Henriks kommentarer

Eräässä keskustelussa puhuttiin hiljattain kirkon tulevaisuudesta. Erään puheenvuoron siinä keskustelussa käyttänyt kirkolliskokousedustaja, Kemijärven seurakunnan khra Lasse Marjokorpi, puhui kirkon tilasta mm. seuravaa:

Kirkko elää omassa ajattelussaan vielä yhtenäiskulttuurin aikaa. Se kuvittelee, että Suomen kansan kirkkoon kuuluva enemmistö on sillä tavoin sitoutunut kristinuskoon, että sen demokraattisia päätöksiä voidaan pitää kirkolle ohjeellisina.
Suomalainen nykykulttuuri on jo mielessään siirtänyt kirkon yksityiseksi yhteisöksi, jonka edustamilla katsomuksilla ei sen mielestä ole mitään yleispätevyyttä. Huomattavaa on, että Euroopassa vain katolinen kirkko näyttää säilyttäneen perinnäisen kirkon aseman yhteiskunnallisesti merkittävänä toimijana. Se tunnustetaan Suomessakin, vaikka katolisia on vain muutama tuhatta.

Se tarkoittaa, että kielletään kaikki erityiset ihmiselämää koskevat kysymykset, jotka koskevat ihmisen syntyä ja kohtaloa, hänen suhdettaan Jumalaan, sitä mikä on oikein ja väärin, niillä ei ole mitään sijaa tieteen määräämän yhteiskunnallisen järjen näköpiirissä. Suostuessaan tähän maailmankuvaan kirkko ajautuu kulttuuriseen merkityksettömyyteen, se ei kykene luomaan yhteisöllistä etikkaa ja siitä tulee vain viihteellinen yhteisö.

Onko se totta? Osuuko oikeaan?

Mielstäni osuu. Eli, nyt tarvitaan aktiivista toimintaa.

”Kristitty, älä pakoile, käy päin!” (nimi. ”Morosus” = Osmo Tiililä)

Henrik

Ordet samtal är ett mycket bra ord, och ett kristligt ord. Det är ett mycket bättre ord än diskussion, som kanske av många upplevs som en synonym.

Varför?

Ordet samtal uttrycker så mycket. Det handlar om ett tal med någon eller några. Det handlar inte om att en föreläser, och andra hör på, att en säger hur det är medan andra får vara åhörare eller kanske bara åskådare…

För det andra ger ordet samtal uttryck för en strävan till att förstå, man talar sig samman, man strävar till enhet. Eller man är ett, man har enheten och kan därför också tala om svåra frågor.

Alla vet hur det är när man har en djup vänskap. Då förstår man varann också när man inte förstår varann… Lät det som abrakadabra? När man inte har enheten, när man är oense, förstår man inte varann även om man har samma åsikt!

Diskussionen uttrycker per definitionem en splittring. Man är oense, man går olika vägar. Man diskuterar om sådant som man inte ser lika på.

En annan sak är att diskussioner kan bli samtal och utlysta samtal kan sluta i disputeranden…

Både i Bibeln och i bekännelseskrifterna har vi ord som jag tror att är högaktuella just nu.

Men därunder hava också de som frukta HERREN talat med varandra; och HERREN har aktat på dem och hört dem, och en minnesbok har blivit skriven inför hans ansikte, till åminnelse av dessa som frukta HERREN och tänka på hans namn. Mal.3:16.

De som fruktar HERREN har talat med varandra. Detta är ett äkta kristet samtal, för det uttrycker både samtalet med Herren (inför hans ansikte) och med andra människor som fruktar HERREN.

Jag tror att detta samtal nu är det viktigaste samtalet när det gäller ”vägar vidare” i och för kyrkan. Inte sololösningar, avhopp här eller där, utan ett gemensamt samtal. Hur ofta har vi inte i Bibeln synen att ”Anden säger till församlingen”, dvs att Gud talar när Guds folk är samlat, inte bara till individer var för sig, utan genom samtalet, i samlingen, församlingen.

Det finns ett ställe i bekännelseskrifterna som betonar detsamma. I Schmalkaldiska artiklarna heter det under rubriken Om evangeliet såhär:

Vi vilja nu återvända till evangeliet, som på mångahanda sätt giver oss råd och hjälp mot synden, ty Gud är översvallande rik i sin nåd. Först genom det muntliga ordet, varigenom syndernas förlåtelse predikas i hela världen, vilket är evangeliets egentliga uppgift och ämbete. För det andra genom dopet. För det tredje genom altarets heliga sakrament. För det fjärde genom nycklarnas makt och även genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra, (såsom det heter) Matt. 18: ”Varest två eller tre äro församlade” osv.

…. även genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra….

Det är detta samtal som jag nu ser som det viktigaste. Jag har i STI:s informationstidning skrivit om våra viktigaste samtalspartners och skrev bl.a. såhär:

Nu måste man överväga situationen på nytt. Man bör fråga sig, med vem skall diskussionerna fortsätta, när den nuvarande vägen inte lett till önskat resultat.

Jag är uppriktigt av den uppfattningen att samtal nu bör föras med kyrkfolket dvs, församlingsborna, och inte med biskoparna.

Någon kanske drar fel slutsats av det jag skriver. Det betyder givetvis INTE att jag slutar tala med biskopar, att hur de än skulle försöka så vägrar jag! Utan det betyder att, vilket jag hänvisar till i Hörnstenen (www.teolinst.fi) att vi har under flera år samtalat med biskoparna om vägar vidare i ämbetsfrågan (jag har skrivit, samtalat privat, andra har samtalat mera ordnat, under ledning av ärkebiskopen). Genom min nya tjänst har jag nu blivit inbjuden till dessa samtal. Men under årens lopp har egentligen ingenting skett, biskoparna har däremot fattat ett principbeslut om att särvigningar aldrig skall kunna ske, och detta kom inte ens genast till deltagarnas kännedom. Sedan har olika personer och grupper vädjat till biskoparna om förståelse. Sedan har 11000 församlingsaktiva och präster, bland dem också kvinnliga präster, försökt driva detsamma som jag försökte säga inför biskopsvalet, nämligen att denna fråga inte får splittra vår kyrka och att vi skulle behöva andra lösningar en tvångets väg. Jag skriver faktiskt att jag försökte tala för livsrum för båda grupperna inom kyrkan, för det hördes inte alls. Det enda som man refererade till i tidningar pch massmedia var att jag var kvinnoprästmotståndare, som är min titel, precis som Björkstrand är tidigare rektor för Åbo akademi.

I denna situation, när alla dessa vädjanden inte lett någonstans, och biskopsmötet efter att 11000 församlingsmedlemmar vädjat till dem fattar ett beslut om en linjedragning, visserligen i redogörelsens form, det skall erkännas och noteras positivt, så anser jag att det inte finns sakliga grunder för ett fortsatt samtal i denna situation.

Både av teologiska och av praktiska skäl är det därför nu dags att vända sig till kyrkfolket, till den gudstjänstfirande församlingen och fråga: hur tänker ni? Hurudana präster vill Ni ha? Tycker ni att vi som har betänkligheter visavi ämbetsbeslutet år 1986 skall få stanna och verka inom kyrkan enligt vår övertygelse, eller tycker Ni att det är bäst att vi drar oss undan?

Min uppfattning är att de flesta inom den aktiva församlingen skulle ge livsrum åt de gammaltroende, också fast detta skulle innebära väjning i vissa fall. Kanske har jag fel, i såfall skulle samtalet avslöja det.

Samtalet skulle kanske också kunna peka på nya alternativ, som vi som varit med för länge, inte ser.

Min personliga åsikt är att det måste få finnas en viss ”brokighet” i svaren och i handlandet. Ju mera stereotypt frågan behandlas, desto mindre förutsättning finns det för att en ökad förståelse skall slå rot.

För många av oss, särskilt de litet äldre av oss, finns det inte något alternativ till vår kyrka. Vi har vuxit upp med den och i den, det är vårt hem. Att lämna den skulle vara att ”gå hemifrån”. Så länge det finns något som helst alternativ, drar jag mig för det.

Men för yngre kristna är det inte så. De frågar mycket mera vad kyrkan kan erbjuda dem. De har inga belastningar av goda tider, de har vänner i olika rörelser och grupper, över samfundsgränserna (det har vi också). Men de ser inget självändamål i att försöka banka på en dörr som aldrig öppnas.

Det är sådana jag möter i mitt arbete. Det är sådana som inte bara frågar mig vad de skall göra, även om det ännu sker. Det är sådana som berättar för mig vad de anser att jag borde göra, och som berättar vad de tänker göra. Det är ett misstag att tro att några äldre ledare står där med visselpipan i hand och ”dömer spelet”.

Jag har med stor glädje och tacksamhet noterat en verklig nöd hos präster och lekmän som har en annan åsikt än jag i ämbetsfrågan. De har gett uttryck för samma sträva att vi bör försöka hålla ihop. De har sagt att Kristi kropp inte kan delas. Välsignade röster!

Nu behövs det viktigaste samtalet. Det samtalet skall inte innebära att några präster kommer med en bunt papper och säger: här är vårt förslag och våra idéer, vill Ni komma med? Det skall snarare innebära att ”de som fruktar HERREN” samlas, och frågar HERREN, och samtalar med varandra också: vad skall vi göra? Var går vägen vidare?

Vattnet slutar inte rinna om en sten placeras i flodfåran, eller i bäcken. Om inte kyrkan välkomnar nya präster med traditionell bibelsyn inklusive ämbetssyn, söker sig vattnet nya fåror, om vi vill det eller inte.

Det är hög tid för alla att besinna detta NU, innan det är för sent.

Henrik

Det dyker ibland upp intressanta kommentarer – som nu t.ex. under Om solidaritet – ett samtal som lätt kan passera om man inte klickar upp kommentarerna. Om man klickar på ämnen på högra sidans lista över inläggen, kommer det aktuella inlägget och alla kommentarer fram. Annars måste man klicka på comments i slutet av inlägget.

Jag har märkt att några kommenterar också litet äldre inlägg – för den intresserade anmäls detta som en viktig del av diskussionerna här.

Henrik

Divide et impera, dela och regera! Det var det gamla romerska valspråket, strategin bakom detta hur man skulle få ett område eller en grupp att falla till föga.

Det har varit den ondes taktik genom tiderna. Att splittra kyrkan, att så ut konflikter mellan kristna, så att man motarbetar och bekämpar varann, det är den ondes temaår varje år.

Också nu sker detta. Enligt min mening är stiftet och kyrkan uppenbart mera delat nu än före valet. Ur den synvinkeln sett är frågan om valet var värt sitt pris.

Jag hoppas att det ur detta skall växa fram något som visar sig vara gott och bli till välsignelse för alla. Just nu ser jag inte det så. För att vara ärlig.

Men apostlen skriver också om att vi inte skall förundra oss över den luttringseld som är tänd bland er och som vi måste gå igenom. Det gäller inte bara dela och regera så att vi består av olika läger, nej enheten och helheten söndras i mycket mindre enheter – också inom de egna leden föds oenighet och splittring.

Nu är den onde å färde. Förtroenden och vänskaper spricker. Vems verk är det?

Vilken är motelden? För det är nu ont om tid…

Henrik

Tre män i en båt – tankarna går kanske ännu för någon till en berömd bok, där bl.a. risken att läsa för mycket läkarböcker kom fram – till slut hade ngn alla sjukdomar utom vatten i knäet, och fick det när han steg i land och föll, eller hur det nu var.

När jag idag skriver om tre män i en båt är jag inte paranoid. Det handlar om tre prästbröder som inom en snar framtid, inom denna månad, skall hamna inför Stora rådet för att ge besked om de kommer att samarbeta eller inte. Det handlar naturligtvis om en uppföljning av biskopsmötets redogörelse, som ju t.o.m. av sekreteraren, Kalervo Salo, har klassats som juridiskt inte bindande (se Kotimaa).

Härmed stiger vi in i ett nytt kapitel i vår kyrkas historia. Min fråga är: kommer detta att hjälpa kyrkan att lösa detta problem? Mitt svar är tveklöst: nej! Det kommer att leda till att nya prästvigningar äger rum, både utomlands och kanske snart i Finland, som inte erkänns, men som ändå finns och ökar i antal.

Jag har hela tiden på något sätt stått emot ”separatistiska tendenser i allt detta. Men jag börjar mer och mer förstå. Om jag, som har haft en god plats i kyrkan och suttit i dess högsta beslutande organ i över 23 år, känner kritiken riva och ”söndra” ens själ, hur skall inte de känna det som inte kommer in!!?

En anhållan om en gemensam prästvigning för flera organisationer är på väg till vissa biskopar. Få se hur det går, för det handlar om människor med traditionell syn, och det är en fråga som gäller organisationernas egna behov.

Om detta avvisas, så kommer problem snarare att öka än att minska.

Nu skulle nog en annan grundton än den som finns i biskopsmötets redogörelse behövas. Jag tror absolut att biskopsmötet vill avskaffa problem, man vill försöka skapa försonade situationer i församlingarna. Men man har valt att göra det så att den ena gruppen måste kompromissa med det som man tror är rätt. Därför är jag till 100% övertygad om att det inte kommer att leda till önskat resultat!

Nu skulle det gälla att hitta varandra. Om det går. Jag märker på mig själv att jag börjar bli lika trött på situationen som biskoparna och andra är på oss… Jag kom in i prästämbetet för 34 år sedan, och har mer eller mindre samma syn i alla frågor som då. Jag var helt accepterad av kyrkan då, men är det inte idag. Idag tillhör jag en grupp avvikande, som hör till undantagen.

Är det för övrigt meningen att man skall ändra sig under årens lopp? Vilka åsikter skall de ha om 30 år som nu prästvigs enligt dagens kriterier….???

Vi är i samma båt, dessa tre prästbröder och jag. Deras öde kommer att få konsekvenser för oss andra i samma båt.

Henrik

Johan skriver (se kommentarer under ”Amputation”):

Jag vädjar att alla som bekänner sig som lemmar i Kristi kropp skulle betänka detta, och att anmäla sig frivillig för amputering (ett ord som jag inte använt) kan jag inte alls förstå!

Jag har i princip samma grundinställning som Johan. Men senast idag (!) fick jag besked om tre präster som har fått order om att före jul hålla en gudstjänst med en kvinnlig präst, eller så får de räkna med påföljder.

Det är detta som är problemet.

Jag tycker det skulle finnas en annan väg:

1. Vi gör allt för att komma bort från ställningskriget.
2. Vi respekterar att det finns två legitima inställningar i vår kyrka, av vilka den ena representerar majoritetens syn.
3. Vi låter också minoriteten existera enligt sin övertygelse, men förutsätter taktfullhet, saklighet, artighet, samt väjningsplikt vid intressekonflikter.
4. Vid många situationer utom gudstjänster kan ett samarbete ske, låt det här finnas ”inkonsekvenser” och olikheter, det kan befrämja samtalet.
5. Alla konflikter skulle lösas inom stiften, och man borde försöka få stödgrupper (bestående av representanter för båda åsikterna) som kunde användas som stöd för biskopen, man kunde med sina kontakter till olika grupperingar försöka ”lösa upp” knutarna.

Jag förstår inte varför detta inte skulle fungera.

MEN:

Som jag allt mera börjar se det, är det faktiskt vi inom minoriteten som skulle kunna förespråka en sådan linje. Den uttrycker inte vår åsikt, den är inte dogmatik, men pragmatik, ett sätt att överleva och att komma bort från fastlåstheten i dagens läge.

Men det visar sig allt mera att många, inklusive biskoparna, inte vill detta. Det enda acceptabla är att man låter det gå ut över folks övertygelser. Eller att man söker sig annat jobb. Det är denna inställning jag finner så oandlig, så oacceptabel.

Det var mot den bakgrunden jag skrev – av solidaritet – om amputation.

Om någon eller några börjar slängas ut för sin åsikts skull (det får inte handla om oförskämdheter på ett personligt plan!), måste jag börja agera solidariskt. Vi måste börja samla in pengar, för att kunna stöda de familjer som råkar i kläm. Vi måste försöka finna andra lösningar – gemenskaper, koinonior, husförsamlingar,… whatever… – som kan de dessa avsatta arbete.

Eller har någon annan bättre recept? Jag publicerar gärna dem här!

Detta sagt inför övertygelsen att jag tror att det inte finns snabba svar, och det är inte rådligt och etiskt att tvinga någon att agera mot sitt samvete.

Jag vet inte hur mycket mera jag orkar skriva i denna fråga. För det strandar nästan alltid på att så länge någon tycker annorlunda, så är det fel. Steg 1 är att agera lika, trots att man inte är övertygad. Steg 2 blir att inte ens i hjärtats hemligaste vrå få tänka annorlunda.

DÄRFÖR tänker jag försöka samla synpunkter och skriva ner på vad jag grundar min tveksamhet till nyordningen. Jag väntar dock på Gustavs bidrag.

För mig gäller diskussionen på rikskyrkoplanet. Den är inte en diskussion som riktar sig mot enskilda kvinnliga präster, vars agerande jag helt förstår. Kyrkan har erbjudit en uppgift, haft en kallelse, man har tagit emot den. Då kan man inte rikta kritik mot de enskilda personer som svarat på denna kallelse (även om de skall pröva de bibliska texterna precis som vi alla), utan diskussionen gäller om kyrkan har haft bibliskt stöd för sitt beslut.

Jag vet inte om vi kommer så mycket längre. Den viktigaste frågan är nu: vad skall vi göra i detta läge, inför de verkligheter vi de facto har? Med denna fråga avser jag en uppriktig strävan att finna en gemensam väg vidare, om och så länge det går.

Henrik

Läste idag i ”bladet” om amputation, någon hade antytt detta på kyrkodagarna, ”för att resten av kroppen skall fungera”…

Ja, blir detta aktuellt så är här en frivillig som anmäler sig till att amputeras!

Henrik

Denna morgon har vi nåtts av ännu ett upprörande besked: Gruvsta kyrka i Vanda har eldhärjats svårt och bl.a altartavlan och orgeln är helt förstörda.

Många av oss sänker våra huvuden i bön och deltar i de församlingars sorg som omedelbart drabbas: Vantaankoski och Vanda svenska. Gruvsta kyrka var under mina år som studentpräst den närmaste kyrkan, som jag även hade tillfälle att besöka.

Dessa kyrkbränder är anstiftade av sjuka personer. Men de är samtidigt ett uttryck för en växande trend i samhället, som för de flestas del tar sig helt andra uttryck.

Bakom dessa döljer sig ofta besvikelser. Besvikelsen kan ha sin grund i ett slags humanism, med vilken inte avses en medmänsklig inställning till livet och människorna, detta är ju något helt annat. Detta slag av humanismen, som är aktuell i hela Europa och i den övriga västvärlden, vill att förhållandet mellan Gud och människa på alla plan skall brytas. Kyrkor skall stängas, religionsundervisning skall bort, allt som luktar gynnande av kristendom skall bekämpas. Humanismen har också i många fall en ny etik, som utgår från det som människan upplever som lycka och rättvisa, som rätt och meningsfullt. Hit hör bl.a rätten att ta sitt eget liv, att välja sin samlevnadsform utan inblandning av någon överhet, inställning till alkohol och andra medel osv.

Naturligtvis är det inte så att alla människor kan dras över en kam, men treden, att människan är alltings mått, är densamma.

Samtidigt läste jag en annan notis om en kyrkoherde i vårt västra grannland som tycker att tomma kyrkor skall stängas. Nu sitter många förtroendevalda i olika organ och besluter om dyra ekonomiska investeringar utan att själva någonsin besöka någon kyrka.

Här hemma finns det också en del aktivitet som drivs av sådana som själva aldrig sätter sin fot i kyrkan. Till det enligt min mening tvivelaktiga hör t.ex. att försöka flytta ut förtroendevalens röstningsplatser till köpcentra och marketplatser. Den som inte ens orkar gå till kyrkan för att rösta, kan gärna låta bli. Det är ju egentligen demokratiskt att låta dem som är med bestämma om förhållandena i kyrkan.

En annan, och egentligen viktigare sak, är att kyrkan måste vara bekymrad över dem som inte finner sitt hem i kyrkan. Jesus talar om den gode herden, som lämnar de 99 fåren för att söka efter den ena borttapade fåret. Denna anda, för att inte säga Ande, borde gripa kyrkan.

Fortfarande tror jag att vägen framåt inte skall vara att blåsa liv i folkkyrkan. Dess tid är i hög grad över. Med det avser jag på intet sätt att blunda för de stora möjligheter som kyrkan ännu har, och glädjas över de seder som lever kvar och de möjligheter som dessa erbjuder.

Det handlar snarare om att kyrkan måste bli en missionerande kyrka. Med det menas att det måste finnas eld i kyrkan, men på ett helt annat sätt än vid de tragiska kyrkbränderna! Kyrkan måste vinna människornas förtroende, och visa omsorg om människan i ord och handling. Detta sker dock inte alltid genom att följa det recept för kyrkans förnyelse som människor serverar (detta inte förklenande sagt eller avsett!).

För kyrkan gäller detsamma som för den goda journalistiken: att ge människorna de inte visste att de ville ha, skrev Barbro Teir för något år sedan. Knappast kan det sägas bättre.

Människan avvisar ofta först det som är genuint kristet. Och ändå är det just det som tänder, som fascinerar, som engagerar. I en gammal tid varnades det ofta för väckelsekristendom därför att den ”skrämmer bort människor från kyrkan”. Med facit i hand från flera hundra år kan man hävda motsatsen. Där väckelser varit verksamma har människor samlats i stora skaror. Det är en sådan eld, väckelsens eld, som kyrkan nu behöver. Inte nödvändigtvis på det sätt som någon av oss förväntar oss det – en sann Andens väckelse innebär alltid överraskningar, också för dem som flitigast ber om väckelse. Det är Guds tankar om kyrkans framtid som nu behövs.

Det känns nästan svårt att byta kategori och använda samma ord, elden, i två helt motsatta betydelser.

Elden, såsom vid de kyrkobränder (Borgå domkyrka, Gruvsta kyrka) vi nu tvingats bevittna, hemsk och obehaglig, ond, förbrännande, elden som förorsakar sorg och förtvivlan och ångest för många.

Men också elden, väckelsens och kärlekens eld, upprättande, förnyande och inspirerande, oemotståndlig och outtröttlig. En sådan eld give oss Gud, den Treenige! Bara den elden kan rädda kyrkan från undergång.

Henrik

Läste idag i ett rundbrev om hur en biskop hade träffat kanadensiska biskopar och då bland annat talat om det beklagliga i att man i väst håller på att förlora syndakännedomen och förnimmelsen av Gud. Han pekade på sammanhanget mellan de två verkligheterna.

Biskopen tyckte också att kyrkan inte skall vara rädd för att använda teknologi för att effektivt sprida evangeliet.

Kanske någon tycker att detta ju inte är något speciellt. Det har säkert sagts förut.

Men det speciella är att det är sådant som ingår i det som denne biskop säger. Det handlar om biskopen i Rom, som av katoliker kallas påven…

Det skulle inte skada med dylika biskopliga uttalanden i Finland också.

Henrik

Ett utdrag ur en högaktuell bok, skriven för nästan 500 år sedan:

Det är detta mina antinomister också gör idag, de predikar vackert och (vilket jag inte kan annat än tro) med rätt allvar om Kristi nåd, om syndernas förlåtelse och vadhelst annat som kan sägas om artikeln om återlösningen. Men de flyr, som vore det själva djävulen, konsekvensen att de skulle tala om den tredje artikeln, om helgelsen, som är det nya livet i Kristus. De tänker att man inte skall förskräcka eller besvära människorna, utan hellre predika tröstesamt om nåd och syndernas förlåtelse i Kristus, och under inga omständigheter använda dessa eller liknande ord: ”Hör! Du vill vara en kristen och på samma gång förbli en äktenskapsbrytare, en horkarl, ett drucket svin, högfärdig, girig, ockrare, avundsjuk, hämndlysten, elak, osv.!” I stället säger de: ”Hör! Fastän du är en äktenskapsbrytare, en horkarl, en girigbuk eller något annat slags syndare, om du bara tror, är du salig och du behöver inte frukta lagen. Kristus har uppfyllt allt!”

Kära, säg mig, är det inte ’antecedens concedere’ och ’consequens negere’ (att medge premissen och förneka slutsatsen)? Ja, det är i själva verket att ta bort Kristus och göra honom till intet samtidigt som han eftertryckligt predikas, och allt är idel ja och nej till samma sak. Ty det finns ingen sådan Kristus som dött för syndare som inte efter förlåtelsen av synderna lämnar synderna och lever ett nytt liv.

Dessa ord kanske någon skulle opponera sig mot och uppleva i någon mening ”lagiska”, om man inte skulle få höra att de är skrivna av Martin Luther i Von den Konziliis und Kirchen.

Men hur viktiga är de inte – för oss alla. I diskussionerna har man ofta stannat vid att påtala brist på enhet i teologin, i bibelsynen, i åsikter och tolkningar. Men alltsammans finns på ett betydligt djupare plan. Det handlar om hjärtat. Ett ja till Kristus är ett nej till synden. Luther klagar över att vi kan vara goda påskpredikanter, men dåliga pingstpredikanter! Att syndernas förlåtelse och helgelsen hör samman.

En andlig förnyelse i vår kyrka börjar med att var och en städar sin egen trappa. Eller borde jag inte skriva: låter Kristus städa den egna trappan!

Henrik