Henriks kommentarer

Jag var idag med om en fin fest: Luther-stiftelsen vigde fyra unga män till präster. Det var biskop Matti Väisänens första prästvigning.

Det finns mycket som man kunde anteckna en dag som denna. Men överst på min lista finns sången.

Församlingssången

Det var säkert en del folk från Bedjarrörelsen på plats, så stark och mäktig var sången. Man fick nästan en känsla av att församlingen inte bara sjöng, utan sjöng ut. Det var som om en instängd sång äntligen fick utrymme. I tro under himmelens skyar (på finska förstås) och många andra kända psalmer.

Körsången

Kören har utvecklats, jag minns den från biskopsvigningen – också då var det fin musik. Men idag var den ännu mera homogen och fin. Unga, klara röster, och inga slit- och slängvisor!

Men också en annan sång..

I Bibeln talas det ofta om ”den nya sången”. Sjung till HERRENs ära en ny sång, sjunger psalmisten. Och i Upp. 14 berättas det om en ny sång, som ingen kunde lära sig utom de etthundrafyrtiofyra tusen, som är friköpta från jorden.

Så synd att inga andra biskopar än Missionsprovinsens tre biskopar Matti Väisänen, och Missionsprovinsens Roland Gustavsson och Göran Beijer, var där. Jag skriver inte detta med ironi. Jag vet naturligtvis att man aktar sig för dylika tillfällen, men det är synd. För jag tror att biskoparna skulle behöva se och höra. På något sätt tror man att livet kan stoppas. Luther-stiftelsen har i alla fall visat på en väg, de har visat att monopolsituationen är bruten.

Jag ska sent glömma de nyordinerade prästernas leenden, den glädje de utstrålade när de vände sig mot församlingen efter ordinationen.  Också det skulle jag ha unnat våra biskopar att se.

Vi har nämligen hamnat i en situation där unga män med kallelse att tjäna Kristi hjord inte har sådana möjligheter som jag själv hade en gång för länge, länge sen.

Nu skulle det behövas besinning. Vart är vi på väg?

Kristus blir dock på det ena eller andra sättet förkunnad, skrev Paulus en dag.

Jag tror att denna rörelse inte skall drivas ut ur kyrkan, utan snarare in i kyrkan.

Jag önskar alla nya präster Guds välsignelse med 1 Tess. 5:24.

Sången om Kristus skall aldrig få tystna, aldrig få dö på vår jord!

Henrik

P.S. Språkligt lätt friserad kl 23.

På något sätt ville jag skynda mig att skriva ett nytt inlägg, när jag ser mitt förra bidrag på bloggen. Ruttnar inifrån är så fruktansvärt att det är svårt att uthärda det.

Jag står nog för vad jag skrev – dessutom hänvisade jag ju denna gång till Miikka Ruokanens tankar. Jag instämmer. Men jag hoppas innerligt att det inte blir så att kyrkan ruttnar inifrån.

Jesus kallar oss alla till bättring. Vi ska vända oss bort från det som är fel och vända oss till Kristus.

Jag kom att tänka på en fransman, som efter att Frankrike och Napoleon förlorat flydde till England. På ångbåten träffade en engelsman denne fransman och frågade hur det var möjligt att en så mäktig nation med en så stark armé kunde förlora och Franrike besegras så fort.

– Därför att Frankrike hade alltför många som liknar mig, svarade fransmannen.

Kävi mielessä.

Det handlar inte om andra, det handlar om oss alla, det handlar om mig.

Kyrie eleison. Herre förbarma dig. Vår bön skall vara att vi skulle söka HERREN medan han låter sig finnas.

Henrik

”Kyrkan ruttnar inifrån”  säger prof. Miikka Ruokanen i sitt föredrag på synodalmötet i Lappo stift igår.

Föredraget är allvarsord och läsvärt. Läroföraktet, som gör sig påmint på många olika sätt, bristande respekt för Bibelns ord, allt gör att kyrkan ruttnar inifrån.

Det är inte bara kyrkans – och kristendomens – yttre kritiker som gör att kyrkans röst inte längre hörs, utan farligast för kyrkan är och har alltid varit den inre förruttnelsen: ”bland er själva skall män uppträda och tala vad förvänt är”.

Föredraget ”trosbekännelsen och den moderna världsbilden” finns på Ruokanens hemsida http://www.ruokanen.com/lehtikirjoituksia.html

Röster som Ruokanens kan uppfattas som kyrkokritiker. Men Ruokanens oro bottnar i en kärlek till kyrkan, som många av oss delar.

Ruokanen vädjar i sin avslutning: låt oss inte överlämna våra fäders och mödrars kyrka!

Ord, som talar för sig själv.

Men det finns en annan väg. En väg där Jesus är i centrum, Bibelns Jesus, där synd är synd och nåd är nåd. Där Guds Ord tas emot, där sanningen bevaras. Där Guds Ord förkunnas och sakramenten förvaltas enligt Kristi löfte. Där församlingen samlas i bön och lovsång till Kristus.

Sådant finns också inom vår kära kyrka. Och det kan förhindra förruttnelsen. Saltet, som inte mister sin sälta.

Henrik

P.S. Jag har tagit bort ett uttryck från slutet, som enligt tidningsuppgifter uttalades, men som enligt Ruokanen själv aldrig sades. Uttrycket fanns i det första manuskriptet, men inte i det slutgiltiga. Därför ser jag det korrekt att också i ett referat ta bort sådant som inte fanns med. 7.10. kl.08. hp

På tröskeln till synodalmötet i Karleby funderar jag under någon morgonminut på ”syn-” (samma)och ”hodós” (väg). Vi har samma väg att gå. Ja, i flera avseenden.

Vi har liknande uppgifter, vi är präster och teologer i vår kyrka, vi har i stort sett samma villkor. Och vi har alla bara ett liv. Många ”samma väg” – aspekter.

Men ”väg” i Nya testamentet innebär också en kurs, en läroväg. Saulus förföljde dem som var på ”den vägen” (Apg. 9:2) och berättar själv senare att han är på samma väg som de:

Men jag erkänner att jag följer Vägen, som de kallar för en sekt, och att jag på det sättet tjänar våra fäders Gud, samtidigt som jag tror på allt som lagen säger och allt som står skrivet hos profeterna. Jag hyser samma hopp som dessa mina anklagare, att Gud skall låta både rättfärdiga och orättfärdiga stå upp från de döda. Därför strävar också jag efter att alltid ha ett gott samvete gentemot Gud och människor. (Apg.24:14-16).

C.S. Lewis har sagt att Gud viskar till oss i solnedgången – yttrandet avser inte tidpunkten på dygnet i första hand, utan den skönhet och den förnimmelse av evigheten, som en vacker solnedgång kan förmedla.

Rikdsdagsman mm Jacob Söderman sade i en intervju för många år sedan något som jag långt senare kunnat få bekräftat av honom själv. I Helsingin sanomat får Jacob Söderman frågan om han tror på Gud?

Söderman sanoo, että hänellä on joskus sellaisia hetkiä. Esimerkiksi saaristossa, hiljaisena tuokiona auringon laskun aikaan. Silloin hänellä on tunne että ”ei tätä mikään kunnallisjärjestö ole saanut aikaan”.

Han svarar med andra ord att ”han har ibland sådana stunder, T.ex. i skärgården, i ett stilla ögonblick vid solnedgången. Då har han en förnimmelse av att ”detta har inte någon kommunalorganisation åstadkommit.”

Jag tycker det är fint. Enkelt, rättframt, rakt, äkta.

Gud viskar i solnedgången. Han har ärende till varje människa.

tror

Henrik

Det finns en tes, som ofta citeras, men som kanske inte ses i sitt rätta sammanhang – åtminstone om jag har förstått Luther, som man hänvisar till, rätt.

Man säger: ”Det viktiga är inte vem som förkunnar, utan vad som förkunnas.”

Jag vill gärna börja med det positiva och understryka att rätt använd är denna sats något som jag helhjärtat skriver under. Det handlar ju egentligen om skatten i lerkärl för att säga det med Paulus. Eller som Nils Bolander, biskop och skald, säger det i sin dikt, som återspeglar den kamp med kallelsen och ovärdigheten som varje präst och förkunnare brottas med: ”Också i en skopa, röd av rost, kan jag förvara Ordets skatt.”

Vem har inte känt detta inför Kristi evangelium: jag är ovärdig att bära fram detta. ”Ve mig jag förgås, för jag har orena läppar”, precis som profeten Jesaja sade och kände det.

Låt oss be nu om vishet att vi handlar ödmjukt och rätt. Jag ber själv om förbön i detta läge av kristna människor för att inte skada Guds verk. Be att jag får ljus angående hur jag ska handla.

Henrik

Idag (från kl. 18 till i morgon kl. 18) infaller Jom Kippur, den stora Försoningsdagen, den viktigaste dagen i det judiska året. Man kan läsa om den i 3 Mos. 16.

Jag citerar en judisk kommentator (på engelska) för att vi ska få ett äkta intryck av hur judar ser på sin stora dag:

An Overview of Yom Kippur’s Traditions and Customs

Yom Kippur commemorates the day that G‑d forgave the Jewish people for the sin of the Golden Calf. Forty days after hearing G‑d say at Mount Sinai: ”You shall not have the gods of others in My presence; you shall not make for yourself a graven image,” the Jews committed the cardinal sin of idolatry. Moses spent nearly three months on top of the mountain pleading with G‑d for forgiveness, and on the tenth ofTishrei it was finally granted: ”I have pardoned, as you have requested.

Preparations

On the day before Yom Kippur, the primary mitzvah is to eat and drink in abundance. Two festive meals are eaten, one earlier in the day, and one just prior to the onset of Yom Kippur. Some of the day’s other observances include requesting and receiving honey cake, in acknowledgement that we are all recipients in G‑d’s world and in prayerful hope for a sweet year; begging forgiveness from anyone whom we may have wronged during the past year; giving extra charity; and the ceremonial blessing of the children.

Before sunset, women and girls light holiday candles, and everyone makes their way to the synagogue for the Kol Nidrei services.

On Yom Kippur

In the course of Yom Kippur we will hold five prayer services: 1)Maariv, with its solemn Kol Nidrei service, on the eve of Yom Kippur; 2) Shacharit—the morning prayer; 3) Musaf, which includes a detailed account of the Yom Kippur Temple service; 4) Minchah, which includes the reading of the Book of Jonah.

Finally, in the waning hours of the day, we reach the climax of the day: the fifth prayer, the Neilah (”locking”) prayer. The gates of Heaven, which were open all day, will now be closed—with us on the inside. During this prayer we have the ability to access the most essential level of our soul. The Holy Ark remains open throughout. The closing Neilah service climaxes in the resounding cries of ”Hear O Israel… G‑d is one.” Then joy erupts in song and dance (a Chabad custom is to sing the lively ”Napoleon’s March”), followed by a single blast of theshofar, and the proclamation, ”Next year in Jerusalem.”

After the fast we partake of a festive after-fast meal, making the evening after Yom Kippur a Yom Tov (festival) in its own right. We immediately begin to look forward to the next holiday and its special mitzvah: the construction of the sukkah.

http://www.chabad.org/holidays/JewishNewYear/template_cdo/aid/995354/jewish/How-is-Yom-Kippur-Observed.htm

Detta är för mig något oerhört. Man skriver gärna ”God” ofullständigt, av respekt för Guds heliga Namn: G-d. Det Heliga Namnet, det s.k. tetragrammet, är ju JHWH.

Men den som läser detta ser hur Messias lyser igenom. Hebréerbrevet utlägger detta hur Kristus (Messias) som Överstepräst gick,

”icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning.” Hebr. 9:12

Ty det är omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna utplåna synder. Hebr. 10:4.

Abraham svarade: ”Gud utser nog åt sig fåret till brännoffret, min son.” (1 Mos. 22:8).

Han svarade dem: ”Ett ont och trolöst släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än profeten Jonas tecken. Ty liksom Jona var i den stora fiskens buk i tre dagar och tre nätter, så skall Människosonen vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter.” Matt. 12:39,40.

Idag tar ÖT upp Karleby sv församlings ungdomsarbete. Diskussionens vågor går höga. Det är ju ett livets tecken!

Några ondgör sig över att ÖT tar in anonyma insändare. Jag tror dock att man har bedömt det så att ämnet är för svårt för att föräldrar skulle kunna skriva under eget namn.

Jag tror också att föräldrarnas oro är verklig och äkta. Därför måste församlingen ta väl hand om föräldrarna, på samma sätt som de skall ta väl hand om deras ungdomar och barn.

En annan sak är att föräldrarnas oro är missriktad och till sitt väsen obefogad. Att ungdomsledaren och de ansvariga skulle anse att det att ungdomar umgås med icke troende leder till förtappelsen är nog 100% fel. Tvärtom anser de säkert att de unga skall ha så mycket kontakt som möjligt med sina icke troende vänner. En helt annan sak däremot är ju vad de troende vill vara med om.

Jag tror att detta talar om att en väckelse kan vara nära i Karlebytrakten. Gud give! Så många böner genom årtionden, så fint arv i hela bygden att förvalta.

Samtidigt aktualiseras en ny frågeställning. Ett av problemen kan vara att det kristna språkbruket är okänt. När man talar om ”syndare” kan dagens sekulariserade människa inte uppfatta vad som ligger i detta ord. Man upplever det kränkande, som ett förringande och förklenande omdöme i stil med ”mördare”, ”hora”, ”tjuv” och ”homo”. Man upplever det som ett omdöme som gör skillnad på människor, att kristna människor, präster och andra, placerar ens ungdomar i en annan kategori, en lägre kast så att säga. Att det handlar om människovärdet.

Vi gick alla vilse såsom får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men HERREN lät allas vår missgärning drabba Honom.

Alla blir alla, om man sedan läser det bakifrån eller framifrån. Alla. Var och en av oss.

Men förlåtelsen och upprättelsen och helandet gäller också alla. Allas synd är försonad på Golgata kors. Det är grunden för vår människosyn, som är mycket inklusiv i förhållande till andra människor. Men den är också realistisk och tydlig i att Gud inte tolererar synden, inte hos oss, inte hos andra.

Jag vet inte om ÖT frestas av den allmänna sjukdomen: nyheter = skandaler. Hoppas att så inte är fallet.

Man hoppas verkligen att ÖT ser sitt ansvar och inte blir ett språkrör för låga känslor och svepande omdömen som kan skada oerhört.

Och mitt i allt detta vill jag bara heja på Karleby svenska församling, inte i betydelsen att försvara sådant som är fel, utan att frimodigt fortsätta att hålla flaggan högt!

Sången om Kristus skall aldrig få tystna, aldrig få dö på vår jord!

Henrik

Året var väl 1973 när Bond-filmen Live and let die hade premiär. Stor skillnad, som mina barn sa när dom var små.

I alla fall: med Bond-ideologien (observera det stora B:et) kom en högmodig och likgiltig inställning till livet och människan: man kan agera så att man ställer sig över lagar och förordningar. ”Licence to kill” o.dyl. innebar att man hade licens att döda, om det misshagade, om någon stod i vägen så att säga.

Leva och låt leva var det gamla mottot, dokumenterat i många religioner (bl.a österländska) och rätt förstått också kristet tänkande.

Nu verkar dock Bond-filmens motto bli starkare.

Det är synd att en stor del av ens uppmärksamhet och energi måste användas till att skydda sig mot ”bakhåll”, det blir allt trångare – här gäller tränga, ja tränga sig fram – också inom vår kyrka.

Jag skriver ännu litet kryptiskt, det gör jag medvetet.

Men i olika sammanhang reagerar jag mot ivern att bekämpa andra kristnas försök att verka. ”Nu ska de bli ordning i leden” – den mentaliteten kommer att bli en dyr lösning.

Dessa rader utesluter inte diskussion. Tvärtom behöver vi lära oss att helt öppet diskutera frågor, också svåra frågor. Men om man ska ”böja sig” mot sitt samvete så är ett sådant liv inte särskilt lockande.

Nu skulle alla som tror på Kristus behövas. Vår kyrka har inte råd att driva ut sina troende medlemmar, inte ens en del av dem. Tvärtom skulle man värna om att hålla dem med, så länge de orkar och sen litet till..

Henrik

Det finns en bok av professor Ole Hallesby, en känd norsk teolog och gudsman från förra seklet, som heter Ljusa framtidsutsikter i en mörk tid.

Detta kunde vara min facit av kyrkhelgen i Karleby. Vi var ca 1200 personer lördag kväll, nästan lika många fredag kväll, och många hundra på övriga möten, så många att luften nästan tog slut.

Temat för detta års kyrkhelg i Karleby var psalmen Jesus för världen givit sitt liv, med olika sanningar ur de olika verserna.

Intrycket var starkt. I Jesu namn samlades rekordmånga kristna till en samling kring Guds Ord, bönen, nattvarden. Det gjorde ett djupt intryck på mig att få träffa kristna vänner från både Österbotten och södra Finland.

Jag gläds mycket starkt över att många från den laestadianska väckelsen har mött upp. Det är som att få träffa släktingar som man inte visste att man hade. Men bilden är svag, otillbörligt svag jämfört med verklighetens glädje! Jag har vetat att de finns, jag har vetat att de är mina syskon, men jag har fått lära känna många och har fått ta del av det väckelsearv som de har fått nåden att ta emot.

För mig blev helgen också en vision av kyrkan. När Guds Ord förkunnas möter folk upp. Samtidigt läser jag om att det på vissa håll varit svårt att finna villiga kandidater för församlingsvalen. Jag tror att det åtminstone till en del kan vara symptomatiskt. Kyrkan har nog urvattnats på olika sätt och en politiskt korrekt kyrka som upprepar tidsandans krav och värderingar engagerar ingen och tänder inte.

Vår kyrka har också denna dag tagit ett nytt steg. Det är ett nytt steg i betydelsen ett annorlunda steg. Jag tror inte att det är ett steg i rätt riktning, jag saknar Bibelns stöd.

Vår kyrka är överseende och inklusiv när det gäller präster och teologer som inte till alla delar kan omfatta kyrkans lära. Men vår kyrka är exklusiv och oresonlig när det gäller kyrkans ordning och föreskrifter. Där avstängs präster från prästtjänsten och – ämbetet.

En vän och broder har betecknats ”extrem” när han i en ledare i somras ansåg att det är orimligt att en kyrkas biskopar och präster kan ha uppfattningar som går rakt mot Bibelns Ord. Men det extrema är ju inte – och kan inte vara det – att någon säger det som hela Nya testamentet säger, nämligen att lärare och läror skall prövas i ljuset av Guds Ord. Det extrema är att vår kyrka kan tolerera sådant, och att ledande ämbetsinnehavare i vår kyrka kan hävda åsikter som står i uppenbar konflikt med Guds Ord.

Någon har kallat dessa åsikter för ”oväsentligheter”. Och ändå är de aktuella frågeställningarna (jungfrufödelsen och frågan om samkönade äktenskap) knutna till frälsningen.

Jag tror att man verkligen kan säga att vi andligt sett lever i en mörk tid.

Och ändå så tror jag på ljusa framtidsutsikter. Den skara växer som vill söka HERRENs ansikte och som vill samlas kring Guds Ord.

En ödesfråga för kyrkan blir det om detta folk inte ryms i vår kyrka.

Nu behövs en kyrklig samling, men en samling kring Kristus, som är kyrkans Herre.

Tack alla Ni som var med! Låt oss be för vår kyrka, vårt stift, våra väckelserörelser och alla kristna, att vi får nåd att vittna om Jesus Kristus i en mörk tid! Låt oss hålla fast vid Guds heliga Ord! Låt oss pröva lärare och läror i ljuset av den Heliga Skrift. Låt oss be om ett liv i Kristi efterföljelse, till välsignelse och uppbyggelse!

Giv att  vårt liv i allt, i allt

omstrålas så av din gestalt

att denna onda, mörka tid

må se att du är god och blid.

Henrik