Toisaalta voidaan sanoa ettei tahdonilmaisu oikeastaan sisällä mitään varsinaista uutta. Kaikki faktat ovat muutenkin voimassa. Samalla totean että kohdassa 2 viitataan niihin jäseniin, jotka eivät pidä v 1986 päätöstä oikeana (kts. ilmaisun sanamuoto). Kohta 5 puhuu siitä ettei järjestöillä voi olla vaatimuksia kun toimitaan yhdessä seurakuntien kanssa. Sen sijaan kohta 5 ei pakota ketään yhteistyöhön.

Kuitenkin paperia voidaan pitää hyvän tahdon ilmaisuna. Julkilausumassa puhutaan siitä että seurakunnat voivat antaa tilat järjestöjen käyttöön jne.

Olemme avoimesti puhuneet siitä että järjestöissä on paljon niitä jotka edelleen ovat perinteisen virkakäsityksen kannalla.

Samalla ajattelen kuitenkin että meidän on tehtävä kaikkemme kireän ja lukkiutuneen tilanteen purkamiseksi. Jos tällä voidaan vaikuttaa siihen että ilmapiiri paranee, että asenteet muuttuvat, niin se on ehdottomasti hintansa väärtti.

Olen ymmärtänyt ettei paperi tarkoita neuvottelujen lopettamista. Kanavat ovat auki ja keskusteluja voidaan jatkossakin käydä.

Itse toivon että herätysliikeväki pysyisi kirkossa, ja saisi vakaumuksensa mukaan julistaa ja toimia, loukkaamatta niitä jotka ajattelevat toisin. Oma kantani on myös etten lähde vastustamaan niitä jotka toimivat toisella tavalla – kunhan Kristuksen evankeliumi julistetaan!

Jotkut ovat vetäytyneet ja toimivat omissa yhteisöissä, kirkon jäseninä. Toiset toimivat yhteistyössä aina kun on mahdollista, mutta väistyvät silloin kun oma vakaumus niin “vaatii”, toiset ajattelevat että kirkko on päätöksensä tehnyt ja “jättävät” vastuun kirkon päätöksentekijöille.

En jaa kaikkien kaikkia käsityksiä, enkä ymmärrä kaikkien kantoja, mutta tahdon siunata kaikkia niitä tahoja jotka haluavat julistaa Jumalan sanaa.

Kun kaikki piispat ovat hyväksyneet tahdonilmaisun, ajattelen että yritetään myös tällä tavalla etsiä mahdollisuuksia myös järjestöjen toiminnalle. Myös järjestöjen jäsenet ovat oikeita kirkon ja seurakuntien jäseniä, jotka ovat maksaneet kirkollisveronsa. Usein nämä samat ihmiset ovat seurakuntien luottamusihmisiä ja ainakin vastuunkantajia.

“Olkaa siis vahvoja ja järkähtämättömiä, rakkaat veljeni, ja tehkää aina innokkaasti Herran työtä. Tietäkää, ettei Herra anna teidän työnne mennä hukkaan.” 1 Kor. 15:58

http://www.kotimaa.fi/index.php?option=com_content&task=view&id=8027&Itemid=38

Men människor av god vilja kan också anknyta till annat. Jehovas vittnen talar om människor av god vilja, det handlar inte om de 144 000, som redan är i paradiset, utan om de flesta människor, sådana som Du och jag är. Det finns en liten grupp onda människor, och om dessa lär man ofta förintelse – närmast i betydelsen att “de upphör att existera”, deras existens annulleras. Men detta är ju inte vad Bibeln lär.

Vad Bibeln lär kan man läsa om t.ex. i Matt. 25. Det är för övrigt inte i Gamla testamentet, utan i NT, i Jesu mun, vi finner Bibelns allvarligaste ord!

Men “människor av god vilja” kunde man försöka kalla dem som idag kommit med ett uttalande om “fredlig samexistens” inom kyrkan. Det handlar om en viljeyttring och denna “den goda viljans” uttalande har godkänts av biskoparna och företrädare för våra inomkyrkliga väckelserörelser.

Egentligen innehåller pappret inte något nytt, det handlar om att ämbetsbeslutet från år 1986 gäller och att organisationerna inte kan ställa krav på församlingarna. Men det finns vändningar i texten som talar om att församlingarna kan upplåta utrymmen för organisationerna, något som naturligtvis tidigare varit möjligt, men inte brukligt överallt.

Det återstår att se vad detta leder till. Pappret kan missförstås, men också förstås positivt. Jag har godkänt det efter diverse konfunderingar (just för den i viss mening otydliga formuleringens skull; men samtidigt tänker jag att om något kan göras för att förbättra stämningarna och attityderna inom kyrkan så är det värt priset.

Det handlar alltså inte om samarbetstvång – ingen är på grund av detta papper tvungen att “spela med”. Vid beslutet idag om detta viljeyttrande sades detta med önskvärd tydlighet.

Jag tror att den enda vägen framåt – om man vill bevara en kyrklig samling – är en vilja att försöka ge utrymme åt varann. Detta löser inte frågan om olika övertygelser, men det kan bli en hjälp när det gäller samtalet och attityderna. Nu uttalas också möjligheten att församlingarna kan låta de olika rörelserna hålla samlingar och möten i församlingens utrymmen.

Det finns många problem med pappret – om man läser det formellt. Alla medlemmar i väckelserörelserna är ju också kyrkans medlemmar, medlemmar i en församling. De betalar kyrkoskatt precis lika mycket som sådana som inte är med i någon väckelserörelse. Man borde därför inte behöva något papper för kyrkans eget folk att få samlas i kyrkor och församlingshem.

Men livet är inte alltid så konsekvent.

OM – som jag hoppas – detta papper kan bidra till viljan att försöka lösa frågor och respektera varann, är det värt priset.

Låt oss hoppas på det! Låt oss försöka leva med den goda viljan – överallt där det inte ger samvetsnöd.

Men vi samlades i ett café, som Folkmissionen hade hyrt sedan församlingens tf khde hade meddelat att man inte längre kan hålla möten i församlingens utrymmen med mindre än att en talarlista levereras för varje möte som hålls. Till bilden hör två präster i församlingen, Jari Rankinen och Markus Malmivaara. Rankinen, som är mycket omtyckt i Vammala, har tvingats lämna sin tjänst på grund av hot om förlust av prästämbetet genom sin traditionella ämbetssyn. Han arbetar nu inom SLEY (den finska evangeliföreningen). Markus Malmivaara, en mycket god och omtyckt Herrens tjänare, har varit avstängd i tre månader (av samma orsak) och är från och med den 1 mars igen präst inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Också han tvingas gå till förening (Folkmissionen). Under sin påtvingade tjänstledighet skulle Markus Malmivaara, civilklädd, tala vid ett andligt möte, men det fick han alltså inte göra.

Nu hålls alla möten i en källarlokal med branta och (på grund av vädret) mycket hala trappor. Drygt 80 personer deltog i kursen. Jag skall alltså för klarhetens skull understryka att detta gäller ALLA möten, inte specifikt just denna kurs. Jag har personligen inte fått något portförbud.

Jag vill inte utmana någon, men anser att detta är en sak som kyrkfolket bör veta.

De som hade kallat oss är församlingens medlemmar. De betalar kyrkoskatt, men åtnjuter inte alla de förmåner som andra församlingsmedlemmar har. Tänk på detta? Inte är väl det diskriminering?

För all del, vi hade det bra i källarcafét, kaffe smakade dessutom mycket gott.

MEN VART HAR VI KOMMIT?

Jag konstaterar att jag är präst inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. I praktiken har jag gett hela mitt liv åt arbete inom kyrkan, som ungdomspräst i Matteus församling, som kyrkoherde i Markus församling. Därtill några år i Medi-Heli (delvis tjänstledig under den intensivaste perioden) och några år som Student- och Skolungdomissionens ansvarige för det svenskspråkiga arbetet.

Både Leif Nummela och jag sitter i kyrkans högsta beslutande organ, jag är ledamot sedan 1983 då biskop Gustav Björkstrands mandat avbryts genom att han blev undervisningsminister (och i denna egenskap för övrigt också statsrådets representant i kyrkomötet).

Men vi (som också betalar kyrkoskatt) har inte rätt att predika i församlingens utrymmen. Men det är en mindre fråga.

Det som oroar mig är att många i diskussioner uttryckte sin djupa besvikelse över församlingen och meddelade att de drar sig för att delta i församlingens  verksamhet på grund av detta. Nu skall Folkmissionen hyra en annan lokal, som är lämpligare för äldre människor.

Jag accepterar helt ordningen med att församlingens ledning (kyrkoherden) bestämmer om vem som kommer till församlingen. Det är helt OK att jag inte är välkommen.

Det jag har svårare att förstå är att FÖRSAMLINGENS EGNA MEDLEMMAR inte har rätt att kalla sina vänner till möten i församlingen.

Men detta kan ju inte kallas diskriminering, inte kan väl det..?
Det kan vara skäl att tillägga ännu en sak. BIbelns röda tråd är en kurs som har hållits sedan början av 2000-talet i över 50 församlingar.
Henrik

P.S. NU ber vi om väckelse och förnyelse – och där det behövs – om förlåtelse.