I den aktuella debatten diskuteras mycket detta med diskriminering. Några aspekter på detta vill jag närmare kommentera, också därför att jag kan reda ut tankarna för mig själv och förhoppningsvis för någon annan.

Enligt min mening hänvisar man ibland oriktigt till HFD:s utslag angående teol.lic. Bror Träskbackas besvär. Man säger att en av sökandena, teol. dr Allan Franzén, förklarats obehörig för kyrkoherdetjänst. Men så var ju inte fallet. Det som HFD beslöt var att inte öppna frågan, man funderade ett år och kom till att den som besvärat sig inte hade rätt att göra det och beslöt alltså att lämna frågan öppen. Om däremot Domkapitlet eller den sökande som förlorade förslagsrum hade besvärat sig, hade vi fått ett svar på frågan om behörighet.

Sedan hör man också att lagstiftningen nu ändrats så att vi inte längre är i den principiella situation som vi var när beslutet 1986 fattades.

Teol. dr och jur. dr (disp) Arto Seppänen framhåller en viktig aspekt i förståelsen av kyrkomötets mycket omdebatterade kläm. Han påminner om att biskop Olavi Rimpiläinen genast efter beslutet meddelade att han inte kommer att ordinera kvinnor till prästämbetet. Han underströk att han inte ville hindra eller försvåra frågan (kvinnors möjlighet i Uleåborgs stift att få prästvigning), men att han inte behöver gå med i detta. Trots hans yttrande beslöt kyrkomötet, i det närmaste enhälligt (!), godkänna klämmen.

Detta ger nog enligt min mening också en tolkningsnyckel åt klämmen. Det är uppenbart att kyrkomötet då ville att det skulle finnas rum för dem som hade den ”gamla” synen. Något tal om att avskeda någon, eller hota med domstolar mm, fanns inte då (kolla med diskussionsprotokollet). Man talade tvärtom om arbetsturer, om att komma överens och ordna det så att konflikter inte uppstår.

I en insändare i Kyrkpressen nyligen framhålls att lagstiftningen nu skärpts.

Jag beslöt att konsultera en jurist, som är väl insatt i dessa frågor, och fick följande svar (jag publicerar det här på svenska):

”Om diskrimineringsreglerna och påståendet att diskrimineringsreglerna har skärpts: Det stämmer att vi har fått in många diskrimineringsregler som i statstjänstemannalagen, lagen om kommunala tjänsteinnehavare och lagen om likabehandling. Reglerna har blivit mera uttalade, formulerats noggrannare rent verbalt, men det har inte blivit mera förbjudet att diskriminera någon, för diskriminering var nog förbjuden redan enligt den tidigare regeringsformen, som ersattes av grundlagen 2000. (kurs. HP)

Det som jag tycker är mycket problematiskt är att begreppet ”diskriminering” har givits ett annat innehåll i den offentliga diskussionen än vad det har i lagstiftningen. Jag bifogar här en definition ur lagen om likabehandling:

Lag om likabehandling:

—

6 §

Förbud mot diskriminering
Ingen får diskrimineras på grund av ålder, etniskt eller nationellt ursprung, nationalitet, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd, funktionshinder, sexuell läggning eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Bestämmelser om förbud mot diskriminering på grund av kön finns i lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män (609/1986).

Med diskriminering avses

1) att någon behandlas mindre förmånligt än någon annan behandlas, har behandlats eller skulle behandlas i en jämförbar situation (direkt diskriminering),

2) att en skenbart neutral bestämmelse eller ett skenbart neutralt kriterium eller förfaringssätt särskilt missgynnar någon jämfört med andra som utgör jämförelseobjekt, om inte bestämmelsen, kriteriet eller förfaringssättet har ett godtagbart mål och medlen för att uppnå detta mål är lämpliga och nödvändiga (indirekt diskriminering),

3) uppsåtlig eller faktisk kränkning av en persons eller människogrupps värdighet och integritet så att en hotfull, fientlig, förnedrande, förödmjukande eller aggressiv stämning skapas (trakasserier),

4) instruktioner eller befallningar att diskriminera.

Och vidare:

”I medierna och den offentliga debatten samt i många inlägg i den kyrkliga debatten förefaller man förväxla diskriminering, som en konkret handling – se särskilt punkt 1 ovan i 4 § – med kränkning av känslor. Att känna sig diskriminerad och att i juridisk bemärkelse bli diskriminerad är dock inte alltid samma sak. Att bli kränkt för att någon inte vill samarbeta med mig är enligt min mening inte detsamma som att bli diskriminerad. Diskriminering förutsätter att jag också objektivt försätts i en annan ställning än andra, dvs. får mera arbete, mindre förmåner, inte får medverka vid festgudstjänster, eller vad det nu kan vara.”

Så långt juristen.

Det bör sägas att vi inte godkänner diskriminering. Egentligen har varje kristen en strängare syn på diskriminering än lagen har. Vi vill inte såra eller kränka.

Men man kan inte hjälpa att det ibland finns olika övertygelser och att redan en annan övertygelse kan kännas sårande utan att avsikten alls är att såra. Vi anser att ämbetsfrågan inte är en jämlikhetsfråga. Jag kan här hänvisa till biskop Olavi Rimpiläinens yttrande i samband med beslutet 1986 (se diskussionsprotokollet) där han betonar att detta har varit, inte en privat tolkning, utan en tolkning som den odelade kyrkan, de lutherska kyrkorna intill våra dagar, den ortodoxa kyrkan och den romersk-katolska kyrkan osv haft och har.

Avsikten med dessa rader är definitivt inte att polemisera mot någon, eller att förklena någons åsikter, utan att seriöst försöka tränga in i problematiken.

Såvitt jag kan se har ingenting principiellt förändrats när det gäller lagstiftningen (grundlagen, jämställdhetslagen, lagen om likabehandling) som skulle motivera att en legitim uppfattning inte får ha hemortsrätt till alla delar i vår kyrka. Därför borde personer med den traditionella ämbetsteologin kunna bli präster, både kyrkoherdar och biskopar, om de har förtroende, dvs väljs.

Det som är poängen är att det är kyrkan som ändrat inställning.

Att väja är inte att diskriminera. Om någon försöker förhindra, försvåra eller på annat sätt frånta någon hennes eller hans rättigheter är däremot fråga om något annat.

Jag hoppas vi får en seriös diskussion om detta och att vi tillsammans söker vägar vidare.

Jag hoppas också att den kyrkliga situationen inte präglas av fel frågor, utan att frälsningsfrågan, evangeliet om Jesus Kristus skall bli kyrkans största och dominerande frågeställning.

Henrik