Live and let die?

Året var väl 1973 när Bond-filmen Live and let die hade premiär. Stor skillnad, som mina barn sa när dom var små.

I alla fall: med Bond-ideologien (observera det stora B:et) kom en högmodig och likgiltig inställning till livet och människan: man kan agera så att man ställer sig över lagar och förordningar. ”Licence to kill” o.dyl. innebar att man hade licens att döda, om det misshagade, om någon stod i vägen så att säga.

Leva och låt leva var det gamla mottot, dokumenterat i många religioner (bl.a österländska) och rätt förstått också kristet tänkande.

Nu verkar dock Bond-filmens motto bli starkare.

Det är synd att en stor del av ens uppmärksamhet och energi måste användas till att skydda sig mot ”bakhåll”, det blir allt trångare – här gäller tränga, ja tränga sig fram – också inom vår kyrka.

Jag skriver ännu litet kryptiskt, det gör jag medvetet.

Men i olika sammanhang reagerar jag mot ivern att bekämpa andra kristnas försök att verka. ”Nu ska de bli ordning i leden” – den mentaliteten kommer att bli en dyr lösning.

Dessa rader utesluter inte diskussion. Tvärtom behöver vi lära oss att helt öppet diskutera frågor, också svåra frågor. Men om man ska ”böja sig” mot sitt samvete så är ett sådant liv inte särskilt lockande.

Nu skulle alla som tror på Kristus behövas. Vår kyrka har inte råd att driva ut sina troende medlemmar, inte ens en del av dem. Tvärtom skulle man värna om att hålla dem med, så länge de orkar och sen litet till..

Henrik


Ljusa framtidsutsikter i en mörk tid

Det finns en bok av professor Ole Hallesby, en känd norsk teolog och gudsman från förra seklet, som heter Ljusa framtidsutsikter i en mörk tid.

Detta kunde vara min facit av kyrkhelgen i Karleby. Vi var ca 1200 personer lördag kväll, nästan lika många fredag kväll, och många hundra på övriga möten, så många att luften nästan tog slut.

Temat för detta års kyrkhelg i Karleby var psalmen Jesus för världen givit sitt liv, med olika sanningar ur de olika verserna.

Intrycket var starkt. I Jesu namn samlades rekordmånga kristna till en samling kring Guds Ord, bönen, nattvarden. Det gjorde ett djupt intryck på mig att få träffa kristna vänner från både Österbotten och södra Finland.

Jag gläds mycket starkt över att många från den laestadianska väckelsen har mött upp. Det är som att få träffa släktingar som man inte visste att man hade. Men bilden är svag, otillbörligt svag jämfört med verklighetens glädje! Jag har vetat att de finns, jag har vetat att de är mina syskon, men jag har fått lära känna många och har fått ta del av det väckelsearv som de har fått nåden att ta emot.

För mig blev helgen också en vision av kyrkan. När Guds Ord förkunnas möter folk upp. Samtidigt läser jag om att det på vissa håll varit svårt att finna villiga kandidater för församlingsvalen. Jag tror att det åtminstone till en del kan vara symptomatiskt. Kyrkan har nog urvattnats på olika sätt och en politiskt korrekt kyrka som upprepar tidsandans krav och värderingar engagerar ingen och tänder inte.

Vår kyrka har också denna dag tagit ett nytt steg. Det är ett nytt steg i betydelsen ett annorlunda steg. Jag tror inte att det är ett steg i rätt riktning, jag saknar Bibelns stöd.

Vår kyrka är överseende och inklusiv när det gäller präster och teologer som inte till alla delar kan omfatta kyrkans lära. Men vår kyrka är exklusiv och oresonlig när det gäller kyrkans ordning och föreskrifter. Där avstängs präster från prästtjänsten och – ämbetet.

En vän och broder har betecknats ”extrem” när han i en ledare i somras ansåg att det är orimligt att en kyrkas biskopar och präster kan ha uppfattningar som går rakt mot Bibelns Ord. Men det extrema är ju inte – och kan inte vara det – att någon säger det som hela Nya testamentet säger, nämligen att lärare och läror skall prövas i ljuset av Guds Ord. Det extrema är att vår kyrka kan tolerera sådant, och att ledande ämbetsinnehavare i vår kyrka kan hävda åsikter som står i uppenbar konflikt med Guds Ord.

Någon har kallat dessa åsikter för ”oväsentligheter”. Och ändå är de aktuella frågeställningarna (jungfrufödelsen och frågan om samkönade äktenskap) knutna till frälsningen.

Jag tror att man verkligen kan säga att vi andligt sett lever i en mörk tid.

Och ändå så tror jag på ljusa framtidsutsikter. Den skara växer som vill söka HERRENs ansikte och som vill samlas kring Guds Ord.

En ödesfråga för kyrkan blir det om detta folk inte ryms i vår kyrka.

Nu behövs en kyrklig samling, men en samling kring Kristus, som är kyrkans Herre.

Tack alla Ni som var med! Låt oss be för vår kyrka, vårt stift, våra väckelserörelser och alla kristna, att vi får nåd att vittna om Jesus Kristus i en mörk tid! Låt oss hålla fast vid Guds heliga Ord! Låt oss pröva lärare och läror i ljuset av den Heliga Skrift. Låt oss be om ett liv i Kristi efterföljelse, till välsignelse och uppbyggelse!


Giv att  vårt liv i allt, i allt

omstrålas så av din gestalt

att denna onda, mörka tid

må se att du är god och blid.


Henrik


”Kirkkokansan kapinan aika”

– Nyt on kirkkokansan kapinan aika. Sen kansan, joka ei seuraa niitä paimenia, joilla ei ole Hyvän Paimenen ääni. On konkreettisten tekojen aika. Ne tulee alkaa seurakuntavaaleista. Kirkko kuuluu niille, jotka haluavat uskollisina Jumalan sanalle seurata Vapahtajaa.

Timo Junkkaala  Hengellisillä syventymispäivillä 2010

Lyssna till Jesus

När man försöker uppdatera sig efter semestern finner man mycket tänkvärt.

Till glädjeämnena hör definitivt Paul von Martens’ korta och koncisa insändare i Hbl 31.7 under rubriken ”Lyssna till Jesus”. Han försvarar det kristna äktenskapet, det monogama och livslånga förbundet mellan en man och en kvinna.

I dagens Hbl gläds jag över biskop emeritus Erik Vikströms klara och tydliga fasthållande vid den traditionella äktenskapssynen. Heja Erik! Läs insändaren ”Omöjligt lämna äktenskapet”. Det handlar inte enbart om biskop Eriks personliga syn, han konstaterar också att vår kyrka omöjligt kan överge sin syn på äktenskapet.

Men varför dessa insändare, och varför dessa rader? Vilket intresse har vi att försöka ”blanda oss i vad människor frivilligt kommer överens om”, som en känd person yttrade i samband med Pride-festivalen i Stockholm i somras?

Erik Vikström antyder vad det handlar om, inte bara antyder, utan säger det:


”Om kyrkan ändrar på detta och börjar viga eller välsigna till ett också enligt kyrkans uppfattning könlöst s.k. ”äktenskap måste hon i så fall bryta upp från kyrkolagens första paragraf enligt vilken kyrkans tro är grundad på Bibeln, från kyrkoorodningen 1:5 enligt vilken kyrkans medlemmar bör ”ingå sitt äktenskap” (kristligt uppfattat!) på föreskrivet sätt” samt från substansen i Luthers förklaring till sjätte budet i Lilla katekesen.”


Det är nu fråga om ett tidsandans ”måste”, i alla sammanhang och snart sagt alla länder är bekännelsen till det könsneutrala äktenskapet det politiskt korrekta och i förlängningen det enda acceptabla. Detta tänkande bryter sönder hela vårt västerländska samhälle, och är ett antikristet påfund där de grundläggande sanningarna i Guds skapelse ifrågasätts.

Vad människan sår skall hon också skörda. Detta kommer att visa sig.

Jag har inget som helst intresse av att blanda mig i enskilda människors liv. Men nu handlar det om Bibeln och om vår kyrkas tro och bekännelse.

I samma tidning, liksom i debatten under sommaren, fanns insändare som förordade det könsneutrala äktenskapet.

Till dem, och till alla andra, inklusive mig själv, är det angeläget att säga LYSSNA TILL JESUS!

Och det är säkert befogat att konstatera att detta ord inte bara gäller enskilda frågor, utan allt. Hos Jesus finns liv. Han kan upprätta, hela och frälsa oss söndriga och söndrade människor.

Henrik

Suolaa, suolaa, enemmän suolaa!

”Toivon siis, että voimme tehdä sitä, mitä kirkon on tehtävä, siunata tai ainakin rukoilla, ja annetaan Jumalan tehdä se, mikä hänelle kuuluu itse kunkin meidän kohdalla. Ja vielä: ehdotin piispainkokouksessa, että parisuhteet pitäisi voida siunata. Olen edelleen samaa mieltä. Myös sen vuoksi, että parisuhdetta ei rinnastettaisi avioliittoon, ei nyt eikä tulevaisuudessa, tehtiinpä yhteiskunnan puolella millaisia ratkaisuja tahansa.”

(Piispa Wille Riekkinen 5.5.2010 klo 18:28)

Kuopion piispa Wille Riekkinen olisi valmis vihkimään samaa sukupuolta olevat parit, jos Suomeen säädetään sukupuolineutraali avioliittolaki.

(Wille Riekkinen 05.08.2010 Radio Novan uutisissa).

”Te olette maan suola. Mutta jos suola menettää makunsa, millä se saadaan suolaiseksi? Ei se kelpaa enää mihinkään: se heitetään menemään, ja ihmiset tallaavat sen jalkoihinsa. Matt 5:13

Henrik


Tillbaka!

Har haft strul med datorn i nästan fyra veckor. Det har varit verkligt jobbigt. Det kan säkert finnas en och annan som har glatt sig över ”tystnaden”, men jag har nog lidit. Kanske inte först och främst för att jag inte skrivit på bloggen, utan mera för att mitt bibelföredrag, som jag skulle hålla i Sverige strök med (tillfälligt), och att allt det jag skulle skriva under sommaren blev oskrivet.

Samtidigt har avbrottet visat hur beroende av datorn jag är..

Men nu ska jag så småningom återkomma.

Henrik

Vi och de

En god vän, Else, som jordfästes senaste lördag, berättade en gång en sann historia ur sitt eget liv.

Hon kom från arbetet, och åkte med bussen hem. Hon hade drabbats av ett hårt migränanfall och mådde dåligt. Det blev till slut så illa att hon måste stiga av bussen och gå in i en portgång på Elisabetsgatan och hon stod sen där och spydde.

Mitt i allt elände såg hon att hon inte var ensam i portgången. Litet längre in stod en ”poligubbe”, en alkoholist, och spydde.

Efter en stund tittade han upp på sin okända ödeskamrat Else och sade: Vi har det inte så lätt!

Else berättade att hon mitt i all hård huvudvärk och illamående blev road – vi har det inte så lätt. Vi! Poligubben och Else.

Det kanske till det yttre såg lika ut, men orsaken till illamåendet var nog högst sannolikt en annan än orsaken till Elses illamående.

Jag har nu under dagarna kring Elses bortgång tänkt på hennes berättelse. Hon var road och medmänsklig. Men jag har kommit till att ”poligubben” egentligen hade väldigt rätt!

Vi – det är en adekvat beskrivning av alla människor inför Gud. Inför människor kan det se olika ut, men inför Gud gäller det: alla har syndat och saknar härligheten från Gud. Detta skall vi komma ihåg inför varje människoöde. Vem vi än är, vem vi än ser och hur det än ser ut, så gäller detta: alla har syndat, alla saknar härligheten från Gud.

Men just vi får också ta emot det som gäller: så älskade Gud världen att Han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på Honom inte ska gå under, utan ha evigt liv.

Vi – löftet gäller alla!

Men olikheterna kommer när det gäller hur vi förhåller oss till Kristus. Om vi tar emot Guds gåva, eller om vi avvisar den.

Henrik

Den förste mohikanen

Förr – någon gång – läste jag om den siste mohikanen, indianen, ni vet. Häromdan föll min blick på indianreservaten i USA, som ju är många hundra till antalet, låt vara att de flesta är mycket små.


Och då kom jag att tänka på det som en av mina finska kolleger i kyrkomötet brukar tala om. Han har nämligen talat om vikten av att upprätta reservat. Med det menar han kyrkor och församlingar där man frimodigt får utöva sin tro, också om man råkar vara av den mera gammaltroende sorten.


Jag träffade nyligen en dansk präst, som berättade om den frihet som trots allt råder inom den danska folkkyrkan. Där finns sedan Grundtvig en stor förståelse för olika modeller, och också en frihet för övertygelser och handlingsprogram. För mig blev det tydligt att vår kyrka kanske är den mest strikta, här talar man mycket om ordning och paragrafer. Här betonas att alla måste handla lika.


Det passar i folklynnet, kanske.


Men egentligen har min finske vän och bror ganska intressanta synpunkter. I stället för att käbbla och röstas ut av den ena eller andra gruppen skulle det vara mycket mera konstruktivt för alla parter att ha evangelikala oaser (som min danske prästbroder kallade det) eller bekännelsetrogna reservat, som min finske vän talade om.

Poängen är att ingen orkar leva i ständiga konflikter, det befrämjar inte den kristna tron.


Så varför inte tänka på evangelikala oaser eller ”reservat” inom kyrkan?

Jag hör omedelbart protester: samma regler för alla, inga avvikelser kan tolereras (beroende på, ser du, nog från trosbekännelse och sånt, men inte från arbetsrättsliga och samarbetsrättsliga principer).

Men skulle det inte vara en bättre väg – att försöka få sprida den kristna tron enligt sin övertygelse! Så skulle människor få komma eller gå som de vill, engagera sig och backa upp verksamheten – eller söka sig till någon annan gemenskap. Det skulle ju inte ens behöva handla om olika kyrkobyggnader.


Någon väg ut ur den självupptagna debatten om ”de andra” måste vi alla försöka finna.

Om det alltså, vilket vi tror, är viktigast att förkunna evangeliet om Jesus Kristus, varför inte låta alla få försöka? Utan att vara så snabb med olika villkor annat än kyrkolagens och kyrkoordningens första paragraf – om man nu ska tala om paragrafer – som vill slå fast att kyrkan i all sin verksamhet och allt liv vill bygga på Bibelns och bekännelsens grund.


Men verksamheten måste, för att lyckas, vara något annat än kverulans. I stället för att ta sig rollen som ”den siste mohikanen”, kanske man borde söka ”den förste mohikanen”, den som skulle peka på vägar vidare, vägar, som skulle inspirera och engagera.


Henrik

”Kan man få sparken från en kyrklig tjänst?”

För många år sen, när jag var ung präst, frågade en man i en församling: ”kan man få sparken från en kyrklig tjänst?” Och när jag tittade undrande på honom, tillade han: vad ska man då göra?

Bakgrunden var hans missnöje med en av församlingens anställda, som han tyckte att inte gjorde någonting.

Jag har precis kommit hem från Danmark, från en överläggning med rektorer i nordiska teologiska utbildningsanstalter. Vid mötet berättade en inbjuden dansk präst (nu pensionerad) om hur han som ung student hade hört på en liberal professor med förtvivlan. Efter föreläsningen gick han fram till honom och sade: ”om ni fortsätter med att undervisa så där så hamnar ni i helvetet.”

Poängen var inte en irritation på grund av professorns åsikter. Han var uppriktigt orolig för hur det skulle gå för professorn på den sista dagen eftersom han sade så mycket som uppenbart var i konflikt med Guds Ord.

Idag skulle den gamla danske prästmannen inte agera så. Men han hade fortfarande samma oro för förnekelsen och framför allt samma passion för att ”tala med människor om Jesus”. Om den Jesus som Bibeln vittnar om.

Dessa två minnesbilder, den ena flera tiotal år gammal, den andra några tiotal timmar gammal, kom framför mig när jag läste att Helsingfors domkapitel friat pastor Terho Pursiainen och konstaterat att anmälan mot hans predikan i Hoplax kyrka inte föranleder åtgärder.

Terho Pursiainen sade i sin predikan bl.a. följande:

”Evangeliernas tillkomsthistoria påminner ganska mycket om hur Kalevala blev till, när Elias Lönnrot sammanställde sina minnesanteckningar från dikter i Karelens byar…

En kristen behöver inte tro på att Jesus föddes av en jungfru för att vara en fullkomligt duglig lärjunge till honom..  Jag har inte försökt dölja min ståndpunkt i mina predikningar i denna församling heller. Detta säger jag för den händelse att någon skulle tro att jag förklarar något nytt eller dramatiskt och börjar göra något nummer av det.

Vad ska man så säga om trosbekännelsen, som vi snart läser högt tillsammans? Där sägs det ju tydligt ”föddes av jungfrun Maria”. Vad betyder det att instämma i trosbekännelsen för den som inte är beredd att omfatta jungfrufödelseläran? Satsen ”född av jungfru Maria” är den enda problematiska satsen i den s.k. apostoliska trosbekännelsen ur en tänkande människas synvinkel.
Vem tror längre på det att det finns en plats ”dödsriket”, dit Jesus steg ner? Eller att Gud sitter någonstans  i ett hörn av verkligheten på en stol, och på stolen bredvid sitter den uppståndne Kristus? Om någon påstår sig tro på trosbekännelsens varje rad, handlar det inte i mina ögon om en person som man bör ta på allvar, oberoende av hur hög kyrklig ställning eller hur hög akademisk bildning han har. Om trosbekännelsen skall uppfattas som en katalog av påståenden, vars bokstavliga innebörd man i trosbekännelsen förutsätts instämma i, borde varje ärlig församlingsmedlem tiga när man uppmanas att högt tillsammans läsa trosbekännelsen.”

I sitt svar konstaterar biskop Huovinen bl.a att han

”har samtalat med Pursiainen om hans predikan och om det vetenskapliga och religiösa språkets karaktär. Jag anser att det är viktigt, att vi alla präster i vår predikan leder församlingsmedlemmarna att ställas inför Guds hemligheter och talar om dem på ett sådant trons språk, som hjälper människorna att känna igen Guds under och stora gärningar.”

Biskopen hänvisar till katekesens ord om att vi inte med vårt förnuft kan begripa hur Gud blev människa.

http://www.helsinginhiippakunta.evl.fi/?x18049=463700

Här finns dock två frågetällningar. Den ena handlar om trons språk, om ordval. Den andra handlar om vad vi tror. Vi kan inte förstå hur Jesus uppstod, hur en död kropp fick liv. Men vi tror att Jesus har uppstått och att Han lever! Detta bekänner vi också i trosbekännelsen.

På samma sätt tror den kristna kyrkan i alla tider att Jesus föddes av jungfru Maria ”utan mans medverkan”. Det var inte Josef, eller någon människa, som gjorde Maria gravid.

Jag har hört en högt utbildad församlingsmedlem säga att han inte kan gå i mässan, det skulle vara en synd!  Pursiainens predikan har väckt starka reaktioner hos många och det handlar minsann inte bara om några konservativa kristna.

Men man kan säga snart vad som helst utan att bli avstängd. Med full respekt för det svåra i ”var man ska börja reda upp”, måste vi dock komma ifrån det teologiskt ohållbara resonemanget kring trossatserna. Man läser t.ex. ofta att hur Jesu födelse biologiskt gick till, vet vi inte, men vi vet att man trodde att han var Guds Son.

Vi tror att Jesus verkligen är Guds Son, och att Jesus kroppsligen uppstod – inte bara i ”andlig mening” som det ibland kan sägas.

Men man kan nog få sparken från en kyrklig tjänst. Om man nämligen tror så som det är skrivet och om man drar konsekvenserna av det. Tyvärr. Jag skriver inte att ”man får sparken”, utan att ”man kan nog få sparken”. Sådant har ju skett.

Men den kyrka som inte längre vakar över trosbekännelsen är nog en kyrka som förlorar all respekt. För mig är inte avsättning någon som helst målsättning. Jag önskar att alla präster, jag själv inbegripen, skulle vägledas på sanningens väg och troget förkunna Guds Ords sanning.

Men i den kristna kyrkan kan en präst inte säga vad som helst. Han måste antingen omvända sig och få vägledning eller så måste han lämna prästämbetet.

Jungfrufödelseläran är en av de mest centrala sanningarna i den kristna tron. Ingen kan säga hur detta har skett utöver det Bibelns texter uttrycker, men att Jesus föddes av en jungfru, ”utan mans medverkan” är klart. Det uttrycks i trosbekännelsen med orden ”avlad av den Helige Ande, född av jungfru Maria”.

”Josef, Davids son, var inte rädd att ta till dig Maria, din hustru, ty barnet i henne har blivit till genom den helige Ande. Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.” Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten:  Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel, det betyder Gud med oss. (Matt. 1:20-23).

Det är detta Ord som är våra fötter lykta och ljuset på vår stig. Om vi inte bevarar detta, hamnar vi i mörker.

Henrik

”The demon is in too deep..”

År 1959 höll Martyn Lloyd-Jones en serie predikningar, bl.a. över Mark. 9 och berättelsen om lärjungarna som misslyckades med att driva ut en onde ande ur en pojke.  ”Jag bad dina lärjungar driva ut den, men de kunde inte”, sa pojkens far till Jesus.

Efteråt frågade lärjungarna Jesus: varför kunde inte vi driva ut honom? Jesu svar kanske förbryllar: detta slag kan endast drivas ut med bön.

Here, in this boy, I see the modern world, and in the disciples I see the Church of God. . . . I see a very great difference between today and two hundred years ago, or indeed even one hundred years ago. The difficulty in those earlier times was that men and women were in a state of apathy. They were more or less asleep. . . . [T]here was no general denial of Christian truth. It was just that people did not trouble to practise it. . . . [A]ll you had to do then was to awaken them and to rouse them. . . . But the question is whether that is still the position. . . . What is ‘this kind’? . . . *T+he kind of problem facing us is altogether deeper and more desperate. . . . [T]he very belief in God has virtually gone. . . . [T]he average man today believes that all this belief about God and religion and salvation . . . [is] an incubus on human nature all through the centuries. . . . It is no longer merely a question of immorality. This has become an amoral or a non-moral society. The very category of morality is not recognised. . . . The power that the disciples had was a good power, and it was able to do good work in casting out the feeble devils, but it was no value in the case of that boy… The demon is in too deep for your ordinary way of doing ministry.”

Det var Jens Bruun Kofoed i Danmark som i ett föredrag citerade Lloyd-Jones. Och orden ”the demon is too deep” har bitit sig fast i mitt sinne.

Jag vet att det finns många teologer som skulle förklara denna text med att säga att man då beskrev en sjukdom som vi känner till idag med andemakter, att den verkliga orsaken var en sjukdom, inte besatthet.  Jag tror inte det. Det var tvärtom en andlig utmaning, som bara Jesus kunde bemöta.

Idag står vi kristna undrande. Vi ser den nöd som finns, vi ber om mera kraft från Gud. Om genomslagskraft för evangeliet, om väckelse och förnyelse, om under och tecken.

Men svaret är Jesus. Det är Honom vi behöver, Han är ett måste för vår tro och alla andras tro. Allt annat är underordnat.

Samtidigt berättar Mark 9 om behovet av andlig rustning och beredelse.

Bön, samtal, Ordets undervisning.

The demon is in too deep.

Vi står för stora utmaningar, nyateism och nyhedendom mitt i vår kristna eller snarare postkristna tradition.

Henrik