Henriks kommentarer

Kyrkpressen uppmärksammar i en stort upplagd intervju den fråga som kommer att bli de närmaste årens stora fråga.

Frågan lyder inte: skall de homosexuella få finnas?.De finns, och kommer att finnas, och kommer att sannolikt att öka i antal, trots att de ännu utgör en mycket liten grupp av hela befolkningen. Dels beror detta säkert på att det stora flertalet är heterosexuella, dels beror det på det faktum att trycket på en homosexuell person trots all förståelse och empati ännu är stort.

Frågan borde lyda: hur skall kyrkan bemöta de homosexuella och homosexualiteten?

De homosexuella finns och skall få finnas. En människa skall inte behöva förneka det hon är.
Därav följer inte den sorgligt vanliga slutsatsen, att en människa blir befriad från allt etiskt ansvar, om hon har fått kämpa sig till en situationen där man erkänner – ja, där skiljer sig vägarna – problemet skulle många säga med hänvisning till att det deifinitivt är onaturligt; man finner det inte hos djuren, enbart människan är homosexuell, om hon eller han är det.

Andra säger att problemet är att det inte är ett problem. Homosexualiteten är inte en avvikelse från det normala, den är bara ett annat ansikte. Kärleken har många ansikten. Ett av dem är att kärleken bryter ut mellan man och man eller kvinna och kvinna, trots att Bibeln och den kristna etiken i alla tider talat om äktenskapen och kärleken mellan en man och en kvinna.

Ur den ena sidans synpunkt är det inget problem,

problemet är att det är ett problem (för de heterosexuella),

medan andra säger att

problemet är att det inte är ett problem (för de homosexuella),

det är inget man behöver avstå från, botas från, inget man skall söka hjälp för.

Det är uppenbart att detta är Den Andra Frågan. Alla vet vilken den första är, eller åtminstone har varit.

Det som Kyrkpressens intervju med forskaren, teol.dr Jouko Kiiski, förtjänar ett erkännande för, är först och främst att någon tidning äntligen bryter det månader långa käbblet om kvinnliga präster, en fråga som inte har förlorat sin aktualitet trots det.

Men Jouko Kiiski har många viktiga sanningar att säga. Han visar på den trend som är alltför uppenbar i vår tid: att man medvetet vill göra kyrkan och samhället till kommunicerande kärl. Det gäller samhällets värderingar, som skall införas i kyrkan. Det gäller i allt högre grad organisation och förvaltning, kyrkan blir en religiös, men inte nödvändigtvis kristen kopia av samhället, baserad på humanism och demokrati.

Jouko Kiiski berättar i intervjun, gjord av chefredaktören, att en stor del av kyrkans teologer och blivande teologer har en från kyrkans officiella ståndpunkt avvikande syn på sexualetiska frågor, såsom samboförhållanden, utomäktenskapliga förhållanden och homosexualitet (välsignelse av registrerade par, bl.a).

Frågeställningen är inte unik för Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland, utan gäller globalt för de protestantiska kyrkorna. De gamla kyrkorna, den romersk-katolska och den ortodoxa, är mindre mottagliga för strömningar i tiden. Men inte heller dessa går helt fria från påverkan.

Läs hela intervjun i Kyrkpressen, nr 45/2006, www.kyrkpressen.fi.

Detta är en viktig del av diskussionen. Den som läser sin Bibel kan inte, trots ivriga försök (bl.a av prof. M. Nissinen m.fl.) att bortförklara snarare än förklara de bibliska texternas vittnesbörd.

Men samtalet om homosexualiteten får absolut inte sluta där. Kyrkan måste ha, eller kanske man hellre skulle skriva få beredskap att möta de homosexuella och homosexualiteten på ett mänskligt och kristet sätt. Man kan peka på olika slag av ”lösningar”:

1. Man fördömer homosexualiteten, och säger att homosexualiteten är synd.

2. Man förtränger problemet, erkänner inte eller uppmärksammar åtminstone inte dess eixstens, och olika individer som brottas med tankar och frågor får klara sig på egen hand.

3. Man försvarar homosexualiteten, och förklarar att det handlar om en från majoritetens sexualitet avvikande läggning, man erkänner att de homosexuella är i minoritet, men ser inga etiska problemställningar i detta.

4. Bara en liten del, t.ex. företrädd av en modig skara människor t.ex. inom Aslan, en rörelse som vill arbeta med frågorna i Bibelns ljus, vill se detta som något som behöver bearbetas.

Det finns också olika grader av försök att förandliga problemet. Man ordnar förbönstillfällen, och ”healings”, som skall hjälpa de ”drabbade”. Värst blir det om man försöker ”driva ut homosexualiteten” som något slags besatthet, som en demon som tagit sin boning i en människa.

Jag vill vara den sista, eller inte egentligen ens det, som varnar för förbön!! Tvärtom har bön och förbön en central plats i församlingens liv, också i kontakten med homosexualiteten.

Men det kan behövas mycket annat, terapi och psykologi, vanlig medmänsklighet – för att nämna några exempel.

Egentligen är detta en sak som skulle vara kyrkans viktigaste perspektiv på homosexualiteten: vad kan göras för att hjälpa?

Svaret är, som ovan redan sagts, för många klart. Kyrkans hjälp består i att erkänna problemet, och låta de homosexuella vara det de är. Inklusive detta: rätt att leva ut sin homosexualitet.

Den stora frågan blir: är detta en verklig hjälp?

Om vi tror att Gud är god, så tror vi också att Guds vilja är god. Guds vilja finns uttryckt i Bibeln. Välsignelsen är ett uttryck för denna Guds godhet. Att välsigna är inte något som en präst eller någon annan människa skapar eller verkar, det är bara Gud som kan välsigna.

Den allvarliga frågan för kyrkan blir också denna: lurar kyrkan människor in på en väg som leder människan fel genom att ordna sådan ceremonier som ger sken av att detta med utlevd homosexualitet är något som Gud i sitt Ord har välsignat?

Det är därför kyrkan inte kan godkänna välsignelser av registrerat partnerskap. Det handlar inte om någon prästs ovilja. Det handlar om att Guds Ord klart och tydligt tar avstånd från det.

Till all lycka handlar det också om att Gud vill hjälpa oss människor i vår nöd, med våra personligheter och problem. Om Gud inte hjälper oss från dem, hjälper Han oss med dem.

Den människa som söker Guds vilja, som ber Gud om hjälp med heterosexuella eller homosexuella eller andra synder, skall få erfara Guds frid i sitt samvete och välsignelse över sitt liv.

Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike. Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande. 1 Kor. 6:9-11

Detta är vårt stora glädjeämne!

Henrik

När ärkebiskop Jukka Paarma förklarade vad biskopsmötets redogörelse gick ut på, konstaterade han bl.a. som svar på en fråga, att det innebär att förbinda sig att utföra alla tjänsteuppgifter. De svårigheter som klämmen säger att vi tillsammans skall överbrygga, är enligt ärkebiskopen det att några inte kan samarbeta med kvinliga kolleger vid altaret.

Man får tänka vad man vill, men inte handla i strid med kyrkans beslut.

Jag har dock någon invädning.

Till vad behövs klämmen om dess enda uppgift var att säga att man i sitt hjärta får tänka vad man vill, men inte handla därefter och inte heller lära detta? Inte behövs det väl någon kläm för det!! Vem kan hindra någon från att tänka och i sitt hjärta tänka vad som helst??!!!

Klämmen skrevs uttryckligen som ett stöd, ett skydd, för minoritetens rättigheter, klämmen talar ju om att de som har den traditionella uppfattningen skall ha rätt att verka och inneha tjänster i kyrkan. Nu tolkar ärkebiskopen klämmen så att den i praktiken blir mot minoriteten.

Det är klart att klämmen inte är juridiskt bindande. Det sades också i mötet. Men ”beviset” för det oklara i läget är att man nu vill inför bestämmelser om detta i kyrkolagen, varför skulle man skriva in detta (med försummelse av tjänsteplikter som det heter) i kyrkolagen om man inte hade insett att det finns ett ”hål” som man vill täppa igen?

Sedan ännu: svårigheterna, som man tillsammans har ansvar för, är inte att tvinga någon att agera mot sitt samvete, utan hur man skall handlägga de svårigheter som uppstår när två syner bryts mot varandra så att majoritetens rätt gäller?

Om man testar ”ansvarsfrågan” med någon annan fråga, så blir det ju absurt om man menar att de som motsätter sig en – som de menar – obiblisk lösning, också skall ta ansvar för den situation som uppstår när denna ändå införs.

De som har drivit denna fråga har ansvar för den, men vi har alla ansvar för hur vi ”hanterar varann” och för det vittnesbörd vi ger utåt. Jag är helt med på att försöka lösa svårigheter som uppkommer när de som har den gamla synen väjer, men jag är inte med om att tvinga någon att handla mot sitt samvete! Jag vill heller inte föreskriva för någon mera eller mindre konservativ hur deras samvete ”bör” reagera.

Henrik

Förtydligande kl. 22:10

Jag konstaterar att man eventuellt kan missförstå mig i ovanstående text. Vi kräver i klartext sagt inte att majoriteten skall väja för oss, vi anser endast att den som inte för sitt samvetes skull kan stå samman med någon (kan ju gälla både kvinnor och män) skall ha rätt till det. Minoriteten är villig att väja, odramatiskt och icke utmanande. Det är denna rätt som man inte vill ge oss. Till detta hör – och det gäller också klämmens intention – att de teol. mag som inte av samvetsskäl kan gå till s.k. samvigningar, borde kunna vigas av ngn biskop, någon gång och någonstans. Så länge vederbörande vill be om prästvigning av våra biskopar. Detta konstaterande är inte sarkastiskt, utan enbart beskrivande. Den dagen kommer när man inte längre orkar vänta, och inte orkar ”tänja sig” i det oändliga om man har så olika syn på mångt och mycket.

Nästa måndag (6.11) samlas kyrkomötet till höstsession. Först trodde jag att det skulle bli ett mindre dramatiskt kyrkomöte, med några frågor samt den vanliga budgetmanglingen på agendan.

Nu visar det sig att man packat ner en mängd stora principiella frågor och att kyrkomötet kommer att behandla många frågor som faktiskt kan bli ödesdigra för kyrkan.

Biskopsmötets redogörelse kommer naturligtvis upp. Jag har tidigare skrivit om den och säger därför inte många ord här. Men jag tror inte att det linjeval som biskopsmötet går in för är gott, och allra minst vist. Där saknas det som antyds i övergången mellan 1 Kor. 12 och 13… (läs och tyck!). Eventuellt är man inspirerad av Svenska kyrkans exempel, där det blivit så lugnt och fridfullt efter att man i behörighetskraven satt in detta med ”villiga tjänare”. Men lugnt och stilla kan det också vara i en död kyrka… Själva lugnet och stillheten är inte något säkert kriterium.

Med detta säger jag NATURLIGTVIS inte att jag ser käbbel och gräl som ett godtagbart alternativ.

Alternativet är högaktning och den norske professorn Carl Fr. Wislöffs ord: Viktigere enn frihet for kirken er frihet innenfor kirken.

(Det som för mig varit tyngst att bära är inte kritiken utifrån, utan att vara föremål för kyrkans förtal, förakt och t.o.m. hat. Det känns inte bra, om nu någon ville veta det.)

Men på angendan på höstsessionen (se www.evl.fi – kirkolliskokouksen ohjelma) finns också planer på ett stort anslag för arbetsgruppen för utredningen av homosexuellt samlevnad, partnerskapsfrågor mm. Enorma summor planeras för detta.

Det som kanske förefaller vara ett vanligt tråkigt ärende bland andra är ändringar i kyrkolagen och -ordningen: Kirkkolain, kirkkojärjestyksen ja kirkon vaalijärjestyksen virkamiesoikeudellisten säännösten muuttaminen
(Kirkkohallituksen esitys 2/2006)
– Kirkon laintarkastustoimikunnan kirje 1/2006 .

I detta finns en mängd farliga frågor inbakade. Givetvis finns här ju biskopsmötets redogörelse inbakad, man har insett att en redogörelse intehar juridisk status och nu föreslås att man skall kunna sparkas från prästämbetet om man vägrar utföra tjänsteuppgifter, nota bene, tjänsteuppgifter som berör samvetsfrågor och -övertygelser som GrundL vill trygga.

Man har tagit behörighetskrav direkt genom att kopiera den sekulära lagstiftningen (Crtl + C), vilket kan komma att innebära att kyrkan inte kan ha egna etiska krav på t.ex. sina präster. Kyrkan och samhället blir helt kommunicerande kärl i etisk mening. Detta är katastrof!

Att man sedan går åt lektorstjänsten, lektors rätt att välja t.ex. biskop osv är en annan problematik.

Till det mycket betänkliga hör dock att detta material på ca 100 sidor nådde oss ombud i förgår, några dagar före förhandlingarna, när alla förbereder sig för att kunna vara en vecka borta från sitt vanliga arbete. Remissdebatten börjar på måndag, vilket försvårar, för att inte säga omöjliggör interna diskussioner och överläggningar i många för kyrkan så viktiga frågor.

Vårt eget Domkapitel har förtjänstfullt uppmärksammat flera av de frågeställningar som förslagen till förändringar skulle innebära. Glädjande att åtminstone någon slår larm.

Jag drar mig till minnes en diskussion i våras med en jurist, engagerad i Kyrkans avtalstexter. Han konstaterade att ”man skulle så gärna ge rum åt olika tänkande (då gällde det äm,betsfrågan och ”Heikkas papper”) men ”det finns inga juridiska möjligheter till det, vi är tvungna att följa lag.”

Det hänger inte på vilja, menade han. Och han tillade: jag är rädd för att det kommer att gå på samma sätt med frågan om homosexuellt partnerskap, kyrkan kan inte – tyvärr – gå en egen väg här, samma lagstiftning måste gälla för kyrkan som för samhället…

Nu föreslår samma jurister en nyskrivning där man tar in i lagen stadganden om såväl rätt att avskeda från prästämbetet och behörighetsvillkor som förbjuder ”diskriminering” av någon på grund av—-sexuell inriktning,….familjeförhållanden osv.
Justitieministeriet har för övrigt redan kritiserat denna profana lagstiftning, man anser den inte vara oproblematisk eftersom formuleringarna i olika lagar (samhällets) inte är identiska. Men nu avstår kyrkan själv från sin rätt till att definiera sin etiska position, kyrkan säljer sig, i klartext.

Detta blir början till kyrkans fall, om denna fråga drivs till sin spets. Många har redan meddelat att de kommer att lämna kyrkan om kyrkan går in för att välsigna homosexuella par. Detta är en fråga av en helt annan storleksklass än t.ex. ämbetsfrågan. Vad kommer t.ex. den laestadianska väckelsen och dess olika grenar att göra om man besluter om något som centralt drabbar synen på familjen och äktenskapet!? Hur reagerar andra väckelserörelser? Och annat troget kyrkfolk?

Också apokryferna kommer upp, oproblematiskt är att anta en ny översättning (på finska). En litet större fråga är förslaget om att de som obligatorium skall ingå i varje finsk bibelutgåva, som det har sagts (ingår dock inte i det egentliga förslaget).

MÅNGA FRÅGOR – mycket bön, NU!!

Henrik

Det finns nog anledning att nu påminna om Fil. 3:16, som i den gamla kyrkobibeln innehåller uttrycket vidare på samma väg.

Jag hade två goda vänner i Sverige, av vilka den enas favoritord för rörelsen var just detta: vidare på samma väg!
Den andra, anställd i samma rörelse, sade att hans motto är: upp ur de gamla hjulspåren!

Nu kan man fråga sig om dessa två är motsatser. I en mening är de uppenbart det. Om det gäller en kristen kyrka, en kristen rörelse eller något mostvarande kan man avse att man går in för något annat, när man säger ”upp ur de gamla hjulspåren”. Men kan också mena att man behåller det gamla budskapet, men vill frigöra sig från mycket av ”de äldstes stadgar” som samlats under decennier eller sekler.

Men VIDARE PÅ SAMMA VÄG behöver inte betyda att allt är statiskt, att ingenting får rubbas. Allt skall stå där det allid har stått. Allt skall låta lika, sägas lika, vara lika.

Men knappast är det så aposteln tänkte det.

Han sitter där i fängelset och skriver att han vill känna Kristus och hans uppståndelses kraft. Han konstaterar med sorg några verser senare att många vandrar såsom fiender till Kristi kors.

Det finns nog ingen anledning att avstå från detta. Nej, tvärtom: vidare på samma väg!

Vad det betyder ”i vårt fängelse” för en och var, må vi utbe oss ledning om. Uppenbart är dock att vi måste sätta vårt hopp till Gud, annars blir det ingenting av kyrkans framtid.

Hur ofta finner vi inte i Bibeln uttryck som ”bevara” och ”håll fast”.

Det är nog snarast sådana rop som nu behövs!

Intet annat evangelium, skriver Paulus i Gal. 1:6f. Ingen annan Kristus, skriver han i 2 Kor. 11:1ff. Intet annat namn, säger Petrus i Apg. 4:12.

Vidare på denna samma väg!

Henrik

Till min kännedom har igen kommit att ”man” (!) har kallat min teologi och min syn destruktiv. Jag har utfört mycket destruktivt arbete i stiftet, sägs det, och det som andra under tidigare år har byggt upp har jag (och mina meningsfränder) nu (åtminstone delvis) raserat och omintetgjort under några veckor.

Detta uttalande, som under de senaste veckorna har yttrats i olika sammanhang, måste sannolikt syfta på biskopsvalets andra omgång.

Jag vill inte gå i självförsvar, tvärtom försöker jag stava på 2 Mos. 14:14, även om det inte är lätt.

Men två eller tre frågor ställer jag dock:

1. Är det destruktivt att fråga om ett beslut håller i ljuset av Guds Ord?

2. Är det destruktivt att säga att man vill att båda åsiktsgrupperna skall rymmas inom samma kyrka och att vi skall försöka vara fleixbla och komma överens, dock så att alltid majoritetens syn skall gälla framom minoritetens?

3. Är det verkligen så att ämbetsfrågan – också om vi skulle ha helt fel – är en fråga som upprör vår kyrkas ledning i långt högre grad än det som sägs om vår Frälsare och Herre? Man hör ju inte ett ord om detta!

Jag konstaterar också att det inte var jag som under biskopsdiskussionerna tog upp ämbetsfrågan. Den slängdes alltid i ansiktet på mig. Jag fick titeln ”kvinnoprästmotståndare” ungefär som en tjänstetitel. Jag vet bara inte hur man söker avsked från den ”tjänsten”…

Det skulle inte ha behövts många försonande ord från kyrkans biskopar och präster, för att situationen skulle vara en helt annan! Till exempel att vi skall tillsammans försöka lösa de problem som finns, och att vi i kyrkan kan hantera denna fråga. Vi vill inte låta den splittra vår kyrka.

MEN: det visar sig nog tyvärr att splittringen går mycket, mycket djupare än till denna ena fråga.

NU är inte svaret att ”måla in sig i ett hörn” med en enda fråga. Nu är svaret att hålla fast vid Bibelns Kristus, att studera Ordet i bön, att samtala om en djupare förståelse och sedan frimodigt leva!

Jag tror också att det skulle vara oerhört värdefullt att många lekmän och präster nu skulle träda fram och bekänna ”färg”.

Jag hoppas att det finns många bland oss som fortfarande älskar vår kyrka, trots alla dess brister. Vi har samma hemortsrätt som alla andra. Jag hoppas att HERREN vill hjälpa oss genom en förnyelse som når djupt, och som förnyar vår kärlek till reformationens arv, dess betoning av nåden och tron på Kristus, som rättfärdigförklarar den ogudaktige, och dess kristallklara Kristusbekännelse i betoningen av Bibeln som det enda rättesnöret.

Jag hoppas också att jag inte är en av de ”själiska människor” som vållar splittring och som Paulus varnar för. Men den varningen gäller ju i särskild mening också dem som lär och sprider sådant som för BORT från Ordet.

Det är inte enheten i sig som är något värd. Det är enheten på Bibelns grund, i Kristus, som är det avgörande.

Henrik

Bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Jag vet inte vem som har sagt det (någon har påstått att det är ett kinesiskt ordspråk) men det är så sant som det är sagt. Nu har hela kyrkan och också vårt stift kommit att profileras kring en enda fråga. Jag tror att alla parter är trötta på situationen, även om vi ser orsakssammanhangen olika.

Men ett ljus tändes åtminstone för mig när jag hörde att en kvinnlig khde i ärkestiftet på kyrkoherdekonferensen i förrgår stigit upp och sagt att hon anser att de församlingsmedlemmar som önskar gudstjänster enligt den traditionella ämbetssynen skall ha rätt att få det!

Vilken välbehagllig röst i en tid fylld av beskyllningar och hat! Hur välkommen är inte denna modiga människa, som kanske får ovett över sig för att hon säger så! Hur fint är det inte med försonlighet och respekt också då när man inte kan omfatta en annan människas åsikter!

Heder åt en sådan människa!

Jag tror att vi måste kunna se vidare än till en enda teologisk diskussion. Det som det handlar om är en kristendomsförståelse, där det kan finnas många olika aspekter och syner, och där någonstans gränsen överskrids. Men mycket vore vunnet om vi kunde samtala med varandra, och inte slå, förtala och beskylla i det oändliga.

Det är nog bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Måtte det också bli ett finländskt ordspråk!

Henrik

You’ve got mail! Du har fått epost, det kom ett brev, något i den stilen hette en film som jag en gång såg. (Jag fäste mig faktiskt vid att huvudpersonerna mailade till varann med Mac, inte med PC..)
Och det hände alltså mig nu. Det kom ett brev – ett mail.
En person kommenterade mitt förra inlägg med bl.a följande ord:

Märkligt är bl.a. att vår ärkebiskop inte tycks se att det också gäller församlingsborna. Eller är det nästa steg: Att vi församlingsbor inte får välja vi heller, utan om frs vill sända en kvinnlig präst att döpa våra barn får vi ta henne eller vara utan (det finns en webbplats som talar om att om du vill ”beställa ett dop”, osv…)

Faktiskt, hur länge kan vi tillhöra denna kyrka, som inte förefaller sätta något värde på oss, samtidigt som de inte ens påstår att vi avviker från bekännelsen. Varför är inte bekännelsen det avgörande – så länge vi alla omfattar den, borde vi väl samarbeta och sträcka oss mot varandra för att nå varandras händer och tillsammans förhärliga och lovsjunga den ende Guden, det som är vårt livs mål?

Jag tror att brevet (email) berör verkligheten ur flera perspektiv. Man talar ofta om vår kris i kyrkan nu som om den bara skulle gälla en liten grupp präster. Det är ju egentligen ingen som vet. Men jag tror att vår ärkebiskop (också) gör en felbedömning. Det handlar om många församlingsbor, vilket är principiellt viktigt. Vi präster är ju utbytbara tjänare, men församlingen är primär. Den är vi satta att tjäna, med Guds Ord och sakramenten.

DÄRFÖR: nu borde lekmännen reagera. Säga hur Ni vill ha det! Inte efter eget huvud bara, utan i ljuset av Guds Ord.

Det märkliga är dock att när det talas om synen på kristendomen (jag har inte hört hans kommentar, men Stig K på Kp brukar vara mycket observant) så skulle man ju tycka att den första reaktionen skulle gälla andra kristendomstolkningar. Men nu har man sagt att beslutet 1986 inte innebär en förändring i läran, utan en annan ordning. Både den gamla och den nya har man kallat legitim.

Hur går detta ihop?

Jag vet inte om jag – av förekommen anledning – läser in för mycket i ärkebiskopens ord. Han har sagt motsvarande saker tidigare. Men tyvärr upplever jag nog en tydligare blick, om inte ett pekande, mot dörren. Det är som om ärkebiskopen resignerat: det finns inga andra lösningar än att Ni…

Det är något av andra världskrigets straff för officerare, som fick en pistol med ett skott och fick gå in i en skogsdunge.

Men mina frågor är:

1. Vilket är det problem som är så stort att man måste gripa till så drastiska åtgärder?
I mindre än 2% av församlingarna är detta ett problem! Kan man inte säga att vi tvärtom klarat av att leva tillsammans förvånansvärt bra??

2. Blir det inte större problem om man löser det enligt dessa biskopliga anvisningar?
Jag avser såväl biskopsmötets redogörelse, ärkebiskopens och även vemodigt nog min vän Borgåbiskopens recept (detta med urkraften och annat som man måste kämpa med och mot).

3. Är det vi som har den gamla synen som gör detta till ett problem eller är det majoriteten?
Jag tycker att frågan hela tiden kommer upp, men när man frågar hur, vem och var så börjar det ofta med att majoriteten inte vill ha minoriteten, eller är jag blind?

Visst finns det stora problem i vår kyrka, så stora att man kan fråga om en kyrka kan hålla ihop med sådana inre spänningar. Men det finns också en hel del Guds folk i kyrkan, en klar Kristusbekännelse, människor som vill hålla sig till Guds Ord.

I varje fall tycker jag det är så:

En bror kan inte säga till sin bror eller sin syster: du måste lämna ditt hem! Eller: du får inte vara hemma!

Det kan bara Far säga, sedan om eller när det är dags.

Henrik

I det färskaste numret av Kyrkpressen intervjuas två ärkebiskopar, den nye svenska ärkebiskopen och vår ärkebiskop Jukka Paarma.

Det är enligt min mening en avslöjande intervju. Ärkebiskop Wejryd anser att det faktum att synen på ämbetsteologin lagts med i behörighetskraven och inte bara i lämplighetsbedömningen lett till större klarhet och haft gott resultat.

Hm. Läs t.ex. www.dagen.com och artikeln om Maria Rönn, läs gärna på Brogrens hemsida (www.brogren.nu) om situationen i Svenska kyrkan. Professor Eva Hamberg, själv kvinnlig präst och professor i Lund, har sagt att Svenska kyrkan dreneras på goda arbetare genom den nya policyn (att kräva fullständigt handlingstvång i förhållande till den nya ordningen).

Av solidaritet med Kyrkpressen vill jag inte här före utgivningsdatumet kommentera mera innehållet i ärkebiskop Paarmas ord, utan hänvisar till Kyrkpressens egen hemsida för att nyheten skall läsas ”ur källan”. (www.kyrkpressen.fi/tidningen – senaste numret).

Så mycket säger jag att jag finner utvecklingen oroväckande.

Vad tycker Ni?

Henrik

Den 30.3-1.4.2007 (Palmsöndagshelgen) hålls bibel- och bekännelsedagar i Tammerfors.

I detta skede är det inte klart om det också kommer att finnas parallellprogram på svenska. Åtminstone skall det bli en stor samling med folk från olika väckelserörelser, organisationer, församlingar. Förhoppningsvis även en del på svenska. Be för dagarna, reservera tiden! Närmare uppgifter ges så småningom när också detaljerna klarnar!

Henrik

I Danmark bildades i slutet av augusti ett nätverk, Evangeliskt-lutherskt nätverk . Ordförande är Henrik Höjlund (f. 1960), och i ledningen sitter personer med anknytning till olika väckelserörelser och till Meningsfakulteten i Århus och Dansk Bibelinstitut i Köpenhamn, Luthersk Missionsförenings högskola i Hilleröd m.fl.

Det är alltså frågan om ett nätverk inom kyrkan, som har bildats för att slå vakt om kyrkans sanna tro. Liknande dikussioner har förts i vårt land, utan att här närmare gå in på detaljer i detta skede.

Här kan du läsa mera om nätverket i Danmark:

http://www.luthersk-netvaerk.dk/index.php?option=com_frontpage&Itemid=1

Henrik