Undring? Kan man säga så?
Man tycks kunna.
I alla fall:
När folk skriver det mest vansinniga om Jesus, om hans ursprung, om hans förälskelser, om hans böjelser (ja faktiskt finns sådant också), om Bibeln, om GT:s grymma ”gud”, om hur Jesus misstog sig angående sin återkomst, om Paulus, stackarn med personlighetsproblem och mycket, mycket annat – så reagerar de flesta kristna människor till synes inte mycket.
När man på olika bloggar talar om hbt-bibeln med vilket man ju måste avse ett försvar av det som Bibeln kallar synd – det behövs ju inte så mycket mera än förmåga att läsa innantill – så blir det inte mycket reaktion.
Men när någon (låt oss använda pseudonymerna Bach eller Sandels) påpekar det orimliga och ohållbara i detta, blir plötsligt folk upprörda och tycker att man skall sluta bråka.
Om man försiktigt säger att det ju inte handlar om småsaker precis, det handlar om vördnad och respekt för Guds Ord, Guds tilltal, som även vår kyrka har som högsta rättesnöre, då säger man: naturligtvis är det så…MEN…
Och om man begår misstaget att hänvisa till någon hbt-broder eller syster, och frågar varför du inte reagerar för det som de skriver så kan svaret låta: si du, Palle e nu Palle…
DET är argumentet, sidu.
(Att det argumentet egentligen innehåller något av förakt, åtminstone likgiltighet för en annan människas argumentation, tänker man inte på.)
Jag är inte intresserad av att präster skall bli dömda, få straff och sitta och skälva, skaka galler så att säga. Inte heller böter intresserar mig. Nej, Inte för mig.
Och om någon seriöst vill diskutera den ena eller andra sakfrågan i saklig anda, så är jag gärna med. Men inte för att strida, inte för att vinna debatter, utan för att tillsammans söka svaren. Om man har rent uppsåt, behöver man inte svara med förakt eller bli cynisk.
Men nog tycker jag att en kristen kyrka måste värna om det som skall hållas heligt och i ära.
Sanningen trogen, i kärlek.
Min undring lyder: VARFÖR skall det vara så att de som vill stå för sanningen (2 Kor. 13:8) ska anses vara bråkmakare?
Kanske min undring ändå har ett svar. Det svaret kan låta såhär: de säger det ”på fel sätt”.
En akademiskt högt utbildad dam (avser att dölja hennes identitet) sade häromdan, hänvisande till en TV-föreläsning: män talar gärna om sanningen, kvinnor om kärleken. 2 Joh. är skrivet till en kvinna (den utvalda frun, kan förstås betyda den kristna församlingen, men inte nödvändigtvis HP:s kommentar) och 3 Joh. är skrivet till en man, Gajus. Men i 2 Joh. betonas sanningen och i 3 Joh. kärleken.
Viktiga korrektiv, tyckte hon.
Må vi akta oss för ”kärlekslösa sanningsapostlar” men lika mycket för ”sanningslösa kärleksapostlar”, brukade en numera äldre vän säga för många år sedan.
Vilken är faran idag?
(För mig är faran dubbel, är jag rädd. Både med kärleken och med sanningen har jag problem.)
Men den del av svaret som intresserar mig nu är:
broder ”Jakob” (också en pseudonym), SOVER DU?
Svaret ska nödvändigtvis inte bli att vi kristna blir dogmpoliser, som blåser i visselpipa alltid och överallt. Men i konsekvensens namn borde vi inte heller gå åt sådana som säger det som är rätt.
Vi är trötta på allt disputerande – det ligger något mycket sunt i det.
Må vi bara se till att vi inte tystar sanningens vittnen! För om dessa tiga, skall stenarna ropa.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för En undring – och litet mer
Det är vanligt att den som misslyckats i politiska drag skyller på media. Så har skett nu, både inom SFP och SDP, kanske även på annat håll, har man ansett att den negativa bild som media stod för, skulle ha bidragit till motgångar (man kan dock inte säga att SFP skulle ha drabbats av stora motgångar, men kritik har framförts).
Jag tror nog att det kan vara viktigt att seriöst se igenom detta. I utländska medier är nog policyn ofta en annan. De som intervjuas grillas nog minst lika hårt, kritiska frågor tas fram osv, men ändå är redaktören en tjänare som speglar andras åsikter, och belyser dem för att allmänheten skall veta var dessa står.
Jag vill på intet sätt pricka en hel yrkeskår, för många arbetar oftast så här också. Men annat förekommer tyvärr också: man skriver det man vill (om man vill), man fokuserar på oväsentligheter (skandaler, kriser) som inte är relaterade till den sak det gäller utan avsikten förefaller att vara att man skapar en ”klangmatta” för att kunna avfärda vad personen i fråga har att säga i sak.
När jag t.ex. läser på löpsedlarna om någon politker x som skrev kärleksbrev till y, så konstaterar jag att den enda signal detta ger, är ganska god: det finns inga verkliga nyheter att komma med, nyheter då i betydelsen något tråkigt, för det trevliga är i allmänhet inte någon ”nyhet”.
En kritisk granskning är nog på sin plats. Särskilt tror jag att detta gäller kyrkan och kyrkliga nyheter. Å ena sidan är det som sker inom kyrkan lika offentligt som allt annat, ”vi går helt öppet tillväga”, skrev Paulus. Å andra sidan kan det behövas en viss insikt för att förstå vad som är på gång.
Hur ofta får man inte tåla uppenbara förfalskningar och förvrängningar av sina åsikter. ”Deras kvinnosyn” är sådan att jag inte kan…. Ibland skulle jag vilja kontakta personer och fråga dem: vad vet du t.ex. om min kvinnosyn? Eller någon annan fråga. Svaret blir naturligtvis de facto ingenting, men formellt skulle svaret bli mångordigare utan att substansen skulle öka. Saken är ”klar”, man vet för att man läst vad tidningar skrivit…
Nu skriver jag inte detta med tanke på mig själv, utan skriver in det personliga bara därför att Du som kanske orkat så här långt skall förstå att jag på något sätt känner problematiken – hur ska det då inte vara med kändisar, med personer som hela tiden måste stå i rampljuset?!
Mediabilden och den verkliga personen kan vara två helt olika personer. Det handlar om ett stort problem, som har resulterat i starka känslofält. Biskop Bertil Gärtner berättar att han hade en säck hemma med brev och kort, där folk skällde ner honom till byxor och tröja för den mörkman han var. När sedan Hasse Geigert intervjuade honom och gav Gärtner ett ansikte, ett personporträtt i TV, resulterade detta i en enorm svallvåg av reaktioner. Gärtner berättar att många skrev och bad om förlåtelse av honom för vad de sagt och tänkt om honom utan att veta något egentligen om den verklige Gärtner. Många sade att de har andra åsikter (självklart!) men att de ber om ursäkt för att de haft en sådan grundinställning.
Samma reaktioner har jag sett på nära håll angående numera emeritusbiskop Olavi Rimpiläinen. De som träffade honom var helt perplexa av den bild de fick av den verklige Rimpiläinen mot bakgrund av vad de ”visste” om honom.
Det har på flera håll sagts att när man spårar de senaste svängarna i kyrkans interna problematik, så är också den mediarelaterad. Visserligen är aktörerna kyrkan själv (Hyvinge), redan samma dag som incidenten i Hyvinge kyrka skedde fanns material för tidiningarna (enligt uppgift). Och så fungerar varje sak som en blåslampa, den ena nya elden flammar upp efter den andra.
En annan verklighet är St. Gallup. Litet före ett val skriver man att partiet X har gått tillbaka med flera procentenheter, valet kommer och bevisar motsatsen. Man kan inte undgå att tänka på manipulering, på medvetna försök att styra utgången.
Lika, om inte ännu värre, är Gallupar i kyrkliga frågor. Inte bara det att de som svarar ofta inte har den minsta chans att se ”kontexten”, utan får en kort fråga som kan uppfattas hur som helst.
Tycker du att det är rätt att manliga präster och kvinnomotståndare försöker förhindra kvinnliga präster att försöka utföra sitt arbete?
Jag skulle förmodligen svara nej på frågan… alla förstår poängen, man kan fråga på olika sätt, även om frågan inte behöver vara riktigt så karrikerad som exemplet här.
Men på något sätt tecknar sig en vemodig bild av kyrkan. Den ena efter den andra ”känsliga frågan” skall ”utredas”, och förrän utredningen är klar gäller liksom inte någonting.
Sen när kyrkomötet har kommit med sitt svar, som ibland går stick i stäv med bibelordet (jag avser nu kommande frågor), så gäller den nya tolkningen. Först moderat, det blir bara en rätt, en möjlighet, vi får leva med pluralismen, sedan kommer ukaserna: härefter rätten och packen eder..
De flesta människor vill väl inte leva i opposition. Man vill att postiva teser skall vara de bärande i ens liv, vill vi inte alla det? Då måste St. Gallups stora betydelse nog tonas ner, man måste vara medveten om manipulerandets risker och möjligheter.
Skall inte ett folk fråga sin Gud? Så frågar profeten Jesaja (8:19) och frågan är aktuell. Då handlade det om spåmän, och detta är ju fortfarande relevant (andebesvärjare och spåmän, medier i annan mening, kristallkulan).
Men det är nog skäl att som judarna i Berea (Apg. 17:11) kolla och dagligen forska i skrifterna (Bibeln) ”om det kunde förhålla sig så”.
Det är nog vägen. Och våra kriser och katastrofer har berott på, beror på och kommer att bero på att vi frågar folket, spåmän och andra, men inte vad Gud har sagt.
Gud talar genom det Han har talat. Skall inte ett folk fråga sin Gud? I synnerhet måste detta ju gälla Guds folk.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Skall inte ett folk fråga sin Gud?
Dessa veckor, månader och år är mycket på gång inom kyrkan. Man arbetar hårt med planerna på församlingssammanslagningar och mycket annat. Det gäller kyrkans framtid och det är på många sätt ett nödvändigt arbete.
Jag vill inte på något sätt undervärdera detta vad det helt nödvändiga beträffar, och heller inte ifrågasätta människors goda vilja.
Men ändå så undrar jag – med all respekt – om det är detta som kyrkan nu borde göra.
Jag frågar mig nämligen om kyrkans förnyelse är detta att möjliggöra de nuvarande strukturernas fortsatta existens.
Borde vi inte nu ta tillfället i akt och göra kyrkan mycket enklare, nedmontera den tunga byråkratin, de tunga strukturerna? Med ganska små snarare än stora enheter, med lekmannaledarskapet starkt med i bilden, med en interaktiv församling som inte är det som det tyvärr ofta blivit av alltför stark medarbetarcentrering. Medarbetarnas antal skärs ner i en ekonomiskt hård tid, men på sikt (med minskande ekonomiskt underlag) kommer kyrkan inte att ha råd att ens närmelsevis ha så många anställda. Redan nu har många medarbetare en omänskligt tung arbetsbörda.
Frågan är alltså om vi inte borde börja arbeta på annat sätt.
Men detta är egentligen bara randanmärkningar, sådant som kunde göras inom mänskliga ramar och i något skede (förmodligen ganska snart) kommer emot oss om vi vill det eller inte.
Den kyrkans förnyelse som jag talar om, är en förnyelse som ingen människa kan åstadkomma. När Gud tillät sin tjänare att hamna i lejongropen, eller de tre gudsmännen att komma i den brinnande ugnen, ledde detta till något som inte någon hade kunnat planera eller förutse.
Gud har sina vägar till förnyelse. Ofta har historien visat att den vägen kan börja med en djup kris, med stor nöd, med till synes hopplösa alternativ. Guds svar är inte nödvändigtvis, eller inte ens sannolikt något av människors alternativ. Gud har sin egen väg och sin egen tid.
Kris leder till Kristus, skrev i tiden biskop Bertil Gärtner i sitt herdabrev.
Det är vår bön att den kris vi nu är mitt inne i – och den är djup på ett helt annat sätt än vi förstår – av Gud själv skall lösas. Är det inte dags att som Hiskia i tiden ta ”brevet” och breda ut det inför Herrens ansikte och säga: Herre, hjälp oss, vi kan inte!
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Kyrkans förnyelse
Kirkko-syntisten sairaala?
Me allekirjoittaneet pidämme kristinuskon tärkeimpänä asiana pelastusta Kristuksen tähden ja haluamme luottaa Raamatun ilmoitukseen uskon ja elämän korkeimpana ohjeena. Virkakysymyksestä ajattelemme keskenämme eri tavalla, mutta emme näe sitä tasa-arvoasiana, eikä se käsityksemme mukaan ratkea riitelemällä.
Haluaisimme kirkkomme olevan perhe, jossa on mahdollista elää toisiamme kunnioittaen ja toisillemme tilaa antaen työvuorojärjestelyillä ja erillisvihkimyksillä.
Suomen ev.lut. kirkko ei pidä perinteistä virkakäsitystä harhaoppina. Sen mukaan kristikunta on 2000 vuotta uskonut ja toiminut. Kirkollamme on edelleen hyvät ekumeeniset suhteet kirkkokuntiin, joissa naispappeutta ei ole hyväksytty. Siksi on teologisesti ja ekumeenisesti kestämätöntä saattaa uskonnollisen vakaumuksen mukaan toimiva naispappeuteen taipumaton rikoslain piiriin.
Kysymys ei ole sukupuolisesta syrjinnästä, eikä työtehtävien laiminlyönnistä, vaan sellaisesta uskonvakaumuksesta, joka yhä edelleen on kristikunnassa enemmistön käsitys Raamatun sanasta. Myös uskonnonvapauden näkökulmasta on kyseenalaista käsitellä raamatuntulkintaan ja teologisiin kysymyksiin liittyviä asioita rikoslain alla.
Kirkko, jota Raamattu kuvaa Kristuksen ruumiiksi, on nyt kovin
haavoitettu. Paikassa, jonka tulisi Martti Lutherin mukaan olla heikkoja
hoitava ”syntisten sairaala”, syyttelemme ja lyömme toisiamme.
Kirkon menestynein nuorisotapahtuma on uhattuna. Monia kirkkoa
uskollisesti palvelleita pappeja uhkaa virasta erottaminen. Jeesus sanoi:
”Jos valtakunta jakautuu ja taistelee itseään vastaan, se ei voi kestää,
eikä myöskään perhe kestä, jos sitä repivät riidat.” (Mark. 3:24-25)
Löytyykö rauhantekijöitä?
”Jumalan Karitsa, joka kannat maailman synnin, anna meille rauha!”
Aino Vesti, Maskun kirkkoherra
Mari Stenlund, Kannelmäen seurakuntaneuvoston ja Helsingin yhteisen kirkkovaltuuston jäsen,TK
Riitta Mäenpää, Lohjan terveyskeskuksen sairaalapastori
Antti Laato, Åbo Akademin professori
Henrik Perret, pääsihteeri, rovasti
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Kirkko – syntisten sairaala?
Snart sagt varje dag får man frågor om ämbetsfrågan och kyrkans debatter. Antingen ringer någon redaktör (som idag igen) och ställer frågor. Eller så frågar någon vanlig människa (:-) och undrar.
Problemet är om man skall svara eller inte. Om man inte svarar blir hela diskussionen förvrängd. Den ger ett intryck av konsensus, utan att någon sådan finns. Om man svarar så ”grälar man”, även om man skulle försöka svara så artigt och hänsynsfullt men samtidigt ärligt man kan.
På ett sätt förstår vi alla vad detta handlar om. Kyrkans budskap har blivit ett ständigt återkommande gräl. Irritationen har vuxit sig allt starkare: försvinn, grunda egen kyrka.
Man kan diskutera också denna fråga, med risk för att man betraktas som grälssjuk.
Men om kyrkan i 2000 år haft en syn och 20 år en annan, om man på 1980-talet infört något nytt kunde man åtminstone ställa frågan om vem som borde lämna kyrkan, de som har den gamla synen eller de som har den nya synen.
Men man kan också fråga sig om en lem kan säga till en annan: jag behöver dig inte. Vem är det som har rätten att avskeda någon från medlemskapet??? Det är en viktig fråga.
Men det kräver en tilläggsfråga: handlar det om en trosfråga, om någon yttre ordning som inte är någon huvudfråga?
Om det handlar om en trosfråga, så skall de lämna kyrkan som har en felaktig trossyn.
Om det handlar om en yttre ordning, behöver den inte vara kyrkoskiljande. eller borde man säga får inte vara kyrkoskiljande.
Detta ger intressanta aspekter, om nu någon mera är intresserad överhuvudtaget.
För mig framstår ännu en möjlighet: att i Gamaliels anda breda ut ”brevet” (åsikterna och argumenten, frågorna, vädjanden, listorna och uppropen) ungefär likt Hiskia (2 Kung. 19:14) inför HERREN och säga: Herre, hjälp oss, vi har kört fast, vi har inte kunnat lösa denna fråga, gör något nytt med oss och i oss!
Detta svar kan inte gå förbi Ordet, utan måste bygga på det.
Under tiden skall vi inte låta denna fråga dräpa kyrkans vittnesbörd, utan frimodigt förkunna evangeliet, undervisa enligt vår övertygelse och leva ut den kristna tron.
Där vi kan gör vi det tillsammans, där vi inte kan, gör vi det på var sitt håll, så får människor ett mångsidigt utbud och får välja.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Debatterna i kyrkan
I dagens nummer av Hbl ingår några kommentarer av mig som jag inte riktigt känner igen (detta sagt utan den minsta kritik mot den vänliga och sakliga redaktören!).
Jag anser inte att ämbetsfrågan är en ordningsfråga, utan en bibelfråga, en fråga om hur vi skall förstå Guds Ord. Jag talade om ordningen i den meningen att kyrkans ledning sätter kyrkans ordning framom kyrkans bekännelse. De andra, majoriteten, kallar ämbetsfrågan en ordningsfråga. Ändå menar de att en syn, som enligt biskopsmötet inte är en villolära, måste vara kyrkoskiljande. Hur går detta ihop?
Det fatala med kyrkan idag är att de som då i en ”ordningsfråga” har en annan syn måste utträda ur kyrkan, medan de som lär i strid med kyrkans bekännelse inte utgör något problem. Så kan det inte vara.
Antingen måste man säga att den syn som kyrkan haft i två tusen år är en villolära, en heresi, eller så kan man inte hävda att den måste vara kyrkoskiljande.
Det mesta som en präst gör, gör han ensam. Den skara som var i kyrkan i Vammala församling, skulle inte ha krävt två präster (åtminstone om jag kunde tolka TV-sändningen rätt). Det gick ju att ordna ändå, vilket visar att det som behövs är god vilja.
Jag – och andra med mig – menar dock att kyrkans huvudfråga är frälsningsfrågan. Och att kyrkans ständiga käbbel om ämbetsfrågan blir kontraproduktivt för kyrkan. Man kan och skall samtala, studera frågan, bedja och lyssna, men man kan inte strunta i Ordet, och heller inte utan fast biblisk och teologisk mark under fötterna gå vidare.
De tio församlingarna, mindre än 2% var inte min uppskattning, utan ett resultat av en undersökning som Paula Närhi utförde.
Om en patient mår ganska bra, men inte riktigt bra, och får en medicin som resulterar i att patienten mår mycket sämre, så måste man våga ifrågasätta receptet, dvs den föreslagna medicinen.
Om nu kyrkan hade problem i ca 10 församlingar före Heikkas arbetsgrupps förslag till policy började tillämpas, och nu efter att man går in för dessa riktlinjer har problem i betydligt flera församlingar, måste man ifrågasätta den ordinerade ”medicinen”. Man måste helt enkelt säga: det var fel medicin, fel väg.
Jag tror att vägen heter ”icke våld”. En teologisk fråga kan man inte lösa med tvång, polis eller rättegångar. Kyrkan är också deras hem som har den traditionella synen.
När jag skriver dessa rader, känner jag mig ”hes”, fast jag inte talar. Jag grips av en känsla av vanmakt. Jag inser att vägarna är blockerade, man förstår inte därför att man inte vill förstå. Något nytt måste till. Jag tycker vi behöver besinna oss nu och inte skada genom egenmäktiga snitt och operationer enligt biskopligt recept.
Inte kan en medlem i kyrkan visa på dörren åt en annan, om det handlar om troende kristna som vill hålla fast vid Bibeln och bekännelsen.
INGENTING annat än vi själva hindrar oss från att visa god vilja. Låt majoritetens rätt gå först, nog ryms minoriteten någonstans, någon tid, någon gång. Mitt recept är inte att kvinnliga präster skall gå med på att svälja oförrätter, utan att man kan ordna turer så att konflikter inte behöver uppstå.
Om man vill.
Henrik
P.S. Med svärdets logik menade jag en hänvisning till 1 Kung. 3:25, där Salomo först föreslog att svärdet skulle lösa problemet och skipa rättvisa. Läs hela texten och sammanhanget. En hemsk och härlig text!
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Ämbetsfrågan ingen ordningsfråga
Eftersom många har sagt att de inte hittar Aino Vestis insändare, publicerar jag det här också med en kommentar av en känd kyrklig profil: ”Jumalan ihminen, aito kristitty, tämä Aino.”
RAHAT TAI HENKI!
Helsingin seurakuntayhtymässä mietitään tuen vetämistä pois SLEY:n lähetyskannatuksesta naispappeuskiistojen vuoksi, vaikken ymmärrä, mitä tekemistä kenialaisilla ja japanilaisilla on tämän asian kanssa.
Olen vihainen siitä, että Suomen kirkossa ei kunnioiteta vakaata sitoutumista siihen, minkä ihminen omassatunnossaan oikeaksi ymmärtää. Kumpi on pahempaa: tönäistä toinen pois alttarilta vai tönäistä kokonaan pois kirkon virasta? Hätävarjelun liioittelua?
Entä kuka muistaa ne seurakuntalaiset, jotka myös kannattavat perinteistä käsitystä pappeudesta?
Tilastollisesti heitä on Maskun kokoisessa seurakunnassakin n. 400! Pitäisikö heitäkin rangaista ja ajaa ulos kirkosta?!
Minua eivät ole syrjineet naispappeuden vastustajat; joskus kyllä ne tavalliset miespapit! Olen kokenut myös SLEY:n papin kauniisti väistävän. Maskussa en järjestele työvuoroja, mutta toivon, että sinne tänne osuu miespapin vuoroja, joihin voin kutsua SLEY:n pappeja saarnaamaan.
Mielestäni pappeuteni ei ole muiden tunnustamisen varassa. Minulle naispappeuden vastustajat ovat Jumalan kutsumia pappeja ja rakkaita veljiä, jotka julistavat ilosanomaa armosta. En halua syrjiä heidän kutsumustaan. Yhteinen asiamme, armo ei saisi peittyä näiden kiistojen alle.
”Jos te purette ja syötte toisianne, katsokaa, ettette toinen toistanne perin hävitä.” Gal 5:15 (vk)
Aino Vesti
Maskun kirkkoherra
P.S. Jag har fått Ainos lov att också citera hennes mail till mig – jfr kommentar under ”Uppropet”.
Jag hoppas att jag skulle smittas av den försonlighet och den ödmjukhet som präglar hennes texter. För ingenderas del betyder det åsiktsförlikning, eller panikrealisation av samvetet, vi ser olika på en del, medn vi delar tron på Jesus och på vikten av att FRÄLSNINGSFRÅGAN är det viktigaste.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för
OM EN LEM LIDER, SÅ LIDER ALLA DE ANDRA
Två präster i vår kyrka – kaplanen i Vammala församling Jari Rankinen och kaplanen i Karjasilta församling i Uleåborg Vesa Pöyhtäri – hotas med disciplinära åtgärder eftersom de representerar kyrkans traditionella syn på prästämbetet och fungerar i enlighet därmed. De disciplinära åtgärderna kan leda till avsättning från ämbetet.
Vi undertecknade pastorer i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland har i förenlighet med vår tro förbundit oss att följa den princip som finns antecknad i början av Kyrkoordningen: ”Den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland bekänner sig till den kristna tro som grundar sig på Guds heliga ord, det Gamla och Nya testamentets profetiska och apostoliska skrifter, och som är uttalad i den gamla kyrkans tre bekännelser samt i den oförändrade Augsburgska bekännelsen och i de övriga bekännelseskrifter för den lutherska kyrkan som intagits i Konkordieboken. Kyrkan fasthåller som sitt högsta rättesnöre den i dessa bekännelseskrifter uttryckta principen, att all lära i kyrkan skall prövas och bedömas enligt Guds heliga ord.” (Kyrkoordningen 1 kap. 1 §). I samma situation som Jari Rankinen och Vesa Pöyhtäri skulle vi handla som de. Vi vägrar inte att utföra tjänsteuppgifter – det gör inte de heller – och inte heller diskriminera vi kvinnor, utan vi håller oss till det som vi har lärt oss anse som rätt enligt Bibeln. Vi tror – liksom största delen av kristenheten i världen – att en församlingsherde bör vara en man. Om den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland avsätter Jari Rankinen eller Vasa Pöyhtäri från deras tjänster, upplever vi att man önskar avsätta även oss.
Hannu Anttoora, kirkkoherra, Pomarkku; Martti Arkkila, kappalainen, Pulkkila; Reijo Arkkila, TT, Helsinki; Risto Auerma, kappalainen, Pori; Ville Auvinen, TT, Turku; Sven-Olav Back, TD, Pargas; Tom M. Broberg, kirkkoherra, Merikarvia; Tord Carlström, vt. kirkkoherra, Loviisa; Patrick Dickson, seurakuntapastori, Oulu; Mika Ebeling, pastori, Helsinki; Ulf Emeleus, pastor, Helsingfors; Leif Erikson, docent, Vasa; Stig-Olof Fernström, prost, Helsingfors; Kjell Granström, kyrkoherde, Nagu; Yrjö Haapala, kirkkoherra, Keminmaa; Heikki Haataja, sisälähetysjohtaja, Nurmijärvi; Osmo Harjula, lähetystyöntekijä, Kenia; Paavo Heikkinen, lähetystyöntekijä, Japani; Johan Helkkula, seurakuntapastori, Keminmaa; Petri Hiltunen, TT, Valkeala; Heikki Holma, kirkkoherra, Tervola; Lauri Huhtinen, seurakuntapastori, Perho; Martti Huhtinen, rovasti, Klaukkala; Pauli Huhtinen, rovasti, Sydney; Pekka Huhtinen, lähetysjohtaja, Helsinki; Teuvo Huhtinen, kirkkoherra, Kiukainen; Pasi Hujanen, lähetystyöntekijä, Venäjä; Albert Häggblom, lähetystyöntekijä, Kenia; Hannu Häkämies, pastori, Tampere; Ahti Iivonen, kappalainen, Kankaanpää; Reima Jokinen, pastori, Turku; Ari Juupaluoma, kappalainen, Kannus; Heikki Jyväs, kappalainen, Mynämäki; Timo Keskitalo, pastori, Helsinki; Vesa Kiertokari, seurakuntapastori, Kalanti; Lauri Kiviranta, pastori, Hausjärvi; Tapio Kiviranta, pastori, Espoo; Ingemar Klemets, tf. kaplan, Vörå; Juhani Koivisto, pastori, Hausjärvi; Tenho Korhonen, kappalainen, Hämeenkyrö; Sakari Korpinen, TL, Helsinki; Erkki Koskenniemi, dosentti, Vammala; Olli Koskenniemi, pastori, Turku; Timo Laato, TT, Nakkila; Max-Olav Lassila, kyrkoherde, Larsmo; Aki Lautamo, kappalainen, Kemijärvi; Heikki Lehtimäki, pastori, Jyväskylä; Jaakko Lehtimäki, pastori, Huittinen; Hannu Lehtonen, pastori, Soini; Lauri Lempinen, kirkkoherra, Soini; Mikko Lempinen, vt. kirkkoherra, Honkajoki; Pekka Lindqvist, TT, Turku; Esa Luomaranta, piirijohtaja, Kuortane; Raimo Lähteenmaa, pastori, Ilmajoki; Lasse Marjokorpi, kirkkoherra, Kemijärvi; Pentti Marttila, lähetyssihteeri, Vantaa; Juha Muukkonen, seurakuntapastori, Tervola; Markku Niemelä, rovasti, Lahti; Miika Nieminen, seurakuntapastori, Kankaanpää; Lasse Nikkarikoski, toiminnanjohtaja, Kokkola; Kristian Norrback, kaplan, Malax; Ari Norro, piirijohtaja, Mäntsälä; Jan Nygård, kaplan, Karleby; Valtteri Olli, kappalainen, Nivala; Pasi Palmu, kappalainen, Kälviä; Lauri Parvio, piirijohtaja, Vammala; Henrik Perret, pääsihteeri, Helsinki; Ilkka Perttula, rovasti, Lavia; Juhana Pohjola, pastori, Helsinki; Tapio Pokka, pastori, Oulu; Keijo Rainerma, kirkkoherra, Kankaanpää; Ilkka Rytilahti, aluejohtaja, Hyvinkää; Lasse Räty, pastori, Nokia; Timo Saitajoki, kirkkoherra, Teerijärvi; Boris Sandberg, rovasti, Helsinki; Halvar Sandell, kaplan, Helsingfors; Arto Seppänen, kirkkoherra, Utsjoki; Peter Silfverberg, piirisihteeri, Kokkola; Iikka Silvola, rovasti, Naantali; Anssi Simojoki, TT, Kenia; Ilpo Sinkko, kappalainen, Kokemäki; Risto Soramies, lähetystyöntekijä, Etu-Aasia; Jarmo Sormunen, pastori, Jyväskylä; Markku Sumiala, kappalainen, Pori; Martti Toivanen, kirkkoherra, Kristiinankaupunki; Reino Toikka, lähetystyöntekijä, Kenia; Martti Vaahtoranta, TT, Saksa; Teuvo Veikkola, rovasti, Alajärvi; Miika Vuola, kirkkoherra, Kaskinen; Sakari Vuola, kirkkoherra, Köyliö; Matti Väisänen, rovasti, Hausjärvi; (en person, som önskade att hans namn skall strykas från listan, 12.2.2009)
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Uppropet
Silloin:
Vaan veli käy oikeutta veljen kanssa, vieläpä uskottomain edessä!
Teille on jo yleensä vaurioksi, että käräjöitte keskenänne. Miksi ette ennemmin salli tehdä vääryyttä itsellenne? Miksi ette ennemmin anna riistää omaanne?
Sen sijaan te itse teette vääryyttä ja riistätte toisen omaa, vieläpä veljien.
1 Kor. 6:6-8
Ja nyt?
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Paimenen puhetta?
Maskun seurakunnan kirkkoherra Aino Vesti on rohkea nainen. Hän on kirjoittanut SLEY:n ja Helsingin seurakuntayhtymän keskusteluista (tänään Yle 1:ssä). Helsingin seurakuntayhtymässä keskustellaan nyt mm siitäkin, pitääkö olla tukematta SLEY:n työtä. (viite: Kirkko ja kaupunki).
Ei voi kuin ihailla sitä siviilirohkeutta jolla Aino käy suoraan asiaan. Kun naispappi kirjoittaa sellaista tekstiä hän saattaa joutua ”vaikeuksiin” omiensa kanssa. Minä taas ajattelen että Ainon kirjoituksessa on aivan toinen henki (Henki) kuin monissa kirkollisissa puheenvuoroissa.
Kiitos Aino Vesti, rakentavasta ja kristillisestä mielipidekirjoituksestasi! Siunatkoon Jumala sinua! Tervehdin sinua sinun omilla sanoillasi minulle:
Herra olkoon kanssasi ja jatkakaamme rukousta tällä pimeällä tiellä. Jospa Jeesus ilmestyisi vierellemme ja selittäisi kirjoituksia!.
Siihen on helppo yhtyä!
Henrik
http://www.turunsanomat.fi/mielipiteet/?ts=1,3:1009:0:0,4:8:0:0:0;4:139:0:0:0;4:140:0:0:0;6:1:0:0:0;4:9:0:1:2007-03-20,104:9:446530,1:0:0:0:0:0:
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Lukekaa khra Aino Vestin kirjoitus!