månadsarkiv: maj 2009

Ändrade planer

Det finns några små ord i Apostlagärningarna, boken i NT som med fog kunde ha hetat Andens gärningar, som jag älskar och inte kan upphöra att förundra mig över.

Paulus och Silas reste tillsammans och kom till Derbe och Lystra. Det hade skett en splittring, Paulus och Barnabas kom inte överens, och de reste åt var sitt håll. Sen träffade Paulus Timoteus.

Om deras fortsatta resa, den som ledde till att kristendomen kom till Europa, heter det:

Sedan tog de vägen genom Frygien och Galatien, eftersom de av den helige Ande hindrades från att predika ordet i Asien. Och när de nådde Mysien försökte de bege sig till Bitynien, men det tillät inte Jesu Ande.  Apg. 16:6,7

Vad i all världen är detta!? “Eftersom de av den Helige Ande hindrades från att predika ordet i Asien.” Och vidare: “…till Bitynien, men det tillät inte Jesu Ande.”

Märkliga ord! Jag har ibland grubblat över hur detta gick till. Var det så att någon blev sjuk, att guiden inte kom, att något kom i vägen varje gång de försökte fara tills någon i sällskapet sade: detta är nog inte Guds vilja, det är som med Bileams åsna.

Inte Asien, men kanske Bitynien? Nej, inte dit, Jesu Ande tillät inte det!

Vad säger detta?

Någon kanske tycker att den gemensamma nämnaren är villrådighet.

Jag tror att orden understryker att det finns en plan. Gud har en plan! En plan, som för oss européer var en verklig lycka, det kristna evangeliet kom till vår världsdel och så såmingom till oss i Norden.

Orden understryker att denna plan är Guds plan. Vi ser inte, vi visste inte, men Gud vet.

Allt ju vilar i min Faders händer.

Det är inte vi som ska ha planen, den har Gud. För oss handlar det därför först och främst om att vara trogna, att be om att få komma in och bevaras i Guds plan.

Men mitt i allt detta säger ju ordet att det stämde som Jesus hade lovat: jag är med er alla dagar. Det var inte på minnena av Jesus som lärjungarna skulle leva. De levde med den levande Jesus, dag för dag, också när deras planer ändrades.

Mitt i det som ser ut som tillfälligheter och virrvarr, finns Herren med.

Ingen kunde ha tänkt ut hur det skulle gå till att sprida evangeliet ut i hela världen. Ingen, utom Gud. Ingen mänsklig långsiktsplan eller strategi förverkligades, det var helt annorlunda än någon människa hade kunnat tänka.

Det är denna Andens ledning vi nu behöver,  Guds plan, Guds strategi, för vår kyrka, vårt stift, vårt land, vår värld.

Mänskligt sett ser det ut som kyrkan förlorar terräng. Mindre skaror, mera förvillelse, större vilsenhet, det är bara en sida av allt.

För mitt i allt detta förverkligar Gud sina planer. Tänk om man fick vara med på ett hörn! Det du!

Henrik

Vox populi, vox Dei

Det finns en klassisk frågeställning från medeltiden som konstaterar vox populi vox Dei, dvs att folkets röst är Guds röst. (kanske borde guds skrivas med litet g i sådana sammanhang).

Under vissa diskussioner i kyrkomötet har jag börjat undra om detta gäller idag också. Kyrkan börjar tappa bort sitt “så säger Herren” som ersätts av “så säger folket”.

I vissa frågeställningar märks detta tydligt. Ett ombud konstaterade i en diskussion att “det finns knappast någon fråga idag som kyrkan är enig om”, åtminstone kan man inte få 3/4 majoritet bakom någon viktig fråga. I många fall, särskilt i de omdiskuterade frågorna, finns två uppfattningar inom kyrkan.

Jag vet inte om hennes bedömning är för pessimistisk. Men tyvärr förefaller det vara så t.ex. när det gäller partnerskapsfrågan. En biskop konstaterade att 3/4 av prästerna i hans stift är för välsignelse av samkönade par. “Det blir omöjligt att hålla ihop stiftet i en sådan situation”, sade han.

NU ska man nog understryka att det säkert finns frågor där enigheten ändå är större. Men man måste vara orolig för den helomvändning i flera viktiga frågor som skett inom något eller några tiotal år.

För inte har Herren slutat tala genom sitt Ord.

Hur är det med detta: “jag skäms inte för evangelium. Det är en Guds kraft som frälser var och en som tror”. Rom. 1:16

Henrik

Så börjar det igen!

Så har jag anlänt till Åbo igen och i morgon börjar det. Det är i år 26 år sen jag första gången kom till kyrkomötet, när Gustav Björkstrand valts till minister och jag som första suppleant kom in. Sen har det varit i ett kör – någon gång har en suppleant hoppat in (delvis, under Medi-Heli åren), men jag har räknat ut att det nästan blir ett år borta hemifrån…

Nu ber jag om förbön för oss alla här i Åbo, om hälsa och krafter, om Guds gode Andes ledning, om förnyelse för vår kyrka!

Jag skriver rapporter på adressen

http://kyrkomotet2009.blogspot.com/

om sådant som direkt gäller kyrkomötet.

Men jag fortsätter att skriva också på denna blogg, när andan faller på…

Henrik

Maybe I will, maybe I won’t…

Det finns en sång som heter Maybe I will, maybe I won’t och som jag har hört i någon TV-reklam. (Kanske en fri översättning kunde lyda kanske, kanske inte.)

Den sången har förföljt mig ibland, både för melodins och textens skull.

Melodin är enkel, men den biter sig fast i ens sinne.

Texten är befriande! Den ger litet andrum. Rum att andas, förhoppningsvis också rum för Anden.

Ibland blir man nämligen trött på alla ja eller nej – frågor. Det är så mycket antingen – eller,  men livet är ofta ett både – och  eller delvis och bitvis.

Då är det skönt och motiverat att svara: maybe I will, maybe I won’t…

Det gäller i alla frågor, som man så ofta vill förenkla. Men man kan behöva tid att tänka.

Det finns också andra sammanhang där “maybe I will, maybe I won’t” gäller: när man får frågor som inte angår andra, frågor, som inkräktar på det privata området. Bara man kommer ihåg att också andra har rätt att svara mig på samma sätt: may be I will, maybe I won’t. Det kan låta ovänligt, men det behöver inte vara det. För det finns ett privatområde för varje människa.

Men det är nödvändigt att också titta på slagordets baksida. Det kan vara ett uttryck för att man inte vill ta ställning, att man vill skjuta frågor ifrån sig, märk väl, sådana frågor som man är kallad och tvungen att ta ställning till. Frågor som kan kännas jobbiga och svåra.

Då är det ansvarsflykt att säga kanske, kanske inte. Då skall ja vara ja, och nej vara nej, oberoende av om det är politiskt korrekt eller inte.

När det gäller Kristus och kallelsen till efterföljelse kan det aldrig heta maybe I will, maybe I won’t.

Då gäller bara Herre, här är jag, sänd mig. Eller: tala Herre, din tjänare hör!

Henrik