Henriks kommentarer

Följde idag med – å yrkets vägnar mera än av personlig motivation – ärkebiskopsinstallationen i Åbo domkyrka. Kari Mäkinen installerades idag i sitt ämbete av biskop Eero Huovinen, äldste biskopen i tjänst.

Det var med blandade känslor jag åsåg allt.

Å ena sidan såg jag Kari Mäkinens ensamma gestalt inför altaret och tänkte att ingen människa kan (ensam) bära den svåra uppgiften som ärkebiskop. Man får inte vara obarmhärtig när det gäller någon människas försök att tjäna.

Jag beundrar också Kari Mäkinens förmåga att gestalta språket. Detta är något nytt för mig, fastän jag har känt Kari under flera år, har han ju nästan aldrig sagt något så jag har kunnat höra (närmast kyrkomötet). Det är först under ärkebiskopsvalet som jag har hört honom utlägga sina tankar verbalt. Hans röst låter kanske (??) vid första mötet litet monoton, men när man hör närmare, märker man hur han kan föra samman relevanta ord och uttryck och servera dem i lämpliga portioner. Det är lätt för åhöraren att hänga med, vilket inte kan sägas om allas sätt att läsa och betona osv.

Kari Mäkinen har också ett starkt socialt samvete – också det tycker jag om. Han registrerar orättvisor, han tänker, han analyserar (mera än jag vetat), han funderar.

Det har han säkert nytta av som ärkebiskop, och kyrkan har också nytta av sådana egenskaper.

Men jag sakar nog den andliga dimensionen, som jag tyckte att nästan helt uteblev. Kyrkan blir på något sätt ett religiöst socialverk, där den vågräta dimensionen finns, men evighetsfrågorna på något sätt är borta.

När jag hörde på debatten mellan Ruokanen och Mäkinen, slogs jag av detsamma. På de teologiska och dogmatiska frågorna verkade Mäkinen nog oroväckande svag – antingen är det något som han inte kommit ut med eller så är det inte där. När han diskuterade credot (trosbekännelsen), greps jag nog av oro.

Om man nu ser till biskopskollegiet, så har vi en rad teologiskt ganska liberala biskopar längs sydkusten, och det förändras inte om man går österut eller västerut, kanske litet om man går norrut (fr Hfors sett).

Dessa rader vill inte vara förklenande eller sätta moraliska frågetecken inför biskopars tjänstgöring. Men rent teologiskt har nog kyrkan förändrats mycket vid de senaste biskopsvalen.

Jag känner mera sorg än något annat, det är inte kritiken som fyller mig.

På något sätt vittrar min barndoms och ungdoms kyrka sönder nu.

En global konferens hölls nyligen i Japan. En vän och broder, Stefan Gustavsson från Sverige, berättade för deltagarna om de europeiska kyrkorna, om de frågor som nu finns på agendorna och de beslut som fattats eller håller på att fattas. Hans ord fick de afrikanske och asiatiska deltagarna att spontant brista ut i gråt! Och man kallade fram de europeiska deltagarna och bad för dem.

Så upplevs situationen på andra håll. Här kan man höra att afrikaner och asiater inte riktigt förstår sig på kyrkans uppgift. Men månne det inte är precis tvärtom? Det är de som borde komma till oss och berätta vad en kyrka skall vara och är.

Att det socialetiska hör med är det ingen som betvivlar. Men detta får inte ske på evangeliets bekostnad.

Jag tror inte att alla förstår mig. Jag är säkert färdigt ”placerad” av en del (dessa kanske dock inte läser detta). Men jag tror att  vi står inför stora beslut nu – i ljuset av att ingen, som inte kan omfatta ”den nya ordningen”, blir prästvigd idag, ser framtiden ganska dyster ut. På fullt allvar talar nu biskopar och präster och kyrkomedlemmar om sådant som Bibeln avvisar, och som inte ens borde vara föremål för diskussion i en kristen kyrka.

Risken för att sådana som jag blir marginaliserade småklagare är nu stor. Och många goda bröder och systrar med mig. Jag är för övrigt glad och tacksam att också ofta få läsa goda systrars kommentarer som visar att den gamla tron ännu lever! Ni skulle veta vilken uppmuntran Ni är för mig!

Med så mycket större orsak har vi nu orsak att vända oss till HERREN med bön om en Andens förnyelse över oss alla.

Vi präster behöver lära känna Herren och hans väldiga kraft. Någon av det som Job säger när han beskriver sin ”utveckling”: Förut hade jag hört talas om dig, men nu har jag sett dig med egna ögon. (Job 42:5).

Och vi måste som kyrka kunna engagera lekmännen. Vi måste kunna erbjuda annat än att bara få komma och se hur prästerna klarar det! Detta ser jag som en av kyrkans största konkreta utmaningar idag. Det är inte prästerna som har fått missionsbefallningen, det är hela församlingen, hela kyrkan. Att prästerna har sin uppgift i detta är klart, men vi mister lekmännen om vi inte kan erbjuda dem meningsfull tjänst i Guds rike, andligt ledarskap och samverkan.

Samma faror hotar nu kyrkan som alltid. Att bli anpassad till tidens ”schema” (Rom. 12:1-2). Tidens frågor, tidens värderingar, tidens svar.

Evigheten väntar – den är här, den kommer.

Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. (Upp. 3:20)

Henrik

Fritänkarna skall i morgon ordna en ”demonstration” där man byter ut Biblar mot porrtidningar och osedlig litteratur.

Det är ju ett försök att provocera – det förstår ju alla –  och fritänkarna visar nog sin egen fattigdom.

Kanske de anser att t.ex. ministrarna ska svära trohetsed mot fosterlandet på en porrtidning också? Eller vilken skall logiken bli?

”Av deras frukt skall ni känna dem”, sade Jesus.

”Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig.”  Ps. 119:105

Detta har de inte, men de kan de få.

Henrik

P.S. Tänk vad mycket man måste göra för att försöka bevisa att Bibeln ingenting betyder…!!

Irja Askola valittiin Helsingin piispaksi.

Uutisissa sanottiin että Irja Askola on liberaali, ja hän hyväksyy samaa sukupuolta olevien parien siunaamisen.

Tätäkö nyt kirkossamme tarvitaan? Sanomatta mitään pahaa Irja Askolasta henkilönä.

Kirkko muuttuu, mutta mikä on hinta? Saattaa olla aika korkea.

Henrik

Idag (egentligen ”igår” när detta publiceras)  har Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland fått en ny ärkebiskop. Kari Mäkinen heter han, kanske de flesta vet det vid det här laget.

Ärkebiskop Jukka Paarma har fått tilläggstiteln emeritus.

De senaste åren har stora förändringar skett i biskopskollegiet. Jorma Laulaja, Voitto Huotari, Juha Pihkala, Gustav Björkstrand, Jukka Paarma och snart Eero Huovinen har avgått med pension, eller skall göra det i en snar framtid (Huovinen). Så småningom står Mikko Heikka (Esbo) i turen. Och sen kanske Wille Riekkinen, om vi talar om en period på några år till. (Jag reflekterar inte över om ordningen är helt kronologisk här i detta sammanhang.)

Var och en kan räkna och förstår ju att de flesta av kyrkans biskopar pensioneras under en tidsperiod på några år.

I morgon väljs den nya biskopen i Helsingfors stift.

Det är inte bara det att namnen förändras. Det finns många och viktiga uppgifter för pensionerade biskopar och präster, och alla andra med för den delen.

Men en större förändring än namnbyten är nu på gång. Teologiskt har nog kyrkan liberaliserats. Man ska vara försiktig med etiketter, men ordet ”liberal” är ett ord som använts av flera nu nämnda. Det uppfattas ju som ett hedersord i vår tid.

Jag tror alltså att kyrkan nu går in i en ny tid. Någon har pessimistiskt lanserat uttrycket ”värisuora”, att en annan åsiktsgrupp än förr har fått de flesta viktiga mandat, medan mera konservativa kristna har blivit allt mera marginaliserade.

Nu tror jag den närmaste tiden kan bli mycket avgörande för vår kyrkas fortsatta utveckling. Tiden får utvisa om denna teologi, som nu har starka förespråkare bland biskoparna, kommer att bli kyrkan till liv.

Ingen kan förneka att såväl ärkebiskopen som de andra biskoparna står inför enormt stora utmaningar. Ingen vill väl heller påstå att biskoparna ensamma skall dra lasset. Men biskoparnas linjeval kan bli mycket avgörande för hur det blir inom kyrkan.

Till exempel om unga män med väckelsekristen trosuppfattning börjar studera teologi, och om de får verka som präster inom vår kyrka. Det är ingen liten fråga. För den frågan gäller inte bara enskilda präster. Den gäller också alla de församlingsbor, som hoppas och ber att just sådana ska komma som präster till deras församlingar. Dessa församlingsmedlemmar kan vara flera än många tror.

Alternativen kan vara att engagera sig på annat håll. Inom någon väckelseorganisation, inom andra rörelser inom kyrkan, eller andra lösningar – gamla och kanske nya.

Detta kan leda till att kyrkan – sådan vi upplever den idag – blir ett minne blott, eller åtminstone drabbas av stora förändringar. Sviktande medlemsantal, allt flera skriver ut sig på grund av bristande intresse för den kristna tron, eller annan medlemsflykt, som i allt högre grad kan gälla församlingarnas troende medlemmar.

Jag tror inte att kyrkan är särskilt lockande om man år efter år frågar dem som inte är intresserade av den kristna tron hur de vill att kyrkan skall vara.

Kyrkan engagerar människor, om kyrkan frågar sin Herre vad Han vill att den skall vara, vad Han vill att den ska säga så att det blir oss alla till välsignelse och glädje.

Nu börjar en ny tid. Förändringar i biskopskollegiet är bara en liten bit i de stora sammanhangen. Det finns mycket i tiden som ingen biskop beställt, eller kan förändra. Enhetskulturens tid är förbi, det postmoderna samhället är här, och med den den postkristna kulturen.

Det innebär risker, dystra prognoser och oro, men också många möjligheter. Guds möjligheter.

Många tänker på kyrkan som den toppstyrda kyrkan, också jag har här noterat kyrkans biskopar och den betydelse de kan ha för kyrkan som helhet.

Men jag tror att det viktigaste svaret ligger i vad som sker nerifrån. Det är där kyrkans ödesfråga avgörs. Vad kyrkans medlemmar tror och tänker. Vad de tänker göra, vad de hoppas.

Och om de ber. Om Du – och jag – ber och är och gör.

Det är det som gäller.

Henrik

Nu diskuteras Israels agerande mot hjälpsändningarna, mot flottiljen, på väg in i det blockerade Gaza.

De flesta är upptagna av att fördöma Israel.

Innan domen fälls skulle det vara viktigt att också höra den andra parten. Den fråga som blivit borta från de flestas värld är frågan varför. Varför sker detta? Varför blockaden i Gaza? Varför misstänksamhet mot hjälpsändningar? Varför inte via Ashdod, om detta är en ”laglig rutt” nu, och när Israel har garanterat att den humanitära hjälpen verkligen kommer fram?

Det finns nog betydligt flera ”varför”, som de flesta känner till, men många glömmer att fråga. När dessa varför besvaras klarnar nog ett och annat.

”Det är viktigt att sanningen kommer fram.”

Jag instämmer.

Men är sanningen tillräckligt intressant?

Henrik

I en stort upplagd intervju i senaste numret (27.05.2010) av den finska tidningen Uusi Tie, säger prof Miikka Ruokanen att kyrkans största problem är en troskris. Det handlar om tron, som är i kris, eller borde man för tydlighetens skull säga kris i tron?

Prof. Ruokanen hänvisar till ett finskt upprop (Meidän kirkkoomme mahtuu), där det bl.a. framkommer att undertecknarna av uppropet finner det ”skamligt att hänvisa till Bibeln när det gäller homosexualiteten.”

– Är det skamligt att hänvisa till Bibeln, frågar prof. Ruokanen. Vart har vi då kommit?

Ruokanen anser att en andlig förnyelse nu skulle behövas.

– Vi behöver en ny pingst. Att den Helige Ande skulle börja röra vid människors hjärtan på ett nytt sätt, att Han skulle förödmjuka oss till ånger, omvändelse och bättring, för detta skulle leda till en ny och fräsch, och frisk tro.

Men vad hindrar då detta?

Synden, djävulen och världen, säger Ruokanen.

Kyrkan är väldigt upptagen av att fråga världen hurudan kyrka man vill ha. I stället skall kyrkan söka sina egna, andliga rötter.

I detta kan man bara instämma!

Läs intervjun (på finska) med Miikka Ruokanen: www.uusitie.com.

Henrik

Miikka Ruokanen kirjoittaa aamunsarastuksen kirkkojen tunnusmerkeistä:

Aamunsarastuksen kirkkojen tunnusmerkkejä:

*  Raamatun arvovallan ja luotettavuuden korostus, ahkera Raamatun käyttö.

*  Jeesuksen risti ja  ylösnousemus ovat julistuksen ja opetuksen ydin, Kristus-keskeisyys.

*  Henkilökohtaisen uskon ja kilvoituksen korostus; Pyhän Hengen täyttämä elämä.

*  Tietoinen sitoutuminen kirkon jäsenyyteen: taistelu uskon puolesta epäuskoa vastaan.

*  Yhteisen pappeuden korostus: kansanliike alhaalta.

*  Seurakunnan missionaarisuuden ja kaikkialle tehtävän lähetyksen korostus.

*  Evankeliumin sanoma leviää ihmiseltä ihmiselle, kodeissa, työpaikoilla, oppilaitoksissa, ystäväpiireissä.

*  Jumalanpalvelus on luova, iloinen kontekstiin sovellettu Jumalan kansan juhla.

*  Monipuolinen musiikin käyttö.

*  Rukous on läsnä kaikkialla: toimintojen valmistelussa, esirukouksen eri muodoissa jne.

*  Yhteisöön kuulumisen tunne on vahva.

*  Diakoninen asenne läpilyö seurakunnan: heikoista huolehtiminen ja keskinäinen palvelu kaikkien kutsumuksena.

*  Kirkon kriittinen profeetallinen rooli yhteiskunnassa, ei pelkkä mukautuminen yhteiskuntaan. Vapautuksen teologia puolustaa köyhiä ja naisia.

Lue Miikan blogi http://www.kotimaa24.fi/blogit/suositelluimmat/article/?id=7974&bid=220 .

Näitä asioita kannattaa ajaa Suomessakin!

Henrik

För ett antal år sedan diskuterade kyrkomötet livligt namnet på den Tredje Personen i Gudomen.

Bibel 2000 översätter  den heliga anden (med små begynnelsebokstäver). I noterna till Bibel 2000 heter det att anden var en opersonlig kraft, som efter hand får allt mer personliga drag.

Jag forskade litet i namnet och i de olika återgivningarna av Anden. Jag fick veta (genom prof. Bengt Hägglund) att ”den heliga anden” först användes av Jehovas vittnen på 1950-talet. Det är ett uttryck, som är i linje med vad de lär: att Anden (med litet a!) är en gudomlig kraft, men inte en Person i Gudomen.

Prof. Hägglund sade också annat intressant. Om man säger ”den heliga skriften” kan man avse vilken ”helig” skrift som helst, koranen, Bibeln, andra religioners skrifter osv. Men om man säger ”den Heliga Skrift” är detta ett namn, som enbart och entydigt betyder Bibeln.

På samma sätt kan ”den heliga anden” betyda vad som helst, men ”den Helige Ande” är entydigt Guds Helige Ande, Gud själv.

I Nya testamentet används flera uttryck om den Helige Ande, t.ex. Hjälparen. Det märkliga är – fast egentligen är det inte alls märkligt, utan konsekvent – att korrelatet, pronominet för det i grekiskan neutrala ordet ”ande” (pneuma) alltid står i maskulinum, vilket understryker att det handlar om Guds person. Poängen är inte att Gud är maskulinum, både femininum och maskulinum kommer från Gud, utan poängen är att det handlar om den personlige, inte opersonlige, Anden, om Gud.

Jag kontaktade också Svenska Akademien och frågade hur de skulle säga. De svarade, att ”den Helige Ande” skall uppfattas som ett egennamn, ”och ett namn ändrar man som känt inte”.

Nu vill ja inte tro att mina kolleger och vänner som läser ”den Heliga Anden” (eller anden) avser någon annan än Guds Helige Ande. Men jag anser fortfarande att det är ett uttryck som inte uttrycker vad vi tror och lär om Guds Ande.

Jag kan tänka mig att säga ”den Heliga Ande”, på samma sätt som språkutvecklingen har gått i fråga om andra uttryck. Jag ber ofta ”kära Herre” ( i stället för käre Herre), den maskulina e-ändelsen har i hög grad försvunnit från svenska språket. Men man kan inte säga ”Helige Gud, Helige Starke Gud, den heliga anden”! Inte heller den Heliga Ande om man i fråga om Gudomen i övrigt använder gamla e-ändelser.

Någon kan tycka att detta är höjden av vansinne. Men det är det inte. Många grupper inom kristendomen och i dess randområden har nertonat den Helige Ande. Men vår trosbekännelse betonar

den Helige Ande, Herren och Livgivaren, vilken utgår av Fadern och Sonen, vilken lika med Fadern och Sonen tillbedes och äras, vilken och har talat genom profeterna.

Låt oss alltså hålla fast vid det tydliga ”den Helige Ande”, som är namnet på den tredje personen i Gudomen. Han är inte en opersonlig kraft, utan Gud själv, som med kraft och makt och liv kommer till sin Kyrka och sitt folk.

I Sverige använder man nästan alltid ”den Helige Ande” i liturgin, hos oss skulle man låta Bibel 2000 bestämma – men i bibelkommissionen fanns en representant för Jehovas vittnen med… Och Jehovas vittnen är ingen kristen rörelse.

I Sverige används också en tredje form: ”den Helige anden” (med litet eller stor h och/eller a). Detta visar vilken oklarhet som råder.

Jag tycker att prof. Bengt Hägglunds iakttagelse är riktig. Adjektivet i bestämd form och substantivet i obestämd form, så som i ”den Heliga Skrift”, är utgör beståndsdelarna i ett namn, som inte bara är ett uttryck eller ett begrepp.

Kom, Helge Ande, Herre Gud,

giv nåd att hålla dina bud,

vår köld, vår tröghet övervinn,

i oss din kärlekseld gjut in.

Du har församlat med ditt ljus

till samma tro och fårahus

ett folk av alla mål och ljud.

Och samfällt prisar vi dig, Gud:

Halleluja! Halleluja!

Psb. 108 (Martin Luther 1524, sv. övers. 1567).

Välsignad Pingsthögtid!

Henrik

Henrik

Tule, Pyhä Henki, tänne,
laskeudu taivaasta alas
meidän sydämissämme Kristusta kirkastamaan.
Tule, köyhäin apu,
tule, lahjain antaja,
tule, sielun kirkkaus,
sinä paras lohduttaja,
sielun hyvä vieras ja suloinen lämpö.
Töissä sinä olet lepo,
helteessä virvoitus,
murheessa lohdutus.
Sinä kaikkein pyhin kirkkaus ja valo,
täytä uskollistesi sydämet.
Ilman sinun voimaasi ei ole mitään viatonta.
Pese se, mikä saastainen on,
kastele se, mikä kuiva on,
paranna, mikä haavoitettu on,
pehmitä, mikä kova on,
lämmitä, mikä kylmä on,
etsi kaikkia eksyneitä.
Anna uskollisillesi, jotka sinuun turvautuvat,
pyhät lahjasi.
Anna uskon vahvistusta,
anna autuas loppu,
anna iäinen ilo.
Aamen

(Missale Aboense)

Är du en framgångsteolog?

Tror du på nådegåvor i vår tid? Tror Du att Gud kan hela sjuka människor,obotligt sjuka, ännu idag?

– Ja, jag tror det. Helt och fullt. Ibland har jag fått se märkliga saker: sjuka, som blivit friska, människor, som blivit lösta.

Och ändå är jag inte framgångsteolog.

???

För framgångsteologin har ingenting att ge de svaga.

När man ser Guds rikes historia, så ser man att det oftast varit de i människors ögon obetydliga och oansenliga som fått betyda något.

Varför? Därför att de är andligt starka?

Jag tror att det skulle vara rättare att säga ”därför att de varit så andligt svaga.”

Paulus skriver nog ”bli allt starkare i Herren, och i hans väldiga kraft.” Men den styrka han talar om är just svagheten, nämligen svagheten i förhållande till oss och våra förutsättningar, och den stora förväntan på att HERREN måste göra det.

”Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.” Sak. 4:6

Inför pingst mediterar jag över ett märkligt ord i Sakarjas bok. Orden handlar om tempelbygget. Hur ska det ske?

Inte

– genom styrka

– genom kraft

Utan:

– genom min Ande, säger HERREN Sebaot.

Det paradoxala är att Gud inte behöver styrka eller kraft, utan snarare svaghet och hjälplöshet. Herrens Ande, Pingstens Ande skall stå för kraften och förnyelsen.

När jag är svag, då är jag stark, skriver Paulus. Detta är ett oerhört radikalt ord, jag tror till och med ord som väcker anstöt.

Kanske är vårt problem då att vi har för många starka kristna? Herren kanske behöver svaga kristna. Han har ju ofta valt att föra sitt rike framåt genom i mänsklig mening svaga människor.

Se där en framkomlig väg. Det handlar om att ödmjuka sig, och ofta också – för att det ska ske – om att bli förödmjukad.

Det känns så oandligt.

Och ändå är just det Andens väg.

Det är Pingst. Att bli svag – för Kristi skull, som Paulus skriver i 2 Kor. 12 – för när jag är svag då är jag stark!

”Därför vill jag hellre berömma mig av min svaghet, för att Kristi kraft skall vila över mig.”

Läs Sak. 4, 2 Kor. 12 och gärna Ef. 6 så ser Du:

Det är svaghetsteologin som ger framgång.

God Pingst!

Henrik