– Nyt on kirkkokansan kapinan aika. Sen kansan, joka ei seuraa niitä paimenia, joilla ei ole Hyvän Paimenen ääni. On konkreettisten tekojen aika. Ne tulee alkaa seurakuntavaaleista. Kirkko kuuluu niille, jotka haluavat uskollisina Jumalan sanalle seurata Vapahtajaa.
Timo Junkkaala Hengellisillä syventymispäivillä 2010
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för ”Kirkkokansan kapinan aika”
När man försöker uppdatera sig efter semestern finner man mycket tänkvärt.
Till glädjeämnena hör definitivt Paul von Martens’ korta och koncisa insändare i Hbl 31.7 under rubriken ”Lyssna till Jesus”. Han försvarar det kristna äktenskapet, det monogama och livslånga förbundet mellan en man och en kvinna.
I dagens Hbl gläds jag över biskop emeritus Erik Vikströms klara och tydliga fasthållande vid den traditionella äktenskapssynen. Heja Erik! Läs insändaren ”Omöjligt lämna äktenskapet”. Det handlar inte enbart om biskop Eriks personliga syn, han konstaterar också att vår kyrka omöjligt kan överge sin syn på äktenskapet.
Men varför dessa insändare, och varför dessa rader? Vilket intresse har vi att försöka ”blanda oss i vad människor frivilligt kommer överens om”, som en känd person yttrade i samband med Pride-festivalen i Stockholm i somras?
Erik Vikström antyder vad det handlar om, inte bara antyder, utan säger det:
”Om kyrkan ändrar på detta och börjar viga eller välsigna till ett också enligt kyrkans uppfattning könlöst s.k. ”äktenskap måste hon i så fall bryta upp från kyrkolagens första paragraf enligt vilken kyrkans tro är grundad på Bibeln, från kyrkoorodningen 1:5 enligt vilken kyrkans medlemmar bör ”ingå sitt äktenskap” (kristligt uppfattat!) på föreskrivet sätt” samt från substansen i Luthers förklaring till sjätte budet i Lilla katekesen.”
Det är nu fråga om ett tidsandans ”måste”, i alla sammanhang och snart sagt alla länder är bekännelsen till det könsneutrala äktenskapet det politiskt korrekta och i förlängningen det enda acceptabla. Detta tänkande bryter sönder hela vårt västerländska samhälle, och är ett antikristet påfund där de grundläggande sanningarna i Guds skapelse ifrågasätts.
Vad människan sår skall hon också skörda. Detta kommer att visa sig.
Jag har inget som helst intresse av att blanda mig i enskilda människors liv. Men nu handlar det om Bibeln och om vår kyrkas tro och bekännelse.
I samma tidning, liksom i debatten under sommaren, fanns insändare som förordade det könsneutrala äktenskapet.
Till dem, och till alla andra, inklusive mig själv, är det angeläget att säga LYSSNA TILL JESUS!
Och det är säkert befogat att konstatera att detta ord inte bara gäller enskilda frågor, utan allt. Hos Jesus finns liv. Han kan upprätta, hela och frälsa oss söndriga och söndrade människor.
Henrik
”Toivon siis, että voimme tehdä sitä, mitä kirkon on tehtävä, siunata tai ainakin rukoilla, ja annetaan Jumalan tehdä se, mikä hänelle kuuluu itse kunkin meidän kohdalla. Ja vielä: ehdotin piispainkokouksessa, että parisuhteet pitäisi voida siunata. Olen edelleen samaa mieltä. Myös sen vuoksi, että parisuhdetta ei rinnastettaisi avioliittoon, ei nyt eikä tulevaisuudessa, tehtiinpä yhteiskunnan puolella millaisia ratkaisuja tahansa.”
(Piispa Wille Riekkinen 5.5.2010 klo 18:28)
Kuopion piispa Wille Riekkinen olisi valmis vihkimään samaa sukupuolta olevat parit, jos Suomeen säädetään sukupuolineutraali avioliittolaki.
(Wille Riekkinen 05.08.2010 Radio Novan uutisissa).
”Te olette maan suola. Mutta jos suola menettää makunsa, millä se saadaan suolaiseksi? Ei se kelpaa enää mihinkään: se heitetään menemään, ja ihmiset tallaavat sen jalkoihinsa. Matt 5:13
Henrik
Har haft strul med datorn i nästan fyra veckor. Det har varit verkligt jobbigt. Det kan säkert finnas en och annan som har glatt sig över ”tystnaden”, men jag har nog lidit. Kanske inte först och främst för att jag inte skrivit på bloggen, utan mera för att mitt bibelföredrag, som jag skulle hålla i Sverige strök med (tillfälligt), och att allt det jag skulle skriva under sommaren blev oskrivet.
Samtidigt har avbrottet visat hur beroende av datorn jag är..
Men nu ska jag så småningom återkomma.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Tillbaka!
En god vän, Else, som jordfästes senaste lördag, berättade en gång en sann historia ur sitt eget liv.
Hon kom från arbetet, och åkte med bussen hem. Hon hade drabbats av ett hårt migränanfall och mådde dåligt. Det blev till slut så illa att hon måste stiga av bussen och gå in i en portgång på Elisabetsgatan och hon stod sen där och spydde.
Mitt i allt elände såg hon att hon inte var ensam i portgången. Litet längre in stod en ”poligubbe”, en alkoholist, och spydde.
Efter en stund tittade han upp på sin okända ödeskamrat Else och sade: Vi har det inte så lätt!
Else berättade att hon mitt i all hård huvudvärk och illamående blev road – vi har det inte så lätt. Vi! Poligubben och Else.
Det kanske till det yttre såg lika ut, men orsaken till illamåendet var nog högst sannolikt en annan än orsaken till Elses illamående.
Jag har nu under dagarna kring Elses bortgång tänkt på hennes berättelse. Hon var road och medmänsklig. Men jag har kommit till att ”poligubben” egentligen hade väldigt rätt!
Vi – det är en adekvat beskrivning av alla människor inför Gud. Inför människor kan det se olika ut, men inför Gud gäller det: alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Detta skall vi komma ihåg inför varje människoöde. Vem vi än är, vem vi än ser och hur det än ser ut, så gäller detta: alla har syndat, alla saknar härligheten från Gud.
Men just vi får också ta emot det som gäller: så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på Honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.
Vi – löftet gäller alla!
Men olikheterna kommer när det gäller hur vi förhåller oss till Kristus. Om vi tar emot Guds gåva, eller om vi avvisar den.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Vi och de
Förr – någon gång – läste jag om den siste mohikanen, indianen, ni vet. Häromdan föll min blick på indianreservaten i USA, som ju är många hundra till antalet, låt vara att de flesta är mycket små.
Och då kom jag att tänka på det som en av mina finska kolleger i kyrkomötet brukar tala om. Han har nämligen talat om vikten av att upprätta reservat. Med det menar han kyrkor och församlingar där man frimodigt får utöva sin tro, också om man råkar vara av den mera gammaltroende sorten.
Jag träffade nyligen en dansk präst, som berättade om den frihet som trots allt råder inom den danska folkkyrkan. Där finns sedan Grundtvig en stor förståelse för olika modeller, och också en frihet för övertygelser och handlingsprogram. För mig blev det tydligt att vår kyrka kanske är den mest strikta, här talar man mycket om ordning och paragrafer. Här betonas att alla måste handla lika.
Det passar i folklynnet, kanske.
Men egentligen har min finske vän och bror ganska intressanta synpunkter. I stället för att käbbla och röstas ut av den ena eller andra gruppen skulle det vara mycket mera konstruktivt för alla parter att ha evangelikala oaser (som min danske prästbroder kallade det) eller bekännelsetrogna reservat, som min finske vän talade om.
Poängen är att ingen orkar leva i ständiga konflikter, det befrämjar inte den kristna tron.
Så varför inte tänka på evangelikala oaser eller ”reservat” inom kyrkan?
Jag hör omedelbart protester: samma regler för alla, inga avvikelser kan tolereras (beroende på, ser du, nog från trosbekännelse och sånt, men inte från arbetsrättsliga och samarbetsrättsliga principer).
Men skulle det inte vara en bättre väg – att försöka få sprida den kristna tron enligt sin övertygelse! Så skulle människor få komma eller gå som de vill, engagera sig och backa upp verksamheten – eller söka sig till någon annan gemenskap. Det skulle ju inte ens behöva handla om olika kyrkobyggnader.
Någon väg ut ur den självupptagna debatten om ”de andra” måste vi alla försöka finna.
Om det alltså, vilket vi tror, är viktigast att förkunna evangeliet om Jesus Kristus, varför inte låta alla få försöka? Utan att vara så snabb med olika villkor annat än kyrkolagens och kyrkoordningens första paragraf – om man nu ska tala om paragrafer – som vill slå fast att kyrkan i all sin verksamhet och allt liv vill bygga på Bibelns och bekännelsens grund.
Men verksamheten måste, för att lyckas, vara något annat än kverulans. I stället för att ta sig rollen som ”den siste mohikanen”, kanske man borde söka ”den förste mohikanen”, den som skulle peka på vägar vidare, vägar, som skulle inspirera och engagera.
Henrik
För många år sen, när jag var ung präst, frågade en man i en församling: ”kan man få sparken från en kyrklig tjänst?” Och när jag tittade undrande på honom, tillade han: vad ska man då göra?
Bakgrunden var hans missnöje med en av församlingens anställda, som han tyckte att inte gjorde någonting.
Jag har precis kommit hem från Danmark, från en överläggning med rektorer i nordiska teologiska utbildningsanstalter. Vid mötet berättade en inbjuden dansk präst (nu pensionerad) om hur han som ung student hade hört på en liberal professor med förtvivlan. Efter föreläsningen gick han fram till honom och sade: ”om ni fortsätter med att undervisa så där så hamnar ni i helvetet.”
Poängen var inte en irritation på grund av professorns åsikter. Han var uppriktigt orolig för hur det skulle gå för professorn på den sista dagen eftersom han sade så mycket som uppenbart var i konflikt med Guds Ord.
Idag skulle den gamla danske prästmannen inte agera så. Men han hade fortfarande samma oro för förnekelsen och framför allt samma passion för att ”tala med människor om Jesus”. Om den Jesus som Bibeln vittnar om.
Dessa två minnesbilder, den ena flera tiotal år gammal, den andra några tiotal timmar gammal, kom framför mig när jag läste att Helsingfors domkapitel friat pastor Terho Pursiainen och konstaterat att anmälan mot hans predikan i Hoplax kyrka inte föranleder åtgärder.
Terho Pursiainen sade i sin predikan bl.a. följande:
”Evangeliernas tillkomsthistoria påminner ganska mycket om hur Kalevala blev till, när Elias Lönnrot sammanställde sina minnesanteckningar från dikter i Karelens byar…
En kristen behöver inte tro på att Jesus föddes av en jungfru för att vara en fullkomligt duglig lärjunge till honom.. Jag har inte försökt dölja min ståndpunkt i mina predikningar i denna församling heller. Detta säger jag för den händelse att någon skulle tro att jag förklarar något nytt eller dramatiskt och börjar göra något nummer av det.
Vad ska man så säga om trosbekännelsen, som vi snart läser högt tillsammans? Där sägs det ju tydligt ”föddes av jungfrun Maria”. Vad betyder det att instämma i trosbekännelsen för den som inte är beredd att omfatta jungfrufödelseläran? Satsen ”född av jungfru Maria” är den enda problematiska satsen i den s.k. apostoliska trosbekännelsen ur en tänkande människas synvinkel.
Vem tror längre på det att det finns en plats ”dödsriket”, dit Jesus steg ner? Eller att Gud sitter någonstans i ett hörn av verkligheten på en stol, och på stolen bredvid sitter den uppståndne Kristus? Om någon påstår sig tro på trosbekännelsens varje rad, handlar det inte i mina ögon om en person som man bör ta på allvar, oberoende av hur hög kyrklig ställning eller hur hög akademisk bildning han har. Om trosbekännelsen skall uppfattas som en katalog av påståenden, vars bokstavliga innebörd man i trosbekännelsen förutsätts instämma i, borde varje ärlig församlingsmedlem tiga när man uppmanas att högt tillsammans läsa trosbekännelsen.”
I sitt svar konstaterar biskop Huovinen bl.a att han
”har samtalat med Pursiainen om hans predikan och om det vetenskapliga och religiösa språkets karaktär. Jag anser att det är viktigt, att vi alla präster i vår predikan leder församlingsmedlemmarna att ställas inför Guds hemligheter och talar om dem på ett sådant trons språk, som hjälper människorna att känna igen Guds under och stora gärningar.”
Biskopen hänvisar till katekesens ord om att vi inte med vårt förnuft kan begripa hur Gud blev människa.
http://www.helsinginhiippakunta.evl.fi/?x18049=463700
Här finns dock två frågetällningar. Den ena handlar om trons språk, om ordval. Den andra handlar om vad vi tror. Vi kan inte förstå hur Jesus uppstod, hur en död kropp fick liv. Men vi tror att Jesus har uppstått och att Han lever! Detta bekänner vi också i trosbekännelsen.
På samma sätt tror den kristna kyrkan i alla tider att Jesus föddes av jungfru Maria ”utan mans medverkan”. Det var inte Josef, eller någon människa, som gjorde Maria gravid.
Jag har hört en högt utbildad församlingsmedlem säga att han inte kan gå i mässan, det skulle vara en synd! Pursiainens predikan har väckt starka reaktioner hos många och det handlar minsann inte bara om några konservativa kristna.
Men man kan säga snart vad som helst utan att bli avstängd. Med full respekt för det svåra i ”var man ska börja reda upp”, måste vi dock komma ifrån det teologiskt ohållbara resonemanget kring trossatserna. Man läser t.ex. ofta att hur Jesu födelse biologiskt gick till, vet vi inte, men vi vet att man trodde att han var Guds Son.
Vi tror att Jesus verkligen är Guds Son, och att Jesus kroppsligen uppstod – inte bara i ”andlig mening” som det ibland kan sägas.
Men man kan nog få sparken från en kyrklig tjänst. Om man nämligen tror så som det är skrivet och om man drar konsekvenserna av det. Tyvärr. Jag skriver inte att ”man får sparken”, utan att ”man kan nog få sparken”. Sådant har ju skett.
Men den kyrka som inte längre vakar över trosbekännelsen är nog en kyrka som förlorar all respekt. För mig är inte avsättning någon som helst målsättning. Jag önskar att alla präster, jag själv inbegripen, skulle vägledas på sanningens väg och troget förkunna Guds Ords sanning.
Men i den kristna kyrkan kan en präst inte säga vad som helst. Han måste antingen omvända sig och få vägledning eller så måste han lämna prästämbetet.
Jungfrufödelseläran är en av de mest centrala sanningarna i den kristna tron. Ingen kan säga hur detta har skett utöver det Bibelns texter uttrycker, men att Jesus föddes av en jungfru, ”utan mans medverkan” är klart. Det uttrycks i trosbekännelsen med orden ”avlad av den Helige Ande, född av jungfru Maria”.
”Josef, Davids son, var inte rädd att ta till dig Maria, din hustru, ty barnet i henne har blivit till genom den helige Ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel, det betyder Gud med oss. (Matt. 1:20-23).
Det är detta Ord som är våra fötter lykta och ljuset på vår stig. Om vi inte bevarar detta, hamnar vi i mörker.
Henrik
År 1959 höll Martyn Lloyd-Jones en serie predikningar, bl.a. över Mark. 9 och berättelsen om lärjungarna som misslyckades med att driva ut en onde ande ur en pojke. ”Jag bad dina lärjungar driva ut den, men de kunde inte”, sa pojkens far till Jesus.
Efteråt frågade lärjungarna Jesus: varför kunde inte vi driva ut honom? Jesu svar kanske förbryllar: detta slag kan endast drivas ut med bön.
Here, in this boy, I see the modern world, and in the disciples I see the Church of God. . . . I see a very great difference between today and two hundred years ago, or indeed even one hundred years ago. The difficulty in those earlier times was that men and women were in a state of apathy. They were more or less asleep. . . . [T]here was no general denial of Christian truth. It was just that people did not trouble to practise it. . . . [A]ll you had to do then was to awaken them and to rouse them. . . . But the question is whether that is still the position. . . . What is ‘this kind’? . . . *T+he kind of problem facing us is altogether deeper and more desperate. . . . [T]he very belief in God has virtually gone. . . . [T]he average man today believes that all this belief about God and religion and salvation . . . [is] an incubus on human nature all through the centuries. . . . It is no longer merely a question of immorality. This has become an amoral or a non-moral society. The very category of morality is not recognised. . . . The power that the disciples had was a good power, and it was able to do good work in casting out the feeble devils, but it was no value in the case of that boy… The demon is in too deep for your ordinary way of doing ministry.”
Det var Jens Bruun Kofoed i Danmark som i ett föredrag citerade Lloyd-Jones. Och orden ”the demon is too deep” har bitit sig fast i mitt sinne.
Jag vet att det finns många teologer som skulle förklara denna text med att säga att man då beskrev en sjukdom som vi känner till idag med andemakter, att den verkliga orsaken var en sjukdom, inte besatthet. Jag tror inte det. Det var tvärtom en andlig utmaning, som bara Jesus kunde bemöta.
Idag står vi kristna undrande. Vi ser den nöd som finns, vi ber om mera kraft från Gud. Om genomslagskraft för evangeliet, om väckelse och förnyelse, om under och tecken.
Men svaret är Jesus. Det är Honom vi behöver, Han är ett måste för vår tro och alla andras tro. Allt annat är underordnat.
Samtidigt berättar Mark 9 om behovet av andlig rustning och beredelse.
Bön, samtal, Ordets undervisning.
The demon is in too deep.
Vi står för stora utmaningar, nyateism och nyhedendom mitt i vår kristna eller snarare postkristna tradition.
Henrik
Kyrkan har ägnat mycket tid på att diskutera frågan om välsignelse av registrerat partnerskap. Nu ser det nog ut som om den frågeställningen kommer att torka in ganska snart. Den nya frågan blir: skall kyrkan acceptera det könsneutrala äktenskapet eller hålla fast vid den traditionella synen på äktenskapet som det monogama och heterosexuella förbundet mellan en man och en kvinna. I den kristna synen på äktenskapet ingår ytterligare en grundton som idag ofta faller i glömska: det livslånga förbundet mellan en man och en kvinna.
Orsaken till att den situation som Svenska kyrkan ställts inför blir aktuell också hos oss är att ett initiativ angående en könsneutral äktenskapslagstiftning har inlämnats. Frågan har fått ny aktualitet genom att åtminstone två politiska partier på partikongressen omfattat denna målsättning.
Nu återstår det att se hur det blir med alla högtidliga uttalanden om att Svenska kyrkans väg inte är vår väg.
Utan tvekan finns det kretsar inom vår kyrka som är beredda att godkänna det könsneutrala äktenskapet, när det väl har godkänts i samhällets lag. Då försvinner nog begreppen. Då kommer det att heta att äktenskapet är en mänsklig ordning, som är inrättad för kärlekens skull, men att äktenskapet inte är en frälsningsfråga och en ordning, som inte skall bestå i evigheten.
Vår kyrkohandboks ord måste då få alternativa formuleringar. Det handlar inte bara om att han byts mot han/hon, eller i värsta fall hen, utan det handlar också om att man inte kan säga att äktenskapet är en gudomlig ordning, ett av Gud instiftat förbund. Sen kommer tillskyndare att hävda att äktenskapet visserligen är instiftat av Gud, men frågan om kön tillhör inte denna instiftelse utan är endast en beskrivning av vad som man då valde som norm.
Jag ryser litet vid tanken, tänk om jag förser någon med argument! Men genast kommer motreaktionen: så dum kan man inte vara att man så vrider på orden, utan att själv inse att man snavar…
Men större intellektuell kullerbyttor har man sett. Dummare kan ingen vara…
Nu måste kyrkan visa att man har en teologi. Att man inte kan säga vad som helst och kalla det kristet.
Det kan hända att vi landar i en situation där kyrkan måste avsäga sig vigselrätten. Det priset är inte för högt.
Nu räcker det inte med det vanliga vi måste lära oss att leva med två olika uppfattningar och högakta varandras övertygelser.
Nu gäller det att ”lära dem att hålla allt vad jag har befallt er” (Matt. 28:20). Alternativ finns inte.
Henrik
Samlingspartiet har godkänt initiativ (Kluuvin Kokoomuksen naiset ry och Kokoomusteekkarit ry) som innebär att man skall sträva mot könsneutrala äktenskap.
Samlingspartiet upphör därmed att vara många kristna människors alternativ. Tidigare har ju partiet, inte minst de äldre samlingspartisterna, stått för traditionella värden, ofta baserade på kristen människosyn.
Nu valde partikongressen en annan väg.
Att partikongressen dessutom valde att gå ut mot undervisningen i svenska (man bör sträva efter att avskaffa den obligatoriska undervisningen) är ju ett beslut i en annan kategori, men icke desto mindre en stor besvikelse. Till partistyrelsens heder måste man dock nämna att partistyrelsen hade önskat bibehålla den. Partidagen underströk också vikten av att svenskans ställning inte försvagas – vem tror det förresten?
Här har nog SFP och Folktinget en viktig uppgift, inte först och främst för finlandssvenskarnas skull, vi talar ju svenska ändå, utan för Finlands skull, som i och med den katastrofalt minskande språkkunskapen blir mer och mer isolerat från det övriga Norden.
När svenskan gjordes frivillig i studentexamen, betonade man starkt att man kommer att följa med utvecklingen. Man betonade då – särskilt från samlingspartistiskt håll – att det inte får påverka svenskans ställning och att det snarare kan komma att påverka språkets ställning gynnsamt. Hur har det gått? Många studerande förstår inte svenska.
Nu skulle det gälla för de andra partierna att komma ut i denna fråga. Kristdemokraterna, socialdemokraterna, Centern m.fl.
Alla kanske inte är så glada över dessa rader. Men frågan är om inte tvåspråkigheten är en differentia specifica för Finland. En äldre generation kunde både finska och svenska, deras språkkunskaper led inte av detta. Språkkunskaperna var ofta mycket goda. Många finskspråkiga talade svenska så utmärkt att man knappt kunde säga vilket språk som var deras modersmål. Sådana finns ännu, många finskspråkiga talar en mycket god svenska, men den gruppen blir mindre och mindre.
Är det bra?
Besluten är inte först och främst partipolitiska. Tvärtom vittnar de om en ny generations – oberoende av partiståndpunkt – avstånd till det som en gång var bärande element i den finländska identiteten.
Henrik