Om frihet

21.8.2007

”Viktigare än frihet för kyrkan är frihet innanför kyrkan.”

Professor Carl Fr. Wislöffs ord äger sin giltighet ännu idag. Varför detta (frihet innanför kyrkan) skall gå i Danmark och även i Norge, i begränsad omfattning i Sverige, men inte i Finland, är för mig obegripligt.

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Om frihet

När jag läser färskaste ledaren i Kyrkpressen, blir jag för ovanlighetens skull något förbryllad.

Det är som om stiftets framtid, dess uppbyggnad och enhet i första hand skulle handla om vilja och attityder. Om alla skulle ha rätt attityd, med vilket kanske förstås en vilja till samverkan för stiftets bästa, skulle mycket kunna ske.

Jag vill inte förneka riktigheten i detta.

Men – i ärlighetens namn och i en uppriktig vilja att inte vara destruktiv utan konstruktiv – tycker jag vi borde se bristen på biblisk trosförståelse som det stora hotet mot andligt liv och andlig gemenskap i stiftet.

Det är detta vi måste söka, be om och arbeta för.

En av stiftets biskopar sade en gång vid ett synodalmöte för ganska länge sen att det är sorgligt att en stor del av stiftets präster skall vara teologiska agnostiker. Orden skall kanske läsas med en viss prägel av diskussionerna, men utan att ifrågasätta någon kollegas och medmänniskas, manlig eller kvinnlig, tro och goda vilja så tycker jag nog att vi behöver en teologisk väckelse där bibelordet tas till heder igen.

Låt mig understryka att jag själv hör till dem som absolut behöver detta, och jag behöver gemenskapen med prästerna i Borgå stift liksom också gemenskapen med församlingsborna. Jag tror mig inte sitta inne med hela sanningen, men jag tror att Guds Ord är sanning.

Kyrkpressens ledare har ofta, kunde skriva oftast, haft mycket substans. Men denna gång blev jag fundersam. Slutet undantaget.

Hoppas i alla fall at det goda krutet inte tar slut.

Tro på Gud, och håll krutet torrt! (Cromwell till sina män).

Henrik

P.S. Eftertanke: kanske beror det på att formuleringarna i en tidning som kp måste vara balansgång, för att inte på fel sätt bli utpekande. Men då finns risken för att man blir otydlig eller, åtminstone delvis, missförstådd.

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Vilja och attityder?

Den som följer med den kyrkliga diskussionen märker hur brokig kyrkan är idag. I någon mening kan man kanske se något berättigat i en mångfald, men knappast i den oenighet i trosförståelsen och i de starkt divergerande uppfattningarna om kyrkans prioriteringar som nu framförs.

Vi upplever – för att anknyta till en utmärkt småskrift av förre domprosten i Göteborg Per-Olof Sjögrenkyrkans politisering (så heter småskriften, en oration till prästmötet i Gborgs stift). Denna politisering omfattar både en ideologisk politisering och en administrativ politisering.

Det är fel frågor som sysselsätter kyrkan idag.

Flyktinghjälp, asyl i kyrkan, en långtgående beredskap att omskriva kyrkans syn på man och kvinna (tänker på äktenskapet och samlivet), på missionsteologin, på förhållandet till andra religioner osv. De verkliga bråkstakarna är de som söker kyrkans rötter i Bibel och bekännelse. En av huvudtrenderna är att göra hela det kristna budskapet inomvärldsligt, att frälsningsfrågan kommer i bakgrunden, trots att det naturligtvis, som det heter, är det allra viktigaste.

Den administrativa politiseringen (talar för övrigt inte om partipolitik) gäller det faktum att de sociologiska och psykologiska faktorerna styr så mycket av kyrkans liv, att det är kyrkans ordning, inte dess lära, som sysselsätter kyrkan idag.
Kyrkan är inte upptagen att vägleda dem som lär i strid med kyrkans lära, utan med dem som trotsar dess ordning.

Men det är – vemodigt nog – inte bara den kyrkliga strukturen som är splittrad och brokig. Också inom väckelserörelserna är en process på gång. Det ser ibland ut som en nystrukturering skulle vara på gång. Inom SLEY talas det om en förening för sådana som inte är nöjda med årsmötets beslut att inte anlita kvinnliga präster. En ny förening behövs, skriver Kotimaa. Och mot iveringen är att man skall kunna understöda missionsarbete, t.ex. genom FMS! Det låter märkligt, minst sagt, för SLEY är ju en missionsorganisation. Och frågan är om det i förlängningen inte bara handlar om en främligsskänsla inför SLEY:s nuvarande ledning, utan en annan teologisk förståelse av missionen, något i stil med vad Sääski och Lehtiö skriver om i sin nyligen utgivna bok.

Inom Folkmissionen blåser friska vindar. Nya personer har engagerats i verksamheten, också en del personer med rötterna i SLEY och på annat håll. En ny gemenskap håller på ngt sätt att bryta fram, gamla gränser gäller inte helt. Detta är bara en iakttagelse, inte kritik, det är tvärtom ngt jag välkomnar. Men samtidigt kan det anstränga relationerna till andra rörelser.

Det finns också inom samma väckelsetradition (Urho Muroma) nog en envis oenighet, en oenighet som tidigare bl.a resulterade i bildandet av Såningsmannen. Jag har ofta frågat mig hur mycket teologiska frågor har spelat in, och hur mycket det handlar om personkemi.

Idag pågår en diskussion mellan konservativa kristna med nypietistisk bakgrund, respektive nyortodox bakgrund. Enligt min mening kunde man oftare säga ”både och” än ”antingen eller”. Teologer som vill andligt liv, som tror på Bibelns Ord, har svårt att riktigt finna varann. Man skall inte negligera frågeställningarna. Men många unga teologer tröttnar på det ”käbbel” som pågår, låt vara att det tidvis handlar om viktiga frågeställningar.

Det är synd om väckelserörelsernas samförstånd skadas genom inbördes gräl. Enligt min bedömning har det alltid varit den finländska kristenhetens ödesfråga.

En faktor i diskussionen är också den lilla, men växande och mycket aktiva Lutherstiftelsen, som genom ordination av präster kommit att bli ngt av en kyrka inom kyrkan. Kyrkans biskopar signalerar tydligt ett ”där är dörren, är den inte…”, men inga tecken på någon massutskrivning syns där.

En del personer inom de traditionella väckelserörelserna ser inte med blida ögon på Lutherstiftelsen. Men konstaterar att man mister en del fok till dem, både unga goda teologer, och – naturligtvis – understödare.

Men det är inte bara Lutherstiftelsen som planerar för framtiden. Olika gudstjäntsgemenskaper och grupper växer upp som svampar ur jorden. Och uppenbart är att en stor skara teologer som inte får ordination utan att avsäga sig sin övertygelse (för det handlar det ju om för många) är en situation som är outhärdlig. Jag vet att en hel del är på gång, som kommer att synas ”när tiden är inne”.

I en mening behöver inte en mångfald av detta slag ses som en tragedi. En tragedi blir den när kristna människor börjar bekämpa varann.

Man kan fråga sig var vi kunde vara när det gäller teologutbildning, ledarskapsträning mm om inte små frågor skulle bli för stora.

Jag tror faktiskt att en av de mest bidragande orsakerna till att framtiden blir ett slags mosaik av separata lösningar är biskoparnas nya policy visavi ”oliktänkande präster”. På sina håll är det faktiskt nästan fråga om förföljelse. Ingen får mig att tro att man inte kunde ordna frågor så att inte en framkomlig väg också med oenighet i ämbetsfrågan skulle finnas. Denna nya hårda politik har gett upphov till, och kommer att ge upphov till nya grupper och sammanhang. Tyvärr har detta medfört ansträngda relationer också inom och mellan väckelserörelserna och i viss mån inom missionsorganisationerna, man bryts mellan trohet mot ”arvet” och försöken att bevara lojaliteten mot kyrkan – om inte för annat så på grund av rädsla för de ekonomiska följderna. Mera sådant är att vänta.

Så splittring och sönderfall gäller nu. Tyvärr.

Men kanske pågår också ett nybygge, en verksamhet som mitt i allt detta tar form. Det handlar om en förnyelse som börjar med den kristna trons grund, evangeliet om Kristus, att den ogudaktige rättfärdigförklaras genom trom på Jesus Kristus. Det handlar om en genomgripande Andens förnyelse. Kanske borde man tala om förnyelser

Det är att hoppas att förnyelse skall drabba vida kretsar inom vår kyrka, så att en ny kärlek och respekt kristna emellan kunde födas, en ny vilja till att låta sig ledas och styras av Guds Ord, en ny eld att nå människor med evangeliet och många nya omsorgsvägar till medmänniskor.

Vem skall skapa reda i denna oreda? Vem skall kunna ena och förnya? Vem skall visa oss vad vi skall göra med gammalt bråte, och med sådana grundpelare som vi måste bevara?

Svaret vet vi nog. Det är bara En som kan.

Till Honom står vårt hopp.

Hoppas jag också får bli ”träffad” av denna förnyelse. Och många, många andra med!

Henrik

P.S. Något reviderad 18.8.2007

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Splittring och sönderfall

Andligt bokslut

13.8.2007

Teol. dr Eero Junkkaala, tidigare generalsekreterare för Teologiska institutet i Finland (STI), numera bibelteolog inom Finska Missionssällskapet, skriver många tänkvärda ord i tidningen Uusi Tie (19.7.2007):

Den pietistiska väckelsens sommarfest (Herättäjäjuhlat) har i en tidning karakteriserats som sådana människors fest som inte är väckta, och som drar sig för allt religiöst. Det vanliga folket som sitter på torget är alltså festfolket, också om de inte vet något om väckelserörelsens fest. Den förlorade sonen kan ge bättre råd om vägen än fadern som väntar där hemma.

Karakteristiken är naturligtvis tillspetsad, och gäller inte en stor del av festdeltagarna. Men ändå beskriver den något av pietismens (körttiläisyyden) imago och samtidigt vår kyrkas nuvarande linje. Med gallupar avgörs vilka frågor som man i kyrkan nu skall satsa på. I missionsarbetet skulle man inte få fråga efter missionärens kallelse.

– – –

Men tänk om kyrkan utan att märka det har blivit en institution som främst värnar om ekonomin. Då är det viktigast att försöka bevara medlemsantalet möjligast stort, för kyrkan lever av sina medlemmars skatteintäkter. Så frågar kyrkan av folket, vad den skall göra. Galluparna berättar att folket uppskattar att kyrkan ordnar begravningar och upprätthåller matbanker. Folket vill också att kyrkan skall delta i den samhälleliga debatten. Längst ner i galluparna fanns bibelundervisning, evangeolisationsarbete och missionsarbete. Föredragningslistan är klar: man satsar på förrättningarna och på kyrkans image i offentligheten. Samtidigt kommer man att sända en signal om att de som tar andligheten på allvar egentligen är störande element i vår städade kyrka.

– – –

Kyrkans problem kan sammanfattas i två frågor: bibelsynen och kyrkosynen. Man har tappat bort synen på Bibeln som den högsta auktoriteten för lära och liv. I folkkyrkan har den synen blivit oklar, att Kristi sanna Kyrka utgörs av dem som lever i tro på Jesus. Nu behövs ett sådant andligt bokslut, vars bokslut mäts i ljuset av Guds ord och där man lyssnar till Guds folk, som finns i kyrkan.

Hela kolumnen finns i Uusi Tie 19.7.2007. Läs den, den är läsvärd!

Eeros kolumn väckte många tankar. Vilka lyssnar man på, vad finns på kyrkans agenda, vilken plats har Bibeln för kyrkan…

Att påminna om att kyrkan skall försöka nå alla sina medlemmar är klart. Men ofta har man intrycket, i förlängningen till vad Eero skriver om, att de som aldrig går i kyrkan är med om att diktera kyrkans agenda. Varje kristen människa vet att tron inte föds av detta. Många är de som vet att det är just det som människan inte vill höra.

Nu behövs sådana ”revisorer” som kan hjälpa kyrkans ledare och lärare in på rätta, andliga spår. Jag tror att det bara kan ske om det sker ett uppvaknande – eller en väckelse, som man förr sade – bland Guds folk.

Utan att förneka betydelsen av de åtgärder som vidtagits på grund av kommunreformen – kyrkan är ju tvungen att agera – så bör nog tyngdpunkten finnas på annat håll än i justeringar och sammanslagningar av församlingar, av flyktingfrågor o.dyl – allt viktigt och bra i sig.

Jag tror tiden skulle vara mogen för en genomgripande ”renovering” av bygget. Andlighet, förenkling, avbyråkratisering, transparens, delat ledarskap är nyckelord som jag vill stå för i det sammanhanget.

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Andligt bokslut

I början av maj bortfördes en liten flicka, Madeleine McCann, 4 år, från sitt hotellrum i Praia da Luz (Portugal). Idag är det 100 dagar sedan hon försvann.

Du kan följa med situationen på internationella hemsidor, bl.a skynews (http://news.sky.com/skynews/madeleine).

De senaste dagarna har en märklig reaktion drabbat de förtvivlade föräldrarna: folk ber dem försvinna för att turistnäringen drabbas, när turister påminns om att barn kan bortrövas från hotellrummet…

Nog är det märkligt med denna obarmhärtighet!

Borde man uppmana vänner och bekanta att undvika Portugal som turistort om läkarparet McCann mot sin vilja tvingas lämna Portugal, utan sin dotter Madeleine?

Särskilt Madeleines mor, Kate McCann, har sagt att hon inte vill fara hem utan sin dotter, eller utan att veta vad som hänt henne.

Be, du som kan och får!

Henrik Perret

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Barmhärtighet och obarmhärtighet

Men nu har en räknare installerats, och så får jag se om trenden 300-400 besök per dygn fortsätter. Någon gång har jag i sanningens namn varit nere i några tiotal, kanske pausen nu varit för lång och folk tröttnat.

Men jag är som Filippus, vad bloggandet beträffar:

då han nu glad fortsatte sin färd (Apg. 8:39).

Så får man se.

Henrik Perret

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Jag kan inte räkna dem alla

Igår publicerade Kotimaa på sin hemsida en nyhet angående Helsingfors kyrkliga samfällighets planer inför fördelningen av missionsanslag försöka utreda var de olika missionsorganisationerna står i aktuella frågor. Främst gäller detta naturligtvis inställningen till kvinnliga präster, om respektive organisation samarbetar fullt ut i alla sammanhang.

Jag finner utvecklingen i högsta grad oroväckande.

Om det hade gällt en anhållan om medel för ett seminarium om ämbetsfrågan, och man hade befarat att uppläggningen inte hade varit sådan man önskat, kunde man ändå förstå logiken. Men nu handlar det om kyrkans huvuduppdrag, att sprida evangeliet om Kristus, att utöva barmhärtighetstjänst (diakoni) och undervisa mm. I denna verksamhet är det ju inte ämbetsfrågan som förkunnas.

Som medlem av samfälligheten finner jag Gemensamma kyrkorådets planer orättfärdiga. De motsvarar inte medlemmarnas åsikter eftersom samtliga organisationer har stöd i samfälligheten, de konservativaste tom på flera håll ett växande stöd. GKr:s medlemmar får inte behandla kyrkans pengar som sina egna.

Samtidigt konstaterar jag att den linje som nu vuxit fram sedan biskopsmötets direktiv visar sig vara i högsta grad kontraproduktiv. Den har lett till ett ökat antal konfrontationer, personliga tragedier och konflikter. Ingen behöver säga åt mig att det inte går att ordna en församlings verksamhet så att olika åsikter kan rymmas – också sådana som man själv inte bejakar.

Jag menar att vi absolut måste finna en ny väg, med respekt och kärlek. När jag lyssnar till olika kyrkliga deklarationer, sagda med eller utan biskoplig pondus, i broschyrer, i TV-snuttar, i intervjuar osv finner jag dessa högst selektiva. De talar så vacker om allas frihet, om åsiktsfrihet, om respekt för varje människa. Men det gäller ju inte i kyrkan. Det är inte orden i sig som nödvändigtvis är orätta, det är andan som är fel.

Kyrkans förföljelse av åsiktsminoriteter, parad med att man blundar för de verkligt stora förnekelserna av trosfrågan, kommer att bli kyrkans öde ännu. Om vi, skriver vi, inte kan sluta käbbla och finna nya vägar, kommer vi att smulas sönder av detta och många kommer att strunta i kyrkan. Vi är en effektiv antireklam för vårt budskap.

Jag har försökt tänka och be över denna fråga. Tillsvidare har jag inte funnit något annat svar än att låta kristna människor, inklusive präster, på denna punkt följa sitt samvete – helt i enlighet med kyrkans beslut år 1986 som också följdes av en kläm, som känt. Det är inget ideal, men jag tycker det är den minst onda lösningen. Den som inte vill höra en på en konservativ präst kan välja en annan gudstjänst, eller be om en annan präst till förrättningar.

En ljuspunkt finner jag i khde Aino Vestis inbjudan till kaplan Jari Rankinen att medverka vid virsiseurat (psalmkvällar) i Masku prästgård. Hoppas jag får vara med, om den kan förverkligas för Jari Rankinens del – Jari kommer att resa till Afganistan, men skall enligt planerna vara hemma någon vecka ibland.

Det är inte en så stor samling, antar jag. Men den är så principiellt riktig och viktig. Den är en moteld till den splittringens och förföljelsens eld som tänts.

Den är inte ett uttryck för ”svar på alla frågor”. Den är ett uttryck för en välvilja, till acceptans, till att bejaka det större och det förenande, i stället för en selektiv rättskänsla, som kanske inte ens är en rättskänsla, men som i alla fall utväljer småfrågor, och låter dessa få oproportionerligt stora konsekvenser. Hur skall t.ex. församlingarnas missionsavtal med organisationerna kunna hålla i detta perspektiv? Skall organisationer som drabbas kalla hem missionärer och lägga ner missionsarbete på grund av dessa beslut? Förpliktigar inte det att det handlar om kyrkans missionsorganisationer till något? (SLEY har för övrigt också en kvinnlig präst i missionsarbete i Japan).

Ute i missionsarbetet finns många barnfamiljer, många ensamstående kvinnor osv. Vem vill man egentligen gå åt?

Jag ser det som vars och ens rätt att i ämbetsfrågan stå för och argumentera för sin övertygelse. Men detta måste ske kristligt och värdigt. Jag hoppas att såväl beslutsfattare i olika kyrkliga organ som församlingsmedlemmar skall orka bevara sin saklighet i denna mycket upprivande tid.

Henrik Perret

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Den selektiva rättskänslan

Förunderligt

23.7.2007

Vännen och prästbrodern Jari Rankinen skriver på sin bloggsida att han kommer att anhålla om få verka som militärpastor i Afganistan från och med augusti (rankinen.blogspot.com).

I sitt öppningstal vid kyrkomötets vårsession förundrade sig ärkebiskopen över att samtalet om kvinnoprästfrågan så kraftigt dominerat massmedierna trots att kyrkan redan för över 20 år sedan fattade sitt beslut.

När jag följt med ärkebiskopens offentliga framträdanden i massmedier under och efter kyrkomötet konstaterar jag att han inte behöver förundra sig. Han har bl.a i Kotiliesi och i en kolumn i Turun Sanomat tagit upp ämnet, och nog enligt min mening överskridit gränsen för vad som kan kallas saklig teologi när han skriver om Paulus och hans kumpaner, som enligt ärkebiskopen ansåg att ”kvinnan var mannens egendom”. Det förvånar mig nog att den ofta mycket sakliga ärkebiskopen använder så populistiska bilder. Var det inte en viss Paulus som skrev de kända orden ”här är inte jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna…”, ord som just ja-sidan oftast hänvisat till? Kan man inte rent sakligt hävda att Paulus var en verklig förkämpe för jämlikhet? Att jämlikhet också kan finnas tillsammans med olikhet är en annan sak, som det förefaller som om vår tid inte skulle ha förstått. (Paulus säger ”alla är ni ett i Kristus, Gal. 3, men i 1 Kor. 12 talar han om de olika gåvorna, om kroppens lemmar som är jämlika, men olika).

Det är vemodigt och förunderligt att kyrkan skall förfölja dem som har en traditionell övertygelse på denna punkt. Man hotar med ekonomiska sanktioner, med rättsprocesser – är det verkligen värt allt detta? Vem tror att det skall leda till ”önskat resultat” och om det gör det, så är det ju beklämmande (om man ändrar övertygelse av ekonomiska orsaker, eller för att man annars blir arbetslös).

Varför är inte all gudsförnekelse bland oss präster något problem? Varför koncentrererar vi inte oss på att sprida evangeliet?

Jari Rankinens ”sorti” är en signal som jag hoppas skall nå kyrkfolket. Sorti är nog sannolikt fel ord, för Jari vill komma tillbaka. Men han erkänner att beslutet har påverkats av situationen i Vammala, och inte minst kyrkans lednings sätt att förhålla sig till hans situation.

Vad kan man göra?

Man kan be. Be för biskoparna och prästerna. Be för de kristna i vårt eget land. Man kan tala om det hopp som vi har i Kristus, när naturen suckar och människor drabbas av ångest och oro. Man kan be om att själv få vara ett ljus.

Det är – trots alla förunderligheter – bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret.

Det måste jag nog själv begrunda mera.

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Förunderligt

Tänd moteldar!

2.7.2007

Hemkommen från en resa till Österbotten, läser jag igenom post och mail som varit aktuella de senaste dagarna.

Mina ögon faller på en nyhet från Norge, som berättar att en EU-domstol slagit fast att kristendomsundervisningen i Norge inte är tillräckligt pluralistisk och att den behöver ses över. Detta som ett resultat av några föräldrars klagomål.
Jag undrar när man skall börja diskutera motsvarande frågeställningar visavi undervisningen i islam i Saudi-Arabien eller i Iran, eller Turkiet…
Den norska undervisningsministern är bestört men lovar att se över materialet.

Den andra nyheten gäller könsneutrala äktenskap i Sverige. En utredningsman har kommit till att det inte ser ut att finnas någon principiell enighet om äktenskap. Några vill ha samkönade äktenskap, andra vill att samma äktenskapslag (äktenskapsbalken) också skall öppna för två, trekant, fyrkant, dvs att ett äktenskap inte skall vara begränsat till enbart två personer av samma eller olika kön.

Några vill att äktenskapet fortfarande skall ses som grundenheten i samhället och håller fast vid det heterosexuella äktenskapet mellan en man och en kvinna (bl.a. katolska kyrkan i Sverige och Pingstkyrkan). Också vissa andra kretsar inom Evangeliska alliansen mm. har drivit detta.

Man frågar sig var Svenska kyrkan står, och varför den inte nämns bland de kristna!? Sannolikt för att Svenska kyrkan lämnat sin kristna hållning i äktenskapsfrågan. Det har ju tidigare beslut vittnat om.

Nu finns det ingen orsak för oss i Finland och höja på ögonbrynen. Exakt samma frågeställningar förenade med lika stor flathet och likgiltighet för Bibelns klara ord finns här. Och detta gäller faktiskt båda frågeställningarna, och den andra frågeställningens alla nyanser!

När jag och min hustru åkte genom landskapet såg vi kyrka efter kyrka. Vad skulle ske med en anhållan om att få bygga en kyrka i dagens Finland ? Skulle man vara tvungen att samsas med andra religioner? Skulle kyrkan få byggas i centrum? Hur många kyrkor skulle få finnas i en kommun??

Hur har det kunnat bli så?

Jag tror att det finns ett dubbelt svar. Den ena är att människan sekulariserats. Hon har inte kunnat bära välståndet, utan när hon som Israels folk en gång ” bor i hus som hon inte har byggt, äter och blir mätt” osv, då har hon trots Herrens varning glömt HERREN, den Herre som behövdes när landets frihet var hotad, och i personliga krisskeden.

Men den andra orsaken är att kyrkan har svikit. ”Om saltet mister sin sälta”, sade Jesus, ”till intet annat duger det än kastas ut och trampas ned av människorna.”

Jag menar att det är detta som vi bevittnar nu.

Låt oss som kristna och som kristen kyrka göra bättring, vända om till Gud, och börja tända moteldar.

Det finns en moteld framom alla andra. Den elden är inte att sucka över hur illa det är.

Den verkliga motelden är Kristi evangelium. Gå ut och predika evangeliet för allt skapat.

Bara om våra kyrkor är missionerande har de en framtid. Till detta tror jag hör en beredskap att lida för Kristi skull (se Fil. 1:29). För överallt där evangeliet förkunnas, där vittnesbördet om Kristus lever, blir det konfrontation och strid. Men det är detta som är den enda vägen framåt.

Nu står striden om vårt land – mänskligt sett är slaget förlorat, men för Gud är allting möjligt.

Nu skall vi kristna vara kristna. Till detta hör inte en allmän magsurhet över att allt inte faller oss i smaken. Utan att peka på det som bär människan i sorgen, i livets många härda skeden, och som håller på ”slutrakan” när den än kommer.

Det är JESUS som nu måste komma. En dag skall Han komma i stor härlighet. Mycket talar för att den Dagen är nära! (Jag avser Bibelns profetior).

Kanske Han före det vill komma genom små människor, sådana som Du och jag. Genom de ord som Han lägger på vårt hjärta och som vi får föra till våra medmänniskor.

Är det inte skäl att börja redan idag?

Henrik

P.S. Får jag be dem som läser denna blogg knäppa sina händer för alla inblandade i den tragiska händelsen i Kälviä när en polis från Kronoby omkom så tragiskt: för hans familj och anhöriga, för hans arbetskamrater, för dem som förorsakde detta..

Får jag också be om att vi alla kommer överens om att få för den lilla flickan Madeleine, som är försvunnen sedan början av maj (se Sky News’ hemsidor). Gärna kan vi be för alla offer för människohandel.

Det är mörkt. Men Jesus är världens ljus. Tror Du det?

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Tänd moteldar!

“Evangelisterna fortsatte att forma och tolka denna Jesustradition. När de skrev sina verk nöjde de sig inte med att mekaniskt upprepa sina källor, utan formade dem på många sätt. Varje evangelist utformade sitt material på sitt eget sätt. Matteus t.ex. utformade en del av talstoffet till fem långa tal. Dessutom har evangelisterna gjort många mindre och större förändringar i sitt källmaterial. De har själva diktat narrativa (berättande) linkar, som har gjort att den muntliga traditionens skärvor blivit enhetliga framställningar. Dessutom har de själva skapat vissa helheter. En stor del av Johannesevangeliet har evangelisten själv skapat.

För en nutida människa kanske påhittat berättelsematerial upplevs som en förfalskning av källmaterialet. Evangelisterna tänkte inte så. Deras avsikt var inte en historisk framställning, utan en teologisk undervisning. Det väsentliga var inte den historiska tillförlitligheten i berättelserna, utan deras andliga sanning.”

( Docent, teol.dr Kari Kuula i en kursbok i exegetik)

Evankelistat jatkoivat tätä Jeesus-tradition muokkaamista ja tulkintaa. Laatiessaan teoksensa he eivät vain tyytyneet mekaanisesti toistamaan lähteitään, vaan muokkasivat niitä monin tavoin. Kukin evankelista sijoitti aineistonsa omalla tavallaan. Esimerkiksi Matteus sijoitti osan puheaineistosta viideksi pitkäksi puheeksi. Lisäksi evankelistat ovat tehneet lukuisia pienempiä ja suurempia muutoksia lähdeaineistoonsa. He ovat sepittäneet itse kerronnallisia linkkejä, joiden avulla suullisen perimätiedon sirpaleista on saatu yhtenäisiä esityksiä. Lisäksi he ovat itse laatineet joitakin kokonaisia kohtauksia. Suuri osa Johanneksen evankeliumista on evankelistan itsensä laatimaa.
 
Nykyajan ihmisestä uuden kertomusaineiston sepittäminen saattaa tuntua lähdeaineiston väärentämiseltä. Evankelistat eivät ajatelleeet näin. Heidän tavoitteenaan ei ollut historiallinen esitys, vaan teologinen opettaminen. Oleellista ei ollut kerrottujen asioiden historiallinen paikkansapitävyys vaan niiden hengellinen totuus.”

Kommentar: Detta måste klassificeras som nonsens.

Man kan inte säga Jesus har dött för dig, om man inte kan säga att Jesus har dött. Det går inte att skilja den historiska sanningen och den andliga, teologiska sanningen från varandra.  Evangelisten Lukas betonar också tillförlitligheten i evangelietraditionen som en av huvudaspekterna.

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Är det sant att…