vet jag inte vad som är Lappalainens egen text (rubriken?) och vad som ev är bearbetat.

Jag vill i alla fall försöka motivera min ståndpunkt och låter sedan Topi Lappalainen och andra bedöma om mina slutsatser är riktiga.

För det första: detta med Gud och gudssyn är en klassisk frågeställning. Muslimer beskyller de kristna för att ”tro på tre gudar” och således inte vara monoteistiska.

En muslimsk statsman sade åt en kristen president i ett afrikanskt land: ni lär att 1+1+1 = 1. Nej, svarade den kristne presidenten, vi lär att 1x1x1 = 1.

Bibeln lär att Gud är en, vilket en kristen, inklusive Perret, tror och bekänner. Att Bibeln använder ordet ”Gud” i pluralis (Elohim) medan verbet alltid står i singularis, att Bibeln säger ”låt oss göra människan till vår avbild, till att vara lika oss” ( 1 Mos 1:26), eller att Bibeln också beskriver Gud som helig, helig, helig” är en antydan om det som har kallats Treenigheten. Tre personer i En Gudom.

I Nya testamentet har vi sedan Treenigheten dokumenterad i missionsbefallningens ”…döpande dem i Faderns, Sonens och den Helige Andes namn” och i den s.k. apostoliska välsignelsen ( 2 Kor. 13:13). På många andra ställen i NT betonas Enheten mellan de tre personerna i Gudomen.

Vad sedan islam och kristendom beträffar så har jag inte velat kritisera någon annans övertygelse. Jag konstaterar helt enkelt det som alla teologer vet eller åtminstone borde veta, nämligen att en muslim aldrig skulle kunna skriva under det mest centrala i kristendomen: se Guds Lamm, som borttar världens synd (Joh. 1:29).

I sitt första brev skriver aposteln Johannes bl.a:

Var och en som förnekar Sonen, han har icke heller Fadern; den som bekänner Sonen, han har ock Fadern. 1 Joh. 2:23

Den som bekänner att Jesus är Guds Son, i honom förbliver Gud, och han själv förbliver i Gud. 1 Joh. 4:15

Jesus säger:

Därför sade jag till eder att I skullen dö i edra synder; ty om I icke tron att jag är den jag är, så skolen I dö i edra synder.” Joh. 8:24

Det är lätt att visa att man inte enligt Jesus Kristus kan ha en annan syn på Jesus men ändå behålla samma gudssyn.
Den som inte bekänner Sonen, har heller inte Fadern. Se också 1 Joh. 4.

I 2 Joh. heter det: Var och en som så går framåt, att han icke förbliver i Kristi lära, han har icke Gud; den som förbliver i den läran, han har både Fadern och Sonen.

Jag tror att de flesta kännare av islam (inklusive muslimer alltså) skulle kunna skriva under detta. Min avsikt var att säga att islam och kristendomen inte låter sig förenas just i synen på Jesus, vilket för de kristna innebär detsamma som synen på Gud. Jesus sade: ”Jag och Fadern är ett.” Joh. 10:30

Så länge Jesus betraktas som lärare eller profet (som t.ex. i Koranen) förefaller det att finnas likheter. Men fördjupar man sig ens litet i ämnet, märker man att kristendomen lär att vägen till Gud, inklusive vägen till kunskap om Gud, går genom Sonen, Jesus.

Det finns endast En, Ett Namn, Jesus, genom vilket vi kan bli frälsta (Apg. 4:12). Detta är kristen tro.

Som känt lyder islams bekännelse inte så.

Man behöver knappast vara illvillig, varken avsiktligt eller oavsiktligt illvillig, för att sakligt kunna konstatera detta.

Henrik

Idag finns ett stort upplagt inlägg i Hufvudstadsbladet om den debatt som blossat upp på grund av biskopens öppna brev till mig.

Jag ber att få påpeka, vilket den uppmärksammade läsaren nog förstår, att ingen som helst kontakt har tagits med mig. Alla texter (och den förfärliga bilden, tagen vid ett annat tillfälle för flere år sen) bygger på plock ur Gustav Björkstrands brev, Kyrkpressens bloggdiskussioner, och valda delar ur mitt svar. Kanske har de i artikeln citerade prästerna kontaktats, vet ej.

Ganska beklämmande och diskutabelt är det med objektiviteten, tycker jag, när man utpekar vissa församlingar som problemförsamlingar. En församling består av många personer, med sannolikt ganska olika åsikter. Om församlingen har en enda präst, så skall denna präst tjäna församlingen. Eller om församlingen har bara manliga präster, är detta då en ”problemförsamling”? Snart kommer vi att ha församlingar med bara kvinnliga präster. Upphör de då att vara problemförsamlingar?

Jag känner mig ganska maktlös när förvrängda beskyllningar ännu en gång går ut i massmedia. Men ingen skall åtminstone påstå att det är jag som önskar detta offentliga gräl!

Jag har t.ex. aldrig påstått att det bara är kyrkans ledning som har fel, att allt som är fel beror på biskopar osv – när två träta… osv – jag har endast sagt att biskoparnas redogörelse, för vilken biskoparna bär det fulla ansvaret, är orsaken till den uppenbara försämring av läget som vi nu upplever. Detta papper, som inte antogs enhälligt, och som inte är ett juridiskt beslut utan en – just det – redogörelse, har förändrat livet markant. Jag har vädjat om nya direktiv, för det hänger inte på viljan att underordna sig, vilket man hela tiden försöker antyda.

Det är helt enkelt ett dåligt beslut, inte bara i strid med kyrkomötets uttalade vilja (i form av klämmen, som godkändes nästan enhälligt efter att biskop RImpiläinen meddelat att han trots beslutet inte kommer att viga kvinnliga präster), utan även ett omänskligt beslut som vill begränsa rätten till övertygelse, åsiktsfrihet mm. Vem tar skada av att man kommer överens om arbetsturer, som t.ex. på sjukhus? Vi har inte – såsom så ofta påstås – velat hindra någon kvinnlig kollega att utföra sitt arbete.

Åtminstone kunde man gå in för att till de inomkyrkliga organisationerna prästviga dem som inte duger för församlingsarbete, men också, tycker jag, låta församlingarna få välja den präst de vill ha.

Detta anser jag att man bör få säga ut, utan onda eller nedbrytande avsikter. Jag har inte sökt strid. Men mitt liv som präst har försvårats mycket genom hela denna diskussion. Genom olika ”påklistrade” åsikter framställs jag som en bråkstake och orosstiftare, vilket jag inte överhuvudtaget vill vara. Ingen säger heller något om alla de andra ämnen jag behandlat. Hbls redaktör tog inte heller med den delen av mitt svar som visade att Gustav Björkstrand citerat mig selektivt. Hans påståenden om att jag alltid skyller på kyrkans ledning mm skulle ju falla om man läste detta enda citat i sitt sammanhang, som jag hade i mitt svar. Men sådant citeras inte, för det passar kanske inte in..

Men när jag möter unga män som inte får en chans att bli präster (hur många söndagar i året tror någon att dessa skulle predika om kvinnliga eller manliga präster?), när församlingsbor döms till böter för att de ordnar en kyrksöndag, sådan den hållits under många år, och en biskop (inte i Borgå) sedan säger åt den som anmält henne och prästen för misstänkt brott att ”du gjorde en mans jobb”, då måste någon ropa ut detta.

Jag gör detta av omsorg om kyrkan. Jag tror att kyrkan inte överlever om hon förföljer sina trogna medlemmar. Är detta för mycket sagt? Behöver jag mera styrka mitt påstående att det är en kampanj mot oss konservativa i kyrkan??

Jag ber den seriösa läsaren läsa vad jag skrivit och sedan bedöma om jag varit okristlig, dömande och hård. Jag vill gärna klara upp sådant, för jag är inte en människa som vill leva i konflikt med andra människor.

Jag skulle gärna be prästkolleger, som nu också har funnit en glädje i att slå, att precisera vad i det jag skrivit som är fel. Endast så kommer vi vidare.

Jag beklagar djupt den antireklam som hela denna diskussion utgör. Jag kan inte reparera den skada som redan har skett. Jag skriver inte för att förbättra ett rykte som är förlorat, utan för att jag inte skall bli till anstöt för den som vill ha ett ärligt svar.

Läs och bedöm, och låt mig gärna veta vad som upplevs kränkande.

Henrik

Personer med starka ”homosexuella tendenser” får inte släppas in på Katolska kyrkans prästutbildningar, och inte tillåtas att gå med i kyrkans ordnar.

Det är innebörden av ett brev från Vatikanens statssekreterare Tarcisio Bertone till alla katolska biskopar i världen.
Brevet bekräftar och befäster en instruktion som Kongregationen för katolsk utbildning publicerade 2005 och som anger bedömningskriterier för kallelser hos personer med så kallade homosexuella tendenser.
”Instruktionen är universell och ska tillämpas utan undantag” skriver kardinalen i brevet som uppges vara Vatikanens svar på ett stort antal förfrågningar och krav på förtydligande sedan instruktionen blev offentliggjord.
I den står det att ”Kyrkan hyser djup respekt för personerna i fråga men kan inte tillåta att de som praktiserar homosexualitet, visar djupt rotade homosexuella tendenser eller stödjer den så kallade gay-kulturen antas till prästseminarier eller heliga ordnar.” Vidare förklarar man att ”Sådana personer befinner sig i en situation som allvarligt hindrar dem från att relatera till kvinnor och män på rätt sätt.” Kongregationen varnar också för att blunda för ”de negativa konsekvenser som kan komma av att personer men djupt rotade homosexuella tendenser” vigs till präster eller antas till de religiösa ordnarna.
Tarcisio Bertone, som är Vatikanens högst uppsatte kardinal och vars roll ofta jämförs med en premiärministers, påpekar nu i brevet att reglerna i 2005 års instruktion gäller inte bara kandidater till stiftspräster utan även de till ordnar och kongregationer.

Ur Tidningen Dagen

Kort kommentar: Det är mycket svårt att publicera sådana nyheter eller att ens diskutera ämnet. Märkligt nog har inte särskilt många ramaskrin höjts över denna nyhet, och det kan bero på att katolska kyrkan, som varken godkänner kvinnliga präster, homosexuella präster eller aborter upplevs avlägsen.

Varje bibelläsare kan dock se vad där står. En annan linje blir dock att fråga: har Bibelns budskap relevans för vår tid? Finns det någonting i texten som öppnar för en annan, för att inte säga motsatt tolkning? En grundläggande syn är ju att hermeneutiken (bibeltolkningen) måste gå i linje med vad texten säger, inte komma till ett nej om texten säger ja, inte till ett ja om texten säger nej. Sen kan man alltid från fråga till fråga avgöra om det finns något som gör en utsago i NT begränsad i något avseende – en avgränsad mottagargrupp, en tidsperiod el. motsvarande.

Svårare är dock att – ur kristen synvinkel – säga att man inte kan lita på Paulus. Säger man så har man nog målat in sig i ett så svårt hörn att man har svårt att komma ut. Med tilliten till Paulus, som ju NT överallt bekräftar, står och faller många av de mest centrala orden i NT. Hit hör också det revolutionära ”här är icke jude eller grek, icke träl eller fri, icke man och kvinna, alla är Ni ett i Kristus Jesus”.

Många av just Pauli ord väcker idag många upprörda känslor. Det finns en konsensus i att mycket av det som Paulus sade är sådant som man ju inte längre som modern människa kan instämma i. Och i förlängningen sägs en del om Pauli bildning, hans insikter och kunskaper och om hans roll i den kristna kyrkans teologi.

Men vi behöver inte gå längre tillbaka i tiden än ca 30 år, så skulle inte denna nyhet ha upprört någon. Det var ju såväl kyrkans som samhällets konsensus att man inte skulle bli präst om man har en homosexuell läggning.

Skulle förklaringen vara att det skett något med oss nutidsmänniskor, att vi fjärmat oss från något sådant som vi borde ha hållit fast vid?

Frågeställningen är djup och stor. Och mycket avgörande för vår kyrka, vår värld, vårt Europa icke att förglömma.

Här är två olika frågeställningar, också med hänsyn till den begränsade frågeställningen som nyheten innehåller: den katolska kyrkans prästutbildning.

Den ena är frågan om detta beslut av Vatikanen är i linje med kristen teologi, i tiden av alla kyrkor erkänd.

Den andra handlar om att ingen kristen kyrka trots sin grundsyn får avvisa någon människa med något problem, någon avvikelse, någon särart, någon identitet.

Jag tror nog att tyngdpunkten skall ligga i hur man lever, inte i vilka frågor man kämpar med i sin själ. Vatikanen talar ju om dem som ”praktiserar homosexualitet”, eller som har djupt rotade homosexuella tendenser eller stöder gay-kulturen.

En del av frågeställningen måste sannolikt ses i ljuset av den katolska kyrkans problem. Samtidigt är uttalandet en påminnelse om hur de kristna kyrkorna fram till våra decennier har tänkt, lärt och trott.

Den svåra frågan, som man bör kunna diskutera under sakliga former (jag finner Hbl:s teckning idag osaklig och tendentiös), är att kunna skilja mellan sak och person.

Frågan är om det kristna svaret på homosexualiteten är ett bejakande, en förståelse som uppmuntrar till fortsatt involvering i allt högre grad. Jag tror ju det inte. Och den som vänder sig till Bibeln för att få svar kan knappast förneka att Bibeln är mycket tydlig på denna punkt. Också detta är en samtalsfråga, man får argumentera, fråga, ifrågasätta, om man har skäl därtill. Men det kan inte inom de kristna kyrkorna handla om att avvisa Bibeln som den högsta regel och norm enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas.

Den stora frågan – på livsområde efter livsområde – blir därför vilken plats Guds Ord får i vårt liv.

Henrik

Inom teologin har man för ganska länge sedan talat om entmythologisierung, om en demytologisering, en avskalning av texten. Det var Rudolf Bultmann, på många sätt en fenomenal begåvning, som talade om detta. Samtidigt måste man nog konstatera att Bultmanns premisser var missvisande. Idag betonar man t.ex. inom nyare exgetisk litteratur evangeliernas karaktär av ögonvittnesskildringar i mycket högre grad igen.

För några decennier sedan talade man om finlandisierung, termen har översatts med finlandisering och beskrev ett bugande och hukande inför sovjetiska intressen i efterkrigstidens Finland.

Inom politiken har man ofta mött den politiserade sanningens verklighet. Sanningen måste alltid utläsas ur det faktum att den som säger det representerar någon politisk ideologi. Inför olika tidsanalyser eller behov, som framförs i offentligheten, kan man få höra ja det blir val snart, en kvittering av det faktum att det som sägs är färgat, att sanningen är styrd för att tjäna någon speciell grupps intressen.

I en mening kan man knappast undvika detta. Var och en ser ju saker ur sitt eget perspektiv. Också den som försöker vara objektiv, kan trots allt vara också subjektiv.

Jag tror att vi också inom kyrkan, i andliga och teologiska sammanhang har upplever en sanningens politisering. Något är inte absolut sant eller rätt om det inte kompletteras med frågan ”vem har sagt det?” Denna fråga ger en nyckel till förståelsen: man vet hur mycket på allvar man skall ta ett viss uttalande. Om det är en meningsfrände, så är det så, om någon som man inte riktig är enig med har sagt något, kan ”sanningen” ifrågasättas.

NU kanske många tror att jag skriver om mig själv.

Rätt gissat, men kanske inte så som Du trodde??

Ja, jag har drabbats av detta att man inte vill argumentera i sak utan man vill alltid ha en förmyndare för ”mina sanningar” så att de kan sättas i rätt kategori. Man lyssnar inte alltid till sakskäl, vågar jag påstå. Åtminstone möter jag inte så ofta sakliga argument, utan ofta svepande omdömen som inte bemöter själva sakskälen. Sorgligt. Jag tror inte att jag kan prata omkull några sakargument, och kanske de ändå börjar irritera (i rätt mening) om jag är så svag att jag inte vågar möta dem rejält och ärligt.

Men det var inte så jag egentligen tänkte skriva. Det som jag sade motsvarar kanske det Du tänkte, eller hur?

Nu ska jag säga vad jag själv upplevt!

Jag kommer ihåg att jag som ung hörde om en och annan präst eller teolog: Han är liberal eller något i den stilen. Jag kunde någon gång reagera med en preciserande fråga, men det grämer mig och generar mig att jag så litet krävde dokumentation. Vad menar Du? I vilken mening, varför osv. Så borde jag ha frågat.

Jag visste INGENTING om många av de liberala prästerna eller teologerna, bara att de var ”liberala”.

Detsamma gällde omdömet: han är bra! Eller hon är bra! En fin själavårdare, förkunnare. Och sådana fanns, både män och kvinnor!! Också då accepterade jag det.

Nu menar jag inte att man ska betvivla uppskattande ord och ropa: motivera det! Dokumentation!

Men man måste nog mera lyssna till vad som egentligen sägs och tycks och ställa det i relation till Guds Ord, med kärlek i hjärtat, och tro!

Nu menar jag att sanningen politiseras. I de olika teologiska lägren hör man inte längre på varann, man anser sig ha råd att avfärda varann med olika -ismer eller -ister, och så förlorar man kommunikationen.

Fram för mera raka samtal, med respekt och öppenhet, med full redovisning för var man står, vad man funderar på och varför man tänker som man tänker. Man borde i samtalet kunna referera en meningsmotståndares argumentation så att vederbörande skulle vidkännas resonemanget. Sen kan man anföra motargument.

Jag har redan länge försökt säga åt både meningsfrände och meningsmotståndare inför olika svepande omdömen, typ han är fundamentalist, konservativ eller han är liberal osv: du har ännu ingenting sagt!.

Sanningen kan inte politiseras, den är inte beroende av vem som säger den. Men det som vi kallar sanning, eller som vi tror att är sanning, det kan vara diskutabelt. Men då bör vi svara genom att argumentera i sak, att möta, och bemöta det som fatiskt sägs och tros. Då kan det bli framåt, eller borde jag hellre skriva hemåt?

Henrik