Henriks kommentarer

Igår var jag på Torsten begravning i Stora Lundby kyrka. Det var en på många sätt gripande stund. Jag skall skriva mycket personligt om den, och vill genast säga att du som inte vill läsa sådant, du skall sluta här.

Helt mänskligt fanns det så oerhört mycket med. Jag börjar med det svåraste: för mig är det svårt att fatta – och att acceptera – att Torsten inte längre är bland oss. Torstens härliga familj, alla de ”små barnen Josephsson”, som jag minns så väl från Ringamåla-åren och mycket annat, har lyckats väl, blivit vuxna män och kvinnor, framgångsrika och fina. Storfamiljen har ju vuxit, dem har jag inte träffat så mycket, och några av dem aldrig förut, bara hört om dem när Torsten och Marianne berättat.

Marianne och barnen, och barnbarnen, utan Torsten, det har jag svårt att fatta. Sorgen och saknaden vällde över mig, ohjälpligt. En känsla av försummade år (från min sida) också. Men samtidigt: vilken härlig familj! Hur stort att möta en kristen familj i sorg, rammad, slagen, men inte knäckt, för hoppet bär också när det inte känns så. Gud välsigne dem alla! Jag hade glädjen att känna Torstens far och mor, och förstår hur välsignelsen gått i arv, jag ser det.

Och sedan alla de kära vännerna! Jag hade svårt att åka hem. Det var som en inventering av ungdomsåren. Också då kom ”det omöjliga” i att Torsten inte var med i den skaran fram. Och samtidigt en framkallad bild av allt Torsten fått betyda för så många. Det var så härligt att träffa alla! De svenska vännerna, min kära syskon från härliga år, och de norska vännerna, som ”måste” vara med! Det år så många som sagt hur Torsten fick trösta dem, han som själv kunde vara angripen av missmodets potentat och upphovsman, han fick trösta och uppmuntra också på det personliga planet. Jag vill gärna dokumentera på detta anspråkslösa sätt att också flera av mina finska bröder (och med det menar jag finskspråkiga) talat om hur Torsten uppmuntrat dem och dragit dem med i den nordiska gemenskapen!

När jag såg mina ”gamla vänner” tänkte jag på en av sångerna, som blivit Nordens kristna nationalsång, Navnet Jesus blekner aldri.

I en bisats vill jag nämna att jag tänkte på detta ”taeres ei av tidens tann” (ursäkta mina norska vänner, jag får inte rätt vokal där i början). När jag såg många vänner tänkte jag med glimten i ögat sagt, att det nog är bara Jesus som inte tärs av tidens tand. Olika korrigerade bilder från ungdomens dagar mötte mig, och dödsstöten får man ju när man ser sig i spegeln… Många dock ovanligt väl bibehållna.

Detta blev högtidens starkaste minne. Det slog igenom: bilden av ett folk på väg med Jesus som det stora, förenande, hoppet, allt det som skall möta en dag, förväntningarna, allt kom så otroligt starkt över mig.

Någon kanske behöver en förklaring till uttrycket ”en evangelisk Fidel Castro”. Någon kanske inte förstår det alls. Andra kanske upplever det något förklenande. Men det är ingenting av detta!

Uttrycket förutsätter att man för det första känner till den kubanske revolutionsledaren i hans krafts dagar. Hur han samlade, agiterade, påverkade, utmanade. Alla av dessa verb kan man inte använda om Torsten. Men profilen, folktalaren, och visst var han, Torsten, en revolutionsledare, en härlig gerillaledare i Guds armé! Med baskern, gitarren, gesterna, men framför allt med det för otron omöjligaste av alla vapen: EVANGELIET. Uttrycket är avsett som något odelat positivt, stort, dynamiskt, revolutionerande. Det är nog så att Fidel Castros insats förbleknar vid sidan av Torsten! Han har sysslat med förgängliga ting, Torsten har varit med om ett evighetsbygge.

Det är nog Jesus som var den samlande gestalten under alla dessa år. Det är Honom vi har kvar. Det är Han som ropat samman sitt folk genom Torsten, och genom alla andra som Gud gett oss. Det är det förblivande, och det som gör att Torstens minne lever.

Kanske en sista iakttagelse ännu. Den tanken slår mig att jag hade behövt dessa mina vänner under år som gått. Som andliga och teologiska korrektiv. Några av oss har utvecklats olika, vilket inte i den ringaste mån påverkar vänskapen. Men kanske hade ett och annat samtal under åren behövts. Jag har förts in i – som jag tycker – så mycket sådant som inte är ”mitt hjärtas ton”. Och samtidigt tycker jag att det finns mycket som man inte kan välja bort, det kan också finnas en feghet eller en undfallenhet i ett visst krypande, som vore alternativet.

Men Agne Nordlanders ord fastnade i minnet, hur han på svensk-norska sekreterarmöten beskrev den svenska situationen inom student- och skolarbetet, realistiskt, som han tyckte, och hur de norska bröderna då blev dystra till mods. Sedan kom Torsten, sade han, och berättade vad det kunde bli, och på några minuter förbyttes de dystra minerna i glada leenden!

Jag kommer också att minnas Anfin Skaaheims ord, Jan Gossners, Göran Vikströms m.fl. m.fl. för att inte glömma Owe Johanssons, mötesledaren som Marianne valt för att ”minnestunden då blir roligare” (så typiskt för Marianne). Så fint att många kom ”avec”, och att jag ännu en gång fick träffa dessa fruar som varit med också när de inte alltid kunde vara med! Och jag tänker också på samtalen, som blev för korta och för få, tiden räckte inte.

Jag måste gå mitt i minnesstunden, förfärligt, jag piskade min hyrda häst (Hyundai) på den lilla vägen (som i brådskan verkade oändligt lång) mellan Gråbo och Landvetter backe upp och backe ner, runt sjöar och bergspass, i skogar, berg och dalar, oviss – utan karta – ända intill slutet om jag var ”på rätt väg”… Som i Ringamåla för många år sedan, åtminstone vad farten beträffar. (Förlåt Herre, förlåt svenska polisen.)

Förresten: planet var försenat. 1 timme.

Kristendom handlar inte om vad Du har varit, men vad Du kan bli. Det är hoppets ton. En sådan människa var Torsten, själv, som jag skrev, stundom djupt angripen av missmodet, men som bars av det evangelium som hopplösheten inte biter på.

Tänk om man kunde bli en sådan människa, som inte är realist i mänsklig mening, för det är ju otro, utan realist i Guds mening, en som bärs av detta för Gud är ingenting omöjligt (Luk. 1:37). Hos evangelisten Markus står det så fint att Jesus såg på dem och sade: för människor är det omöjligt, men icke för Gud, ty för Gud är allting möjligt (Mark. 10:27).

Jesus såg på dem och sade detta. Det finns något oerhört starkt i detta, som man ibland nästan hoppar över. Jesus såg på dem och sade detta: för människor omöjligt, men inte för Gud, ty för Gud är allting möjligt.

Detta, mina vänner, måste vi förkunna! Och tack för allt! Väl mött, här eller där…

Navnet Jesus blekner aldri, taeres ei av tidens tann.
Navnet Jesus, det er evig, Ingen det utslette kan.
Det har bud till unge, gamle, Skyter stadig friske skudd,
det har evnen til å samle alle sjeler inn til Gud.

Henrik

Jag talade med en god vän häromdagen, en äldre prästbroder.

Han bekräftade det jag diskuterat med flera troende människor den senaste tiden. Utan att citera hans ord direkt (jag kan inte minnas hans formuleringar) anknöt han till ett ord som talar om att vi på ett sätt gått in i en ny fas av kampen för tron och för Guds rike.

Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem!
Men ve dig, du jord och du hav,
ty djävulen har kommit ner till er i stor vrede,
eftersom han vet att hans tid är kort.

Dessa ord i Upp. 12:12 tycker jag att äger sin relevans nu. Olika frågor driver oss in i ”olösliga” konflikter. Kristna människor anklagar varann. Prästbröders öde skall avgöras vid rättegångar. Det ena ger upphov till det andra. Den onda cirkeln är svår att bryta. Just det, den onda cirkeln!

Jag säger inte som förriga gubben att Gud låter det regna både över onda och över oss.

Jag säger endast att djävulen är verksam. Och att han bara kan besegras av Jesus. I Upp. 12:11 står det

De övervann honom genom Lammets blod
och genom sitt vittnesbörds ord.

Nu är det skäl för oss alla att minnas detta.

Henrik

Mina ord om ”den teologiska undervisningen” i den förra kommentaren kanske kräver en kort precisering.

Orden skall inte förstås så att eftersom jag arbetar i Teologiska institutet i Finland (STI) så vill jag klämma åt våra teologiska fakulteter.

Jag anser naturligtvis inte att det går att i en sats betygsätta all undervisning vid våra teologiska fakulteter. I mina (kanske dunkelt uttalade) tankar finns det som min kollega Timo Eskola, docent i NT:s exegetik påpekat, att de olika problem som vår kyrka nu brottas med på ett märkvärdigt sätt tidsmässigt tycks sammanfalla med den tid när den mera radikala exegetiken dominerat det som kommit att bli en väsentlig del av också vår kyrkas prästutbildning (Räisänen m.fl.). Det är nog ingen tillfällighet att vår kyrkas teologer i fråga efter fråga kommer till helt andra, ofta diametralt motsatta, åsikter än teologer för bara några årtionden sedan. Här finns nog ett samband. Tro det eller ej.

Det finns skäl att stöda allt det goda som sker vid våra fakulteter. Inga generaliseringar behövs här, utan en saklig och vaksam diskussion. Det gagnar alla.

Men inom exegetiken finns det ur mitt begränsade perspektiv sett nog trender som jag inte kan hälsa med tillfredsställelse, även om ljuspunkter finns. Men svaret, som alla kritiker måste bemöda sig om (mig inbegripen), är upp till bevis.
Även här gäller ärkebiskop Simojokis ord om att dålig teologi bara kan övervinnas med bättre teologi.

Så utmaningar finns för var och en som har tid, krafter och förutsättningar för att skrida till verket.

Teologi behövs! Därför behövs också teologer.

Henrik

Idag är det Pingstdagen, den Helige Andes dag, Guds dag!

I den tredje trosartikeln bekänner vi bl.a: …en helig, allmännelig kyrka, de heligas gemenskap (eller samfund).

Det finns inte alltfär mycket konsensus och gemenskap i kyrkorna idag, även om man enligt min mening inte får sätta likhetstecken mellan orden ”konsensus” och ”gemenskap”. En gemenskap kan finnas också om man i någon fråga eller några frågor är oense. Någonstans går gränsen givetvis.

För många förefaller situationen nu sådan att vi har målat in oss i ett hörn, från vilket vi inte kommer ut. De flesta antar att jag med detta ”vi” menar den grupp jag företräder. Det kan stämma. Men jag tror att om man seriöst analyserar läget så ser man att det gäller oss alla. Av vidstående finskspråkiga blogg ser man att situationen i Vammala har utmynnat i många överraskande och säkert oönskade situationer: nu har biskop Kari Mäkinen brottsanmälts (!), såsom ytterst ansvarig för situationen i Vammala.

Ingen har väl önskat en sådan utveckling. Man bör med Jari Rankinen fråga: kan vi inte komma överens? Förhandla? Är det detta vi vill?

Det är beklämmande, åtminstone för mig, att läsa om hur flertalet biskopar uttalat sig i fallet Vammala, Hyvinge och SLEY. En
finsk dagstidning talade i sin ledarspalt om besvikelsen över att man inte fått bevittna hängningen, och man avsåg då de präster som har den traditionella ämbetssynen. Ett fullkomligt raseri tycks råda. Medan flera kvinnliga präster förstår att detta inte har något med diskriminering att göra, är många blodhundar ute i trafiken.

För många har det blivit allt mera uppenbart att man i framtiden kan komma att vara tvungen att bygga upp en verksamhet helt utanför biskoparnas och domkapitlens jurisdiktion. I vår bekännelse är det församlingen som behåller rätten att välja och viga sina präster. Gör inte biskoparna det, så finns det andra vägar!

Detta är inte ett hot. Alla som är insatta i problematiken är medvetna om detta. Det sker ju redan på sina håll. Det innebär ju att de som vill leva ”mjukt” och försöka hålla gemenskapen, kommer att vara tvungna att betala dubbelt: dels betala sin kyrkoskatt (utan att i allt få ”valuta för pengarna”, men stöda god diakoni och annat), dels också betala för sina pastorer och evangelister, som svarar för deras andliga vård.

Den dag det går upp att det här inte alls bara handlar om någon ämbetsfråga, utan om kristen tro och kristet liv, om omvändelse till Kristus, om efterföljelse, så kommer denna fråga att bli mycket aktuell.

Jag konstaterar att vi tillsvidare åtminstone har haft det ganska lugnt i Borgå stift. Detta är inget försök till inställsamhet, men nog ett erkännande åt biskop Björkstrand. Jag tror det har varit vist att inte provocera. Jag hoppas givetvis att Borgå stift kunde vara en vägvisare för hela kyrkan, att man kan finna vägar också i svåra situationer.

Men situationen kan förändras, också i Borgå stift. Det hänger nog mycket på om vi får nya präster, och om folk får leva ut sina övertygelse (som inte är en heresi) i praktiken, och försöka göra det så kristligt och vettigt som möjligt.

Från den plattform jag nu står på ser jag dock många nya orosmoln. Vår kyrka håller definitvt på att förändras. Det gäller framför allt synen på BIbeln. Och det hänger säkert samman med den teologiska utbildningen. Det gäller synen på tron, att medlemskapet inte räcker till himlen om jag inte tror på Jesus och blir en Kristi lärjunge. Att skriva så är inte att förneka dopets stora betydelse, tvärtom är det att förneka dopförbundet att inte leva i tro och i Kristi efterföljelse (..på det att jag skall vara hans egen…).

Nu behöver vi pingstens Ande. Jag erkänner och bekänner mitt eget behov av förnyelse och förvandling.

Jag tror att det bara är Gud själv som kan lösa denna svåra situation. Därför har vi alla anledning att idag bedja Kom, Helige Ande! HERREN och Livgivaren behövs, såsom Han alltid har behövts, för utan den Helige Ande finns det ingen kyrka.

Den Helige Ande för oss inte bort från Ordet, utan skall lära oss och påminna oss om allt som Jesus har sagt oss.

Är det inte just detta vi nu behöver?

Henrik

Jari Rankinen kirjoittaa blogissaan ajankohtaisia sanoja:

sunnuntai, toukokuu 27, 2007
Kuka viheltäisi pelin poikki?
Eilen Ilta-Sanomat ja tänään Aamulehti kertoivat, että piispa Kari Mäkisestä on tehty tutkintapyyntö. Tutkintapyyntö liittyy tapahtumiin Vammalassa: minut on kaksi kertaa määrätty toimittamaan messu yhdessä naispastorin kanssa enkä ole näitä messuja yhdessä naispastorin kanssa toimittanut. Pyyntö on lähetetty keskusrikospoliisin Tampereen yksikköön, joka tutkii asiaa. Molemmissa lehdissä kerrottiin myös, että Keski-Uudenmaan poliisi tutkii, tapahtuiko Hyvinkäällä naispapin syrjintä, kun naispastori poistui kirkosta kuultutaan, ettei vieraileva pastori toimita messua yhdessä hänen kanssaan.

Olen aiemminkin kirjoittanut: Kunpa löytyisi riittävän arvovaltainen ja päätösvaltainen taho, joka viheltäisi tämän pelin poikki. Miettisimme kirkossa vielä uudestaan, tätäkö tahdomme. Pelkään, etteivät tutkintapyynnöt ja rikosilmoitukset pääty tähän. Eikö asioita voitaisi ratkaista toisin? Eikö voitaisi sopia? Eikö löytyisi sellainen ratkaisu, ettei tarvittaisi poliisia? Tottakai toivon ratkaisua, joka antaisi tilaa kirkossa myös niille seurakuntalaisille, pastoreille ja muille seurakuntien työntekijöille, jotka uskovat papinvirasta omankin kirkkomme perinteen mukaisesti ja joiden toimintaa ohjaa tämä usko.

Rankinen on oikeassa. Tilanne on mieletön. Se on johtanut sellaiseen umpikujaan, josta paluuta ei näytä olevan, tai löytyvän. Tai oikeastaan se löytyisi, mutta tahtoa ei ole.

Henrik

Idag nåddes jag av ett sorgebud: min gode vän, förre generalsektereraren för SESG (nuv. Credo i Sverige) Torsten Josephsson fick hembud igår kl.22.

Jag hade förmånen att få samarbeta med Torsten under drygt 40 år. Vi träffades på studentmötet i Lahtis 1965. Jag kom som nybliven student till Joutjärvi kyrka, litet tveksam, därtill övertalad av vår gemensamme vän Stiga Fernström. På studentmötets eftermöte (sång- och vittnesbördsmöte) ville Torsten attt vi skulle sjunga en ny melodi (Lage Wedins) till texten Våga dig, dristelig, tro att Jesus gjort allt för Dig och jag spelade den efter att han diverse gånger hade sjungit den för mig.

Torsten uppträdde då ofta i kaftan med gitarr på magen, vilt och häftigt sjungande, med en bullrig stämma och med Andens eld i sitt hjärta!

Sedan hade jag förmånen att under flera somrar medverka vid konfirmandlägren i Ringamåla, nära Torstens barndomshem (hans far var kantor i Ringamåla och en flitigt anlitad predikant, som också besökte vårt land, Joseph Persson). De intryck dessa somrar gav har gjort ett outplånligt intryck på mig.

Torsten medverkade vid många student- och skolaktioner i vårt land, vid mötesdagar och läger.

Torsten var, iklädd sin basker, något av en evangelisk Fidel Castro. Han passade om omöjligt ännu bättre utomhus än inomhus. Eller kanske hellre: många talare var goda talare, men få var så lämpade för friluftsmöten som Torsten. Han hade en väldig nådegåva i att tala centralt och fängslande, ett evangelium för nutidsmänniskan som stannade upp och hörde, såg och ofta trodde!

Torsten var om någon var det också en Nordens apostel. Han brann för evangeliet, förnyelsen, sången. Och han behövdes. Han var inspiratör, in-spirerad av den Helige Ande.

Han verkade som präst i flera församlingar (bl.a kyrkoherde i Lysekil). Han var också efter sin pensionering aktiv som vikarie i olika församlingar.

Torsten var aktivt engagerad i den karismatiska rörelsen, Oas-rörelsen. Han var en efterfrågad talare på konferenser och samlingar. Ännu för två månader sedan höll Torsten föredrag och var enligt sin gode vän Agne Nordlander i sitt livs form.

Torsten hade också en unik förmåga att ha dagsaktuella och riktiga Andens koordinater. Han var alltid med där det hände, ofta där det nya som var på kommande, hände.

Torsten var en trofast vän, en brinnande förkunnare och evangelist, en hängiven Kristi tjänare som brann på Herrens vägar. Han var en generös människa, en inspiratör av Guds nåde och en imponerande improvisatör, som ibland kunde få människor med systematiskt psyke att förtvivla. Men ingen tog miste på Torsten vilja att tjäna, att ge sig helt och fullt.

Hans kära hustru Marianne, fil.mag. och författare till flera böcker, sade att när hon såg flaggan på halvstång och den tomma platsen vid bordet i hemmet i Gråbo tänkte hon aldrig mer. Hur många ”aldrig mer” ska jag inte efter detta få uppleva?

Det finns något djupt och smärtsamt i detta aldrig mer. Det kan gälla många av de möten och sammanhang vi står i, utan att vi vet det. Också jag drabbades av detta aldrig mer, jag som var på väg till Torstens sjukbädd. ”Ännu en gång” blev ”aldrig mer”.

Men så lärorikt och viktigt att besinna dessa ”aldrig mer” när små frågor och fel frågor ofta vill gripa en och förstöra perspektiven.

Må Guds välsignelse och nåd följa Torstens kära, i sorgen, i saknaden, i glädjen!

För sorgebeskedet är ju egentligen ett GLÄDJEBESKED. Även om det ibland är svårt att översätta det från jordiska till himmelska så är det dock så!

Alltså står en sabbatsvila åter för Guds folk.

Väl mött, Torsten, och tack för allt!

Henrik

P.S. 29.05.07: Jag tror jag skulle ha skrivit …svårt att översätta det från himmelska till jordiska…

Domkapitlet i Åbo ärkestift ordnar prästvigning i juni. En av de konservativa bröderna fick höra att denna ordination undantagsvis är en prästvigning till vilken bara manliga ordinander tillsvidare har anmält sig.

Tacksam över att ett sådant tillfälle mot förmodan erbjöds honom och med biskoparnas ord i gott minne, att inga särvigningar anordnas, ”enda möjligheten är om det råkar bli en prästvigning med manliga ordinander”, tar han itu med frågorna inför en ev. ordination.

Han hade dessutom försökt ordna frågan genom att höra sig för om han behövdes. Han hade vocatio, dvs kallelse. Enligt vad jag erfar var något i denna kallelse öppet, förhandlingsbart, och det skulle ha kunnat ske (han skulle tjänstgöra som sommarteolog i en församling, vilket givetvis inte möjliggör ordination – men den frågan kunde ha ordnats).

Nu var detta aktuellt. Jag skriver var. Tyvärr. För han fick beskedet att ordinationsundervisningen hade påbörjats vid månadsskiftet april-maj och att den nästan var avslutad. Han fick därför inte plats till en prästvigning som om jag minns rätt skulle hållas omkring den 10 juni. Formellt ingick också detta med hans tjänstgöring i avslaget.

Vi har ofta fått höra att vi är omedgörliga, inte kan tänja oss ens litet, vara flexibla.

Hur är det med den saken egentligen?

Jag ser mycket allvarligt på detta, för det är ett av bevisen på att vilja INTE FINNS.

Han har familj att försörja, han har arbetat med studentarbete, han har återupptagit sina studier och nu har han äntligen fått sin teol.mag. Som drygt 40 år gammal. Nu arbetar han på annan ort och pendlar mellan hemmet och tjänsteorten som är för långt borta för att kunna åka hem så ofta.

Jag understryker att det kan ju hända att något annat i arrangemangen ändå hade omöjliggjort hans medverkan. Men möjligheten för en ”öppning” fanns.

Nu kan jag inte längre tiga. (Jag skulle för övrigt tro att det hade kunnat ordnas i Borgå stift, om situationen hade varit densamma, men man vet ju inte.)

Något måste nu ske, vi måste komma bort från detta.

I vår centrala bekännelseskrift, den Augsburgska bekännelsen, betonas att biskoparna inte har världslig makt över kyrkan:

”Petrus förbjuder biskoparna att uppträda såsom herrar i församlingarna. Nu är det icke fråga om att biskoparna skulle avstå från sin myndighet, utan endast så mycket begäres, att de skola tillåta, att evangelium rent förkunnas, och att de avskaffa några få föreskrifter, som icke kunna följas utan synd. Om de icke göra detta, må de själva se till huru de inför Gud skola stå till svars för att de genom sin oböjlighet bli orsak till kyrkosöndring.”

Och litet tidigare heter det:

”Våra kyrkor begära icke, att biskoparna skola återställa endräkten med uppoffring av sin ställning, vilket det dock skulle anstå goda herdar att göra. De begära blott att biskoparna skola avlyfta orättmätiga bördor, som äro av nyare datum och införts i strid mot den allmänneliga kyrkans sedvänja.”

Jag vill genast påpeka att CA (Augsburgska bekännelsen) i detta sammanhang bl.a avser prästernas celibat mm, men frågeställningen är relevant genom att det handlar om lydnadskrav för en ordning som är i strid med den allmänneliga kyrkans sedvänja, och som odiskutabelt härstammar från ett senare datum, och som dessutom på goda grunder kan ifrågasättas teologiskt.

Om man t.o.m. lämnar den yttersta frågan öppen, med respekt för Guds suveränitet, med högaktning för andras åsikter i princip, med rädsla för att utan att inse detta själv ha farit vilse, kan man ändå hävda att den policy som kyrkans ledning nu driver inte bygger vår kyrka. Biskoparna har enhetens ämbete, men tyvärr har det i praktiken blivit något helt annat. Varje tänkande människa måste ju förstå att situationen i t.ex. Vammala hade gått att lösa med god vilja (se tidigare skriverier).

Det finns en aspekt till i våra bekännelseskrifter, som ju bl.a Lutherstiftelsen har läst och börjat tillämpa. I skriften Om påvens makt och överhöghet heter det:

”Därför då de, som äro förordnade att vara biskopar bli fiender till evangeliet och vägra meddela vigning, behålla församlingarna sin rätt därtill. Ty där kyrkan är där är också rätten att förvalta evangeliet. Därför behåller kyrkan nödvändigtvis sin rätt att kalla, välja och viga sina tjänare.

Nu är det viktigt att betona att jag citerar dessa ord för att peka på en teologisk princip. Jag påstår inte att bekännelseskrifternas historiska situation och dagens läge i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är analoga. Däremot tycker jag mig se tendenser som reformatorerna med Luther i spetsen nog sannolikt skulle ha reagerat mot i liknande ordvändningar. En av frågeställningarna är om församlingarna vill ha präster, och kallar dem, medvetna om deras teologiska position. Jag vågar påstå att vad ”evangelii lära” beträffar så är många av dem som nu förvägras vigning sådana som borde ordineras, medan flera av dem som nu är i tjänst inte skulle inneha prästämbetet i vår kyrka. Då talar vi inte i kategorier såsom trevlighet, åsiktsfrihet, tolkningsfrågor osv. Vi talar om huvudpunkterna i vår trosbekännelse.

Jag tror att utvecklingen kommer att leda till att prästvigningar ”utanför” biskoparnas jurisdiktion kommer att bli vanligare. Detta leder sannolikt till att präster som medverkar vid sådana vigningar kommer att mista prästämbetet. Men vad mera kan ske? Om dessa ändå är uteslutna, vilken skada kan ske? Jag tror inte att så många av dessa i första hand kommer att utträda ur kyrkan, de förblir ”glada kyrkoskattebetalare”, men de får inte räkna med ”andlig service”. De kan glädja sig åt att de är med om att understöda värdefull diakoni, och i många fall också fin andlig verksamhet. Men i längden kan inte alla de som har den traditionella synen på frågor som ämbetsteologi, samkönat partnerskap, kristendomens unika ställning bland religionerna mm. förbli passiva. Allt flera frågor kommer att utgöra skiljelinjer, på olika sätt och i olika grad.

En annan aspekt som hör med är att kristenheten, den internationella kyrkogemenskapen, bör vara informerad om vad som sker nu i Finland. Det får inte handla om förtal, men väl om information. Många kyrkor i kyrkofamiljen är säkert inte glada över den vändning som situationen nu tagit. Jag har redan hört flera personer framhålla detta.

Detta var ingen önskelista. Kanske är min bedömning av det som kommer att ske helt felaktig. Det kommer de närmaste åren att utvisa. Kanske uppstår ett nätverk av nya gemenskaper, med helt annan struktur än våra förvaltningsenheter. Det handlar ju om kristendomens överlevnad – och i ljuset av detta är ordet att ”Gud har rikedomar att ge åt alla som åkallar honom” säkert tillämpbart.

Men vattnet slutar inte rinna om en sten sätts i fåran för att blockera vattnets framfart. Då söker sig vattnet andra vägar.

Det må vi alla besinna, vi vanliga präster, och våra biskopar, som egentligen innehar samma ämbete, dock med skillnaden att en av deras viktiga uppgifter är att viga nya präster.

Henrik

Ystäväni ja kolleegani STI:ssä dosentti Timo Eskola on kirjoittanut mainion jutun pastori Kyllä Kuuliaisesta. Oikeammin sanottuna hän on kirjoittanut Rajaseudun tuomiokapitulista, ja tuomiokapitulin 14 kohdasta.

Jokainen kirkollista keskustelua seuraava ymmärtänee asian jujun. Eskolan kaveri pastori Kuuliainen on kyllä aika suurissa vaikeuksissa verrattuna muihin pastoreihin. Eskolan satiirissa pastori Kuuliaisen pitäisi mm julkisesti tuotava esille että Raamattu on Jumalan Sana.
Ei siis puhuta mistään pikkuasiasta.

Joskus ihmettelee asioiden tärkeysjärjestystä. Kun intoa näyttää olevan (kirkon johdolla).

Lue Eskolan kirjoitus, vahva puheenvuoro! http://www.kotimaa.fi/kotimaa/index.php?option=com_connector&cid=1&Itemid=61&t=301

Henrik

Idag firar vi Kristi himmelsfärds dag.

Jesu liv med sina lärjungar innehöll många märkliga skeden.

Jesus hade stor framgång. ”Mycket folk följde honom” (se t.ex. Matt. 4:25, 8:1, 18; 13:2). Men ju närmare Golgata och den första påsken Jesus kom, desto mindre blev skarorna. Kulminationen kom i samband med fängslandet. ”Då övergav alla lärjungar honom och flydde”.

En treårig verksamhet, den mest speciella tid som funnits på jorden, slutade i att Jesus dog.

Var detta resultatet? Var det detta som GT:s mäktiga profeter hade profeterat om? Skulle allt sluta i fullkomlig katastrof?
Katastrofen innehöll många mindre, personliga katastrofer. Människor hade ”lämnat allt och följde honom”. Hur blir det nu, tänkte sannolikt många.

Ja, GT:s profeter hade skrivit om detta. Det är därför tryggt att läsa Bibeln, det visar att Gud också då hade allt i sina välsignade händer.

För Kristus var inte borta. Några dagar senare mötte de Honom igen.

Det var nog otroligt! Lärjungarna kunde inte tro dem som sade sig ha mött Honom, den Levande Herren. Först det personliga mötet med Jesus förändrade allt.

40 dagar av väntan och förväntan. Jesus uppenbarade sig, talade med dem om Guds rike. Sedan kom Kristi himmelsfärds dag. Man skulle kunna tro att denna dag var den stora sorgedagen, skulle lärjungarna vara tvungna att möte ännu en besvikelse? De som precis hade fått ”Jesus tillbaka”?

En sky tog honom bort ur deras åsyn, stär det i den gamla översättningen.

Är Kristus borta? Igen?

I evangelierna ser vi tydligt att Kristus är med. Jesus lovar enl. Matteus att Han är med ”alla dagar intill tidens ände”. Hos Luk. finns det både i evangeliet och särskilt i Apg. Hos Mark. finns det i det s.k. längre slutet (vv. 9-20), där det står att Herren verkade tillsammans med dem.

Men ett sista perspektiv, också i anknytning till de senaste tidernas kyrkopolitiska diskussioner. De är verkligt betungande för oss alla. På något sätt har djävulen fått frågorna och driver agendan. Låt oss se detta!

Kristi löften om närvaro är knutna till bönen och brödragemenskapen (Matt. 18:20), till Bibeln (Joh. 1:1-5, 5:39), till nattvarden (detta är min kropp, mitt blod, en delaktighet av Kristus 1 Kor. 10:16).

En alldeles speciell fokusering på mission och evangelisation, på uppdraget, är tydlig. Jesu starka löften om att lärjungarna inte ensamma fortsätter sitt liv är knutna just till uppdraget att förkunna evangeliet för allt skapat.

Har vi tappat bort detta mitt i alla diskussioner? Är det därför Kristus kan kännas så avlägsen? Beror det på att vi inte är upptagna av det som Kristus är upptagen av?

Tankar, som skulle behöva preciserande förtydliganden – å ena sidan, å andra sidan – som Du själv kan fylla i.

Men tankar som inte släpper mig. Må vårt huvuduppdrag vara att förkunna evangeliet, i ord, i toner, i liv!

Henrik

Situationen i Vammala är för många människor mycket förvirrande. Det blir inte bättre när man får auktoritativt kyrkligt håll meddelar att den uppstått därför att Rankinen inte kom till arbetet.

Detta är bara en del av sanningen. Jari Rankinen hade på förhand meddelat att han av samvetsskäl inte kommer att verka tillsammans med en kvinnlig präst i gudstjänsten. Situationen hade kunnat uppstå för nästan tio år sedan när Jari kom till Vammala. Han hade också erbjudit flera lösningar, som inte skulle ha inneburit några konflikter.

Följ med situationen i Vammala: http://rankinen.blogspot.com/

Vi får vara tacksamma för att Borgå stift åtminstone tillsvidare valt en annan väg. En väg där man inte vill tillspetsa, en väg där vi känner varann och åtmisntone försöker.

Men situationen i Vammala kan genom det drev som pågår bli situationen i kyrkan. Det ser inte särskilt ljust ut.

Jag tror fortfarande att det bästa receptet skulle vara bön och samtal, under tiden borde man låta frågan ”flyta” (kellua på finska, som valutan förr i världen) dock så att majoritetens åsikt inte kränks. Det svåra är bara att om det att andra i sitt hjärta tänker annorlunda upplevs diskriminerande, då blir det nog besvärligt.

Men så länge som biskoparna inte säger ett ord om den öppna förnekelse som förekommer bland oss präster, borde man inte säga ett ord om ordningsfrågor. Det visar nog i praktiken vad som är kyrkans viktigaste trossats idag. Ordningen är viktigare än bekännelsen.

Henrik