Henriks kommentarer

Detta – rubrikens fråga – är ett ord som jag hört många kristna citera de senaste månaderna. Och det är bra. Det är ett mycket aktuellt ord.

Först kan man fråga sig om Svenska folkbibeln här har rätt genom att översätta ”finna en sådan tro”. Kontexten är ju änkan som var ”så besvärlig” att den orättrådige domaren skulle hjälpa henne att få rätt. Sammanhanget talar om ”Guds utvalda” som ropar till Honom dag och natt, så en möjlighet är att förstå orden som SFB, att Jesus med andra ord talar om en sådan tro som kvinnan hade.

Men man kan också översätta: skall Människosonen, när Han kommer, finna tron på jorden.

Ett viktigt perspektiv öppnar sig, som jag tror är särskilt aktuellt för mig, för dig.

Vår kallelse är att föra stafettpinnen vidare till kommande generationer (det är ju den bild som finns bakom orden i 1 Kor. 15 att överlämna det som aposteln tagit emot), kanske inte alla kristenhetens och kyrkans problem kommer att kunna lösas under vår livstid (låter förmätet att ens skriva så). Vår viktigaste uppgift är att se att EVANGELIET når nya människar, kommande generationer.

Vi måste helt enkelt först och främst se till att evangeliet förkunnas, vi skall samla människor och förkunna för dem om Jesus Kristus. Detta hänger inte på kyrkomöten eller biskopsmöten, det finns en order som inte kan upphävas av någon! Missionsbefallningen.

Jag hoppas att detta kan ske inom vår kyrka, i samförstånd och så långt som möjligt tillsammans. Men det är inte i sista hand det avgörande. Också om de yttre omständigheterna förändras (och mycket borde förändras) så är uppdraget kvar.

Detta är ingen uppmaning till att gå ut ur kyrkan. Det är bara en uppmaning att inte fixera fel fråga. Det gäller alla kristna i alla länder. UPPDRAGET!

Dwight L. Moody, den kände amerikanske evangelisten och förkunnaren sade:

Det monument jag önskar mig när jag är död är ett monument med två ben som går omkring i världen – en frälst syndare som berättar om Jesu Kristi frälsning.

Så är det. Detta är huvudperspektivet, som Jesus vill väcka oss till.

Det är i ljuset av detta som alla andra frågor skall ses. Att missionsuppdraget förs vidare. Formerna och omständigheterna är mindre viktiga. De kan komma att förändras. Allt är i Guds hand.

Jesus sade: be därför skördens Herre att Han sänder ut arbetare till sin skörd.

Henrik

En av dagens diskussionsämne är den s.k. hbt-ideologin, konceptet bakom regnbågsmässor, välsignelsedebatter angående samkönat partnerskap osv.

Först av allt vill jag betona att ingen människa skall behöva känna det så att det jag nu skriver utdömer honom eller henne som människa, att man måste vara rädd för mig eller någon annan, att man inte får tala om hur man har det och vem man är, också om och när det skulle handla om sådant som här kommer att beröras.

En homosexuell person är lika mycket älskad av Gud som en heterosexuell.

Däremot skriver jag inte under satsen att Gud har skapat människan homosexuell, i strid med vad skapelseberättelsen understryker om människan. Att man är född som homosexuell, eller kanske snarare att den homosexuella identiteten föds mycket tidigt och har orsakssammanhang som inte behöver vara beroende av vederbörande person, eller ens av andras medvetna påverkan, vågar jag däremot säga.

Samtidigt säger en lång ”praktik” och många samtal och livsöden att det ofta tyvärr kan handla om utnyttjade personer, om människor som på olika sätt störts i sin sexuella identitet, kanske under speciellt känsliga skeden under uppväxttiden. Därmed säger jag dock inte att alla homosexuellas personlighet skulle kunna förklaras med det, och inte i någon händelse att jag skulle ha någon speciell insyn i uppkomsten av det som i många avseenden förblir en gåta. Man läser mycket, en del helt trovärdigt. Tyvärr finns mycket skrivet som kunde klassificeras som en argumentation för den egna identiteten.

Man kan inte diskutera homosexualitet och heterosexualitet eller någon annan form av sexualitet utan att också alltid föra en etisk diskussion.

För en kristen människa handlar det om vad Bibeln säger och hur den skall förstås i dagens värld, dvs både om den exegetiska och den hermeneutiska diskussionen.

Man hör ofta sägas att de ”klassiska” texterna i Bibeln som behandlar homosexualitet (1 Mos. 1-2, som behandlar det heterosexuella och monogama äktenskapet, 3 Mos. 18:22, 20:13; Rom. 1:18-32, 1 Kor. 6:9-10, 1 Tim. 1:10) bör förstås i ljuset av etiska eller oetiska sexuella relationer. Det som Bibeln fördömer, säger man, är själviskheten och utnyttjandet av andra. Exempel på detta är t.ex. homosexuell prostitution eller homosexuell våldtäkt.

Frågan är om detta håller streck. Eller rättare sagt: man behöver inte ens fråga så för ett närmare studium av texterna visar att så inte alls är fallet.

Robert A. J. Gagnon, bitr. professor i NT vid Pittsburg Theological Seminary har skrivt en ca 500 sidor omfattande bok i ämnet, som blivit en klassiker, prisad och noterad i alla teologiska läger: The Bible and Homosexual Practice (2001), Texts and Hermeneutics.

Han skriver bl.a. om de grekiska termerna malakoi och arsenokoitai:

”The occurrence of malakoi and arsenokoitai in the vice list in 1 Cor. 6:9, and of arsenokoitai in the vice list i 1 Tim. 1:10, confirm our reading of Rom. 1:24-27. In 1 Cor. 6:9 the term malakoi has most in view males who actively seek to transform their maleness into femaleness in order to make themselves more attractive as receptive or passive sexual partners of men; arsenokoitai has most in view men who serve as the active sex partners of the malakoi. Neither term can be widened in meaning to include heterosexuals or narrowed in meaning to exclude certain non-exploitative forms of homosexual intercourse. The context for 1 Cor. 6:9 and 1 Tim. 1:10, colletcively indicate that the term arsenokoitai has intertextual connections to the Levitical prohibitions of homosexual intercourse and so the exclusive endorsement of monogamous, heterosexual marriage in Gen. 1-2, in the Decalogue prohibitions of adultery, and in Deuteronomic expulsion texts. Both vice lists clearly establish that in the authour’s view believers who do not turn away from participating in homosexual intercourse are among those who will be excluded from God’s coming kingdom.”

(Robert A. J. Gagnon: The Bible and Homosexual Practice, 2001, Texts and Hermeneutics, s. 338-9)

Gagnon hävdar alltså att det är omöjligt att bredda eller beskära betydelsen av texterna så att Rom 1, 1 Kor. 6 eller 1 Tim 1 skulle handla också om heterosexuella förhållanden eller alternativt bara en del av de homosexuella förhållandena, Paulus talar enligt Gagnon om alla homosexuella samlag.

I GT och också i den judiska traditionen är därför också argumentet ”mot naturen”, dvs redan skapelseordens ”till man och kvinna skapade han dem” implicerar ett heterosexuellt förhållande och märk väl ett avståndstagande från dess motsatser och alternativ såsom para fysin, i strid med, bortom naturen.

När kyrkan tar ställning till denna för många människor mycket tunga problematiken, är det skäl att se hela perspektivet inklusive det som Gagnon i slutet av det ovan anförda citatet hänvisar till: den som inte vänder sig bort från homosexuellt samliv ställer sig utanför det kommande Gudsriket.

Kyrkan begår ett allvarligt brott om den förespråkar eller inte avvisar utlevd homosexualitet som synd. Det kallas i Bibeln förförelse. Det innebär att lära människor att de inte behöver förlåtelse för sådant som Gud i sitt Ord säger att kan utestänga dem från frälsningen. Det är ingen marginell fråga. Varje präst eller biskop som här handlar i strid med Ordet är inte en rätt herde. Det är helt klart, och det är inte min idé.

Att det finns mycket annat som tillhör samma kategori är en annan sak. Självklart. Hela Bibeln bör tas på allvar. Samtidigt som man alltså på goda exegetiska grunder kan slå fast att de klassiska texterna inte kan bortförklaras, kan man sammanfatta detta med att konstatera att Paulus helt entydigt, i linje med GT, tar avstånd från utlevd homosexualitet, men samtidigt kan man konstatera att Paulus inte är särskilt upptagen av homosexualiteten. Många andra frågor finns högre på hans agenda, också vad synd och okristligt liv beträffar.

Det finns också många texter från antiken som visar att påståendet att man i antiken inte skulle ha känt till det ”osjälviska homoerotiska förhållandet” vid sidan av det oetiska utnyttjande eller det själviska njutandet inte håller. I Chrys Caragounis’ utmärkta lilla småskrift Homoerotik finns många exempel som visar att sådana påståenden är nonsens.

Men det finns nog någonting som i det i och för sig nödvändiga avståndstagandet av den utlevda homosexualiteten som inte är tillräckligt. Detta måste kompletteras med en inklusiv inställning till varje människa. I stället för en ”medmänsklighet” som leder till fördärvet, måste en omsorg om en homosexuell medmänniskas hela livstituation, hans eller hennes vardag, bli viktig för församlingsgemenskapen. Varje mässa måste vara en mässa för homosexuella, en mässa där han eller hon får kraft och livsglädje att söka Guds välsignelse i sitt liv, att kämpa mot synden i alla dess former, precis som heterosexuella människor skall bekämpa otukten i alla dess uttrycksformer.

En ny debatt håller nu på att födas kring polygamin och polyamorösa förhållanden. Argumentationen är förbluffande lik den argumentation som nu anförs visavi homosexualiteten. Det handlar först om en privatisering av den etiska diskussionen: varför skall staten, kyrkan eller någon överhuvudtaget blanda sig i hur jag löser mina sexuella och personliga relationer. För det andra skymtar också på fullt allvar ett annat välkänt argument fram: man försöker göra skillnad på själviska och ”osjälviska” förhållanden. Om förhållandet är etiskt, dvs frivilligt och tillför alla de inblandade något, så kan det inte fördömas. Både i Sverige och Finland – för att inte tala om andra europeiska länder och USA – har man på fullt allvar framfört förslag om att också polyamorösa förhållanden skall skyddas i lag.

Kyrkan har nog mycket att lära sig när det gäller att möta den drabbade människan. Den attityd som Jesus hade och har skall vara ledstjärnan: denne tar emot syndare och äter med dem. Men Jesus bejakade syndaren, inte synden.

Att kyrkomötet nu indirekt skall avgöra en fråga som är föremål för en utredning (genom att godkänna en formulering för stadganden om diskriminering som innebär att en tjänsteinnehavares sexuella inriktning och familjeförhållanden inte får avvisas) genom att i förvaltningsapparaten avgöra frågan så att man först avgör frågan juridiskt, och därefter i något skede får veta om man handlade rätt eller fel, är ju vansinne. Att utredningen blir ett beställningsverk, som kommer att bejaka det ”osjälviska homo- eller heterosexuella” partnerskapet/äktenskapet, torde vara ganska sannolikt.

Men Bibelns ord förblir gällande, såsom ett ljus över människan, med upprättande och helande kraft. Samtidigt gäller att Guds ord är en dom över dem som lär annorlunda, och inledningen till ”terminalskedet” för en kyrka som förnekar Guds Ord.

Men för dem som söker HERRENS ansikte och Guds vilja finns alltid en framtid. Det löftet gäller oss alla. Må vi be om nåd för egen del och för vår kyrka att inte ta steget ut ur Guds välsignelse.

Henrik

Ärkebiskopen har idag (igen) kommit med ett uttalande, som nog känns litet sårande.

”En del av de mest hårdnackade kvinnoprästmotståndarna torde lämna kyrkan, vilket i och för sig kan rensa luften. (min övers. – kolla originaltexten på finska på www.kotimaa.fi)

Jag har funderat på Herden och herdarna.

Jag är den gode herden. Den gode herden ger sitt liv för fåren. Den som är lejd och inte är en herde med egna får, han överger fåren och flyr, när han ser vargen komma. Och vargen river dem och skingrar hjorden. Den som är lejd bryr sig inte om fåren. Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig.
Joh. 10:11-14

Någon säger: Herden bryr sig inte om fåren. En annan säger: det är just det han gör! Vad säger Jesus?

Då berättade han denna liknelse för dem: ”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat. Jag säger er: På samma sätt blir det glädje i himlen över en enda syndare som omvänder sig – inte över nittionio rättfärdiga som ingen omvändelse behöver. Luk. 15:3-7

Är det värt att tänka på minoriteten? Ett enda får?

En märklig text förresten.

Henrik

Man hör ofta sägas att egentligen tror vi nog på samma Gud, muslimerna och vi.
Jag har hört det många gånger, bl.a. en gång av en god vän vid bröllopsmottagningen efter vigseln som jag hade förrättat. Han höll ett tal till brudparet och talade sedan till oss alla, många kända och okända vänner. Talet gick ut på att kristendomen och islam egentligen handlar om samma sak, om samma Gud som finns bakom båda religionerna. Mannen (brudgummen alltså) var formellt kristen, han hade konverterat för sin bruds skull, men senare har han visat sig vara muslim i hjärtat, tror jag.

Efter en stund gick brudparet och talade med gästerna. Jag och brudens far satt ensamma vid bordet. Jag satt (för en gångs skull) tyst. Han såg på mig, brudens far som hade sagt dessa ord, och sade: det tyckte inte Henrik om.
– Nej, sade jag, det tyckte jag inte om. För det stämmer inte.

Häromkvällen hörde jag en kristen palestinier tala. Han medverkade vid ett möte där också en messiansk jude talade, det var en bild som fastnade på näthinnan som jag sent skall glömma! Efesierbrevets ord om hur de båda har blivit ett, hur skiljemuren är borta, i Kristus nämligen, var uppfyllda inför mina ögon och öron. Gripande!

Särskilt minns jag den kristna palestinierns ord. Inte bara hans ord, utan hans blick, hans ögon. Han talade om hur viktigt det är att be för muslimerna. Om ni inte ber, sade han, vem ber då för dem?

Han konstaterade också att många kristna tänker om muslimer att de är ”hopplösa fall”. Inte som människor, men som muslimer: de har valt sin religion och från den kan man inte vika.

Han talade om hur det kristna evangeliet om Jesus måste förkunnas för dem. Om vi inte talar med muslimer om Jesus, så tror de att Han inte är viktig för oss heller. Nu lämnar vi dem oftast i fred, för ”dem kan man inte påverka.”

Jag skall inte glömma hans fråga: hur många muslimer går till helvetet varje dag därför att de inte känner Jesus?

Märk väl: detta var hans fråga, den f.d. muslimen, bosatt i Israel, en flitig gäst på Västbanken, för att vittna för sina vänner om Jesus.

Han betonade också hur det kristna evangeliet är radikalt för kvinnorna. Många kvinnor lever i ständig fruktan. Rädslan att vara beroende av mannen, leva på hans villkor, och försöka vara en god gustru så att han inte förskjuter henne.

Han berättade om hur han försöker betona att Jesus beskyddar och välsignar kvinnor lika mycket som män. Att Paulus, Kristi apostel säger att här inte är jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett, i Kristus Jesus.

Det kristna evangeliet har sällan i all enkelhet ljudit så radikalt, så nödvändigt. För kvinnor och för män.

Han berättade hur han med livet som insats tar sig över gränsen, för att kunna missionera.

Vart kommer du, när du dör, brukar han fråga sina palestinska vänner. De kan inte svara, de har inget svar.
– Ställ samma fråga till mig!
Vart kommer du när du dör?
– Till himlen, med Jesus, svarar mannen och hans ansikte lyser.

Detta torde ha varit hans första resa till väst, och avsikten med hans resa var kristallklar.

Med skam tänkte jag på hur tröga vi är (jag är) här hemma att tala med det missionsfält som Gud har sänt till våra dörrar, eftersom vi inte gått ut. Hur han, en palestinier, vittnar för judiska militärpoliser om Jesus, ber dem läsa Bibeln som han ger dem och får ett löfte av dem att de verkligen skall läsa den, också Nya testamentet (han berättar hur de gömmer Bibeln innanför sina skottsäkra västar…)

En nöd, en hunger efter evangeliet. Hur felaktiga prioriteringar har vi inte. Hur vansinnigt är det inte i ljuset av sådana människor att svara med att skära ner missionsanslaget på grund av våra debatter!

Våra syskon inom pingströrelsen har agerat. Med egentligen ganska små resurser och ett svagare utgångsläget har de åstadkommit under bland muslimer i Mellanöstern, genom radio och TV-mission, genom evangeliserande program via Internet.

”Ingen, ingen, kommer till Fadern utom genom mig. Det finns ingen annan väg till Gud än Jesus”, sade han, palestiniern, den f.d. muslimen.

Han vet.

Henrik

Sedan Kirkko ja Kaupunki och dess chefredaktör började ifrågasätta understöden till SLEY på grund av deras anställdas inställning till ämbetsfrågan har detta förslag att beskära missionsunderstödet till SLEY spritt sig oroväckande snabbt i olika kretsar.

Senast lär Helsingfors kyrkoherdar ha diskuterat frågan i mycket bestämda ordalag. Om jag förstått saken rätt är också andra organisationers inställning föremål för granskning, men påföljder att vänta om de har ”fel” åsikt i frågan.

Jag tycker att det INGENTING har med kristendom att göra.

”Vi vet att vi har övergått från döden till livet, för vi älskar bröderna”, skriver apostlen Johannes. Det hat och det förakt som nu råder bland kristna människor är säkert inte från Gud.

Jag tycker vi samfällt och enhälligt borde enas om att vi inte låter våra diskussioner och konflikter drabba afrikaner eller andra folk. Missionsarbetet, evangeliets förkunnelse enligt Jesu uppdrag, får inte äventyras.

Den som driver sådant förverklligar den Ondes vilja.

Jag tvekar inte ett ögonblick att säga så!

Däremot vill jag inte säga att den som har en annan förståelse av Ordet än jag är av den Onde. Det är en helt annan fråga. Och intill heshet betonar jag att det är Ordet som gäller och att varje förståelse skall prövas i ljuset av den Heliga Skrift.

Men att låta våra debatter strypa missionen är helt förfärligt. Det måste stoppas genast.

Jag förstår inte ens logiken i detta, missionen lider skada, något missionsfält – eller flera – kanske stängs, men vad åstadkommer detta sett ur deras perspektiv som har en annan syn???

Jag har också undrat var alla stora humanister finns, biskopar och andra som träder fram i olika sammanhang och hävdar de svagas och förtrycktas rätt. Var finns de nu?? Vem talar för missionen??

Henrik

“We are skeptical of claims for the ability of random mutation and natural selection to account for the complexity of life. Careful examination of the evidence for Darwinian theory should be encouraged.”

Medveten om att jag rör vid den postmoderna människans trosbekännelse, vill jag ändå notera att över 700 vetenskapsmän betonat vikten av att föra fram en saklig kritik mot evolutionsteorin och öppet ifrågasätta den.

Nyligen läste jag en engelsk professors text som sade sig ha noterat den enorma skillnaden i tonen hos Darwin själv och hos hans moderna förespråkare. Dessa är ofta mycket aggressiva, medan Darwin själv är ödmjuk och ofta ganska försiktig.

Se namn mm. här: http://www.discovery.org/scripts/viewDB/filesDB-download.php?command=download&id=660

Jag konstaterar också att påven Benedictus XVI ännu en gång överraskar positivt med att betona samma sak. Han uppträder inte som någon förespråkare för Intelligent Design, utan konstaterar bara att det ensidiga evolutionistiska betraktelsesättet har gjort synen på människan och livet mera smalspårigt. Han betonar att det finns många frågor som vetenskapen inte kan besvara.

Det är nog viktigt att lugnt och sakligt diskutera också evolutionsteorin. Att den fått en religiös status och ibland används som ett desperat försök att klara av gudsfrågan är ganska uppenbart.

Därmed inte sagt att man heller från andra sidan skall göra samma misstag: att med religiöst baserad argumentation försöka lösa frågan. Här behövs sakliga argument. Man bör våga göra skillnad på fakta och teorier, inte ens detta är alltid självklart när det gäller evolutionsdiskussioner.

Hoppas dessa forskares framträdande bidrar till en öppnare diskussion.

Henrik

Jag har den senaste veckan fått en hel del feed back angående situationen i kyrkan. Många har uttryckt sin glädje över vår gemensamma deklaration, som Aino Vesti skrev texten till. Texten friserades sedan något av oss andra men det är Ainos text.
Kontakten med Aino Vesti, Riitta Mäenpää och Mari Stenlund och den välvilja som våra samtal (mest i form av mail) präglats av, är som balsam på såren man får när man läser tidningar och pressmeddelanden.

Under veckan kom också den sammanställning av nyheter från olika tidningar som Kyrkans informationscentral plockat upp från den gångna veckans händelser. Det var en ganska bedrövlig läsning. På första sidan såg jag genast, kanske redaktionellt medvetet (?) rubriken en liten, högljudd skara, vilket skulle vara nyckeln till läsningen av de övriga sidorna. Bilda er egen kyrka, Anpassa sig eller gå, Ärkebiskopen ryter till i fri översättning och som röd tråd genom snart sagt alla nyheter.

Det är omöjligt för mig att bedöma i vilken mån det handlar om den gudstjänstfirande församlingen, eller om det handlar om sådana som själv inte deltar, men nog har bestämda åsikter. Sådana finns nämligen också. Alla får naturligtvis yttra sig, men i alla sammanhang gäller att den moraliska plattformen när det gäller en åsikts tyngd nog skall stå i något slags relation till egen medverkan – det må sedan gälla Röda korset, en politisk ungdomsorganisation, en ideell förening eller kyrkan.

Det märkliga är att det också – senast i dagens Helsingin sanomat – finns röster som beklagar sig över försonliga inlägg. Detta har överraskat mig. När biskop Eero Huovinen i en kolumn skrev några rader om en liten öppning angående förhandlingsmöjlighet – som knappast blir någon revolution för alltid finns det någon som ärav annan mening, det må sedan gälla vilken sak som helst – ett inlägg som åtminstone jag tycker att man trots allt bör hälsa med respekt, så tro inte att biskop Huovinen fick stå oemotsagd! Man beklagar sig över det som man kallar svaghet och obeslutsamhet.

Jag tycker att en iakttagare kunde se (men kanske inte vill se?) att när en mildare policy tillämpades fanns det problem i mindre än 2% av församlingarna, nu har problemen ökat sedan den nya linjen börjat tillämpas. Kan man då inte ha rätt att ens diskutera det meningsfulla och visa i denna svärdets rättvisa? Av frukten känner man trädet, utan att i detta sammanhang med detta mena något annat ens än att denna åtgärd, blott och bart denna alltså, inte har visat sig vara ett uttryck för ett gott herdeskap: den har skapat långt flera problem än lösningar.

Nu vill jag verkligen gardera mig med att säga att om den undersökning, som utfördes av en forskare som har majoritetens syn och vars objektivitet det nog finns anledning att i viss mening diskutera, inte har fått fram alla problem och svårigheter i situationen före de nya direktiven, så skall dessa givetvis antecknas med ”sämre” procenttal” som följd. Inte är min avsikt att försvara förtryck av kvinnliga präster i församlingarna! Alla sådana situationer bör vi försöka lösa tillsammans!

Det märkliga, faktiskt märkliga, för mig har varit att jag och mina meningsfränder blivit vänligt bemötta av många kvinnliga präster, medan manliga präster har visat oss kalla handen, talat om att missionsunderstöd skall tas bort (från SLEY) och annat vansinne (vad annat kan man kalla det?).

Senast mötte vi en fantastiskt vänlig och hängiven, kvinnlig kollega i Borgå, vid en kurs (på finska) i Bibelns röda tråd. En person som visade sig vara en varm kristen, som kanske hade undrat vad hon skulle få för gäster (?), men vi fann varann och det fanns inte något av den svart – vita teckning av läget som ofta utmålas i olika artiklar och insändare.

Igen blev det klart att denna diskussion mera handlar om en större teologisk helhet (bl.a i vilken mening Guds Ord verkligen är vår ledstjärna) än om ämbetsfrågan. Så kan man också glädja sig med dem som tror på Bibeln som Guds Ord, som vill verka för att Kristus skall bli älskad och känd. Också fast man i någon fråga ser ganska annorlunda.

Jag försökte under biskopsvalsdiskussionerna tala för båda åsiktsgruppernas rätt inom kyrkan. Det förefaller som om många, också aktiva kyrkokristna, tycker att biskoparnas linje är förnuftig, att vi måste välja mellan att anpassa oss eller helt enkelt gå ut.

Detta är det mest vemodiga för mig. Jag har försökt vara en förespråkare för att vi skall stanna. Jag har fått kritik av konservativa vänner därför att jag tycker att vi inte skall ödelägga det som många generationer kristna har försökt bygga upp.

Jag hoppas i min enfald att något gott frö har såtts genom denna gemensamma deklaration, som jag har hänvisat till. Kanske skall skaran av dem som tycker att både detta käbbel och tvångsregleringar är ovärdiga en kristen kyrka.

Henrik

Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han till slut skall stå fram över stoftet. Job 19:25

Mutta minä tiedän lunastajani elävän, ja viimeisenä hän on seisova multien päällä.

Henrik

Många vänner, kända och okända, har uttryckt sin oro över det kyrkliga läget idag. Igår berättade också MTV om hur kvinnoprästfrågan splittrar kyrkan.

Många är nu allvarligt oroade.

En del oroar sig för sin egen framtid i kyrkan. Präster, prästfamiljer, församlingsbor. Andra sörjer över att det skall vara så, men tycker att det bästa förmodligen är att en del lämnar kyrkan så att lugnet återställs. Men de är också oroliga, de hade hoppats på en annan utgång.

Jag tror att det finns skäl till oro. Läget är mycket allvarligt nu. Det är djävulskt.. Det är djävulskt också och särskilt därför att kristna människor står på båda sidor. Det är inte kvinnor mot män eller män mot kvinnor, om nu någon trodde det. Det finns kvinnor och män på båda sidor. Ett av de djävulska tecknen är att troende människor ser så olika: det som håller på att kosta den ena gruppen livet, framtiden, är det som den andra gruppen inte tycker att borde vara något problem.

Jag påstår inte att den ena gruppen representerar det goda och den andra det onda. Jag menar naturligtvis inte att det är egalt vad man tänker, det har jag nu sagt snart i varje inlägg.

Det som är betecknande för den ondes verksamhet är just de hopplösa alternativen. Hur man än gör så blir det ont för någon. Det är som med alternativen som Jesus ställdes inför under den intensiva kampen mot honom. Det är något av detta (Joh. 8) : du får välja! Moses säger i lagen att hon skall stenas, vad säger du? Poängen i texten är ju återvändsgränden. Om Jesus hade förordat dödsstraff, hade han kommit i konflikt med romarna (jfr det är inte lovligt för oss att avliva någon). Om Jesus hade sagt ”strunta i Moses, i Skriften”, hade han med rätta anklagats för att vara en villolärare och falsk profet. Svarar Jesus si, så går det dåligt, svarar han så, så går det dåligt. Det är den ondes alternativ.

(Att avsikten inte var att ivra för sanningen, för troheten mot Guds Ord, visar ju bl.a det faktum att den andra parten i äktenskapsbrottet inte var anklagad. Var fanns mannen, kvinnan blev tagen ”på bar gärning”…)

Det såg ut som om Jesus hade drivits in i en fälla ur vilken ingen utväg fanns. Men Jesus hade sin egen väg i alla dessa frågor. Evangelierna berättar om flera motsvarande försök att ”snärja” Jesus.

Men det fanns ett alternativ:

Nej, så mycket som himlen är högre än jorden,
så mycket är mina vägar högre än era vägar
och mina tankar högre än era tankar. Jes. 55:9

Det är den väg och de tankar som är högre än alla mänskliga vägar och tankar som nu behövs. HERRENS egen väg.

Det är min bön – och det tröstar mig mitt i ångesten och oron – att Gud själv skall öppna vägen framåt.

Och det är därför jag vågar anknyta till Bellmans klassiska Bort allt vad oro gör, utan att alls följa den väg han anvisar:

Bort allt vad oro gör,
allt är ju stoft och aska.
Låt oss bli raska
och tömma vår flaska..

Bellmans recept är tyvärr mångas lösning på olösliga konflikter. Det finns inte något annat hopp än att fly verkligheten.

Men Jesus har en annan lösning; det enda man därför kan instämma i, i ordens verkliga innebörd, är slutorden i sången: Oui, mon Seigneur! Ja, min Herre!

Det är bara Jesu egna ord som tröstar. Det är Han som kan fördriva oron, tröttheten, uppgivenheten.

Vissheten om att vår kyrkas öde och framtid, inklusive vår egen framtid, inte är i våra händer, utan i Guds händer, skingrar oron.

”Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig. (Joh. 14:1)

Detta har jag talat till er, för att ni skall ha frid i mig. I världen får ni lida, men var vid gott mod. Jag har övervunnit världen. (Joh. 16:33)

Henrik

Man behöver inte ägna många minuter till att läsa blogginlägg, artiklar mm. förrän man märker att människans samvete är ganska selektivt. Man kan bli upprörd över någons ordval, men själv så ut motsvarande och värre galla om andra.

Psalmisten skriver: Vem märker själv, huru ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister. Ps. 19:13

Därför är det bra med långfredagens för dig, för mig.

”Och han har dött för alla, på det att de som leva icke mer må leva för sig själva, utan leva för honom…” 2 Kor. 5:15

Utan Golgata inget liv.

Golgata är också svaret på det selektiva samvetets verklighet.

Henrik