Henriks kommentarer

För ganska många år sedan hade Helsingin sanomat intervjuat några biskopar och teologieprofessorer om julens Jesus och jungfrufödelsen. Frågan gällde vad deras kyrka lär och vad de själva tror.

Jag minns så väl mina iakttagelser.

De lutherska teologerna var mångordiga, och gav inga tydliga svar. Mest gick det ut på å ena sidan – och å andra sidan. Hur Jesus biologiskt föddes och hur han uppfattas teologiskt är två helt skilda ting, ansåg man på lutherskt håll.

Prof. Teinonen redogjorde för olika åsikter i närmast dogmhistorisk och teologihistorisk anda.

Både den romersk-katolska biskopen och den ortodoxa ärkebiskopen (är osäker på om det var Hfors biskopen metropoliten Johannes eller ärkebiskop Paavali) svarade helt kort att ”vår kyrka tror på trosbekännelsens avlad av den Helige Ande och född av jungfru Maria och” – tillade de – ”det tror jag också.”

Samma intryck får jag när jag – mycket besviken – har lyssnat på Kotimaas julkalender för den 11 december där biskopen i Kuopio Wille Riekkinen, en på så många sätt mycket trevlig människa, lägger ut texten: http://www.kotimaa.fi/joulukalenteri/

Min fråga blir: är detta kristen tro?

Strikt taget så förnekar biskop Riekkinen inte direkt frågan, men han anser uppenbart att frågan är av ”marginell betydelse”. Han börjar med att konstatera att en del kristna anser att den är av grundläggande betydelse för försoningsläran, andra kristna anser att den är marginell och att också Paulus (!) i Romarbrevet inte vill fästa större uppmärksamhet vid frågan. Det är nämligen denna position som Wille Riekkinen sedan konsekvent argumenterar för.

Det märkliga är ju sedan att han talar om Jesus och om Jesu uppståndelse som om de var självklara storheter, men vänta ett ögonblick, varifrån fick han det? Och om Jesus som världens ljus osv. Det handlar ju om ett mycket selektivt sätt att läsa Bibeln.

Dessutom vad evangeliernas dateringar mm så tycker jag nog att Riekkinen kanske kunde uppdatera sina uppgifter, idag är de gamla teserna om det äldsta evangeliet (Mark.) föremål för diskussion, och dessutom finns det allt mera att säga om en tidigare datering av evangelierna än ”flera årtionden senare efter Mark.”. Men dateringsfrågorna är ju trots allt mindre viktiga än läran om jungfrufödelsen.

I trosbekännelsen bekänner vi också ”avlad av den Helige Ande”. Jag tycker att Riekkinen är skyldig en förklaring av också denna trossats. Hur får han ihop det, om jungfrufödelsen är av marginell betydelse?

Det blir ju lätt ebionism eller dynamism, riktningar i den unga kyrkan som ansåg att Jesus i egentlig mening blev Guds Son vid dopet, genom sin död och uppståndelse.

Vill man se goda motiv bakom biskop Riekkinens julkalenderbetraktelse, kan man kanske peka på det som sannolikt ligger bakom hans ord: han vill tona ner det anstötliga för intellektuella och andra som har svårt att kunna acceptera tanken på en jungfrufödelse. Men då blir frågan: är uppståndelsen ett mindre Guds under än jungfrufödelsen? Och uppståndelsen bekänner ju Riekkinen.

Men ingen kan väl förneka att såväl evangeliernas som de apostoliska brevens vittnesbörd är entydigt och klart?

Matt. och Luk. förutsätter helt klart jungfrufödelsen. Mark. börjar ju evangeliet med Jesu offentliga verksamhet (och Johannes döparen) och talar inte om Jesu födelse eller Jesu barndom. Joh. talar inte om ordet ”jungfru” men avser uppenbart jungfrufödelsen i inledningens ord ”Ordet blev kött” (1:14). Rom. 1 och sannolikt också Gal. 4:4 anknyter till jungfrufödelsen

Varför då denna tvekan? Förvånande! Förvillande! Förbryllande!

Beklämmande!

En kollega i kyrkomötet (från ett annat stift) sade att han inte behöver någon kalender alls, åtminstone inte vad kyrkoåret beträffar. Han läser bara tidningarna och ser< vilken kyrklig sanning som teologerna förnekar så vet han vad vi firar...
Det är ju litet det intrycket man får…

Till jul får man ofta höra att jungfrufödelsen inte är historiskt sann, att Jesus inte föddes i Betlehem (M. Myllykoski) till påsken höra att det inte har någon större betydelse om Jesus har uppstått eller ej, huvudsaken att han lever för oss…

Eller påskvarianten: Jesus är död, Kristus lever!

Jungfrufödseln är en central kristen dogm, förutsagd redan i Gamla testamentet. Till och med i den rabbinska traditionen finns belägg för att Messias skall födas av en jungfru. I Jes. 7:14 använder LXX (den grekiska översättningen av GT) ordet ”parthenos”, som otvivelaktigt betyder ”jungfru”. Översättningen är ju en judisk översättning, från ca 200 f. Kr. Ingen kan alltså säga att kristna teologer fingrat på profetians ord.

Allt är inte till salu. Allra minst läran om Jesus, sann Gud och sann människa. Detta skall en biskop säga i klartext.

Henrik

Olika röster har yttrat sig om folkkyrkan och dess framtid. Jag tror att den diskussionen är viktig. Biskopen tar i sitt herdabrev upp frågan och tecknar framtidsvisioner om “framtidens folkkyrka”. Jag ska återkomma till den diskussion som biskopen öppnat. I detta sammanhang vill jag bara låta röster komma till tals.

Henrik

En hälsning till alla besökare med en aktuell bön av J.L. Runeberg:

Bevara, Gud, vårt fosterland,
håll över det din starkhets hand
och var dess hägn i strid och frid,
i sorgens som i glädjens tid!

Det ljuset är ditt helga ord,
en sol för himmel och för jord;
giv, att det klart här lysa må
och aldrig mer ifrån oss gå!

Henrik

P.S. Denna bön och dess verkan får gärna sprida sig ut över vårt lands gränser!

I Ilta-Sanomat fanns 14.11.2008 en oerhört tragisk, men tänkvärd intervju med Cris Owen, som för några år sedan var med om en könsförändringsoperation.

”Jag ångrar djupt att jag lät operera mig. Om jag hade fattat hurudant mitt liv skulle bli hade jag aldrig gått med på operation.”

”Kadun leikkausta. Jos olisin tajunnut, minkälaiseksi elämäni muuttuu, en olisi koskaan mennyt leikkaukseen”, Owen sanoo Ilta-Sanomissa.

Avsikten med dessa rader är på intet sätt att lägga nya bördor på känniskor som kämpar med sin identitet.

Avsikten är bara att denna diskussion är nödvändig för hela vår kultur, som i det postmoderna samhället tycker att allt kan definieras av individen.

Kanske mera är givet än vi tror. Kanske förhållandet mellan kropp och själ är djupare. Kanske mycket som kräver nya lösningar faktiskt är störningar snarare än källsprång.

Kanske man borde lämna bort ”kanske”.

Men läs och begrunda: det är stora frågor.

http://www.hs.fi/viihde/artikkeli/Cris+Owen+katuu+
sukupuolenvaihdostaan/1135241089688

Henrik

Såg ett TV-program ikväll, ett diskussionsprogram med anledning av räden mot en hönsfarm i Närpes för någon vecka sedan. Närvarande var en polis, en dam från Finlands fjäderfäförbund (så heter det faktiskt), två djuraktivister med förankring i Djurens rätt (Oikeutta eläimille), den ena dessutom forskare.

Det var intressanta nyheter. Poliskomissarien var rätt så rakt på sak och sade bla. att polisen vet rätt väl vilka personer som är djuraktivister i Finland. ”Finland är ett litet land”. Flickorna – eller kanske de unga kvinnorna – verkade mycket ovetande (utan att sannolikt vara det) när det gäller linkarna mellan Djurens rätt och EVR (djurens befrielsefront, en olaglig rörelse som utfört räder mot pälsfarmer och nu också en höns- och broilerfarm). Polismannen sade bla att ”alla som gripits för dåd i EVR:s namn har varit medlemmar i Djurens rätt”. Att polisen rätt väl vet vad som händer framkom av den kvinnliga forskarens okunskap om en räd mot en farm, som polisen besvarade med motfrågan ”visste du inte var din pojkvän var den natten?”

Heja polisen, tänkte jag faktiskt.

Jag måste erkänna att jag är en stor djurvän. Jag får illa att vara av att se hur djur har det, hur människor kan misshandla djur, pina dem, utsätta dem för förfärligheter osv. Jag tycker att det är en plikt att värna om djurens rätt. Och jag tycker inte om att döda, inte ens fiskar…

Vi har som kristna två perspektiv på djuren i Guds rike.

Både människor och djur räddar du, HERRE. (Ps. 36:7)

Den synen betraktar djuren som en del av Guds goda värld, av Guds skapelse, där människan är förvaltaren av skapelsen med ansvar inför ägaren.

Men den ideologi som präglade de två djuraktivisternas yttranden var beklämmande. Förutom att de inte klart tog avstånd från illegala handlingar, talade de sig varma för ”varje individs rätt” (och då menade de höns/djur). Min motfråga blev: hur är det med mänskliga individer? Inte något medlidande.

I ett helt annat sammanhang än djurrättsaktivism finns några ord i 2 Petr. som lätt försvinner i en bisats, men som pekar på den principiella skillnaden mellan människan och djuren: Dessa människor är som oskäliga djur, födda till att fångas och dödas. (2:12).

Genom hela Bibeln går en linje som är tydlig: människan gar en gudsrelation som djuren inte har. De är nog en del av Guds skapelse, men inte en del av Guds frälsningsplan. Djur offras, påskalammet äts, djur arbetar osv.
Men människan måste lära sig att behandla djuren rättvist och vara godhjärtad.

Så har både missionen och många väckelser präglats av ett förändrat förhållande till djuren.

Han har nog säkert blivit omvänd, för han har blivit så snäll mot sin häst, sades det om en bonde som kommit till tro.

Detsamma vittnar missionshistorien om. Kristna människor behandlar sina djur på ett helt annat sätt. Det är inte bara förhållandet till andra människor som ändrats, också förhållandet till djuren blir ett annat.

Men den syn som går med på att skada en människas lagliga arbete och näring, hennes kanske under några generationer byggda pälsnäring eller hönsfarm mm, medan man blundar för vad man förorsakar en medmänniska, är nog inte kristen.

Missbruk måste påtalas och beivras. Men det finns lagliga vägar att åtgärda misstankar om djurplågeri och annat sådant som ingen kristen människa kan eller får godkänna.

Jag finner nog inte heller riktigt stöd i mässor för djur, för välsignelser och annat. Kanske kan man också säga att det inte heller finns förbud för någon att tala med Gud om allt.

Men grundsynen att människan är ett djur och att hennes existens inte är speciell är nog något man måste avvisa.

Samtidigt som vi ska fortsätta att behandla djuren väl!

Henrik

Av förekommen anledning har diskussionerna om könsbyte eller ännu hellre könskorrigering genom kirgurgiska och hormonella ingrepp varit aktuell.

(När jag skriver ”ännu hellre könskorrigering”, är det inte ett uttryck för mitt synsätt utan för att man i en postmodern verklighet använder ord som signalerar att könet är en identitetsfråga, ett val som varje individ har rätt att göra. Detta kan givetvis diskuteras och göras till föremål för diskussion. För detta uttryck innehåller premisser som kan ifrågasättas.)

Paul McHugh, professor i psykiatri vid Johns Hopkins University, har en insiktsfull artikel i First Things – Journal of Religion, Culture and Public Life. En del av forskningsresultaten, som bl.a William G. Reiner gjort angående barn som opererats i korrigerande syfte har publicerats i den högt noterade New England Journal of Medicine.

Artiken är mycket läsvärd och pekar på de stora konflikter som uppstår.

Jag känner en person som jag lärde känna som kvinna, men som nu är man. I ärlighetens namn vill jag säga att jag alltid upplevde att ”hon” var man – i en kvinnas kropp. Vi talar om svåra saker.

Men till detta hör mycket komplicerade frågeställningar, där man frågar sig om inte riktlinjerna snarare skulle ha varit att stärka den identitet som en person biologiskt har.

I alla fall handlar detta om mycket djupa frågor där man skall vara försiktig med för kategoriska svar. Men en väldig trötthet och nya problem följer med könskorrigeringar. Så mycket vågar jag dock säga att kön är inte – vilket man i dag ofta hävdar – ”mera fråga om vad som finns mellan öronen än mellan benen”. Könet är inte en definitionsfråga, Det finns ett större samband mellan kropp och själ, mellan anatomi och identitet än man ibland tror.

Jag tycker att alla kan berikas av en erfaren psykiaters redogörelse för en del av problematiken, även om den till all lycka inte gäller så många individer. Desto tyngre är den att bära för dem som berörs av den, på olika sätt: de personer som upplever sig som främlingar i sin kropp, deras anhöriga (barn, föräldrar, syskon) och vänner.

Jag tror – utan att vilja gå in för något slags oversimplification – att familjens kris (skilsmässa, missbruk av olika slag, för att inte tala om insest och pedofili mm) bidrar till den svaga identitet som mänga unga har idag.

Här behövs den kristna rösten – och omsorgen – starkt.

http://www.firstthings.com/article.php3?id_article=398&var_recherche=surgical

Henrik

Prof. Wlliam Lane Craig, fil. dr (Birmingham) och teol. dr (München), har skrivit en ny upplaga av sin kanske mest kända bok Reasonable Faith. Boken handlar om apologetik.

Jag vill lyfta fram två viktiga sanningar som Craig betonar.

Some people depreciate the importance of apologetics as a theoretical discipline. ”Nobody comes to Christ through arguments,” they’ll tell you. ”People aren’t interested in what’s true, but in what works for them. They don’t want intellectual answers; they want to see Christianity lived out.”

Detta är ju ett argument som ofta nämns idag. Men Craig tillägger:

I believe that the attitude expressed in these statements is both shortsighted and mistaken.

Han nämner som exempel upplysningen. Dess slogan om ”tankens frihet”, som ju inte med nödvändighet måste leda till icke kristna slutsatser – i själva verket var ju de flesta av upplysningstänkarna teister – så har upplysningsfilosofin resulterat i ett allmänt tänkande bland intellektuella i västvärlden att teologisk kunskap inte är någon vetenskap (Wissenschaft).

Problemet för kristendomen och evangeliet är detta:

It’s difficult for the gospel even to get a hearing.

Den apologetiska utmaningen är att verka så att kristendomen förblir en levande option för tänkande män och kvinnor.

Craig citerar en teolog från Princeton, J. Gresham Machen, som har sagt:

False ideas are the greatest obstacles to the reception of the Gospel- We may preach with all the fervor of a reformer and yet succeed only in winning a straggler here and there, if we permit the whole collective thought of the nation to be controlled by ideas which prevent Christianity from being regarded as anythong more than a harmless delusion.

Machen varande för detta redan 1913. Den kristna apologetikens uppgift är att ta utmaningarna på allvar i tid.

It is crucial that Christians be alert to the power of an idea before it reaches its popular expression.

Här tror jag att man träffat rätt.

I ett skede när diskussionerna är akademiska, kan argumentationen ske – om utmaningarna tas på allvar och argumentationen är seriös. I det skede när en idé har blivit populism är det mycket svårt att avvisa den. Man lyssnar inte. Ingen hör.

Det ser man ju också i de inomkyrkliga diskussionerna. I stället för saklig argumentation och samtal börjar man dela ut stilpoäng. Man slänger ut ord som ”fundamentalist”, splittring, konservativ, liberal, oppositionell, kritik osv men har ju de facto ingenting sagt.

Jag har å tjänstens vägnar försökt få ett samtal mellan olika tänkande angående evolutionsteorin. Många har kritiserat prof. Tapio Puolimatka – även på svenskt håll fastän av naturligt skäl mera på finskt håll – men flera av hans främsta kritiker ställer inte upp i en ren diskussion ”face to face”. Någonting av trovärdigheten i kritiken försvinner.

Naturligtvis vill jag som luthersk teolog betona den Helige Andes överbevisning genom Ordet. Det rena förnuftet för inte fram, det är inte bara hjärtat som fallit utan även viljan och tanken – eller säg kanske att människan styrs inte av sitt intellekt utan av sitt fallna hjärta.

NU är det viktigt att hålla fast vid den historiska kristendomen. Den nyaste evangelieforskningen betonar i mycket högre grad igen evangeliernas karaktär av ögonvittnesskildringar. Också inom arkeologin finner man starkt stöd för BIbelns trovärdighet.

För oss kristna är det viktigt att känna tidens språk. Men det är också viktigt att hålla sanningsfrågan levande, att inte bara ge rätta svar utan arbeta för att människor skall vara upptagna av de rätta frågorna.

På bred front skall vi gå fram. Apologetik, medmänsklighet, empati, seriöst arbete och studier, allt för att vinna människor för Kristus.

Henrik

Det är intressant det här med nyheter..

När pastor Halvar Sandell tilldelas anmärkning, var det första nyhet och förekom i alla massmedia.

När Borgå domkyrka, nationalhelgedom i många avseenden, åter tas i bruk efter en förödande brand som kunde ha utplånat kyrkan, är det sista nyhet i Yles svenska nyhetsutsändningar i TV.

Detta är ju ett ganska klart bevis på kyrkans marginalisering, men också för dem som inte värderar gudstjänstlivet så högt tycker jag att Borgå domkyrkas festdag kunde ha varit en större nyhet.

Jag tänker t.ex. på alla den brandmän som kämpade för att rädda denna för hela nationen viktiga kyrka. Och jag tänker på det arbete som har utförs av så många sakkunniga, och på alla som väntat på denna dag.

Man kan ha olika värderingar.

För mig blir det nog en bekräftelse på misstanke om skandalfixering, på katastrofer och olyckor som synonym för nyheter, en utveckling som jag finner beklaglig.

Men: månne vi inte har orsak att se oss i spegeln.

Huvudsaken är dock (förstå nu detta rätt!) att detta är en viktig dag för oss i Borgå stift. Det är inte målet, men det är en bra start… För det är svårt att inbjuda till något som man själv inte tycker att är viktigt.

Men ännu gäller ordet att om saltet mister sin sälta…

Då blir vi nog den minst viktiga nyheten…

Henrik

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner,
släkten följer släktens gång.
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Guds välsignelse och beskydd över stiftshelgedomen!

Må Guds Ord ljuda rent och klart i Domkyrkan, må lovsången och musiken lyfta vår själ från vardagslivets mångahanda till tillbedjan och förtröstan, må många människor få hjälp och frälsning vid altaret, dopfunten och i kyrkbänken. Och må många gå ut och tjäna Herren med glädje!

Henrik

Finska Evangelieföreningens tidning Sanansaattaja har i sitt senaste nr (47/2008) en intressant analys av prof. Antti Laatos och Tapani Ihalainens bok JUlkisoikeudellinen yhteisö vai Kristuksen kirkko (Fonticulus ry 2008).

Den är läsvärd och innehåller mycket intressant material.

En av de intressanta artiklarna i boken är prof. Hans-Olof Kvists granskning av kyrkan, statsreligion, statskyrka, och en religionslös stat.

Han skriver bla:

Kyrkan får inte tvinga någon att tro eller till kyrkans ordning med hjälp av polismyndigheterna, och den får aldrig motsätta sig eller straffa villoläror eller gudsförnekare med annat än med Ordets förkunnelse.”

På finska: ”Kirkko ei saa pakottaa ketään uskoon tai kirkolliseen järjestykseen poliisivoimalla eikä se saa koskaan vastustaa ja rangaista harhaoppeja ja jumalanpilkkaajia muulla kuin Sanan saarnalla.”

Aktuella ord.

Boken är i sin helhet mycket läsvärd, även om man inte till alla delar instämmer i författarnas slutsatser.

VI har fått ett felspår i vår kyrka, som vi så snabbt som möjligt bör komma bort ifrån.

Henrik