Kategori: kyrkan

Silloin:

Vaan veli käy oikeutta veljen kanssa, vieläpä uskottomain edessä!
Teille on jo yleensä vaurioksi, että käräjöitte keskenänne. Miksi ette ennemmin salli tehdä vääryyttä itsellenne? Miksi ette ennemmin anna riistää omaanne?
Sen sijaan te itse teette vääryyttä ja riistätte toisen omaa, vieläpä veljien.

1 Kor. 6:6-8

Ja nyt?

Henrik

Maskun seurakunnan kirkkoherra Aino Vesti on rohkea nainen. Hän on kirjoittanut SLEY:n ja Helsingin seurakuntayhtymän keskusteluista (tänään Yle 1:ssä). Helsingin seurakuntayhtymässä keskustellaan nyt mm siitäkin, pitääkö olla tukematta SLEY:n työtä. (viite: Kirkko ja kaupunki).

Ei voi kuin ihailla sitä siviilirohkeutta jolla Aino käy suoraan asiaan. Kun naispappi kirjoittaa sellaista tekstiä hän saattaa joutua ”vaikeuksiin” omiensa kanssa. Minä taas ajattelen että Ainon kirjoituksessa on aivan toinen henki (Henki) kuin monissa kirkollisissa puheenvuoroissa.

Kiitos Aino Vesti, rakentavasta ja kristillisestä mielipidekirjoituksestasi! Siunatkoon Jumala sinua! Tervehdin sinua sinun omilla sanoillasi minulle:

Herra olkoon kanssasi ja jatkakaamme rukousta tällä pimeällä tiellä. Jospa Jeesus ilmestyisi vierellemme ja selittäisi kirjoituksia!.

Siihen on helppo yhtyä!

Henrik

http://www.turunsanomat.fi/mielipiteet/?ts=1,3:1009:0:0,4:8:0:0:0;4:139:0:0:0;4:140:0:0:0;6:1:0:0:0;4:9:0:1:2007-03-20,104:9:446530,1:0:0:0:0:0:

Jag har de senaste åren, därtill inspirerad av yngre generationer, funderat mycket över begreppen believe-behave-belong.

Dessa tre kan skrivas i olika ordningsföljd (har skrivit om detta förut). Men en liten repetition för att man inte ska behöva bläddra…

Olika generationer – olika prioriteringar
Behave – believe – belong (f. – 1945)
Believe – belong – behave (1945-65)
Belong – believe – behave (1965- )

Detta säger gansa konkret hur olika generationer ser på frågorna. Vi har levt i en tid när behave (man kan kanske i detta sammanhang säga ”sed”, tradition) har varit det första. Man har hört till kyrkan, det har föräldrarna gjort, och deras föräldrar osv. Frågan har inte tidigare fått så mycket uppmärksamhet, nu ifrågasätts kyrkotillhörigheten mera än någonsin.

Tanken är den att man av sed och gammal vana hör till kyrkan, att man omfattar den kristna trons värden (believe), och ju mera personlig denna bindning är, desto mera är man engagerad i kyrkans liv och verksamhet (belong).

Efterkrigsgenerationen, till vilken jag hör, är inte lika odiskutabel i sitt engagemang. Om man tror, engagerar man sig, ansluter sig och lever ett ”kristligt liv” (graden av betoningar kan variera mycket).

Den unga generationens centrala begrepp är belong. Gemenskapen är det centrala, och ofta över gamla samfundsgränser. Man är med och går med om man har vänner och bekanta. Detta kan (förhoppningsvis) leda till tro och kristet liv.

Jag har den senaste tiden igen funderat över detta. Jag har märkt att en sida i hela denna diskussion är att ”man är trött på lärofrågor”. Det som för en äldre kristen verkar ofattbart, att man inte reagerar för det som Guds Ord klart och tydligt kallar synd. Man är på något vis ”ointresserad” av diskussioner om sanningen. De leder ingen vart. Man kan ha tydliga sympatier mot någon ”underdog” (en som i en diskussion hamnar i underläge), och det förefaller som om psykologiska faktorer skulle ha en större betydelse än teologiska frågor,trots att det inte handlar om bagateller eller mycket speciella frågeställningar.

På Kyrkpressens blogg kom detta tydligt fram. ”Jag är så trött.” Detta visar att det mera är gemenskapen som fokuseras, man vill inte riskera denna genom att lyfta fram stora sakfrågor, eller kanske skall man säga att sakfrågorna är andra.

Med detta vill jag väcka diskussion. Jag tror nämligen att det kan finnas något berättigat i vissa reaktioner, även min oförståelse nog fortfarande gäller vissa reaktioner.

Min generation har kanske kört med läran, sanningen, teologin på ett sätt som har drivit bort frågande och sökande människor. Sanningen är ju alltid förknippad med Jesu person. Men när Jesus kallade människorna, var det ju mycket ett belong: följ mig! Vad visste lärjungarna då om läran? Vad hade de för åsikter? Vilken var deras teologi?

Svaret är nog knappast att detta aldrig blev någon viktig fråga för dem. Det har vi dokumenterat: tvärtom var bevarandet och vidareförandet av den tro som en gång för alla getts åt de heliga (Judas v. 3).

Jag tror att båda generationerna har ngt att lära av varandra. I ”min” äldre modell kan lätt växten, möjligheterna och inklusiviteten bli lidande. Detta är en central och viktig del av hur evangeliernas Jesus verkade. I ljuset av detta kanske jag borde lära mig att se på det för mig alarmerande ointresset för sakfrågor bland många unga kristna. Man söker upplevelser, gemenskap, och gränserna är på många sätt litet flummiga.

Vi har detta i evangelierna: Simon, jag har något att säga dig. Vi har samtalen med flera individer som inte börjar så dogmatiskt, men som växer till ett beroende.

Det är ju klart att en kristen inte kan skilja mellan Jesus och det Jesus och hans apostlar har sagt.

Det är ju just Jesus som har betonat att apostlarnas ord är lika förpliktande som Jesu egna ord – just därför att apostlarna har fått kallelsen att lära dem allt vad jag har befallt er”.

Därför tror jag att dessa grupper INTE skall gå olika vägar, utan tvärtom söka sig samman.

Nu står kyrkan inför stora utmaningar, med risk för att helt marginaliseras. Nu behövs detta samarbete mera än någonsin. Båda grupperna måste sannolikt och INSE att man också är färgad av mönster från sin tid. Både jag och min generation, men också den unga generation som ”blir trött” när man diskuterar sådant som Jesus har sagt. (Jag säger detta med glimten i ögat som ett ”bevis” för att jag ser en del av min generations svaghet och attityder, men kanske också något gott i dess erfarenheter – ärvda av tidigare generationers vandring med Gud.)

Men de unga måste ropa ut sitt rop om enkelhet, om gemenskap, om rätten att få upptäcka och växa, om delat ledarskap, om vikten av betona sidor i den kristna tron som är underbetonade idag osv. Men om detta skall någon yngre kristen skriva!

Som jag ser det finns det något berättigat i olika generationers syn. Å andra sidan kan man säga att evangeliet alltid måste förkunnas ”i tiden”. Det kan innebära vissa förändra villkor. Jag tror bl.a att TALET i högre grad måste kompletteras med SAMTALET, med delande. För att ta ett centralt tema.

Henrik

Tampereella 31.3-01.04.2007 Raamattu- ja tunnustuspäivät!

Kuullaan Jumalan Sanaa, keskustellaan kirkon tulevaisuudesta, paneudutaan ajankohtaisiin kysymyksiin! Ja tavataam! Yhteentuleminen, tapaaminen, yhteinen rukous ja keskustelut – siinä varmasti päivien tärkeimpiä asioita!

Toivon mukaan tullaan joukolla mukaan Tampereen Aleksanterin kirkossa järjestettäviin tapahtumiin!

Kts esim STI:n kotisvuilta lisätietoja ohjelmasta! www.teolinst.fi

Rukoillaan!

terv Henrik

Virheellisesti väitin että Lasse N olisi TV:ssä tänään, totuus lienee että hän on radiossa, Yle 1, 87,90 MHz.

Rukoillaan!

Henrik

Kun edellisessä jutussani kirjoitan työvuorolistoje muutoksista, tarkoitan luonnollisesti sitä että JOKA SEURAKUNNASSA niitä tulee pakostakin vastaan. Miksi ei voisi järjestellä asioita sopimalla ja joustamalla niin että ”jokaiselle jotakin”?

Miksi jokin seurakunta ei reagoi kun sen pappi kieltää Kristuksen, onko isompi ”rikos” olla ”sortumassa iihmisiä” (jos näin todella olisi!) Siis pahimman skenaarion mukaan ehdotukset ovat aivan kohtuuttomia. Kirkko sotii sen omia jäseniä vastaan, jotka ovat maksaneet kirkollisveroa, tukeneet erilaisia projekteja, tehneet vapaaehotistyötä seurakunnisa jne.

KRISTITYT IHMISET, REAGOIKAA, HERÄTKÄÄ!!

Henrik

Luin ikävän uutisen hiljattain Kirkko ja kauunki-kehdestä. Hyvinkään-tapausten johdosta on tapahtumassa . Helsingin seurakuntayhtyhmän johto on uhkaamassa SLEYtä sillä että vedetään Helsingin tuki (n. 200 000 euroa) pois kokonaan sley.n naispappiskannan takia.

SLEY:n toiminnanjohtaja Lasse Nikkarikoski sanoo että se kuulostaa pahalta, Helsingin seurakuntien tuki on merkittävä, sen lisäksi tulevat vapaaehtoiset lahjoitukset.

Luin uutsien Kirkko ja Kaupunki lehdessä, tuli mieleen muutama asia. Hyvin helposti kuvitellaan tilannetta sillä tavalla että Kirkko vastaan SLEY, mutta se ei ole totta. SLEY on osa kirkkoa, sen jokainen jäsen maksaa kirkollisveroa, ja joutuvat nyt tällaisen ilkeyden kohteeki! Kyse on kirkko vastaan kirkko – asetelmasta. Ovatko herrat johtajat kysyneet mitä mieltä seurakunnan jäsenet ovat ?

Aikamoinen vastuu on niillä johtohenkilöillä jotka tähän päätyvät, jos päätyvät. Lasse Nikkarikoski on kertonut että se on lähetyksestä pois.

Seuraava steppi on Maata näkyvissä festivaalien sabotoiminen, johon 10 000 nuorta tulevat kuulemaan Jumalan Sanaa, laulamaan, tapailemaan muita nuoria!

Mitä enemmän olen tutustunut siihen onnettomaan tilanteeseen mitä Hyvinkäälla tapahtuu, sitä hölmöllisemmäksi se menee! Joka viikko sovitaan erilaisista muutoksista listoihin – ” minulle tule kaste sukulaisten pyynnöstä, voidaanko vaihtaa niin että sä otat seuraavan sunnuntain tehtävät ja mä sitä seuraavan, kun sä olisit vuorossa? ”, ”poika tulee nyt perheen kanssa kylään, voimmeko löytää uusi ratkaisuja?” – näitä tapahtuu. Koko ajan. Joka työpaikalla. Pienempi ja isompia muutoksia

ONKO HYVINKÄÄN TAPAUS SELLAINEN, että sen perusteella pitää yrittää kaataa kuuluisan Maata Nykyvissä-festviaalin
tai lakkauttaa tai edes vahingoitta lähetystyötä SLEY:n kentillä!!!??

MInä rupean ajattelemaan että marttyyrius on alkanut. Tämän kaiken minä annan sinulle, jos lankeat maahan ja kumarrat minua”.

Ja kun vielä puhutaan siitä että ruvetaan tutkimaan mahdollisia rikosjuttuja, niin kyllä putosin kärryiltä.

Kristuksen kirkko ei toimi näin. Että ryhtyy soitamaan omia lähetystyötä harjoittavia vastaan. Taatusti ei.

MALTTIA, MALTTIA, kyse on kirkon ja seurakuntalaisten rahoja.

Sanoin avoimesti: jos tähän päätyvät, silloin maallikot, seurakuntalaiset, herätkää ja reagoikaa. Silloin on johtopäätösten aika.

Toivotaan että rukous vaikuttaa.

Nyt kun luen kuinka monet kirkon johtohenkilöt kertovat hienosta kirkosta, kuinka hienoa on että kaikki saavat olla mukana, erilaisinakin, nyt minua rupeaa oikeasti oksettamaan.

Toivon että joku ymmärtää miksi.

Eikö PÄÄASIA ole että Kristusta julistetaan?? ”Vaan mitäpä tuosta, kunhan Kristusta vain tavalla tai toisella julistetaan, joko näön vuoksi tai totuudessa! Ja siitä minä iloitsen, ja olen vastakin iloitseva.” Fil.1:18

Siinä valossa väitän että jos seurakuntayhtymän rahaa käytetään painostuskeinona, siis kirkon toimesta, se on aivan uskomatonta! (korj. 18.3.2007) Tiistain aamuTV:ssä, kuunnelkaa, reagoikaa!

Henrik

Förberedde mig häromdan för en alfakväll: Vad ska vi ha kyrkan till?

Kom då också in på hemsidor som talade om 100 goda skäl att skriva ut sig ur kyrkan. Där fick jag bl.a lära mig varför det inte lönar sig att höra till kyrkan:

Du blir inte ett dugg mera kristen av att gå i kyrkan, på samma sätt som du heller inte blir en bil av att gå till garaget…

En verkligt intellektuell höjdare!

Och sedan lite mera konkret:

Att få gifta sig kyrkligt, det är den största orsaken till att höra till kyrkan.

Jag kollade helt spontant en diskussion på internet om ”kyrkan” och fick då fram följande:

Jag hör ännu inte till kyrkan, bröllopet skall äga rum i mars 2006, när borde man skriva in sig i kyrkan, så att man kan vigas i den evangelisk-lutherska församlingen?
Hur skall man ansluta sig, och finns då några krumbukter (”kommervenkkeja”) på vägen?
(skrivet 27.6.2005)

Men sedan kom den verkliga skrällen.

Jag läste vad kyrkan själv svarar, varför lönar det sig att höra till kyrkan?

När du hör till kyrkan kan du rösta i kyrkliga val!

Och sedan följer omedelbart följande motivering:

Och när du gått i skriftskola och är konfirmerad så kan du få vigas kyrkligt, bli fadder, få kyrklig jordfästning, bli förtroendevald. (Hfors kyrkliga samfällighets finska hemsida)

Jag måste erkänna att jag inte kände mig sådär extra starkt tilltalad.

Jag börjar fundera över om kyrkans svar är en del av kyrkans problem.

34000 människor varje år som undrar varför man skall tillhöra en kyrka som inte ens själv vet varför man skall tillhöra kyrkan…

Henrik

Kära vänner!

Jag skriver ännu en gång några rader om en fråga som jag redan tidigare skrivit om, denna gång ett ganska personligt inlägg, som jag hoppas Du orkar läsa, och som jag hoppas Du vill ta emot på rätt sätt. Det är personligt i två betydelser, dels handlar det om vad jag själv har fått lagt på hjärtat, och jag skriver ganska personligt om det, men det handlar också delvis (i utgångsläget) om en person som jag har lärt mig uppskatta på så många sätt, som jag vet att ha fått vara till stor välsignelse för många.

Jag skulle vilja utmana alla präster, men också alla andra kristna, att särskilt studera vad Bibeln säger om dopet.

Detta skriver jag efter att ha läst en god och fin kristen broders utläggning om dopet.
Jag kan hålla med om mycket av vad han skriver på sin hemsida, t.ex. om bibelöversättningsfrågan. Den ton som talar om förkrosselse, om beroendet av den Helige Ande, om att vara svag (kraften fullkomnas i svaghet), om allt som innehåller en Jesuston. Denna ton välsignar jag varmt, och här har han mitt fulla stöd.

Jag tycker också om den hängivenhet och den kärlek till Guds Ord och till arbetet i Guds rike som han i så mycket ger uttryck för. Och jag finner att den samhörighet med hela Guds familj som han bekänner sig till, den känner också jag för.

Därför skall ingen se detta som en ytlig kritiklusta, en vilja att ”alltid ha rätt”, eller en föreställning om något slags oåtkomlig ofelbarhetsföreställning – jag vet inte om någon konkret tänker så när de läser dessa rader, men i min ande förnimmer jag något av detta ”bakom hörnet” så att säga.

Jag skall nog i något sammanhang försöka visa varför jag inte kan omfatta det han skriver om dopet (funderar bara på var och hur). Och poängen är ju nu – som jag hoppas – att vi i många sammanhang, i församlingar och smågrupper mm. – skall studera vad Bibeln säger om dopet.

Dopet blir nog i min gode broders långa text ohjälpligt degraderat från att vara en Guds handling, ett nådemedel – och nu avser jag inte bara några lutherska formuleringar utan själva saken – till något som är bundet till mig, till min tro (som han nog ser som ett Guds verk), och avgörelse.

Jag tycker att vi inte skall börja nu med Piepers dogmatik (jag avvisar inte goda böcker i princip), utan direkt arbeta med bibeltexterna. Sedan skall vi också lyfta fram det som man vet om t.ex. barndopet rent historiskt, från den första kristna tiden.

Avsikten är inte att disputera med bröder och systrar från andra samfund. Avsikten är – eftersom det enligt min mening förekommer så mycket flummighet inom vår lutherska kyrka på denna punkt – att visa på att den lutherska dopteologin är en bekännelse till Jesus, att Du och jag får vila i vad Han gjort för oss. Och att dop och tro inte kan skiljas åt.

Därför, utan att nu i detta sammanhang särskilt mycket föregripa det som jag hoppas att alla präster och kristna lekmän vill ta som en utmaning, så handlar det inte om barndop versus vuxendop. Den stora frågan är inte NÄR DOPET SKALL SKE utan VAD DOPET ÄR. Därmed sammanhänger en annan fråga, nämligen vad människan är och vad hon behöver.

Sedan blir det slutsatsernas tid. Om ett barn är en syndare lika fullt som en vuxen (i synd är jag född och i synd har min moder avlat mig), så är det alltså inte fråga om vad ett barn eller en människa har gjort för synder som blir den stora frågan. Frågan blir vad en människa har och inte har inför Gud. Och vad hon behöver.

Låt oss inte gräla, inte ”befatta oss med ordstrider”, men söka Guds Ords svar på en av Bibelns största frågor.

Vi borde undervisa mycket mera om dopet.

Jag har i många år suttit i Keswickstyrelsen och om jag minns rätt över tio år som dess ordförande. Jag har lärt mig älska kristna syskon i alla kyrkor. Jag har blivit rikt välsignad och fått mycket av bibelstudier och tal, bibelundervisning, gemensam bön. Detta är ingen stridsförklaring! Guds familj är faktiskt en verklighet, något som ÄR, som verkligen FINNS, inte bara något som kan upplevas.

Gemenskapen med andra kristna får inte hindra någon av oss kristna i något samfund att själva studera Ordet. Bara den som är trygg i sin kristna identitet kan möta andra med tillförsikt.

Jag undrar ibland om det är någon form av sakramentalism som gett upphov till att man vill avvisa en luthersk dopsyn, som jag tror är djupt förankrad i Guds Ord. För sakramentalism och luthersk dopsyn är inte alls samma sak.

Nu vill jag inte överbetona ordet luthersk, för det har – just enligt Martin Luther – sin betydelse och sitt värde BARA i den mån som det vi tror och lär stämmer överens med vad som Bibeln lär och säger.

Detta är nu en vädjan och en bön om att vi inom vår kyrka verkligen skulle tala om detta, ställa frågor öppet, samtala, lyssna, studera Ordet.

Och att vi skulle få upptäcka vad Guds Ord säger om detta, att vi skulle finna tröst i anfäktelsens tid och glädje och vila i dopets förbund.

Tag det heliga korsets tecken på din panna + och på ditt bröst + till ett
vittnesbörd om att Jesus Kristus, den korsfäste, har friköpt dig och kallat dig att vara hans lärjunge.

Henrik

Läs Timo Eskolas artikel om kyrkan, i Hörnstenen 1/2007. Den finns här:http://www.teolinst.fi/kulmakivi/hsten07_1/s06.pdf

Löytyy myös suomeksi: http://www.teolinst.fi/kulmakivi/kulm07_1/s08.pdf

Henrik