Henriks kommentarer

Icke rum, icke rum, ogästvänlig, kall och stum…

Jag drar mig till minnes kyrkomötet 1986 där man tydligt signalerade två saker.
1. Man gick in för den nya lösningen – med en mycket kontroversiell Paulus som härförare – å ena sidan hans “här är icke jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna” och andra sidan hans ord i 1 Kor 14 och 1 Tim., Tit. mm.

2. Man signalerade genom klämmen, som både prästförbundet och andra tagit sig rätten att upphäva, en vilja att ge rum åt alla.

Jag ser mörka moln. Jag upprepar det jag ville säga i biskopsvalet: ge livsrum åt alla!

Det tycker jag inte får betyda att någon kvinnlig präst blir föremål för hetsjakt eller att man beskär hennes rättigheter, som hon har. Det borde heller inte få innebära att den som har kyrkans tro och lära inte duger som kyrkoherde och präst i vår kyrka. Alla frågor kan lösas i sämja, det finns en ny, och övemåttan härlig väg som det står i gamla översättningens upptakt till kärlekens lov i 1 Kor. 13.

Jag ser med stort allvar på detta och också på det faktum att församlingen inte nu får välja den präst de vill. Detta är inte rätt.

Det är bättre att sedan ta i eventuella missgrepp, och också försöka lösa dem internt och inte i profana domstolar.

Jag vädjar till kyrkfolket, till alla troende kristna i vårt land att inte köpa det paket som kyrkan nu går in för. Stöd era präster! Stöd dem som vill förkunna Jesus, som dog för våra synder och uppstod för vår rättfärdighets skull. Stöd dem som vill hålla fast vid Guds Ord! Låt inte ämbetsfrågan bli vattendelaren.

Jag vet att det bland mina vänner finns de som säger att det inte går att ha två syner. I längden tror jag detsamma, men mitt svar är att vi anbefaller denna fråga åt Gud och låter Honom visa var vägen går. Det betyder fottsatt studium av Guds Ord, det betyder stilla samtal (inte gräl), det betyder mycket bön om ledning, och det betyder att tiden utvisar vad Gud vill välsigna.

Jag tror – också med en blick utöver världen på andra kyrkor – att det inte finns snabba svar.

Jag hörde för mycket länge sen om en vigsel där bruden hade hotats av brudgummen att svara ja vid altaret strax innan vigseln. Prognosen för ett sådant äktenskap är nog noll. Kärlek föds inte av tvång.

Jag ber om kyrkfolkets vaksamhet, bön och frimodiga röster nu i denna svåra tid! Träd fram! Det jag nu hör är “icke rum, icke rum”.

Jag tror tvärtom att denna linje kommer att föda mycket lidande. En annan linje som ger friheter “innanför murarna” gör att man får välja det altare och den predikstol dit man vill gå. Då behöver inte väljarens kriterium vara ämbetsfrågan, utan en plats där han eller hon får livets bröd.

2. Tekstissä väitetään, että seurantaan tarkoitettujen kopioiden toimittamiseksi rekisterihallitukselle olisi asetettu uhkasakko. Väärä tieto olisi ollut helppo tarkistaa.

3. Tekstissä väitetään, että olisin ollut päättämässä sopimuksen syntymisestä perheyhtiön ja Medi-Helin välillä Medi-Helin toiminnanjohtajana. Samassa jutussa kuitenkin todetaan, että olen jäävännyt itseni ja sopimukset on allekirjoittanut muu henkilö. Medi-Helin viralliset tilintarkastajat tarkastivat myös perheyhtiön tilit ja näin he pystyvät tarkastamaan koko rahaliikenteen.

4. Tekstissä häivytetään ero professori Halilan yleisessä mielessä antaneiden lausuntojen ja kyseessä olevan tapauksen välillä. Halila on itse todennut, että hän puhui vain yleisesti.

5. Jutussa todetaan tilintarkastajien tehneen työnsä säännösten mukaisesti, mutta samalla syytetään yhtiötä rikkomuksista. Tämä loukkaa tilintarkastajien nuhteettomuutta.

6. Otsikon “Kahdella tuolilla” avulla synnytetään kuva, että olisin ohjannut rahavirtoja Medi-Helistä perheyhtiölle. Medi-Heli on koko ajan itse maksanut korvauksia virallisten sopimusten mukaan. Kampanjan huippuvuosina en ollut edes töissä Medi-Helissä. Tämänkin toimittaja tiesi, jo ennen jutun julkaisemista.

7. Lehdessä rinnastetaan perheyhtiö vihjailevalla tavalla aivan toiseen, telemarkkinointia harjoittaneeseen yhtiöön ja puhutaan rahoitusskandaalista ikään kuin yhtiömme olisi ollut osa sitä. Yhtiömme ei ole osallistunut rahankeruuseen. Laskutusten rahat ovat aina menneet suoraan Medi-Helin tilille.

8. Pelastuspalvelupäivystys esitellään epärehellisenä yhdistyksenä, vaikka jutusta ei käy ilmi mitään rikettä yhdistyksen toiminnassa. Kotimaa syyllistyy myös asiattomuuteen esittäessään vapaaehtoisen avustustoiminnan kielteisessä valossa.

9. Toimittaja rakentaa suorastaan salaliitto-teoriaa todetessaan, että Pelastuspalvelupäivystys ry.:n rahastonhoitaja allekirjoitti sopimukset perheyhtiön ja Medi-Helin välillä. Kuitenkin juuri hänen pitikin perheyhtiön osakkaana allekirjoittaa sopimukset, koska jääväsin itseni. Juridinen ongelma olisi syntynyt vain, jos hän ei olisi tehnyt niin.

10. Jutun manipuloiva kuvankäyttö siirtää eri asiayhteyteen kuuluneen lauseen jutun yhteyteen. Näin teksti: “Huonosta hallinnosta ja sotkusta voi tulla myös henkinen este” siirtyy lukijan silmissä tarkoittamaan minun piispana toimimistani. Alun perin kuvateksti koski yleistä keskustelua kirkon hallinnosta.

Kaikkineen juttu on Journalistin eettisten ohjeiden vastainen. Ohjeiden kohta 10 toteaa: “Tiedot on tarkistettava mahdollisimman hyvin – myös silloin kun ne on aikaisemmin julkaistu”. “Journalistin on pyrittävä totuudenmukaiseen tiedonvälitykseen.” Virheellisen tiedon korjaamisen vastuu on toimittajalla, ei haastattelun kohteella (ohje 20): “Olennainen virhe on viipymättä korjattava”.

 Henrik Perret

Mitt resonemang är inte alls riktat mot de andra biskopskandidaterna. Absolut inte. Jag vill vara heltyst och stilla och inte försöka styra någonting.

Men jag tänker på det som var gemensamt för oss alla och som eventuellt kan bli relevant i valets andra skede. Kyrkan skall välja biskop. Men egentligen diskuterades inte teologi, det förekom inte egentligen någon argumentation, vi var mycket lite inne på det som är det viktigaste för kyrkan. Egentligen inte heller mycket av framtidsvisioner, även om sådant nog skymtade i ett och annat inlägg.

Många förundrade sig över att intresset var så lamt, att det var så tyst kring hela valet. Sen kom slutskrällen, med fokus på alldeles fel frågor. Fel därför att det inte är sant! Fel också därför att det förtog också åtminstone delvis de andras rätt att lyfta fram frågor som har direkt relevans för biskopsvalet. (Det hoppas jag nu då att sker under rond två, att tillfälle ges åt de två som är kvar.)

Men på något sätt var det en diskussion, ett skede, ett sammanhang, som inte blev det det borde ha blivit – och då tänker jag inte på utgången, utan på processen. Vi borde ha talat teologi, jag skrev inte teori, utan teologi. Vi borde ha varit upptagna av kyrkans andliga överlevnad, av hur vi nu skall gå vidare. Av att kyrkan skulle profilera sig kristet, och vad detta konkret innebär just nu. I stället blir det lätt tal om hur folkkyrkan skall överleva, hur kyrkan som institution, och som verksamhetsform, skall kunna fortsätta.

Man säger ibland i andra sammanhang: the show must go on! Min fråga blir: must the show go on?

Det fanns på något sätt en anda av conversation stoppers över hela sammanhanget. Man diskuterade ju inte frågornas innehåll, utan det var mera färdiga block och stickord som fanns med. “Ingen idé att tala om det. Alla vet var vi står.”

Men framtiden då, och människornas hopp, frälsningen?  I stället för att gå in på substansfrågorna blir conversation-stopper-svaret  det vill ju alla.

Hoppas någon förstår och tänker vidare.. Nu skulle det behövas conversation starters, om det väsentliga och det nödvändiga för kyrkan.  

Jag tycker Paul von Martens, understödd av Göran Stenlund, säger något mycket väsentligt och avgörande. Jag citerar några tankar.

Paul von M:

Jag skulle vilja lyfta fram den centrala uppgiften [som en biskop har], och det är att vara en herde som Jesus har tillsatt – att ta vara på dem som tillhör honom, vara särskilt uppmärksam på de troende kristna församlingsmedlemmarna och beakta just deras särskilda behov.
 —-
Biskopen har ett särskilt ansvar för dem Jesus kallar sina får och sina lamm. Han representerar JESUS och Jesu omsorg i förhållande till de människor för vilka detta är viktigt.

Stenlund: Det håller jag helt med om.

“Den apologetik som oftast diskuteras idag handlar om epistemologiska frågor: dvs. hur vi kan intellektuellt  berättiga vår kristna tro i ljuset av ateismens angrepp. Jag har börjat fundera på en sak: är det på denna front slaget kommer att stå inom den närmsta framtiden?
Personligen tror jag inte det. Som jag nu ser det angrips kristendomen främst av den kulturella marxismen, eller de politiskt korrekta, och islam. Det är alltså två ideologier, en ohelig allians, som har hatet mot kristendomen gemensamt. Dessa angriper inte kristendomen direkt genom att peka på dess intellektuella kontenta utan fokuserar mer på att bryta ner den synliga kyrkan genom lögner, propaganda och intolerans.

Kristendomen sammanfattas idag som den vite kristne heterosexuella mannen. Feministerna försöker svartmåla mannen så mycket de bara kan, multikulturalisterna försöker riva ner det kristna kulturarvet, homoliberalerna försöker förstöra heteronormen och ekumenikerna försöker få bort alla anspråk på slutgiltig sanning. Liksom man ropade ”statsfiende” i Sovjet eller ”häxa” under häxjaktens Massachusetts så uppnår de politiskt korrekta samma effect genom att ropa rasist, patriark, homofob eller dylikt. De är s.k. ”conversation-stoppers”. På detta sätt försöker man berättiga sina sociala experiment där de kristna samhälleliga grundbultarna monteras ned steg för steg.

Som jag ser det är det ytterst viktigt för dagens kristna att bekanta sig med dessa tankekonstruktioner. Om man ger efter kommer våra rättigheter, speciellt yttrandefriheten att sakta men säkert försvinna. Romarriket byggs upp igen, staten är ofelbar. Endast kejsaren får tillbes.
Nog är det så att, förutsatt att Jesus inte kommer tillbaka innan, våra rättigheter försvinner förr eller senare I alla fall. Men man kan I alla fall visa på den intellektuella ohederligheten.

En bra bok I ämnet är “Understanding the times” av David Noebel. Kunde med fördel finnas I alla kristnas bokhylla.
Några tankar bara.”

Jag tror att han träffar mitt i prick. Dessa s.k. conversation stoppers, de som anför inadekvata och icke relevanta ord i debatter, bör avslöjas (på ett sakligt och vänligt sätt dock). Ord som “fundamentalist”, “homofob” osv (se texten) är ofta ord som man använder för att inte bemöta själva sakfrågan. Jag skulle kanske för övrigt precisera ordet ”feminist” och säga att ”en viss sorts feminister” (det finns många olika slag av feminism), försöker svartmåla mannen (det gör ju inte alla).

Samtidigt är det ju viktigt att understryka vikten av att bemöta alla människor vänligt, också de som representerar en annan religion eller en annan åsikt än man själv. Mycket handlar också om konflikter som ser ut som intellektuella inlägg, men egentligen handlar om känslor, attityder, negativa erfarenheter, besvikelser, som ligger där någonstans.

I stort sett upprepar redaktör Kimmo Saares de förvrängningar av sanningen som programmet Spotlight förde fram. De två redaktörerna har uppenbart samarbetat i någon form; jag känner igen samma frågeställningar hos båda.

Kimmo Saares försökte redan år 2006 (förra biskopsvalet) komma med olika påståenden om vårt lilla familjeföretag. NU kom i stort sett samma elände i Spotlight i slutet av augusti och som sagt i dagens Kotimaa en finsk version. Där hävdades dessutom att jag inte svarat på Kotimaas frågor: jag fick nästan 20 frågor och skulle förbereda ett möte. Jag hade knappt två timmar och visste att 18 –20 svar inte publiceras. Jag svarade i två korta stycken och krävde att man skulle visa helheten åt mig före artikeln kom ut. Det gjorde man inte, och tog heller inte in mitt svar!

Detta sågar helt sönder mitt rykte som präst. Jag överväger åtal.

Folk är ju upprörda – också vänner har undrat om vi verkligen trasslat in oss, andra har sagt det mera själavårdande: “det finns ju förlåtelse”.

Jag förstår mer än väl om folk blir arga – om det verkligen skulle ha gått till så som man försöker insinuera.

Till all lycka är det inte så!

Jag ringde för någon dag sen upp verksamhetsledare Risto Manninen, och frågade honom om han tycker att jag begått något fel i samband med våra olika avtal.

– Nej, sade han. Men du tycks ha en grupp som inte vill att du ska bli biskop.

Jag har inte försnillat något, jag har inte ens haft tillgång till penningtrafiken. Min fru har alltid varit anställd bara av vårt företag som haft några (alltså inte bara ett!) avtal med Medi-Heli och dess underentrepenör. Vi har ju dessutom haft litet försäljning av ambulansutrusting (ryggsäckar, väskor, stetoskop, blodtrycksmätare osv).

All penningtrafik mellan MediHeli och oss har skett så att Medi-Heli har ersatt oss för utfört arbete enligt olika avtal, eller så att vi har sålt stödprodukter (väskor, pinsar, kläder osv) men också den trafiken har gått via Medi-Helis konton.

Det finns alltså full insyn för styrelser och revisorer att kontrollera vad som skett. Inte ens när jag var anställd inom Medi-Heli (jag slutade 31.08.1996) hade jag hand om penningrörelsen; det var vår ekonom som skötte alla betalningar.

Var och en kan med fullt förtroende understöda Medi-Heli. Ni kan också direkt kontakta Medi-Heli och fråga dem om det stämmer som nu påstås i olika tidningar.

Alla har heller inte klart för sig att Patent- och registerstyrelsen inte är någon granskande instans, utan de förvarar bokslut mm. Jag hade förutsatt att allt var inskickat, men blev i somras uppmärksamgjord på att PRH inte fått ngn kopia av vissa års bokslut. Inte kan en styrelseordf. som inte arbetar i företaget kolla alla detaljer, även om han – i detta fall jag – ju ansvarar för det.

ALLTSÅ: alla bokslut är godkända, granskade av revisorerna och klara inom stadgad tid. Alla avtal är granskade och godkända av MediHelis styrelse, ledning och revisorer. All penningtrafik är granskad och godkänd.

Henrik

Det innebär sannolikt en spännande kamp mellan Björn och Sixten. Det blir svårt att säga vad som blir utgången, här är heller inte mycket tid.
Jag förlorade 30 röster i förhållande till senaste val.

Jag vill tacka alla medkandidater för god vänskap trots teologiska meningsskiljaktigheter. Ni har bemött mig vänligt och sakligt.  Må Guds välsignelse få komma över oss alla! Må Guds Ord gripa oss, och Kristi kärlek vinna oss, en kärlek som har sin glädje i sanningen, en kärlek som inte för bort från Ordet, utan till Ordet.

Jag tänker inte idag kommentera detta val så mycket mera. Jag har fått dras med osanningar och falskt rykte, i vilken mån de påverkade valet vet Gud allena. Var och en må bedöma detta.

Jag vet heller inte om min linje att ge livsrum åt alla fick stöd – kanske inte.

Jag vill av hjärtat tacka alla som har stött mig under denna för mig och min familj mycket tunga tid. I morgon kommer det nya “räkningar” i Kotimaa. Vad jag gör åt saken vet jag inte ännu. Mitt rykte som präst är ganska söndersågat. Till Gud allena står mitt hopp.

Tack Stiga, Macke, Johan E, hela valmansföreningen, Bosse, m.fl. m.fl. för allt som Ni har gjort för mig!! Ni har inte sparat Er.
Ett hjärtinnerligt tack till min kära familj, utan vilken jag inte skulle klara mig eller ha klarat mig under dessa tunga dagar!

Den gamla militärstrategin handlade om fronter och ställningar. Man försvarade områden, gränser och platser. Det skulle man givetvis också i fortsättningen göra.
Den nya militärstrategin är annorlunda. Populärt kan man väl säga att det handlar om gerillakrigföring, fienden kommer inte emot, fienden kan finnas var som helst. Det har visat sig att denna nya strategi kan bereda också militära supermakter stora svårigheter.

Inom kyrkan tror jag att någonting av detta också gäller. Den gamla strategin för den andliga kampen, inte mot människor, utan mot ondskan och ondskans andemakter, är att kyrkan försvarar sina ställningar, sitt område. Folk låter döpa sina barn, sänder dem till söndagsskolor och skriftskolor. Man gifter sig i kyrkan, man blir välsignad där en dag. Och många visioner handlar om att bevara folkkyrkan.

Jag är ingen förespråkare av att bryta ner sådant som tjänar evangeliet. Om föräldrar sänder sina barn till skriftskolor, om riksdagen öppnas med en gudstjänst, om kyrkan möter människor i de kyrkliga förrättningarna, så är jag mera intresserad av att se till att de är engagerande och “kvalitativa” i andlig mening. Att människor får möta Gud.

Men jag tror att vi måste ha en stor beredskap för det enligt min mening ofrånkomliga: kyrkan måste omgruppera sina trupper. Vi behöver små “evangeliska gerillagrupper”, celler, bönegrupper, husförsamlingar, gudstjänster, alfa och beta och allt.

Den kyrka som är institutionaliserad, kan omintetgöras ganska lätt i en krissituation. Den kan ekonomiskt gå omkull, den kan bli nertystad av totalitära regimer, den kan styras mycket lätt. Anhåll biskoparna, sätt prästerna i fängelse, söndra orglarna, förbjud de regelbundna sammankomsterna… Det var inte uppmaningar! Men det visar att “den gamla kyrkan” är mycket sårbar.

Den finländske missionären Alic Berg, blev i slutet av 1940-talet mördad i Kina. Han har en av de finländska martyrerna, som dog för sin tro. I en bok om honom berättas det hur han och hans hustru Signe och deras medhjälpare hade fått på hjärtat att skola de kristna till gruppledare. De skulle lära sig att arbeta i smågrupper, celler.

När Maos Kina blev en verklighet 1949 måste kyrkan gå under jorden. En väl organiserad kyrka skulle ha varit lätt att likvidera. Men nu var de kristna spridda i celler och smågrupper: några samlades i hem, andra på fabriken, i skogen, ute om natten, i byar och städer. Många församlingar hade ingen präst. Det var många kvinnor som ledde församlingarna, det fanns inga manliga (eller kvinnliga) präster.

När kyrkan “kom upp till ytan igen” efter 50 år under jorden, så hade kyrkan vuxit oerhört. Budet hade gått som under urkyrkan “från man till man”, eller hellre “från människa till människa”.

Det är min vision. Den nödvändiga omgrupperingen, omstruktureringen. Krisplanen, beredskapen.

Beredskapen börjar med en öppenhet för olika grupper och gemenskaper. Ge livsrum! Gläds över mångfalden. Arbeta med smågrupper, aktivera lekmannaledarskap, låt präster och lekmän arbeta nära varandra.

Visionen bygger inte på ett program, som jag har och som skall övertyga andra. Hemligheten är att vi tror på en levande Gud. En Gud som leder sitt folk. Den Helige Andes planer sammanfaller inte med våra.

Men jag tror att HERREN vill visa oss något nytt, tillsammans. Det är inte tvångskommenderade, som måste. Det handlar om sådana som Kristus har vunnit och som lyssnat till Jesu ord: Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar." Joh. 13:35.

Det handlar inte om en kyrka där prästerna och de andra anställda verkar och de andra tittar på.

Det handlar om en kyrka, om en församling, där man får vara med, där man behövs. Det handlar om en kyrka som är radikal, som är kristen i förkunnelse och i liv.

Sådan var urförsamlingen. Man hade inte mycket, men man hade ändå allt. “Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt.”

Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.  De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta. Apg. 2:44-47

Jag tror inte egendomsgemenskapen är den enda modellen. Men man mötte radikalt de behov som man ställdes inför.

Vem kan stå emot en sådan tro?

Med några futtiga ord (avser inte bibelorden) har jag försökt peka på hur allt var beroende av den Helige Andes ledning. Det är Han som är visionen, det är Han som pekar på Kristus. Det är om Jesus det ska handla.

Det var en kyrka om höll fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. En kyrka som gick ut, sända av Kristus. Som av svårigheter skapade möjligheter. Som talade kristet, som trotsade tidsandan och levde kristet.

En sådan kyrka blir förföljd och hatad. Och mitt i detta är det en sådan kyrka som växer och som är omöjlig att stoppa. För “om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?”

Minns att “man måste lyda Gud mer än människor”. Låt dig inte skrämmas, inte luras.

Men kommentarerna är inte till för krypskyttar, om man skriver ska man skriva under eget namn. Särskilt måste detta ju gälla personangrepp.

Jag låter kritiska kommentarer stå kvar, man måste inte tycka som jag. Men elaka kommentarer kan man publicera någon annanstans. Jag hoppas att detta också gäller mina meningsfränder, ingen ska mobbas på denna blogg. Om jag upplevs elak så kommentera gärna. Man kan vara kritisk och skarp utan att vara elak.

Vi försöker.