I Kyrkans tidning finns en insändare av en läkare som gäller ett högaktuellt ämne. Den är läsvärd! Insändaren skall säkert läsas mot bakgrund av den debatt som nu förs i Sverige angående abortlagstiftningen. Den situation som man nu står i när den förste kristna socialministern (KD:s partiledare i Sverige) aktivt försöker driva en liberalisering av abortlagstiftningen, har också kommenterats på Pelle Poluhas hemsida.

Den katolska biskopen Anders Arborelius och pingstledaren Sten-Gunnar Hedin, ett känt ”stridspar” (läs: strider tillsammans, med varann, inte mot varann) har reagerat i en insändare i Dagens Nyheter och den kände pingstpastorn Stanley Sjöberg har kommit med kritiska synpunkter angående Arborelius’ och Hedins insändare, i Svenska Dagbladet.

Eftersom Stanley Sjöberg, om vilken jag har mycket gott att säga i allmänhet, denna gång nog argumenterar på ett sätt som kunde föra vart som helst i etiska frågor (–> abort är en ”privatmoralisk” fråga, problemet är att människor inte argumenterar utifrån Bibeln, därför svårt att driva en restriktiv abortlagstiftning) är det bra att också på denna sida om ”pölen” läsa diskussionen och lära sig av den.

Läkaren Arne Simonssons insändare finns här:
http://www.kyrkanstidning.com/opinion/debatt/2007/debatt09/debatt09_01.asp

Debatten angående abortlagstiftningen, med Anders Arborelius och Sten-Gunnar Hedin, Stanely Sjöberg, samt icke att förglömma Pelle Poluhas läsvärda kommentarer finns på hans hemsida: basun.poluha.se. På hemsidan finns också länkar till insändarna i DN och SvD.

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för "Erkänn fostrets mänskliga rättigheter"

Anomi och anarki

3.3.2007

Efter att ha tagit del av nyhetsförmedlingen i TV och massmedia har jag kommit att tänka på en central term, som visserligen som ord förekommer bara 3-4 ggr i NT, men som är ett av de kännetecken på Antikrist som NT talar om.

En av de senaste decenniernas sociologiska termer är anomi. Anomi uttrycker en attityd, ett förhållningssätt gentemot det lagliga samhället, och i en mening också därmed mot andra människor.

Anomi betyder ”laglöshet”, att ställa sig utanför lagen. Det handlar inte om Vilda Västerns ”laglösa”, som alltså vet att de är lagöverträdare, som på ett sätt erkänner lagen som norm, dock utan att följa den.

Anomin innebär att man inte erkänner att det finns något slags berättigande i lagen eller normen. Hållningen är ju ett slags anarki, dvs att ingen överhet, ingen myndighet som står över en, finns.

Jesus talar om anomin som ett av den yttersta tidens kännetecken: eftersom laglösheten tilltar, kommer kärleken hos de flesta att svalna” (Matt. 24:14).

Betecknande är att anomin är ett antikristligt tecken, den Laglöse (ho ánomos) skall besegras av Kristus (2 Tess. 3).

I Ps. 2 talas det också om antikristliga tecken och om hur folken rasar och tänker fåfängliga tankar. Psalmisten talar tydligt om en opposition mot HERREN och hans Smorde (Messias). I Apg. Petrus och Johannes om hur detta redan uppfyllts i processen mot Jesus (Apg. 4:24-28).

Idag finns det sådana som är med om nästan alla slags demonstrationer. Fenomenet är globalt. Samma personer (i stort sett) demonstrerar mot pälsnäringen, mot globalismen, mot självständighetsmottagningen osv. Det är som en firma som tillhandahåller tjänster, och som man får vidtala.

En märklig andemakt, med antikristna förtecken. Med detta avses inte det faktum att det omtvistade huset har köpts av ngn frikyrklig sammanslutning.

Det är inte samma sak som demokrati, som åsiktsfrihet eller handlingsfrihet.

Ett litet experiment kanske kan belysa, hemska tanke, men dock: vad skulle dessa anarkister, som förhåller sig anomistiskt till överheten, till andras egendom, till polis, till lagar osv, göra om någon skulle gå in i deras hem, och börja bära ut kläder och personlig egendom, datorer och kanske några böcker (föreställer mig att dator, telefon och vissa böcker är sådant som t.o.m. anarkister behöver) och sedan när de försöker opponera sig, skulle de bli nerslagna. När de sedan anmäler detta för polis och (med rätta) kräver rättvisa, skulle polisen strunta i deras anmälning, och köra ut dem??

Naturligtvis är exemplet banalt och grovt förenklat. Men i förlängningen påstår jag att också anarkisten behöver något annat än kaos. Han eller hon behöver ordning, normer och respekt. Om man med andra ord tillämpar den syn som anarkister ger uttryck för, skulle de kräva rätt för sig. Människan är nämligen moralisk, och inget samhälle kan existera i anarki.

Detta visar – detta kan låta hårt – att egentligen är anarkin djupt självisk, och hybrisk, anarkisten förhåller sig till andra och andras egendom på ett sätt som han inte själv skulle acceptera.

Borde någon form av ”predikan på folkspråket” förkunnas i Köpenhamn eller på någon annan ort, där det inte längre handlar om orsak och verkan, utan där helt oskyldiga människor förlorar sin egendom, eller sin hälsa, eller i värsta fall sitt liv?

Svaret är naturligtvis nej! Den dag överheten, som också själv är bunden av lagar och normer sätter sig över lagen, blir det kaos. Lagen bör däremot innehålla rätten att opponera sig, att demonstrera.

Men: tiden är orolig. Den handlar nog inte bara om politiska eller ideologiska tvister. Det är ett tecken på att ”klockan är mycket”.

Anomi och anarki – må dessa få vara en väckarklocka för kyrkan. Och må vi ta Jesu ord på allvar: att inte låta kärleken svalna när vi möter anomin, ju närmare den kommer desto svårare är det att förhålla sig besinningsfullt.

VARFÖR larmar hedningarna, frågar psalmisten.

Det är detta som vi nu – enligt min mening – ser; nu tänker jag inte enbart på Köpenhamn. Men för Köpenhamns vidkommande betyder det inte att diskussionen om beslutet att riva det f.d. ungdomshuset är slutförd. Det betyder heller inte att man skall kväva protester, och inte ge uttryck för en annan syn. Men det finns ingen proportion och egentligen inte heller något annat än en psykologisk relation, för att inte säga något mycket allvarligare, mellan den egentliga händelsen och de uttryck denna sedan fått.

Tillkallade yrkesanarkister är också oroväckande. Målet för dem är inte rättvisa. Det är kaos. Ett kaos, som konsekvent genomfört, inte skulle möjliggöra deras egen existens.

Som jag ser det står vi inför en dubbel risk: antingen ger samhället efter för anarkistiska och anomistiska krafter eller så accepterar man den reaktion som Jesus varnade för, nämligen att kärleken svalnar.

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Anomi och anarki

Talande siffror

3.3.2007

De senaste veckorna har några nya, mera preciserade uppgifter kommit om det religiösa läget i vår värld.

Vad Finland beträffar så bör man inte bara se på enskilda siffror, utan på trenderna

– kyrkotillhörigheten vid årsskiftet 82,4% (2005: 83,1%)
– nästan 35 000 personer har skrivit ut sig ur kyrkan (34 952), av dessa 57% män
– 84,1% av alla födda döptes, en minskning med 1,6% jämfört med 2005
– 61% av alla vigslar var kyrkliga vigslar (63% år 2005)
– 10 116 anslöt sig till kyrkan (en ökning med 5,8% jämfört med 2005)

Även om det finns glädjeämnen (ökad anslutning i flera städer, totalantalet inskrivna har ökat) så är trenden tydlig: sekulariseringen ökar. Männens andel minskar.

Det för mig vemodiga är att när kyrkans biskopar samlas, så är det miljöfrågor som står högt på agendan, ärkebiskopens öppningstal gällde detta, biskop Heikka efterlyser miljöpolitiskt program för kyrkan. Problemet är ju att det inte är fel att diskutera sådant, viktigt är ju detta, men VAR ÄR KYRKANS ÄRENDE NR 1?

Som jag förstår Bibeln är det att göra folk till Kristi lärjungar, att vinna människor för Kristus. Det är inte tillräckligt med den närvarande kyrkan (behöver jag säga att det innehåller mycket berättigat?), utan den närvarande Kristus (Matt. 28:20) är det väsentliga. Så är fallet när kyrkan är upptagen med det den skall göra.

Invändningarna lyder ofta: det är självklart, ”det är ju det som kyrkan sysslar med hela tiden.”

Ibland frågar jag mig: är det verkligen så? (Hoppas det! Jag vill varken svartmåla eller ställa mig själv utanför frågans udd.)

En annan statistik har berört mig.

Av världens befolkning är 33% kristna (av dessa ca 50% rom.kat.), 20,5% är muslimer, hinduer 13,4%, religionslösa 11,8%, företrädare för olika tyoer av kinesisk religion 6,2%, buddister 5,8%, ateister 2,3%, judar 0,2% osv.

Den religion som växer mest är islam. Men också antalet hinduer och kristna ökar.

Det tal som jag inte kom förbi var antalet personer som inte nåtts av evangeliet: 1,806 miljoner, dvs 27% av världens befolkning. Nästan 2 miljarder människor!

Vilka blir konsekvenserna för Dig och för mig?

De båda statistikerna – den om vårt land och den om världen – pekar åt samma håll. 1900-talets världen kristnad i vårt århundrade har tystnat. I stället möter man defaitism, tystnad, dialog och ”närvaro” som tyvärr kan betyda frånvaro av det som vi som kristna skulle ha som vårt livs största passion.

Mission.

Börjande i närmiljön, för det handlar inte primärt om geografi.

Är vi upptagna av rätta frågeställningar? Har vi de rätta prioriteringarna? I vår kyrka? I vårt liv? Jag? Du? Vi?

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Talande siffror

James Cameron, mannen bakom the Terminator och Titanic, hävdar att man funnit Jesu grav. Därtill skall man ha funnit Maria Magdalenas grav och deras gemensamma barns, Judas, grav.

Man talar om DNA och bestämningar, ungefär som om man skulle ha tillgång till Jesu DNA och nu kunna jämföra det och verifiera det. Det är naturligtvis inte fallet.

I Jerusalem Post finns en intressant kommentar till detta, av prof. Amos Kloner, den arkeolog som följde med arbetet år 1980 och som har publicerat detaljer om innehållet.

Jerusalem Post skriver:

But Bar-Ilan University Prof. Amos Kloner, the Jerusalem District archeologist who officially oversaw the work at the tomb in 1980 and has published detailed findings on its contents, on Saturday night dismissed the claims. ”It makes a great story for a TV film,” he told The Jerusalem Post. ”But it’s impossible. It’s nonsense.”

Kloner, who said he was interviewed for the new film but has not seen it, said the names found on the ossuaries were common, and the fact that such apparently resonant names had been found together was of no significance. He added that ”Jesus son of Joseph” inscriptions had been found on several other ossuaries over the years.

Det väsentliga uttrycker han med följande ord: ”But it’s impossible. It’s nonsense.”

Dessutom konstaterar han det osannolika att en familj från Galileen skulle ha haft en familjegrav i Jerusalem:

”There is no likelihood that Jesus and his relatives had a family tomb,” Kloner said. ”They were a Galilee family with no ties in Jerusalem. The Talpiot tomb belonged to a middle-class family from the 1st century CE.”

För en gångs skull kan man också instämma med docent Matti Myllykoski när han betvivlar nyheten och konstaterar att den innehåller för många antaganden som är staplade på varann.

Känns förresten tonen igen? Låter det inte bekant med Jesus-Maria Magdalena-gemensamt barn?

(Det är synd att man skall skymfa Maria Magdalena genom att koppla ihop henne med uppdiktade historier om något förhållande till Jesus som inte motsvarar den relation som hon i verkligheten hade till Jesus! Också Myllykoski konstaterar att den handlar om en romantiserad version som saknar verklighetsgrund och dokumentation.
Maria Magdalena är ju en av Bibelns centrala gestalter, men inte så som de gnostiska kretsarna – då och nu – ville framställa henne.)

Prof. Kloner (som sannolikt är jude) säger enligt Jerusalem Post att detta är en grej som lämpar sig som film, men som inte har verklighetsgrund.

Vad kan man annat säga än det som han säger:

Det är omöjligt. Det är nonsens.”

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för "It’s impossible. It’s nonsense."

Det finns en hemsida som jag gärna vill göra reklam för (se nedan). Hemsidan heter basun, som kanske associerar till dramatiska domstoner. I den meningen kanske namnet inte alltid uttrycker det som står där, även om det ofta finns kritiska inlägg på sidan.
Den är läsvärd, för den väcker, den får en att tänka själv. Jag vill alltså varmt rekommendera regelbundna besök!

Jag gör det bäst om jag låter honom, Pelle Poluha, en svensk kristen tänkare, komma till tals.
Det finns så mycket som låter bra, men som vid närmare eftertanke inte innehåller så mycket. Pelle brukar märka sådant, och här följer hans färskaste inlägg:

Oordningen tilltar

I onsdags kunde vi i SvD läsa om pojken Ludvig som äntligen “fick rätt till två mammor”. Mer korrekt är att två kvinnor nu fått rätt till ett barn. Ludvigs biologiska pappa är anonym vilket gjorde att tingsrätten först nekade till adoptionen. Ett barn, menade de, har nämligen rätt att söka sitt genetiska arv. Men hovrätten var alltså av en annan uppfattning. Lyssna till Per-Göran Öjeheim, hovrättslagman i Göta hovrätt:

Barnen har rätt till två föräldrar även om det är ett lesbiskt par. Att tingsrätten har resonerat om vem som är fadern i det här fallet känns felaktigt. Det viktiga och det rimliga är att barn ska erbjudas all form av trygghet.

Under rådande omständigheter var beslutet kanske det bästa för Ludvig. Den biologiska pappan är okänd och tingsrättens beslut att neka till adoption förändrar inte den saken. Men har inte tingsrätten ändå en poäng? Bör inte adopterade barn få en möjlighet att söka sitt biologiska ursprung? Om jag förstått saken rätt hade tingsrättens beslut inget att göra med adoptivföräldrarnas sexualitet utan just detta att Ludvig medvetet berövas möjligheten att söka sin biologiska pappa. Barn behöver mer än trygghet i livet, de behöver också sammanhang. Hovrättens beslut legitimerar nu kvinnornas tillvägagångssätt att skaffa sig ett barn med hjälp av en anonym spermadonator. Och det banar väg för fler faderlösa barn. Som en liten parentes tycker jag också att det är märkligt att en hovrättslagman appellerar till sina känslor som grunden för ett beslut. Hans främsta utgångspunkt borde förstås vara vad lagen säger.

“Ordningen är nu återställd” säger Ludvigs mamma. Som vän av ordning blir jag nyfiken. Vilken ordning syftar hon egentligen på? Ja, det kan ju inte vara den naturliga ordningen. Utan det måste vara någon slags ordning som ger henne rätt att sätta faderlösa barn till världen, en ordning där barnen blir vuxnas rättigheter. Men detta är förstås inget annat än ren och skär oordning.

Så långt Pelle Poluha, som skrev detta den 18.2.2007. Kolla hans läsvärda hemsida: http://basun.poluha.se/

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Basunen ljuder – ett smakprov

Om en lem lider?

11.2.2007

Det var en gång två präster… Jari Rankinen och Vesa Pöyhtäri. Skall man måsta säga så en gång? För nu handlar det kanske om att de var präster, det ser bekymmersamt ut.

Båda dessa bröder hotas av avstängning från tjänsten, och kanske kan de i förlängningen mista prästämbetet.

Samtidigt medan deras kolleger frimodigt förkunnar att Kristus dog i onödan, det finns ingenting att frälsas från, Jesus dog inte för oss utan med oss, Paulus ansåg inte Jesus vara Guds Son, inte ens gudomlig… osv osv i all oändlighet.

Kvinnliga kolleger har välsignat samkönade par – hänvisningen till att det var en ”privat tillställning” är ju helt inadekvat. En annan präst än den först åsyftade har enligt en finsk veckotidning förgyllt livet genom att välsigna ett lesbiskt pars registrering i närvaro av ”ett femtiotal” personer. Sannolikt gäller detta även manliga kolleger. Och efter Helsingfors domkapitels beslut kan den verkliga soppan börja; många kan se detta som ett prejudikat.

Jag tänker inte börja någon klappjakt på någon, inga besvär från min sida är att vänta, det är meningslöst och helt ointressant. Jag har ingen lust att bråka heller, för sådant skall inte avgörs genom domstolsbehandlingar utan genom studium av och samtal om Guds Ord.

Men jag får inte det att gå ihop: Jari Rankinen och Vesa Pöyhtäri bekänner sig till den tro som en gång för alla meddelats åt de heliga (Judas v.3), och de hotas av avstänging från ämbetet (först sannolikt från tjänsten).

Jag har skrivit på en lista till förmån för försonlighet – till den verkan den hava kan (sannolikt ingen).

Det finns många präster som helt uppenbart avviker från kyrkans tro, som inte kan skriva under vår apostoliska trosbekännelse. Samtidigt finns då dessa ”defekta” bröder som tror som kyrkan tror, men som inte kan acceptera en nyordning som några kyrkor gått in för.
De får inte fortsätta som präster, de andra nog, de som avviker från kyrkan på centrala punkter: no problem!

Detta är och förblir ofattbart och oacceptabelt.

Jag hoppas att detta skall gå in i hjärtat och samvetet på berörda biskopar och alla biskopar i motsvarande situationer!

Jag hoppas också att vi som har den gamla synen skall agera och uppträda korrekt och medmänskligt, och inte blanda in annat än biblisk teologi i dessa situationer. Det finns nämligen intet försvar för ovänlighet, för envishet eller bråkighet, nog för brokighet.

Jag hoppas också att kristna människor, inte minst i deras församlingar men också andra, nu reagerar och säger vad de önskar. Vi präster är ju dock församlingens präster och tjänare.

Nu har nästa fråga kommit. Kanske den kommer att väcka många fler.
Nyligen hemkommen från Österbotten kan jag berätta att många (spontant) kom fram och diskuterade frågan om välsignelse av samkönade par, och man sade ”vi är många för vilken det blir droppen”…

Bara någon biskop också skulle reagera i sak, inte bara fly undan genom att hänvisa till vad enskilda präster kommer till för slutsatser i ”själavårdande” samtal. För också i själavården gäller Guds Ord. Både lagen och evangeliet.

Man frågar sig nog dessa tider:

Om en lem lider? Lider då de andra lemmarna med den?

Ibland tänker jag: ”Herre, huru länge…?”

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Om en lem lider?

Igår kablades nyheten ut om Helsingfors domkapitels beslut att inte vidta åtgärder – eller ens markera sig på något sätt i sakfrågan – angående en prästs välsignelse av ett lesbiskt par för något år sedan. (Märkligt förresten att inte man i ”fallet Rankinen” och ”fallet Koivisto” kom på samma lösning…)

Många fruktar nu att detta skall uppfattas prejudicerande, och att präster som förespråkar samma syn skall känna sig fria att fortsätta med sådant, med ledningens tysta bifall. Att nu detta också skall bli agenda för kyrkan.

I sin kommentar yttrade Leena Huovinen (inte släkt med biskopen för övrigt) att det inte finns något beslut eller ngt formulär, därför finns det heller ingenting man kan bryta emot.

Det som hon dock inte säger, och inte heller domkapitlet med biskopen i spetsen heller, är att detta strider mot Guds Ord.

Men jag tror inte att vi skall lyfta upp detta på fel sätt. Mig personligen intresserar inte straff och repressalier o.dyl ett dugg!
Ingen vill väl åt en människa, varken en som gjort något som inte är kristet, eller ett par som lever i ett lesbiskt förhållande. Det är ju inte det som frågan handlar om.

Någon har sagt att detta kan leda till utskrivningar ur kyrkan, att personer som är församlingarnas trognaste medlemmar, aktiva och engagerade, börjar sätta frågetecken för vår kyrka. Jag tror tyvärr att detta är en realistisk bedömning, att medlemmar så småningom sipprar ut (till en början) och sedan när ”hålet blivit litet större” – och när alternativ finns – i större skaror.

Men mest rädd är jag dock för att ”Gud skall lämna kyrkan” – det är det ödesdigra! Då ber jag om nåden att få vara med i den grupp som får gå samtidigt!

Hur nu gå vidare? Jag tror att man i första hand skall sprida den kristna TRON, Bibelns välsignade och ljusa budskap. Man skall inte nedlåta sig till eller falla i frestelsen för att låta andra skriva kyrkans agenda. Det slutar bara i en totalt snedvriden bild av vad kristendom är. Jag tror också att vi i första hand skall använda kristna tidningar och media för att föra fram vårt budskap och inte i huvudsak använda profana media för denna diskussion. Jag avser alltså sådana media där vi får säga vad vi egentligen står för, i många sammanhäng vinklas det så att vi inte får säga vad vi vill, och inte ens säga det de frågar som vi vill.

Jag tror att det finns mycket vishet i följande ord, uttalade av nuvarande biskopen i Rom (en del kallar honom påve)

”When I used go to Germany in the 1980s and ’90s, … I was asked to give interviews and I always knew the questions in advance. They concerned the ordination of women, contraception, abortion and other such constantly recurring problems.

”If we let ourselves be drawn into these discussions, the Church is then identified with certain commandments or prohibitions; we give the impression that we are moralists with a few somewhat antiquated convictions, and not even a hint of the true greatness of the faith appears.”

”I therefore consider it essential always to highlight the greatness of our faith — a commitment from which we must not allow such situations to divert us.”

Visa ord! Eller hur?
Det är också min linje, dvs det jag tror att är rätt och vist just nu. Ingen av oss, absolut inte jag själv åtminstone, vill använda mitt liv eller mina ord till att förfölja andra människor, eller låta människor med bestämda svårigheter (som de kanske inte medger att är svårigheter) bli fokuserade, medan vi andra på något sätt går fria.

Alla har syndat, säger Paulus. Och alla erbjuds NÅD.

Den kristna förkunnelsen måste nog alltid vara polemisk. Den måste hålla fram ”synd och nåd”. Den måste våga och vilja avslöja det falska och förvridna. Annars blir den falsk, den blir också obegriplig. Att säga ja till det som är rätt, innebär givetvis att säga nej till det som är fel.

Men den kristna förkunnelsen får inte vara selektiv, till förmån för och skyddande av de egna ledens fel och synder. Och framför allt skall grundtonen finnas på vägen ut: på nåden, på frälsningen, på hjälpen och trösten för en människa.

”Här stundar vargatider.”

Då är Kristus, den gode Herden, som uppsöker och finner sina får, det glädjande svaret! Det är detta som skall ropas ut till dagens förvirrade människa, i samtal, i sann medmänsklighet, i inkarnerad kristen tro och kärlek, i ”fasthållande livets Ord”.

Detta skall vi ägna vårt liv åt.

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Agenda för kyrkan?

Teologi

27.1.2007

I många av de senaste diskussionerna har det visat sig att teologin befinner sig i en kris. Kyrkan har inte vapen mot krafter som vill omskriva den kristna tron.
Vi skulle behöva en seriös satsning på apologetik, på att kunna möta våra medmänniskor i samtal, och att kunna se trender i tiden. Det är, som en känd av amerikansk apologet har brukat framhålla, viktigt att bemöta en irrlära eller en vanföreställning på det teoretiska stadiet, innan den finner sin populariserade form (då är den mycket svårare att bemöta). Kanske en häftig bild är adekvat: att kunna upptäcka cancern i primärstadiet, innan den bildat metastaser.

Teologins kris är att vi teologer är utbildade av många av de teologer som är beredda att skriva om kyrkans bekännelse. Man har ofta gett sken av att den egentliga vetenskapen är ateistisk. Så är naturligtvis inte fallet, skriver naturligtvis även om många säger att man inte kan förutsätta Gud i vetenskapen. Är det då bättre att förutsätta att Gud inte finns, lika obevisbart och oåtkomligt för människans sinnen? Svar: naturligtvis inte.

Svaret måste finnas i riktningen att göra klart för sig och andra vad som är förutsättningar, vad som är hypoteser och vad som är fakta. Varje vetenskap måste vara noga med detta, vara ärlig och sann.

Det är uppenbart att kyrkan behöver alternativ teologi. Poängen är inte var den sker, för mitt vidkommande ser jag gärna att den sker i universitetsmiljö. Det är inte på något sätt ett misstänkliggörandet av universitetsmiljön, som är min poäng. By no means, skulle engelsmannen säga. Men bara för att någon är docent eller professor betyder det inte att det handlar om sann och hållbar teologi. Det kan givetvis vara fråga om ifrågavarande teologs tvivel och skepsis, som inte har något egenvärde.

Det skall givetvis inte vara så att kyrkan blint försvarar dogmer som inte har verkligt biblisk förankring.

I dagens exegetik ser vi att det råder stor oenighet bland exegeter t.ex. i fråga om synen på Paulus, eller i fråga om synen på den historiske Jesus. Alla kan inte ha rätt. Däremot kan alla ha fel.

Sannolikt är det så att ”vår kunskap är ett styckverk”. Därför är det så att ”dålig teologi bara kan övervinnas av bättre teologi” (Martti Simojoki). Det är ett högaktuellt konstaterande.

Jag hoppas att intresset för teologi, att samtala, fördjupa sig, läsa, lyssna, argumentera, debattera (med rättfärdighetens vapen) skall smitta av sig. Vi präster borde vakna nu, teologi behövs! Därför behövs teologer!

Vi behöver sådan teologi som för till Kristus, inte bort från honom. Detta gäller oss alla. I detta ingår sanningen som ett centralt element.

I detta ingår också moral: att inför ett tryck i känsliga frågor våga stå för det som är sant och hållbart, om trycket sedan kommer från den allmänna opinionen eller från en bestämd grupp inom kyrkan (t.ex. väckelserörelser).

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Teologi

Grodkokssyndromet

27.1.2007

Det har sagts, vet inte om det stämmer, har aldrig prövat :-), att om en sätter en groda i hett vatten så hoppar den bort.
Om man däremot sätter en groda i kallt eller ljumt vatten och värmer upp det långsamt, så dör grodan.

Om det stämmer skall jag låta vara osagt (kanske ngn som vet kan verifiera detta?), men det är en talande bild av en taktik som fungerar. En plötslig förändring möter alltid reaktioner – en aktion föder en reaktion – men en långsam uppmjukning kan vara förödande.

Nu säger man på auktoritativt håll att den pågående diskussionen om välsignelse av samkönade par skall föras långsamt, nu är vi inte i debatt- eller diskussionsskedet, nu skall vi lyssna (vem ska då för övrigt få säga något om alla skall lyssna??).

Om avsikten är – vilket säkert åtminstone är fallet – att man seriöst vill sätta sig in i frågan, är det ju berättigat med att allsidigt få ta del av åsikter och synpunkter innan man avger ett betänkande eller motsvarande.
Men en fråga som så tydligt berörs i BIbeln, skall man avvisa genast från början. Kyrkan kan inte, om den vill kalla sig kristen, gå emot Bibelns klara ord.

Jag är rädd för att grodkokssyndromet kommer in här, precis som var fallet med en annan fråga. När man diskuterar tillräckligt länge, och när framför allt det klassiskt kristna tystas, och uppmanas lyssna, förändras attityderna så småningom. Det som vore otänkbart för 20 år sedan är nu den allmänna opinionen.

Till semnariet hade främst kallats teologer som förespråkar välsignelse av samkönade par. Jag skulle tro att inte ens 30%, inledarna hade en klassisk kristen syn.

Jag hoppas att kyrkans trogna medlemmar ser vad som nu håller på att ske. Frågan kommer, och frågan kommer att leda till att man föreslår godkännande, eventuellt med något slags modifikation. Vi är helt vilse nu!

Att det finns mycket att säga om hur man skall bemöta homosexuella är en annan, och en viktig fråga. Den kristna kyrkan skall vara den sista av avvisa människor. Men det är ingen hjälp för någon heterosexuell eller homosexuell att få licens till ett liv utanför Guds välsignelse. Det är inte de heterosexuella som skall avgöra detta.

Låt oss öppna BIbeln, och knäppa händerna!

HEnrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Grodkokssyndromet

Öppna dörrar

22.1.2007

En god vän ringde och berättade om en gudstjänst. Det var en s.k. alternativ gudstjänst, som firades i Helsingfors igår. 170 personer, mest unga (kanske 70%), deltog i den.

Jag tror inte att det finns många församlingar som samlar så många unga, om de ens samlar så många till en gudstjänst en vanlig söndag.

Se, jag har låtit en dörr stå öppen för dig, en dörr som ingen kan stänga, ty din kraft är ringa och du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn. Upp. 3:8

Det finns alltid en framtid för Guds folk. Inte så, att gränsen går mellan ”alternativa gudstjänster” och ”vanliga” gudstjänster.

Snarare så, att där människor stänger dörrar, kan Gud öppna. Och de dörrar Han öppnar kan ingen människa stänga.

Jag tror också att husförsamlingar, gemenskaper o. dyl. kommer att ha en avgörande betydelse för framtidens kyrka. De behöver inte vara ett alternativ till gudstjänster i kyrkan, men de kan bli det vid behov. Och redan nu kan de vara en viktig del av den kristna församlingens liv. Men jag hoppas och ber jag att Gud skall låta församlingarnas dörrar vara öppna, så att inte dessa inte behöver bli varandra uteslutande alternativ.

Till all lycka är det inte jag som avgör. Min personliga önskan och min bön är att vi ska kunna samlas i våra kyrkor och församlingshem, att gemenskapen skall fördjupas och växa, att den kristna enheten skall manifesteras på Ordets grund. Det är vad jag verkligen önskar och vill. Utan någon som helst tvekan!

Men detta gäller också andra, sådana som avvisats, eller som har gått (kanske också i något fall sådana som gick utan att de skulle ha behövt göra det, Gud allena vet.). Men Herren har ”rikedomar att ge åt alla som åkallar Honom”, står det.

Och säkert är att öppna dörrar i egentlig mening är öppnade dörrar. Och grunden är: ”du har hållit fast vid mitt ord och inte förnekat mitt namn”.

Må det gälla våra kristna kyrkor och samlingar, för där Gud stänger dörren, där är det stängt också fast dörren är olåst…

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Öppna dörrar