Henriks kommentarer

Min barndoms första bil, pappas första bil, var en Mosse. En Moskvitsh 407. Det var en historia det med! Med jämna mellanrum måste ventilerna justeras, jag förstod inte då vad det handlade om (i slutet av 1950-talet), men sedan har jag gjort det flera ggr (på andras bilar också).
En gång var bilen så slut, att den inte orkade upp för en backe, så familjen måste stiga av och hjälpa till, medan min far satt vid ratten…

En milstolpe var också – hör och häpna – när bilen hade gått 10 000 km!! För vissa bilmärken kan det vara en större bedrift än för andra…

Kurvan finns i Karis landskommun (som den då hette) på väg mot Ekenäs. Vi såg alla hur 9999 blev 10000 och sedan dess hette kurvan 10 0000 km:s kurvan.

Nu har de gjort en omfartsväg och kurvan har blivit på en gammal slinga som man inte i allmänhet har ärende till – om man inte råkar bo där eller ska besöka ngn som bor där just på den kilometer som har ersatts av ny väg.

Nu har jag igen fått en milstolpe. Jag konstaterar att jag nu på knappt två månader har fått drygt 10 000 besök här på bloggsidan. För detta förtroende tackar jag. Samtidigt vill jag be om förlåtelse för det som i mina kommentarer har skymt Kristus för någon, varit oeftertänksamt eller köttsligt. Förlåt!

Min avsikt har varit att skriva om saker, fenomen, tendenser, inte att strida ”mot kött och blod”.

Hälsningar till alla regelbudna och sporadiska besökare!

Må Herren vara med oss alla!

Henrik

Från Church of England kommer mycket matnyttigt, också för våra förhållanden.

Jag läser nu bl.a. (har alltid några böcker på gång) den unge Daniel Björks pro gradu-avhandling, som utkommit i bokform: Nytt vin och gamla säckar. Han har besökt några församlingar i England och berättar om sina erfarenheter.

Ett annat inslag åt ett helt annat håll, men mycket nödvändigt för en kristen kyrka är biskopens i Rochester uttalande där han konstaterar att ingen kyrka kan leva utan självdisciplin (se den engelska texten). Avvisandet av heresierna är ett måste för alla kyrkor. Annars blir det kyrkans ödesfråga.

The Bishop of Rochester told clergy that the new movement was equivalent to the Reformation in the sixteenth century, which led to the establishment of the Church of England.
He said that the Church has become too ”wishy-washy” and urged evangelicals to stand against the liberal agenda.
”No Church can be effective without discipline,” said Dr Nazir-Ali.
”That is what this situation is about. We are warned in the Bible about false teaching and persistent immorality.
”We are living at a time when the Church must be counter-cultural and strong. If we’re not clear what we’re about we haven’t got a hope.”

Läs hela inlägget:

http://www.telegraph.co.uk/news/newstopics/
religion/3464612/Anglican-Church-lacks-leadership-say-bishops.html

En gång för länge sen, i Uppsala 1972, hölls nordiskt studentmöte.

Då var den karismatiska rörelsen rätt ny och okänd, och därför väckte den frågor och farhågor. På studentmötets talar- och ledarsamling diskuterades det om vi skulle låta dem som ville hålla ett karismatiskt eftermöte, som alternativ till de andra, bl.a sång- och vittnesbördsmöte, som Torsten Josephsson och jag brukade hålla (Torsten ledde mötet, jag spelade).

Vännen och sedermera teol. dr Agne Nordlander sade att han vill gå på det karismatiska mötet, också för att se vad det går ut på, hur det är.

När vi sedan alla samlades och varje ledare rapporterade från ”sitt” eftermöte, hur det varit, om det var folk osv, kom turen till Agne. Alla väntade ivrigt vad den gode och kloke Agne skulle säga.

Jag minns såväl hans ord. Han sade endast: HERREN var där.

Alla såg på Agne att han talade sanning.

Jag minns ännu, smått road och med saknad, Torsten J, som ju hade en förbluffande ”förmåga” att ”sniffa sig till” de rätta vindarna. Han var alltid där det hände, och där det som just då var inne (i god mening sagt) hände. Och Torsten var nu besviken över att han inte fått vara med om det karismatiska mötet, bönemötet, där ”Herren var”.

Det är ju en riktig avundsjuka…

När jag tänker på Katarinakyrkan och dagarna i Stockholm, tycker jag att min förnimmelse är densamma:

Herren var där.

Vad det innebär vet vi inte ännu. Men jag har på känn att vi kommer att få veta en hel del ännu.

Henrik

Nyss hemkommen från Stockolm och Katarina kyrka, försöker jag samla mina intryck.

Jag har fått träffa många gamla och nya vänner, samtalat och druckit kaffe, och klättrat i alperna, tänkte jag skriva, för så kändes det när jag med min 10 kg väska (vägde den när jag kom hem!) halvsprang upp för de många och branta trapporna till Ersta (ligger högt!), och sen upp på kulle till en skola (Schartauskolan) och sen – naturligtvis – till översta (4…) våningen. Framför mig skuttade (lätt som en plätt) en ung dam (prästdotter från Finland för övrigt) och väntade tålmodigt när jag försökte orka med en våning till..

Det har varit sämre med motionscykeln den senaste tiden och det märks…

Men litet handikappoäng måste man ju få när man är många år äldre..

Men det var inte det som jag täntke skriva om. Det var intrycket av en samlad svensk kristenhet med mycket olika bakgrund: högkyrkliga och lågkyrkliga, gammalkyrkliga och bara kyrkliga, kanske några frikyrkliga, manliga präster och kvinnliga präster, läkare och tandläkare och allt möjligt. En typisk kristen gemenskap när Herren för samman sitt folk från helt olika håll!

Ord och inga visor! Jag avser inte utebliven psalmsång, för den stora skaran (många hundra personer) sjöng så det ekade i valven. Jag tänker på prästen och professorn Eva Hambergs föredrag Öppen demokratisk folkkyrka där hon talade så radikalt kristtroget som man sällan hör! Välsignat fina ord.

Och ändå innehöll hennes ord många dystra sanningar: hon genomskådade kyrkoledningen och biskopar, hon visade på det ihåliga med demokratin i en kyrka som skulle följa Herrens Ord och vilja i stället för folkviljan. Åhörarna avbröt henne flera gånger genom att applådera.

Men det var det som var ord och inga visor: så träffande och allvarligt inträngande om våra kyrkors stora risker. Men samtidigt innehöll hennes föredrag så mycket av ett alternativ, nämligen det alternativ som en kristen kyrka skall stå för. Hon konstaterade bl.a att ”man hör mycket litet om Jesus i kyrkorna nuförtiden” och betonade vad som var viktigt och viktigast i kyrkans liv.

Måtte ingen missförstå mig när jag säger att det var skönt att komma in i en luthersk kyrka i Sverige och höra ett föredrag av en kvinnlig präst som vittnar om det breda missnöje som kyrkfolket känner över den utveckling som nu pågår. En kristenhet som inte blir lamslagen, utan reagerar och handlar.

Det är ngt sunt i det. Kyrkan är inte kyrkoledningens kyrka, det är den gudstjänsfirande församlingens kyrka.

Detta ska inte förstås som ngt slags glädje över att kyrkoledningen får kritik. Absolut inte! Men om och när det har gått snett, för det har det, så finns det korrektiv. Människor som vet vad klasssisk kristen tro är, människor, som söker bekännelsen till Herren och hans Ord.

Jag åkte hem idag med en stark förnimmelse av att HERREN verkar inom Svenska kyrkan, att något nytt sker. Det som sker vill jag inte och vågar jag inte begränsa till just denna samling. Men jag tror verkligen att detta är en av de processer som Herren har fött fram.

Och så har skett sedan kyrkan föddes. Vem av oss skulle ha kunna skriva Apostlagärningarna, och utforma den boken som en beskrivning av vad Herren skulle komma att göra!?

Ingen. Det var ingen missionsstrategi som förverkligades, inte någon utredning eller något kompendium som låg till grund för Andens väckelse.

När den Helige Ande kommer över er skall ni få kraft och bli mina vittnen... Det är den Helige Ande som är hemligheten i kyrkans missionerande liv. Det var inget missionsseminarium som gjorde att evangeliet spreds vidare, det var förföljelse. De första kristna blev inte bara utsända, de blev utslängda genom förföljelsen, och predikade Kristus dit de kom. Vem skulle ha tillåt att kanske den bästa diakonen, en man full av Helig Ande och tro, skulle tas bort nästan genast!? Och vem skulle ha räknat med Saulus, den religiösa terroristen som fyllde de kristna med fasa!?

Apostlagärningarna vittnar om att det blev annorlunda än någon skulle ha trott. Paulus fick inte resa till Asien, den Helige Ande gav inte lov. Inte heller till Bitynien, Jesu Ande tillät inte det (se Apg. 16). Men till Makedonien fick han resa, dvs till Europa!

Churchill lär ha sagt att ”generalerna planerar för det förra kriget”. Guds tankar och människotankar är olika storheter! ”Så mycket som himmelen är högre än jorden, så mycket är mina tankar högre än era tankar…”

Det är dessa Guds kyrkotankar som vi söker. Må vi inte motarbeta dem!

”Min Fader verkar ännu i denna stund. Så verkar även jag.” Joh. 5:17

Henrik

Den senaste tiden har jag slagits av den anda av tvång och påtvingat som man möter på olika håll. Jag har skrivit ngt om det också tidigare.

I diskussioner om sakramentet, Kristi kropp och blod, vill man också införa något slags tvång, vilket jag tycker är mycket tråkigt. Ingen enhet föds av tvång, den växer fram ur en delaktighet och en gemenskap, som man delar.

I kyrkans historia har ju ofta nattvardsgemenskapen ”störts” utan att fördenskull helt brytas.

Jag tror att väldigt många av kyrkans problem är förorsakade av det faktum att kyrkan inte avvisar heresier (villoläror). Om deltagande i nattvard gäller ju särskilt orden om att ”pröva sig själv” (i Guds Ord), för att inte äta och dricka en dom över sig.

Vi har också andra ord som jag tycker att tangerar detta.

Men i princip har jag inte särskilt stora betänkligheter att gå till nattvarden med andra människor. Jag ställer i allmänhet inte som deltagare krav på andra. Vid kyrkomötets inledningsgudstjänst deltog jag i nattvarden, med en kvinnlig präst på ena sidan, och biskop Huovinen och en kvinnlig assistent vid altaret. (Jag vill inte i princip skriva sådant, men eftersom vi så ofta får höra att vi tror oss vara annorlunda, och att vi föraktar kvinnor osv skriver jag nu detta en gång).

Däremot så finns det ju nog i NT klara ord om villolära. Jag skulle inte gå till nattvarden med flera manliga präster, som har en lära som är i uppenbar strid med Guds Ord. Jag går helt enkelt till en gudstjänst där de officierar eller predikar.

Någon gång har jag uteblivit från nattvarden därför att jag enligt Jesu ord måste göra upp med någon människa innan jag går till altaret. Även om Jesu ord i Matt. 5:23-24 nog gäller en annan situation, har mitt samvete satt något slags likhetstecken mellan den situationen och nattvarden.

Men över allt vilar ju detta: och den som törstar, han komme; ja den som vill, han tage livets vatten för intet.

Om någon vill.

Det blir illa om nattvardsgemenskapen, gudstjänsten eller något i den kristna gemenskapen får något slags du måste över sig.

I urförsamlingen tvingade man inte ens maträtter på andra. ”Den som är svag i tron, äter endast grönsaker”, heter det ju. Det var en annan anda i detta, när man bekymrade sig för hur andra reagerade på ens ”friheter”.

Men jag är helt enig med dem som tar upp just nattvarden. Nattvarden är gemenskapens måltid, och den situation vi nu har är inte optimal, inte ens tillfredsställande. Men vi kan kanske ändå inte säga att nattvardsbordet inte är gemensamt. Inte delar vi samma nattvardsbord (konkret) med andra kristna heller. Det har nog under kyrkans historia hänt många gånger att folk från olika grupper inom samma kyrka inte firat nattvard tillsammans. Nog är nattvardsläran ändå den bärande verkligheten, utan att förringa problemen.

Den avgörande frågan är hur denna fråga skall hanteras, vad som kan göras åt det. Bön och samtal kring Guds Ord är vägen, både inom kyrkan och mellan kyrkorna.

Jag tycker att det första steget skulle vara att försöka klara av alla de problem som vi utan större svårigheter kan klara av. Inte ”gillra fällor”, inte mäta ut mera än vi måste, inte utmana varann (Gal. 5).

Men det får inte bli det enda steget.

Ibland är det dock så att motstånd och oppposition, från alla sidor, förstärks i motvind. Nu talar jag alltså bara om den psykologiska sidan. Jag tror dock inte att de aktuella oenigheterna i kyrkan bygger på psykologi; däremot kan samtalet försvåras eller underlättas av psykologiska aspekter.

Låt oss bevara denna frihetens ande ibland oss. Jag skulle inte vilja ha någon präst eller lekman vid altaret som i sitt hjärta tänker ”jag skulle inte vilja vara med”.

Men låt oss, som sagt, fortsätta bönen och samtalen. Genom dem skapas ny gemenskap, fördjupad förståelse och förhoppningsvis en verklig enhet, mitt i mångfalden, även om vi lever i ofullkomlighetens värld.

För i allmänhet är det ju så att först talar man, sedan äter man tillsammans. De beslut som kyrkan nu står inför kan ytterligare försvåra den situation vi nu står i.

Henrik

I see myself now at the end of my journey, my toilsome days are ended. I am now going to see that head that was crowned with thorns, and that face that was spit upon for me.

Glorious it was to see how the open region was filled with horses and chariots, with trumpeters and pipers, with singers and players on stringed instruments, to welcome the Pilgrims as they went up, and followed one another in at the beautiful gate of the city.

John Bunyan (1628-88)

Dessa ord ur Kristens reda av John Bunyan, klassikern, återger på ett fint sätt vad det kristna hoppet innebär.

Det är inte bara skaldens det finns något bortom bergen, bortom blommorna och sången – även om jag älskar Dan Anderssons dikter – utan de är ett uttryck för vissheten om högtiden som väntar Guds folk.

I morgon ska jag förrätta jordfästning av min kusin Yvonne, och himlen och evigheten kommer så nära.

Gud give att vår resa slutar där och att det sker med oss så att ”they followed one another in at the beautiful gate of the city.

För Kristi skull.

Henrik

I den gamla katekesen fanns det en fråga som återkom ofta. Efter varje bud, efter varje bön i Fader vår frågade Luther: Vad är det?

Nu jag har drabbats av samma fråga. Kanske måste jag skriva att den frågan nu har kommit från andra.

En kvinnlig akademiker överraskade mig under diskussioner på kyrkomötet med några tankar som jag tror att jag aldrig tänkt. Hon sade: om den förlorade sonen hade gått till sin mor, hade hon säkert svarat att ”vi ska tala med pappa”. Hon skulle ha försökt hindra sonen att få ut sitt arv och gå. En kvinna kan inte uthärda den smärtan att låta sin son gå.

Den förlorade sonens far, fortsatte hon, insåg att sonen måste få löpa linan ut, och han insåg att sonens trots bara kunde botas av att han fick som han ville, med tanken att han skulle komma till insikt att han ändå ville vara i sitt hem.

Annars skulle han ha smällt igen dörren och gått iväg i trots.

”En man kan uthärda smärtan, och vågar låta honom gå.”

Jag blev överraskad. Jag tror att jag aldrig har tänkt så. Tvärtom har jag tänkt att många kvinnor verkligen har lärt sig att uthärda smärta. Men när jag tänker efter, ser jag en poäng i vad hon sade.

Ofta har jag fått konstatera att en kvinna har ett mycket starkare känslomässigt engagemang än en man. Hon ”känner” sig fram i högre grad än en man, om man får säga det ganska onyanserat. Därför tar åsikter och uppfattningar hårdare på henne än på en man. Hon upplever att det inte bara handlar om tankar, idéer eller åsikter, det handlar alltid också om henne.

Jag skriver inte detta i förklenande avsikt (tänk att jag måste skriva ut det).

Ofta har jag upplevt, att om man i teologiska frågor, t.ex. i ämbetsfrågan eller välsignelse av samkönade par, eller abortfrågan, eller sambopar eller ngn fråga som berör människan, hennes relationer osv, har en annan åsikt, då måste det oftast också synas i människorelationerna, i vänskapen, i gemenskapen.

Jag tror att denna sida hos kvinnan (utan att det nu så tydligt behöver gälla alla kvinnor) som min diskussionspartner talade om, är en enorm styrka, en fördel för kvinnan framom mannen, men också något av ett kors. Det kan bli för tungt.

I dagens nr av Ilta-Sanomat, i bilagan, berättar en kvinnlig präst om sin skilsmässa. Jag moraliserar inte det minsta, flera manliga än kvinnliga präster har dessutom varit med om skilsmässa, så det är inget argument alls. Men beklagligt är det, både för män och kvinnor.

Men en rad i den kvinnliga prästens personliga text i intervjun, fick mig att tänka på samtalet på kyrkomötet och den kvinnliga akademikerns tankar om manligt och kvinnligt.

Den förändring som skedde i mig efter att jag hade blivit präst, fjärmade oss från varann.

(”Muutos, joka minussa tapahtui papiksi tuloni jälkeen, loitonsi meitä”.)

Den kvinnliga akademikern, som jag diskuterade med, sade nämligen att rent biologiskt är människan ett flockdjur som behöver en ledare, och det är hanen som leder flocken.

”Jag har alltid varit för kvinnliga präster, sade hon. Inte för kvinnliga kyrkoherdar, kanske, och åtminstone inte kvinnliga biskopar.”

Och så sade hon något som jag knappast skulle våga säga: det är onaturligt för en kvinna att vara präst.

Vad är det?

På den frågan, som jag ställer i största allvar och utan minsta aggressiva avsikter, hoppas jag att var och en kan fundera. Seriöst. Utan sidoblickar på debatter och kyrkopolitik. Om det nu går.

Men försöka bör man.

Jag tänker så här: det är skillnad på égalité och uniformité.

Henrik

Hörde för många år sedan om en begravning, där en vän lade ner blommor vid sin gode väns grav med orden:

Du blev ingen succé, men du blev till välsignelse.

Det är ett bra motto för vårt liv. Ingen succé, men till välsignelse!

Den som finner sitt liv skall mista det, och den som mister sitt liv för min skull skall finna det. Matt. 10:39.

Johannes döparen är inne på just detta när han – med termer ur det judiska äktenskapsritualet – talar om Brudgummens vän och Brudgummen och säger:

Han måste bli större och jag mindre. Joh. 3:30

Så är det.

Henrik

Kan en bekännande och troende muslim bli rektor för något av våra universitet?

De flesta människor skulle väl svara: naturligtvis! Allt annat är väl politiskt inkorrekt! Detsamma skulle givetvis svaret vara om man frågade (vilket nu knappast någon gör): kan en som ”kommit ut ur skåpet”, dvs bekänt att han/hon är homosexuell, bli rektor.

Men om frågan skulle lyda: kan en troende kristen bli rektor för ett av våra universitet?” är frågan långt ifrån självklar. I Sydsvenskan i Sverige pågår en häftig diskussion om detta därför att den nye rektorn bekänt att han är en troende kristen.

Läs Cordelia Edvarssons tänkvärda ord i Svenska dagbladet (http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1998853.svd).

En frågeställning som är aktuell också här!

Det kan ju bara bra att minnas att hela den moderna vetenskapen har fötts i en kristen världsbild, vilket bl.a också Richard Dawkins har erkänt. En hel rad forskare som på ett avgörande sätt bidragit till vårt vetande, har varit personligt bekännande kristna.

Läs och tänk!

Henrik

Julkaisen Teuvo. V. Riikosen luvalla osan hänen pitämästään puheenvuorosta kirkolliskokouksen syysistunnossa.

Mielestäni hänen puheenvuorossa on paljon ajattelemisen aihetta ja sopivaa tekstiä isänpäivän alla. (Lue koko puheenvuoro www.evl.fi -sivulla).

Oman puheenvuoroni pääteema onkin tässä. Miten suomalaisella miehellä menee kirkossa ja kirkon ulkopuolella. Olen tätä taustaa vasten käynyt tämän kirjan aivan perinpohjaisesti läpi. Heti alkuun sanon, että tämä ei ole salaliitto suomalaisia naisia vastaan.
Sivulla 134 puhutaan varhaisnuorisotyön osallistumismäärien laskusta, jota ei voi tulkita pelkästään ikäluokkien pienenemisellä, kun laskua on yhdeksän prosenttia. Sama on nähtävissä partiotoiminnassa. Sivulla 43 puhutaan ateistiksi ilmoittautuneista, joista kaksi kertaa enemmän on miehiä kuin naisia. Sivulla 60 mainitaan aikuisena kastetuista, joista miehet ovat vähemmistöä kun enemmän aikuisena kastettuja on naisia. Sivulla 64 puhutaan kirkosta eronneista tai sitä harkitsevista, joista enemmistö on miehiä. Sivulla 35 aktiivisesti Raamattua lukevista enemmistö on naisia. Perheneuvonnan asiakkaista sivulla 160 miehiä on 40 % ja lähetystyössä sivun 224 mukaan 36 % on miehiä. Sitten hälyttävä luku: sivulla 284 nuoriso ja diakoniatyön alalle hakeutuvista enää vain 16 % on miehiä. Teologisissa tiedekunnissa tilanne on vähän parempi, kun 30 % hakijoista on miehiä. Tämän seurauksena uusista papeista 40 % on miehiä. Seurakunnan työntekijöistä miehiä on enää 29 %, siis naisia 71 %. Kirkkovaltuustoissa sivulla 332 miehiä 44 %, seurakuntaneuvostossa melkein päästään tasoihin, 49 %.

Kolmanneksi ja viimeiseksi. Kuritettu kansa. Aina silloin tällöin kun kansalla on mennyt huonosti, seurakuntien sanoma saa kaikupohjaa. Onko niin, että meillä menee kuitenkin kirkkona liian hyvin. Olemmeko pöhöttyneet taloudelliseen vakauteen, työntekijöiden määrään ja asemaamme yhteiskunnassa. Onko niin, että meitä ei ole vielä kuritettu tarpeeksi. Vain siitäkö voi nousta rukous, jossa uskomme Herramme – Malmivaaran sanoin – ”nostavan kansamme kuoleman yöstä”, jotta taivaasta maan yli tuulisi.

Ei voi muuta sanoa kuin: Aamen!

Henrik

P.S. Viittaukset liittyvät kirkkomme nelivuotiskatsaukseen.

Henrik