”Detta har jag talat till eder, för att I skolen hava frid i mig. I världen liden I betryck; men varen vid gott mod, jag har övervunnit världen.” Joh. 16:33
Den gamla översättningens ord ”i världen liden I betryck”, har ringt i mina öron den senaste tiden. Jag har följt med samhällsdebatter, TV-diskussioner och sociala media.
Men hela tiden har jag snubblat över en annan formulering när jag har följt med de inomkyrkliga diskussionerna: ”i kyrkan liden I betryck..”
Man kan inte ändra på det skrivna Ordet. Snarare måste man ju fråga sig om det har blivit så att världen kommit in i ”kyrkan”, medan kyrkan inte enligt Jesu befallning gått ut i hela världen. För det är ju så: om kyrkan inte är i världen, så är världen i kyrkan. Så gick det när den gamla kristenheten dog ut i Nordafrika. En tyst överenskommelse om att man inte ”fiskar på andras vatten”, ingen mission, bara ett slags eld upphör–avtal. Och det räckte. Nu är det islam för hela slanten.
Men det är nog så för många konservativa kristna teologer och organisationer idag att vägarna är stängda: inte någon prästvigning, inte förslagsrum vid kaplans- och kyrkoherdeval, inte kollekter eller dispositionsmedel, inga missionsmedel osv.
Och det drabbar också kristna människor med ”fel” övertygelse.
I kyrkan liden I betryck. Förvisso.
Det sorglustiga är ju att ingen av oss har ändrat åsikt. Tvärtom tror vi som hela kyrkan trodde ”förr i världen” – eller gör vi det? Man försöker ofta säga att kyrkan inte hade tagit ställning förr eftersom liknande frågeställningar inte var aktuella och därför inte relevanta. Men det är ju bara nyskrivning av historien.
Däremot kan det vara fullt sant att vissa motiveringar förr och nu kan ha andra element än rent teologiska.
Den andra risken med att skriva ”lider ni betryck” är att det alltid måste vara en livsviktig fråga om det finns en identifikation: är ”vi” idag med i den skara som Jesus kallar ”ni”?
Däremot är det säkert att Jesus säger detta idag. Hans ord är eviga och det är idag sant att hans lärjungar lider betryck i världen.
De två frågorna som aldrig får dödas, men heller aldrig dribblas bort är dessa: är ”vi”, (”jag”) delaktiga av den apostoliska tron? Och för det andra: stämmer det att kyrkan har blivit till den grad ”världslig”, dvs ”lik världen”, att det är berättigat att skriva så?
Jag tror att ett studium och ett iakttagande av våra nordiska folkkyrkor verkligen bekräftar att kyrkan har drabbats av en inte tidigare skådad sekularisering, som uppvisar helt parallella företeelser med den sekulariserade ”världen”. Det som idag hyllas i ”kyrkan”, (läs: kyrkans ledning), är precis det som den från Gud distanserade världen håller högt. Att det finns en del annat också vill jag inte förneka, men trenderna i tiden är desamma.
Det som nu sägs – i ord och handling – om samlevnadsfrågor, om kyrkans ämbete, om Bibeln, om missionen är det som man kan läsa i helt andra sammanhang.
Kanske dessa ord i låter hårda.
På det lokala planet finns mycket annat. Det finns levande gudstjänster, bekännande kristna, bibel- och bönegrupper, musik i olika former, diakoni osv. som gör mig mycket glad. Men det minskar sannolikt.
Jag har vuxit upp i vår kyrka. Hela mitt liv har jag sett den som mitt hem. Mina vänner och mina kontakter, och mitt arbete har präglats av kyrkans frågeställningar och behov.
Men nu ser jag med sorg att det som jag håller heligt, och många kristna, ämbetsbröder och andra kristna, med mig, inte längre är gångbart. Dörrar stängs, man får inte ens på alla orter samlas i den kyrkas lokaliteter, som bl.a. upprätthålls med konservativa kristnas skattemedel.
Jag tror vi nu de närmaste åren – decennierna – står inför en av de allra största förändringarna i kyrkans historia, åtminstone i den evangelisk-lutherska kyrkans historia.
NU gäller det för oss alla att ”stand up, stand for Jesus” och be om Jesu ledning för vägen framåt – mot evigheten!
Henrik
P.S. Jag har bevarat den gamla översättningens ordval, på grund av ordet ”förtryck”. Och dessutom därför att det behövs en distans i betydelsen krav på identifiering innan man närmar sig textens ”ni”. En självprövning i ljuset av Guds Ord är nödvändig. Denna prövning skall också vara en prövning ”i församlingen”.
Jag har just läst texten Sigrid länkar till. Där står det bl a så här: ”En ny förväntan på att Jesus, som Tormod säger, är ”engagerad i vår vardag”. Att han är nära, vill ha min uppmärksamhet, vill ge mig förslag, ge mig vinkar, ge mig tankar.”
Henrik igen skriver så här: ”Det sorglustiga är ju att ingen av oss har ändrat åsikt. Tvärtom tror vi som hela kyrkan trodde ”förr i världen” – eller gör vi det?”
Ja, hur är det? Gör vi det?
Själv tycker jag mig se att tonen har ändrat, tänkesättet har förändrats.
Jesus är engagerad i vår vardag, det trodde man förr, och det tror vi nu, men på vilket sätt?
Det finns ett ord jag saknar i mycket av det som sägs idag, saknar också inom den del av kristenheten som kallas konservativ.
Det är ordet lydnad.
På den punkten är jag inte så säker på att vi tror som man gjorde förr.
Jag uppfattar inte Jesus som förslagsställare och vinkgivare i första hand.
”Jag föreslår att du gör så här, men om du inte vill, så gör på något annat sätt.”
(Jag tror ju inte för ett ögonblick att broder Stefan menar det så, men hans formuleringar kan misstolkas)
Det tror jag inte att man gjorde förr heller.
Jesus är den kristna kyrkans Herre och Gud.
Hans Ord är kungsord.
När han har talat, då har vi att lyda.
När det går på tok har vi att ta till oss av syndernas förlåtelse, men huvudinriktningen, attityden, den ska vara att Jesus är Herre, med allt det innebär för Hans tjänare.
Jag skulle önska att det uttalades tydligare, detta att det är just lydnad som kyrkans Herre förväntar sig. Lydnad inför det Han redan har talat. Lydnad inte minst inför missionsbefallningen – det är i samband med den som löftet att Herren ska vara närvarande i vår vardag uttalas.
Det är som Henrik säger, visst finns det saker att glädja sig över på lokalplanet, både i kyrka och frikyrkor.
En sak fattas dock i din uppräkning, broder.
Evangelisationen.
Det var så kristendomen dog ut i Nordafrika.
Man lydde inte längre missionsbefallningen.
Där kunde man åtminstone peka på att det var förenat med livsfara att evangelisera.
Vad ska jag och den övriga finländska kristenheten säga? Att vi nog evangeliserar – via Facebook?
Hej!
” För det är ju så: om kyrkan inte är i världen, så är världen i kyrkan. Så gick det när den gamla kristenheten dog ut i Nordafrika. En tyst överenskommelse om att man inte ”fiskar på andras vatten”, ingen mission, bara ett slags eld upphör–avtal. Och det räckte. Nu är det islam för hela slanten.”
”En sak fattas…. Evangelisationen.”
Det var det jag försökte säga.
Hälsn Henrik
Jo, det tyckte jag nog mig uppfatta.
Men där finns också en annan sak jag tycker mig uppfatta – och inte bara i det du skrev, utan mer eller mindre över hela linjen bland de kristna man kan samla under rubriken klassiskt troende.
Vi har en tendens att bli så upptagna med det betryck från världen, som marscherat in genom folkkyrkans öppna dörrar, att Herrens befallning kommer i andra hand. Och om det är så, då är det ju mitt i vår bibeltrohet ändå världen som styr oss, inte Herrens befallning!
Vi ser litet olika på tidsperspektivet.
Det du ser vara på väg att ske under de närmaste decennierna, det ser jag redan ha skett under de senaste decennierna. Förändringen är ett faktum, inte ett framtidsperspektiv.
Det vi brukar kalla ”fädernas kyrka” har upphört att existera.
Skalet, de yttre formerna finns kvar, innehållet är ett helt annat.
Så vad kan vi göra i en sån situation?
Jag vill mena att det enda raka är att använda oss av religionsfriheten så länge den finns, predika evangelium utanför kyrkorummen om evangeliets predikan inte längre får plats där, hyra ”Tyrannus lärosal” om det behövs, ställa oss utanför biskoparnas domvärjo när de uppträder som evangeliets fiender, gå ut till Jesus utanför lägret – och inte låta oss låsas i ett ofruktbart ställningskrig för att förhindra en förändring som redan har ägt rum!
Vilket då är min enkla och olärda mening, inte något ”så säger Herren”.
Jag tror att vi är mycket överens.
Jag tror att det har skett, och fortsätter att ske. Jag vet att det går att predika Guds Ord ”inne i kyrkorummen”, men att Ordet inte är bundet.
Säkert är jag ofta ”närblind” i stället för evighetsseende.
O Jesus öppna du mitt öga. Eller: sätt mig så jag ser dig, Jesus.
Henrik
Viktiga texter som ni skrivit! Jag tycker att kyrkfolket idag påminner om de tio jungfrurna. Hälften saknar olja i sina lampor. Det är sorgligt när man möter gamla ungdomsbekanta som förr var brinnande men som man nu upplever som namnkristna.
Men alla de tio somnade… Säger inte också det ngt?