Henriks kommentarer

Minä avaan syömmeni selälleen
ja annan päivän paistaa.
Minä tahdon kylpeä joka veen,
ja joka marjan maistaa.
Minun mielessäni on juhannus,
ja juhla ja mittumaari,
ja jos minä illoin itkenkin,
niin siellä on sateenkaari.

Näillä Eino Leinon sanoilla toivotan kaikille hyvää juhannusta!

Juhannus on parannuksen juhla. Sen viesti on kääntymistä Jeesuksen puoleen. Sitäkään emme voi tehdä ”ellei Isä vedä” meitä Sanansa kautta.

Lohduttakaa, lohduttakaa, minun kansaani, sanoo teidän Jumalanne. (Jes. 40:1)

Henrik

Jag läste nyligen om Aten (vid tiden för Paulus’ besök) att Aten hade sin lysande framtid bakom sig. Storhetstiden inföll ju tidigare, och den storhetstiden var imponerande.

Ibland har människor den känslan att dera lysande framtid är bakom dem. Olika kriser i människans liv kan aktualisera en känsla av att vara ”föredetting”. T.o.m. en så naturlig sak som pensioneringen kan bli en svår sits för många. Asser Stenbäck, i saligt minne, sade många gånger att det är viktigt att slå pålar in i framtiden, så att man aldrig har en känsla av att inte ha någonting. Han hade nog en otrolig klarsyn.

Men häromdagen träffade jag på en ny grupp av föredettingar: former muslims. Många betraktar muslimer som personer som man inte skall ”röra”. De skall lämnas ifred. De har sin övertygelse från vilken de inte viker. Man kan egentligen inte lämna islam, om man en gång blivit muslim, är man det för livet.

Men lyssna här på vad en grupp människor säger. Sådana som varit muslimer, sådana, vars vänner och bekanta inte ”respekterade” deras tro slutgiltigt, jo, det kanske de gjorde, men de förkunnade evangeliet för dem enligt Jesu missionsbefallning.

Jag minns orden av en f.d. muslim som jag träffade för några veckor sedan, nu glad bekännare och missionär, i Israel: om inte ni ber för muslimerna, vem skall då göra det?

Som kristna har vi inget som helst intresse av att förlöjliga eller kritisera andra människors tro och övertygelse. Vi vill inte hindra, eller förfölja någon för hans eller hennes tro.

Men Gud har fört ett missionsfält till våra dörrar!

Se och hör här, jag skriver också se, för ögonens språk kan inte missförstås. ”Bläddra” och lyssna till vad olika föredettingar säger. Och minns det: så kan det bli för Dig också, om Du inte känner Kristus ännu…

http://video.google.com/videoplay?docid=5548147075324594714

Henrik

Under rubriken Dawkins som underhållare finner jag en text av Pelle Poluha, som trots att den innehåller formuleringar som jag inte gärna skulle publicera här, ändå – och kanske faktiskt just därför – säger något väsentligt.

Jag har inte läst Richard Dawkins The God Delusion. Det jag sett av Dawkins på TV har räckt. För att citera mig själv: “Dawkins är helt enkelt väldigt okunnig om trosfrågor och kan inte tänka klart när grunden för hans världsbild hotas. Denna okunskap parad med stor arrogans gör honom till inget mindre än en riktig skitstövel.”

Ingen förblir väl oviss om vad Pelle Poluha tänker.

Men vad är poängen? Varför skriva detta?

Kanske bör man ha läst och hört (kolla You Tube t.ex.) professor Dawkins för att förstå ”poängen”.
Professor Richard Dawkins är en av världens mest aktiva ateister nu, som tillsammans med sin Oxfordkollega professor Alister McGrath, f.d. ateist förresten, brukar föra diskussioner om Guds existens, om evolutionismen osv. Professor McGrath har bl.a skrivit ett svar på Dawkins’ bok The God Delusion. McGrath’s bok heter The Dawkins Delusion.

Någon har påpekat att t.ex. Darwin, som många av dessa vetenskapsmän hänvisar till och stöder sig på, var mycket mera ödmjuk i förhållande till vad man kan veta, till sanning och teori osv, vilket hans lärjungar totalt har glömt. Dawkins uppträder nog ofta ganska arrogant, och det har visat sig att han helt enkelt inte känner till den kristna tron som han så flitigt angriper.

Vi kristna försöker stava på detta att vara ödmjuka, att ta stryk, att veta att sanningen är impopulär. I detta kan det insmyga sig en falsk defaitism. Det är befriande att i klartext – predikan på folkspråket – någon gång kunna konstatera att ”Dawkins är helt enkelt väldigt okunnig om trosfrågor och kan inte tänka klart när grunden för hans världsbild hotas.”

För visst skall samma krav på saklighet, på insikt, på argumentation kunna ställas på alla som vill diskutera och debattera seriöst. Ibland verkar det som om ateistiska argument blir accepterade utan diskussion, medan den som är kristen måste kunna motivera sin position. Och inte ens det brukar alltid hjälpa.

Kanske ett andra drag i Pelles texter gör dem så välbehövliga. Det är raka rör över hans skriverier. Han skriver presens indikativ, inte den förfärliga konditionalisering som man ofta möter, där grova sakfel paketerade i okunskapens omslagspapper slängs ut dag efter dag. Han vill på ett fräscht och ibland skönt småfräckt sätt gå åt vanliga klyschor, uppfattningar som upprepats så många gånger att många tror att det är så. Jag avser t.ex. mycket av den propangandistiska nyhetsförmedling angående Israel, USA, t.o.m. England (Tony Blair) osv. Dessa länder och personer som är ansvariga får och skall granskas kritiskt, men verkligheten är nog ofta beklämmande ensidig. Också där har Pelle Poluha mycket tankeväckande texter. Den som följer med internationella nyhetssändningar får en annan bild än den som enbart ser finländska eller svenska nyheter.

Så varför inte? Besök hans hemsida:http://basun.poluha.se/. Besök också andra hemsidor, de stora internationella nyhetssidorna, och varför inte www.debka.com, som har intressanta kommenterar ur Israels synvinkel. Läs mångsidigt, var öppen, sök sanningen modigt. Var orienterad! Och briefa gärna oss andra..

Henrik

I dagens internationella nyhetsrubriker fäste jag mig vid en diskussion som pågår i England, och som jag tror att är relevant också i vårt land.

Tony Blair has hit out at the news media, accusing them of behaving like ”a feral beast” and ”just tearing people to bits”.

The news media is ”adversarial and suspicious” and tends to hold people ”guilty until proved innocent”, according to the Archbishop of Canterbury.

Tony Blairs ord om att nyhetsmedierna uppträder som vilda djur och sliter människor i stycken är en verklighet som alla offentliga personer fått smaka något av. När man i någon mån har fått smaka på detta undrar man inför andras öden hur de överhuvudtaget står ut.

Ärkebiskop Rowan Williams’ ord om att det blir ngt av att ”en person är skyldig till dess man kunnat bevisa att hon är oskyldig” är också en välbekant trend hos oss, särskilt inom ”skvallerpressen”. En liten rättelse några år senare är en klen tröst.

Här finns ett dubbelt perspektiv.

Massmedia måste verka i högsta grad ansvarsfullt. Man måste veta, man måste ta reda på, man kan inte bygga på rykten, man måste redovisa. Och massmedia måste ställas till svars, bära ansvar. Jag tror att man därtill bör foga ett krav på, eller åtminstone en vädjan om att inte fixera skandaler, personliga misslyckanden, urvalet måste ha ett allmänt intresse. Detta allmänna intresse måste vara etiskt godtagbart. Det räcker inte med att tillfredsställa folks intresse att frossa i andras olycka. Denna trend har tyvärr också drabbat den kyrkliga pressen.

Den andra sidan är att den som har ett offentligt ämbete också får finna sig i att hans eller hennes arbete granskas i offentligheten. Det gäller både Tony Blair och Rowan Williams, och deras finländska kolleger. Det som en människa sår det skall hon skörda, skriver Paulus.

Jag tror att det vore hälsosamt med ett öppnare debattklimat. Jag menar inte ”mera gräl”, mera bråk och tvister. Utan jag avser att eftersom media också sköts av vanliga dödliga människor, skall deras verksamhet vara föremål för granskning, och öppen diskussion, samt vid behov skall ansvariga ställas till svars.

Jag har med bedrövelse följt med hur t.ex. tidningen Kirkko ja kaupunki och dess chefredaktör sprider illvilja om den finska evangeliföreningen (SLEY). Det finns ingen som helst objektivitet i vissa ledare eller redaktionella beställningsarbeten. Man propagerar öppet för sådant som står i strid med kyrkans officiella linje. Man, läs chefredaktören, har varit med om att sätta en lavin i rörelse (SLEY och missionsbidrag) som kanske inte går att stoppa. Det är mycket katastrofalt.

Det verkar som om man i många diskussioner glömmer att också de som är föremål för denna hatpropaganda är kyrkans medlemmar som betalar sin kyrkoskatt. Många medlemmar i församlingarna i Helsingfors understöder SLEY. SLEYs understöd är stigande. Nu används också deras skattepengar till att bekosta ett ensidigt angrepp på det som de vill understöda. Ingen objektivitet finns här! Skärpning efterlyses!

Nu vill jag inte degradera denna diskussion till att gälla SLEY, vilket bara är ett exempel på en del av det jag avser. Det gäller all rapportering och all bevakning. Redaktörens arbete är ett ”ämbete”, på detta borde en del av de etiska krav som gäller domare tillämpas: saklighet, objektivitet, opartiskhet, transparens, öppen argumentation.

Jag är en storkonsument av massmedia, särskilt nyhetsmedia. Med dessa småkritiska rader vill jag inte misstänkliggöra eller kategorisera, jag har fått möta ”söndrade” människor, kanske också själv fått smaka på hur bilden av en människa kan förändras till nästan vad som helst om ”det vill sig”. Vilken den faktiska relationen bilden har till personen är inte alltid lätt att se.

Jag läste häromdan att en resa är mycket mera än avståndet mellan två punkter.

Kanske motsvarande kunde sägas om sanningen. Sanningen är mycket mera än en Curriculum Vitae, mycket mera än en förteckning, en lista på ”fakta”. Sanningen är en person, en människa.

”Vad är sanning?” har i BIbeln ett högts Personligt svar. Sanningen var närvarande när den frågan ställdes. Kristus är Sanningen.

Att styra eller spegla? Kanske både styra och spegla. Kanske är ingetdera begreppet riktigt det mest adekvata. Kanske ordet avslöja, dvs att hjälpa oss att få insyn och klarsyn skulle vara mera träffande. Den målsättningen blir obehaglig för det onda, och konstruktiv för det goda. Det är något av profeternas riva ner och bygga upp.

Och det förutsätter givets att koordinaterna är rätta – för den kyrkliga och kristna tidningspressen måste det finnas en direkt link till kyrkans bekännelse och uppdrag. Till detta hör också att man har en rätt syn på sitt uppdrag: att man är en tjänare.

Henrik

T.f. khden i Vörå församling, Tomas Klemets, skriver några superaktuella ord i programmet för SLEF:s sommarfest i Vörå:

”Den första evangelifesten i Vörå hölls år 1883. Det berättas att den dåvarande kyrkoherden i Vörå, Ture Birger Wegelius, var ovillig att upplåta kyrkan för evangelifesten. Några evangeliskt sinnade husbönder sökte då upp kyrkoherden och ställde följande fråga: – Höödu Birger, vems je tjyrtjon, tiin elo våån? Det berättas att kyrkoherden böjde sig inför detta demokratiska argument, och ända sedan dess har evangelifesten firats i Vörå kyrka.”

De evangeliskt sinnade husbönderna träffade mitt i prick. Deras fråga är profetisk. Den frågan – vems är kyrkan, din eller vår – är den fråga som kristna människor nu skall ställa till kyrkans biskopar och präster.

Det första svaret är givetvis: Herrens. Men det finns något oerhört starkt i dessa välsignade österbottningars ord (jag delar inte den hfrs-centrering som i politiska sammanhang gjort sig gällande, allra minst i kristna sammanhang: ju längre norrut i stiftet, desto bättre – det är en tumregel som i allmänhet har hållit!); kyrkan är inte prästernas, inte biskoparnas, utan vår dvs församlingens, den församling som bekänner och tror på Kristus.

Var finns dessa husbönder idag?

Henrik

Vad är mission? frågar man sig efter att ha läst Pirkko Lehtiös och Tuula Sääksis intervju i senaste nr av tidningen Kirkko ja kaupunki. I intervjun, som anknyter till en bok, där missionens tabubelagda frågor skall öppnas, finns en mängd oroväckande teser.

Jag vill inte misstänkliggöra eller förringa sådant som har relevans. Ändå så tror jag att det i första hand handlar om en principiell uppgörelse med det som är Kyrkans egentliga uppdrag.

Är inte mission att lärjungagöra, att göra Jesu namn, hans undervisning och Ord känt i världen? Jesu sista ord på jorden (Matt. 28:18-20) är i högsta grad exklusiva och talar om göra Jesus Kristus känd och trodd bland världens alla folk.

Om detta, som är kristendomens differentia specifica tas bort, till vad behövs då kyrka och mission? Röda korset skulle ju räcka, de gör mycket gott.

Det är klart att med missionen följer mycket annat, barmhärtighetsverksamhet, omsorg om medmänniskan mm. Men att förflytta tyngdpunkten från själva kärnan i den kristna missionen är förfärligt.

I intervjun antyds en kritik från de unga kyrkornas sida mot den ensidiga betoningen av andra trosartikeln. Det låter oroväckande. Att annan hjälp behövs är ju inte ifrågasatt.

En annan underlighet i intervjun är att säga att kyrkan inte bedriver mission utan att kyrkan överlåtit missionsarbetet åt missionsorganisationerna. Att församlingsmedlemmarna inte kan påverka innehållet i verksamheten utomlands.

Jag frågar mig vad detta är för något. För det första är ju medlemmarna i missionsorganisationerna lika mycket kyrkans medlemmar som alla andra. De betalar sin kyrkoskatt. De samlar in till missionen, de ber och arbetar, de älskar sina missionärer och skriver till dem. Skall detta tas bort?? Och i vilken mening skulle församlingsmedlemmens möjlighet att påverka innehålla öka genom en omorganisering?? Skall missionen tas ur händerna på dem som älskar den och ges åt dem som inte bryr sig om mission?
Detta som intervjun förespråkar, har ju enligt vad jag erfar i viss mån skett i Sverige. Där har en omstrukturering såvitt jag förstår i många avseenden blivit katastrofal för missionen, som rasat.

Attt de unga kyrkorna behöver hjälp på många plan är ju helt klart. Men ryggraden i allt missionsarbete och det uppdrag som Kyrkans Herre gav var just lärjungagörandet, att ställa fram var människa såsom fullkomlig i Kristus, skriver Paulus.

I stället bör vi säga: Sången om Kristus skall aldrig få tystna, aldrig få dö på vår jord!

Det är det som gäller, i vårt eget land och utöver hela världen! Om kyrkan tappar detta perspektiv är den till ingen nytta alls.

Jag tror snarare att det är vår kyrka och vår kultur som borde få missionärer från de unga kyrkorna. De borde komma hit och lära oss vad kristendom är, för vi tycks mer och mer ha glömt det.

Läs hela intervjun: http://www.kirkkojakaupunki.fi/?newsid=5451&deptid=124&languageid=3&NEWS=1

Henrik

Läs Timo Eskolas nya kåseri på STI:s hemsida www.teolinst.fi (på finska).

Lue Timo Eskolan uusin pakina STI:n kotisivulla www.teolinst.fi. Todella hieno, vai?

H

“Inmålad i ett hörn…”

De senaste dagarna har några goda vänner påpekat något som jag mycket funderat på.

En av dem sade ungefär såhär: det som präglat hela den konservativa lutherdomen är att man målat in sig i ett hörn.

En annan sade: det galna med (—) är att det inte finns någon väckelse bakom den.

En tredje talade med tydlig adress till mig personligen: om de första kristna sades det “se hur de älskar varandra”. Sedan sade hon något mera, men jag fastnade i funderingarna över vad hon konkret ville ha sagt och kan inte helt påminna mig vad hon sedan sade (vi blev avbrutna av “programmet”).

Jag har redan länge funderat på detta. Är vi inmålade i ett hörn? Har jag målat in mig själv i ett hörn?

Jag understryker att jag vill bli med frågan, eller kanske hellre frågorna, det lovar jag, för detta är en viktig frågeställning, en process.

Några reflexioner.

Vad beror det på att så många upplever att vi som är konservativa nu har blivit “ännu mera konservativa”?
Igår träffade jag några gamla vänner, som såg mycket magsura ut när de “måste” hälsa på mig. Vet inte vad som förändrats i vår relation, vi har inte setts, men på ett år har förhållandet blivit sämre, det har brustit. Varför? Vet ej, men jag gissar.

I natt fick jag höra av en god vän på tal om en gemensam väns bröllop: “hans blivande fru vill inte att du skall viga dem, därför har han inte frågat”. Och så kom förklaringen: “därför att du är mot kvinnliga präster”.

Bilden av en “inmålad” situation kan bero på många orsaker:

Vi har fel åsikt om en av livets viktigaste frågor.
Vi sysselsätter oss för mycket med en fråga som egentligen är ganska obetydlig.
Vi har tappat bort huvudfrågan och är upptagna av olika debatter.
Vi fokuserar bara på det negativa, vi är “minusladdade”.

Denna lilla “katalog” kunde kompletteras hur mycket som helst. Den talar om att vi kan ha fel position i ämbetsfrågan, i fråga om välsignelse av samkönade par, i bibelfrågan, i fråga om detta att det inte räcker med att vara döpt om man inte omvänder sig och tror på Kristus. Det som behövs är en teologisk utredning, som visar var spåret skulle gå. Det har olika personer utlovat, men ingenting syns till. Jag är öppen för argumentation (med det menas inte gräl).

“Katalogen” innehåller för det andra ett mycket viktigt kriterium för sann kristendom: har mitt budskap rätta prorportioner? Har bifrågor blivit huvudsaken och huvudfrågan en bisak? Detta är för närvarande den invändning som jag brottas mest med. Jag hade så gärna varit en annan människa, en helt annan än den jag “blivit”, kvinnohataren, motståndaren. Den frågan (om huvudfråga och bifrågor) skall jag arbeta med, inför Herrens ansikte.

Men det finns två aspekter till på detta, som jag vill lägga på läsarens hjärta och samvete.

Jag har haft samma åsikt genom alla mina 35 år som präst. När jag läser artiklar och tal från 1960-talet (studietiden) och 1970-talet (mina första prästår, prästvigd 1972), eller mina inlägg i diskussioner inför kvinnoprästbeslutet år 1986, så kan jag instämma helt i det jag sade eller skrev då. Kanske det är det som är problemet? Jag har inte utvecklats!

Men de olika vännernas fråga, som kanske till alla delar inte alls har en så personlig adress som jag har uppfattat, förbigår en frågeställning med tystnad, men som bör tas med: man talar inte alls om vad som hänt på andra hållet. . Och man kanske inte heller frågar vad som hänt med en själv.

När situationen på “den andra sidan” utvecklats, när motståndet mot den traditionella kristna tron ökat, när kyrkan och dess präster i våra nordiska länder står för sådant som inte kan anses vara i linje med Bibeln, när prästernas liv och beslut är helt andra än deras ställningstaganden för låt oss säga 10-20 år sedan, när biskoparna i vårt land för 20 år sedan varnade för homosexualitet och idag i många fall är beredda att godkänna välsignelse av homosexuella förhållanden, ja, vad sen? Vad då?

Då måste ju den traditionella positionen år efter år framstå som allt mera utmanande och konservativ!

Min fråga blir: varför hör jag aldrig någon av dem som talar om modifierad kristendom, risk för inmålning, säga om kyrkorna att de måste vända om, och återvända till biblisk kristendom? Varför blir det gång på gång att vi alla som inte har bytt åsikt måste “bevara avståndet intakt” och glida med så att vi inte blir en ytterlighetsrörelse eller “inmålade”? Ja, så uttrycker man sig ju inte, men det är ju det som blir kontentan av allt.

Jag menar att alla dessa vänner (som förblir mina vänner) måste ställa sig denna fråga. Jag och mina meningsfränder måste jobba seriöst med detta: är det som vi förr trodde bara konservatism, utan egentligt stöd i Skriften? Och: har fel frågor präglat oss så att vi tappat bort det viktigaste?

Det finns mera att säga. Bl.a detta hur mycket man själv kan påverka den “image” som tecknas, dag för dag, vecka efter vecka, i massmedia och i ryktesfloran som rör sig om än den ene och än den andre.

På andra kanten har jag sedan dem som säger att jag har svikit, att jag är för liberal, att jag försöker “halta på båda sidor”, att jag inte borde umgås med sådana som tänker annorlunda i viktiga frågor, allra minst gå till samma nattvardsbord.

Jag skriver “jag”, men jag vet att det gäller många av oss.

Är konservativ kristendom detta att man behåller avståndet till sekulariseringen och liberaliseringsprocessen konstant och fungerar som en broms inom kyrkan, som gör farten långsammare, men som inte egentligen har en annan kurs, ett annat mål??

Den som i sitt arbete måste möta unga män som inte får prästvigning, och vars åsikter man inte kan och inte vill påverka eller ändra, kan inte undvika att dras in i diskussioner med biskopar om möjligheter att ändå finna en liten plats innanför vår kyrka, att försöka hitta alternativ som alla kunde acceptera. Eller att arbeta med lösningar som utgår från att vägen är stängd för oss och att vi måste söka ett liv som bygger på annat än en kyrklig välvilja som inte finns.

Det otänkbara för mig är att ändra åsikt “för att duga”. Jag ändrar gärna uppfattning om någon skulle kunna hjälpa mig till en djupare förståelse av Guds heliga Ord. Jag tror att kvinnor och män är lika viktiga för Gud. Jag tror att kvinnor i Guds rikes historia fått de allra största uppdragen: att vara Jesu mor, att vara de första uppståndelsevittnena. Jag kunde nämna hundratals kvinnor som fått vara av avgörande betydelse för den kristna församlingen, för Gudsriket i vårt land och våra nordiska länder. Men jag tror (tillsvidare åtminstone) att Herren enligt Nya testamentet kallar män till församlingsföreståndare, till prästämbetet. Däremot tror jag att kvinnor och män skall samverka, och att präster och lekmän tillsammans skall bära ansvar för den kristna församlingen.

Jag tror heller inte på den ringaktning och nedvärdering av kvinnan som mor som råder i vår tid. Däremot kan jag lätt acceptera att kvinnor är i förvärvslivet, att principen lika lön för lika arbete skall gälla, att mycket måste rättas till så att hänsyn tas till familjen i förhållandet till “karriären”, vilket måste innebära förändringar för både kvinnor och män. Jag tror att ansvaret för familjen skall bäras tillsammans, och att det finns många sätt att lösa det, inga föreskrivningar finns här från min sida åtminstone.

Jag tror på kvinnligt ledarskap, jag har röstat på kvinnor i många val (riksdagsval, presidentval), jag har varit med om att besluta att utnämna kvinnor till höga poster.

Jag har inget som helst behov att bli rumsren, för det blir jag inte. Jag vill bara för en samvetsmänniska teckna litet av helheten, så att det inte bara innebär att färga något hörn i tankarna.

Vår tid har tappat bort något alldeles väsentligt, tror jag. I synen på man och kvinna, i synen på familjen, i fråga om arbetets och pengarnas plats i en människas liv, i fråga om rätt och orätt, ifråga om vad som är viktigast i livet, i fråga om Bibeln och människans gudsförhållande.

Hjälp mig att uttrycka det, den som kan.

Jag kan inte föreställa mig vem som skulle glädjas över eller högakta en människa som ger upp på grund av motstånd, oftast därtill uppmanade av sådana moderata kristna, som kryper och hukar sig “när det behövs”. Jag kan inte för dess egen skull söka sådant som skulle garantera avancemang, eller sådant, som skulle resultera i dunkningar i ryggen och acceptans i de rätta kretsarna.

Jag kan inte heller tro att målet för någon biskop borde vara: bra, nu är han eller hon tystad eller stoppad, nu har de satts på plats, nu har de fogat sig. Gud bevare oss för sådana människor som böjer sig “för att de måste”. Och Gud bevare oss för sådana biskopar.

Nu har jag försökt lösa uppfrågeställningarna något. Ingen behöver tro att det jag försöker säga är att man måste välja mellan andras syn och min syn. Sanningen behöver inte alls vara ett antingen – eller, den kan vara både – och eller ingetdera! Vi bör alla leva i ständiga korrektiv, från HERRENS sida, från förståelsen av Bibeln, från det som i andra kristnas förmaningar bekräftas av Ordet och samvetet.

I Dagens Lösen idag står något (inte riktig rätt översatt) som jag ville att skulle gälla mig, och oss alla. Ett ord som är en livsbön och gärna skulle få bli ett livsmotto. Jag citerar den gamla översättningen:

HERREN är min starkhet och min lovsång. Han blev mig till frälsning.

Det står faktiskt att HERREN är min sång, det kan också översättas med “min melodi”.

Det är min bön. Att den sång som mitt liv skulle sjunga är sången om Kristus, Frälsaren, HERREN.

Hjälp mig att sjunga och spela den, Herre! Och Ni, systrar och bröder i Kristus.

Henrik

P.S. När jag läser texten grips jag av tanken om mannen som ville ”rättfärdiga sig” (Luk. 10:29). Å ena sidan: So what? Vad spelar det för roll vad människor tänker, hur de katalogiserar? Å andra sidan: kanske kan någon få något att tänka på genom att jag utlämnar mig och mina funderingar till en litet större krets. Jag vill gärna stå inom hörhåll och leva interaktivt. Med Guds folk. Och framför allt med HERREN.

Igår var jag på Torsten begravning i Stora Lundby kyrka. Det var en på många sätt gripande stund. Jag skall skriva mycket personligt om den, och vill genast säga att du som inte vill läsa sådant, du skall sluta här.

Helt mänskligt fanns det så oerhört mycket med. Jag börjar med det svåraste: för mig är det svårt att fatta – och att acceptera – att Torsten inte längre är bland oss. Torstens härliga familj, alla de ”små barnen Josephsson”, som jag minns så väl från Ringamåla-åren och mycket annat, har lyckats väl, blivit vuxna män och kvinnor, framgångsrika och fina. Storfamiljen har ju vuxit, dem har jag inte träffat så mycket, och några av dem aldrig förut, bara hört om dem när Torsten och Marianne berättat.

Marianne och barnen, och barnbarnen, utan Torsten, det har jag svårt att fatta. Sorgen och saknaden vällde över mig, ohjälpligt. En känsla av försummade år (från min sida) också. Men samtidigt: vilken härlig familj! Hur stort att möta en kristen familj i sorg, rammad, slagen, men inte knäckt, för hoppet bär också när det inte känns så. Gud välsigne dem alla! Jag hade glädjen att känna Torstens far och mor, och förstår hur välsignelsen gått i arv, jag ser det.

Och sedan alla de kära vännerna! Jag hade svårt att åka hem. Det var som en inventering av ungdomsåren. Också då kom ”det omöjliga” i att Torsten inte var med i den skaran fram. Och samtidigt en framkallad bild av allt Torsten fått betyda för så många. Det var så härligt att träffa alla! De svenska vännerna, min kära syskon från härliga år, och de norska vännerna, som ”måste” vara med! Det år så många som sagt hur Torsten fick trösta dem, han som själv kunde vara angripen av missmodets potentat och upphovsman, han fick trösta och uppmuntra också på det personliga planet. Jag vill gärna dokumentera på detta anspråkslösa sätt att också flera av mina finska bröder (och med det menar jag finskspråkiga) talat om hur Torsten uppmuntrat dem och dragit dem med i den nordiska gemenskapen!

När jag såg mina ”gamla vänner” tänkte jag på en av sångerna, som blivit Nordens kristna nationalsång, Navnet Jesus blekner aldri.

I en bisats vill jag nämna att jag tänkte på detta ”taeres ei av tidens tann” (ursäkta mina norska vänner, jag får inte rätt vokal där i början). När jag såg många vänner tänkte jag med glimten i ögat sagt, att det nog är bara Jesus som inte tärs av tidens tand. Olika korrigerade bilder från ungdomens dagar mötte mig, och dödsstöten får man ju när man ser sig i spegeln… Många dock ovanligt väl bibehållna.

Detta blev högtidens starkaste minne. Det slog igenom: bilden av ett folk på väg med Jesus som det stora, förenande, hoppet, allt det som skall möta en dag, förväntningarna, allt kom så otroligt starkt över mig.

Någon kanske behöver en förklaring till uttrycket ”en evangelisk Fidel Castro”. Någon kanske inte förstår det alls. Andra kanske upplever det något förklenande. Men det är ingenting av detta!

Uttrycket förutsätter att man för det första känner till den kubanske revolutionsledaren i hans krafts dagar. Hur han samlade, agiterade, påverkade, utmanade. Alla av dessa verb kan man inte använda om Torsten. Men profilen, folktalaren, och visst var han, Torsten, en revolutionsledare, en härlig gerillaledare i Guds armé! Med baskern, gitarren, gesterna, men framför allt med det för otron omöjligaste av alla vapen: EVANGELIET. Uttrycket är avsett som något odelat positivt, stort, dynamiskt, revolutionerande. Det är nog så att Fidel Castros insats förbleknar vid sidan av Torsten! Han har sysslat med förgängliga ting, Torsten har varit med om ett evighetsbygge.

Det är nog Jesus som var den samlande gestalten under alla dessa år. Det är Honom vi har kvar. Det är Han som ropat samman sitt folk genom Torsten, och genom alla andra som Gud gett oss. Det är det förblivande, och det som gör att Torstens minne lever.

Kanske en sista iakttagelse ännu. Den tanken slår mig att jag hade behövt dessa mina vänner under år som gått. Som andliga och teologiska korrektiv. Några av oss har utvecklats olika, vilket inte i den ringaste mån påverkar vänskapen. Men kanske hade ett och annat samtal under åren behövts. Jag har förts in i – som jag tycker – så mycket sådant som inte är ”mitt hjärtas ton”. Och samtidigt tycker jag att det finns mycket som man inte kan välja bort, det kan också finnas en feghet eller en undfallenhet i ett visst krypande, som vore alternativet.

Men Agne Nordlanders ord fastnade i minnet, hur han på svensk-norska sekreterarmöten beskrev den svenska situationen inom student- och skolarbetet, realistiskt, som han tyckte, och hur de norska bröderna då blev dystra till mods. Sedan kom Torsten, sade han, och berättade vad det kunde bli, och på några minuter förbyttes de dystra minerna i glada leenden!

Jag kommer också att minnas Anfin Skaaheims ord, Jan Gossners, Göran Vikströms m.fl. m.fl. för att inte glömma Owe Johanssons, mötesledaren som Marianne valt för att ”minnestunden då blir roligare” (så typiskt för Marianne). Så fint att många kom ”avec”, och att jag ännu en gång fick träffa dessa fruar som varit med också när de inte alltid kunde vara med! Och jag tänker också på samtalen, som blev för korta och för få, tiden räckte inte.

Jag måste gå mitt i minnesstunden, förfärligt, jag piskade min hyrda häst (Hyundai) på den lilla vägen (som i brådskan verkade oändligt lång) mellan Gråbo och Landvetter backe upp och backe ner, runt sjöar och bergspass, i skogar, berg och dalar, oviss – utan karta – ända intill slutet om jag var ”på rätt väg”… Som i Ringamåla för många år sedan, åtminstone vad farten beträffar. (Förlåt Herre, förlåt svenska polisen.)

Förresten: planet var försenat. 1 timme.

Kristendom handlar inte om vad Du har varit, men vad Du kan bli. Det är hoppets ton. En sådan människa var Torsten, själv, som jag skrev, stundom djupt angripen av missmodet, men som bars av det evangelium som hopplösheten inte biter på.

Tänk om man kunde bli en sådan människa, som inte är realist i mänsklig mening, för det är ju otro, utan realist i Guds mening, en som bärs av detta för Gud är ingenting omöjligt (Luk. 1:37). Hos evangelisten Markus står det så fint att Jesus såg på dem och sade: för människor är det omöjligt, men icke för Gud, ty för Gud är allting möjligt (Mark. 10:27).

Jesus såg på dem och sade detta. Det finns något oerhört starkt i detta, som man ibland nästan hoppar över. Jesus såg på dem och sade detta: för människor omöjligt, men inte för Gud, ty för Gud är allting möjligt.

Detta, mina vänner, måste vi förkunna! Och tack för allt! Väl mött, här eller där…

Navnet Jesus blekner aldri, taeres ei av tidens tann.
Navnet Jesus, det er evig, Ingen det utslette kan.
Det har bud till unge, gamle, Skyter stadig friske skudd,
det har evnen til å samle alle sjeler inn til Gud.

Henrik

Jag talade med en god vän häromdagen, en äldre prästbroder.

Han bekräftade det jag diskuterat med flera troende människor den senaste tiden. Utan att citera hans ord direkt (jag kan inte minnas hans formuleringar) anknöt han till ett ord som talar om att vi på ett sätt gått in i en ny fas av kampen för tron och för Guds rike.

Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem!
Men ve dig, du jord och du hav,
ty djävulen har kommit ner till er i stor vrede,
eftersom han vet att hans tid är kort.

Dessa ord i Upp. 12:12 tycker jag att äger sin relevans nu. Olika frågor driver oss in i ”olösliga” konflikter. Kristna människor anklagar varann. Prästbröders öde skall avgöras vid rättegångar. Det ena ger upphov till det andra. Den onda cirkeln är svår att bryta. Just det, den onda cirkeln!

Jag säger inte som förriga gubben att Gud låter det regna både över onda och över oss.

Jag säger endast att djävulen är verksam. Och att han bara kan besegras av Jesus. I Upp. 12:11 står det

De övervann honom genom Lammets blod
och genom sitt vittnesbörds ord.

Nu är det skäl för oss alla att minnas detta.

Henrik