Henriks kommentarer

Idag meddelas att Helsingfors förvaltningsdomstol avbrutit avvisningen av den iranska kvinnan Naze Aghai.

Många har försökt medverka till detta, med respekt för lag och ordning, men i skarp protest mot det som jag anser vara en total feldömning – det skulle vara tryggt att återvända. Den som känner till hedersbegrepp och annat tänkande förstår att det inte handlar ens om vilket principiellt skydd myndigheter här eller i andra länder är beredda att ge, hennes öde skulle med allra största sannolikhet vara beseglat. Detta har hon också själv konstaterat.

Det är glädjande att en demonstration ordnas idag utanför riksdagshuset kl. 17.

Jag noterar med glädje och tillfredsställelse att kyrkan varit berömvärt aktiv, inklusive biskop Gustav Björkstrand.

Sannolikt har kyrkans klart uttalade stöd, inklusive Mikaelin seurakuntas agerande, haft stor betydelse, liksom alla de enskilda röster som i olika sammanhang vädjat för henne.

Här handlar det inte om prestige, utan om ett människoöde, som kunde vara Ditt eller mitt! Jag uttrycker min respekt för förvaltningsdomstolen också som i detta fall ger frågan en ny behandling – det är på ett sätt en svår sits, därför att man måste söka verkliga och objektiva, inte populistiska lösningar.

Denna gång tror jag människors reaktioner inte handlar om populism, utan om medmänsklighet.

”Den som visade … barmhärtighet.” (ur veckans predikotext)

Henrik

Jag har för någon tid sedan förundrat mig över Kyrkpressens ledare, vilket jag inte i allmänhet brukar göra för övrigt, och i rättvisans namn vill jag därför uppmärksamgöra alla på att denna veckas ledare verkligen är läsvärd.

Fel försumma Guds ord är inte bara en riktig formulering; det är inte därför som jag rekommenderar den. Naturligtvis hör det med, men den egentliga orsaken är att Stig Kankkonen aktualiserar så många vitala frågor kring kyrkans prioriteringar.

http://www.kyrkpressen.fi/paperarchive/KP0736.pdf är adressen, och det handlar om ledaren.

Henrik

Det finns skeden i en människas liv, som hon länge kommer ihåg. En del dagar passerar, och efter några år minns man kanske ingenting speciellt från vissa tider.

Ibland fästs minnena vid sådant som händer andra. Var var du, när Twin Towers kollapsade i samband med attacken den 11 september 2001? På den frågan kan många ge ett svar. Ännu idag, 6 år senare, minns många var de var och vad de gjorde när de hörde om den förfärliga nyheten.

”Då.” Det kan innehålla mycket lyckliga ögonblick, ”då när jag gifte mig” (jag minns såväl när jag såg min blivande hustru komma in i Gamla kyrkan med sin far, min svärfar), ”då” när jag blev student, ”då” när våra barn föddes… Inga små ”dån”, utan oförglömliga ögonblick och stunder!

”Då” kan vara längre tider också. Då när barnen bodde hemma, då när vi bodde där, då när jag studerade.

Men det finns ett ”då” i Bibeln som jag ibland har tänkt på, och den senaste tiden ganska ofta. Då övergav alla lärjungarna honom och flydde. Matt. 26:56

När ”då”?

Det finns många sätt att svara på frågan. ”Då” när Jesus var i behov av hjälp och stöd mer än någonsin tidigare, står det att lärjungarna övergav honom och flydde! När Jesus var i nöd och i ångest svettades blod, somnade lärjungarna… Då!

Jag har märkt att denna märkliga lag kan gälla i livet också. En anfäktad människa är inte alltid så attraktiv. Och många gånger är det så att när någon har stor sorg, eller många problem, ”då” blir man lämnad ”i fred”.

Våra små problem, som ju väger lätt mot den härlighet som väntar oss, säger aposteln, går ju inte att jämföra med Kristi ångest.

Men ändå finns det en väldig tröst i det som Hebr. 2:18 skriver:

Eftersom han själv har lidit och blivit frestad, kan han hjälpa dem som frestas.

Ordet ”frestad” kan som sagt också översättas med ordet ”testad”, ”prövad”.

Han kan hjälpa, ”då” när Du prövas, testas, frestas, och lider. Också om andra sticker, just ”då” när de skulle behövas.

Henrik

Kan verkligen en bok om Jesus bli en bestseller?

Ja, naturligtvis. Bibeln är väl den bok som har den allra största betydelse i mänsklighetens historia, lika modern idag som för 2000 år sedan.

Men häromdagen kom jag över en artikel (i tidskriften Fast Grunn) som säger att du kan vara övertygad om att en bok om Jesus blir en bestseller, nämligen om du skriver mot Jesus.

Da Vinci-koden är ju en sådan, fiction från början till slut. Men oaktat så säljer den bra och författaren Dan Brown har förtjänat en förmögenhet på den redan.

Sam Harris har skrivit boken The End of Faith: Religion, Terror, and the Future of Reason”, (2005). Harris, som är en representant för de nya ateisterna, har fått sällskap av två andra författare: Daniel Denett (Breaking the Spell – Religion as a Natural Phenomenon, 2006) och Victor Stenger (God:The Failed Hypothesis, 2007). Alla dessa böcker uttrycker redan i boktiteln var man står – så ivrig är man, att man redan i utgångsläget kommer med en öppen bekännelse.

Men kanske mest känd är Richard Dawkins’ bok The God Delusion, en bok som bokstavligen säljer förvånansvärt bra. Det märkliga med Dawkins är att han, så professor i Oxford han är, kan missa så grovt. Han är i många avseenden helt okunnig om de frågor han skriver om.

Den svenska bloggaren Pelle Poluha skriver om honom:

”Dawkins är helt enkelt väldigt okunnig om trosfrågor och kan inte tänka klart när grunden för hans världsbild hotas. Denna okunskap parad med stor arrogans gör honom till inget mindre än en riktig skitstövel.”

Orden kan låta väl hårda och t.o.m. olämpliga. Avsikten hos den seriösa Pelle Poluha är förvisso inte att använda fula ord när argumenten tryter. Tvärtom! Han hänvisar till rescensioner av boken (t.ex. Andrew Rilstones rescension, se basun.poluha.se). Man kan ju i sammanhanget påminna om att prof. Dawkins har blivit seriöst bemött av professorn (också han i Oxford) Alister McGrath. Prof. McGrath är utbildad i molekulär biofysik mm men är nu verksam som teolog, med stora insikter i filosofi. Han har bl.a. skrivit boken The Dawkins Delusion och har uppmanat Dawkins att ”sluta uppträda som Gud”.

John W.R. Stott skrev redan på 1970-talet om the dislike of dogmatism som ett tidens symptom och han hävdade att egentligen all övertygelse, oberoende av hur seriös forskning den bygger på, är i motvind. Stott, som är en känd förkunnare och f.d. Rector för All Souls’ Church i London, visade hur tvivlet i sig verkar ödmjukt och övertygande även om man ingenting vet om vad som ligger bakom. Nu har inte bara övertygelsen som sådan börjat segla i motvind, utan nu finns det en stark anti-Jesus vind, som blåser i tiden. Man kan skriva nästan vad som helst, och bli tagen på allvar, nota bene, om man är emot Jesus. För det krävs ingen dokumentation.

Både Jesus och Paulus, som alltid är goda vänner även om många försöker finna konflikter mellan dem, talar om sanningen. Jesus säger att var och en som är av sanningen, hör min röst (Joh. 18:37). Och Paulus talar om dem som inte gav kärleken till sanningen rum, så att de kunde bli frälsta (2 Tess. 2:10).

Sanningen, det är inte detsamma som vad jag tycker, inte heller vad du tycker. Sanningen är en person, Jesus själv (Joh. 8:12). Sanningen är också Guds Ord: Ditt Ord är sanning (Joh. 17:17).

Jag har den senaste tiden ofta tänkt att egentligen består varje människas liv i en kamp med ”kärleken till sanningen”. Det handlar inte primärt om vad andra gör mig, vad andra tycker, hur andra lever, det handlar om hur jag hanterar sanningen i mitt eget liv. Man kan missförstå detta utttryckssätt. Men det är fråga om vilken plats Jesusfrågan har i mitt innersta.

Eller kanske ännu hellre vilken plats Jesus har i min själ, mitt liv.

Frågan om det är värt att skriva en bestseller och förtjäna massor besvaras med Jesu fråga: vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ?

Henrik

Eräs tunnettu henkilö kommentoi kirkollista keskustelua lähetysvaroista seuraavalla tavalla:

Kirkkomme Katekismuksessa sanotaan: ”Historiansa aikana
kristillinen kirkko on jakautunut eri kirkkokuntiin ja yhteisöihin.
Jeesuksen rukous, että hänen omansa olisivat yhtä, velvoittaa meitä etsimään keskinäistä yhteyttä uskossa ja rakkaudessa.” Kunpa osaisimme tätä velvoitetta noudattaa.

Juuri niin.

Henrik

Ärkebiskop Jukka Paarma säger till tidningen Kotimaa att Finlands ekumeniska råd är på rätt väg. Rådet publicerade en asylguide, som utgår från att kyrkan måste hjälpa nödställda människor få trygghet och rättvisa. (källa Hbl 02.09.07, samt den finska nyheten på Kotimaas hemsida)

Hm. Det är ju något man borde bekanta sig med.

Trygghet och rättvisa. Borde vi ansöka om asyl i kyrkan? Det är ju inne nu.

Henrik

Inom Hfors kyrkliga samfällighet har man diskuterat fördelningsgrunderna för missionsunderstödet. Det är svårt att veta var den egentliga vaggan finns, men såväl samfällighetens informatör Seppo Simola som Gemensamma kyrkorådet är definitvt aktörer i dessa diskussioner.

Jag har fått det bekräftat att det handlar om betydligt större grupper inom kyrkan. Man försöker definitivt nu rensa kyrkan och strömlinjeforma den genom att försöka strypa det onda, med vilket man avser dem som har kyrkans traditionella ämbetssyn.

I tidningen Kotimaa har prof. Pentti Huovinen, som är läkare och ordf. för Gemensamma kyrkofullmäktige i Åbo och St. Karins kyrkliga samfällighet, försökt ställa frågorna i rätt perspektiv och genom några sakliga frågor – som bl.a berör frågan om missionsärsavtal och riskerna för att man måste kalla hem missionärer – aktualiserat vart detta kan leda. Prof. Huovinen blir bryskt kritiserad av Seppo Simola i denna veckas nummer av Kotimaa.

Jag tvekar inte att säga att denna kampanj avslöjar sitt verkliga ansikte genom dylika inlägg. Det motsvarar inte församlingsbornas vilja – av missionsunderstödet att döma – och beslutsfattarna må komma ihåg att de inte fördelar sina egna pengar.

Men den ekonomiska aspekten av detta, som i och för sig kan leda till katastrofala nedskärningar av det som skulle vara kyrkans huvuduppgift, är trots allt det minsta problemet i detta bedrövliga kontraproduktiva antivittnesbörd ”se hur de kristna hatar varandra”. Det värsta är just det växande hatet, föraktet som är påtagligt på många håll och är en ny fas i de svåra och känsliga ämbetsdiskussionerna.

De som driver detta, och spåren leder bl.a till huvudstadsregionens samfälligheter, har ett stort ansvar nu, liksom vi alla. I bakgrunden tror jag att biskop Heikkas arbetsgrupp (och kretsarna kring den) finns. Det är från dess initiativ om en hårdare policy som ett nytt skede har börjat.

Nu vill jag i ärlighetens namn tillägga att problem nog har funnits före arbetsgruppens nya recept publicerades. Säkert har övertramp förekommit, och detta kan på intet sätt rättfärdiggas eller försvaras. Men jag anser dock att det aldrig varit fråga om att driva ut dem som har en annan syn, att tvinga människor med annan övertygelse med hot om rättsliga påföljder att agera enligt ngn speciell linje. Inte heller har jag sett något angrepp på missionen från de konservativas sida.

Parallellt med dessa diskussioner förekommer en annan diskussion, som kanske har linkar till dessa diskussioner. Kyrkans missionsstrategi har varit aktuell och starka kretsar finns som vill förenhetliga missionsarbetet så att alla sammanförs under ett tak. Det kan finnas fördelar med nyorganiseringar och denna fråga bör givevtvis behandlas som en separat fråga, men märkliga genomslag finns nog när det gäller missionsunderstödet, kriterierna för mottagandet av understödet och organisationspolitiken.

Det är skäl att nu be för vår kyrka. Många starka vindar, och sannerligen inte bara goda, blåser nu i vår kyrka. Det kan bli ödesdigert om inte vi tillsammans frågar efter Guds vilja och frimodigt håller fast vid Guds Ord i lära och liv. Att säga detta är inte att säga detsamma som förriga gubben som konstaterade att Gud låter det regna både över de onda och över oss. Det gäller nog oss alla, och jag tror att det bara är Gud själv som nu kan hjälpa oss, och faktiskt – rädda oss!

Henrik

Idag fick jag höra att orsaken till olika uppfattningar om kvinnliga präster inte gäller ämbetssynen, utan kvinnosynen. Detta skall biskop Björkstrand enligt uppgift ha sagt idag.

Jag skulle vara mycket intresserad av att veta hur vår kvinnosyn skiljer sig från hans/andra förespråkares. Jag hoppas biskopen svarar på den frågan.

Mitt intryck är nog att det inte gäller kvinnosyn, utan bibelsyn och sannolikt trots allt också ämbetsteologin. Jag har på känn att det – åtminstone i många fall – handlar om en syn där ämbetet inte är konstituerande och givet, instiftat, och till vilket kyrkan skall söka, kalla och insätta lämpliga personer (av vilka bara en ”lämplighet” är att det gäller män), utan i stället är funktionalistiskt, det är en funktion som fylls av lämpligheter, av vilka utbildningen har en central plats.

En annan sak, som säkert förenar oss i olikheterna i synsätt, är att prästämbetet blivit en solists uppgift. Vi har helt tappat bort NT:s rikedom på tjänster och uppgifter (och nu talar jag alltså om nådegåvor, om tjänster enligt 1 Kor. 12 och 14, Rom 12, 1 Petr. 4, Ef. 4 m.fl.).

Framtidens melodi, förlåt mig nu, men ännu en gång: delat ledarskap, ungt ledarskap, lekmän med centrala uppgifter, ansvar och möjligheter. Prästen är herde, han är församlingens tjänare. Och församlingen består av människor.

Jag tror också att framtidens melodi kommer att vara ”tältmakarpräster”, församlingar och gudstjänstgemenskaper där pastorn inte kanske kan vara anställd, åtminstone på heltid, utan som Paulus, livnära sig på ”tältmakeriet”.
Men god teologi behövs alltid.

Henrik

Den senaste tidens kyrkliga händelser har i alltför hög grad präglats av olika rättsprocesser.

Jari Rankinen åkte till Afganistan i väntan på att hans öde – eventuell avstängning eller något ännu värre – skall avgöras.

Vesa Pöyhtäri får så småningom veta vilka åtgärder domkapitlet i Uleåborgs stift skall vidta mot honom.

Ari Norro är misstänkt för diskriminering, och t.o.m. en förtroendevald, Pirkko Ojala, ordf. för SLEY:s lokalavdelning i Hyvinge, är misstänkt för diskriminering.

Man kan ju inte skratta åt detta, för det handlar om stort lidande och om en förföljelse från kyrkans sida. Och ändå är det något farsartat över detta. Tänk t.ex. att en dam, en frivllig, förtroendevald dessutom, som fyllt 70 år, skall som tack för sin tjänst hamna in i en process som är oerhört tung för henne och hennes närmaste. Hon är misstänkt för att diskriminera kvinnor (en kvinnlig präst i församlingen).

I alla dessa fall handlar det om personer som har den syn som kyrkan haft i århundraden. Dessa personer har inte ändrat uppfattning, inte åsikt. De har inte drivit ut någon kvinnlig präst (i Hyvinge var det den kvinnliga prästen som valde att gå). De har talat om och handlat enligt sin övertygelse, den som klämmen från kyrkomötet ger uttryck för. I alla ovannämnda fall var deras övertygelse och dess konsekvenser känd av alla parter. Dessutom har man försökt undvika att situationer som dessa skulle uppkomma.

Frågan är om inte detta närmar sig provokation.

Jag är dock den första att beklaga att en kvinnlig präst skall ställas inför den situation som den kvinnlig prästen i Hyvinge hade blivit sänd till. Så får inte någon part hantera frågan. Men man hade försökt undvika alla konfrontationer.

Det är skamligt med dessa processer, tycker jag. Nog kunde de lösas på annat sätt.

Det senaste är att khden i Kankaanpää, Keijo Rainerma, har fått två besvär på nacken. De har inlämnats till domkapitlet i Åbo stift. Inte ens Keijo Rainerma visste igår vad de gick ut på (i en kristen kyrka talar man ju inte först med varann..), men han misstänker att de har något att göra med vikarieutnämningen under hans tjänstledighet från kyrkoherdetjänsten. Det tragikomiska är, om detta stämmer, att domkapitlet inte beaktade ett enhälligt kyrkoråds förslag utan utnämnde en annan (av kaplanerna) till t.f. khde. Rainerma jävade sig för övrigt och deltog inte i det enhälliga beslutet.

Ovanstående uppgifter om Rainerma är alltså preliminära, och måste kunna bekräftas. Besvär har inlämnats, men vad och varför, och av vem, är delvis oklart. Om de gäller en situation som genom domkapitlets beslut inte är relevant, frågar man sig vad det meningsfulla i detta handlar om.

Vad tycker du, bästa läsare om detta? Är det så en kristen kyrka skall agera?

Kan ingen stoppa eländet?

Reagera!

Henrik

En iakttagelse om jag gjort, och med vilken jag inte vill kritisera eller göra någon missmodig, är att vi (skriver vi) i församlingar och i de kyrkliga rörelserna i hög grad sysslar med verksamhet, på något sätt med att hålla systemet flytande. Vi satsar på att skapa trevliga och givande tillfällen för dem som är med.

Bra så långt.

Men en växande oro ser känner jag dock. För en väsentlig sak är borta, eller nästan borta: missionen. Jag avser inte bara ”yttre mission”, på det området finns både glädjande och oroande tendenser. Till det mest glädjande hör att träffa unga barnfamiljer som med stor förväntan väntar på att få (!) åka ut till missionsarbetet, ofta i länder där det inte är helt tryggt eller närmelsevis tryggt att leva som missionär. Fantastiskt! Glöm inte dem i dina böner!

Men med mission måste man också avse dagens Finland. Missionsfältet har kommit hit. Dels har vi många bekännare av annan tro, muslimer, buddister och många andra, som lever här dag efter dag utan att konfronteras med evangeliet. Snarare är hotbilden den att t.ex. islam sprider sig, att särskilt unga flickor och också unga män blir intresserade. Kanske ett psykologiskt fenomen, en förklaring, är att muslimer har en övertygelse.

Men mission är nog grundförutsättningen för att det skall bli något av kyrkan. Vi får absolut inte nöja oss med att hålla verksamheten i gång, vi måste finna nya vägar och gamla vägar (för det handlar inte alltid om metoder!) till att nå finländare som fjärmats från den kristna tron.

En särskild omsorg skall vi ha om unga vuxna.

Men det handlar inte först och främst om verksamhetsformer – då är vi där igen – utan om en rätt grundinställning. Missionsbefallningen är i kraft, men kyrkorna lever i hög grad som om den vore upphävd, eller ”paused”.

Men HERREN har inte upphävt sin missionsbefallning, inte bett oss sluta verka för att människor skall komma till tro.

Är Du en missionär? Är jag?

Det är bara den Helige Ande som kan göra oss till missionärer, och inte enbart ”verksamhetsledare” eller generalsekretare.

Grip du mig, Helige Ande,
drabba mig, låga klar.
Visa vägens riktning,
ge mina frågor svar.

Psb. 118:1

Henrik