Henriks kommentarer

“Den apologetik som oftast diskuteras idag handlar om epistemologiska frågor: dvs. hur vi kan intellektuellt  berättiga vår kristna tro i ljuset av ateismens angrepp. Jag har börjat fundera på en sak: är det på denna front slaget kommer att stå inom den närmsta framtiden?
Personligen tror jag inte det. Som jag nu ser det angrips kristendomen främst av den kulturella marxismen, eller de politiskt korrekta, och islam. Det är alltså två ideologier, en ohelig allians, som har hatet mot kristendomen gemensamt. Dessa angriper inte kristendomen direkt genom att peka på dess intellektuella kontenta utan fokuserar mer på att bryta ner den synliga kyrkan genom lögner, propaganda och intolerans.

Kristendomen sammanfattas idag som den vite kristne heterosexuella mannen. Feministerna försöker svartmåla mannen så mycket de bara kan, multikulturalisterna försöker riva ner det kristna kulturarvet, homoliberalerna försöker förstöra heteronormen och ekumenikerna försöker få bort alla anspråk på slutgiltig sanning. Liksom man ropade ”statsfiende” i Sovjet eller ”häxa” under häxjaktens Massachusetts så uppnår de politiskt korrekta samma effect genom att ropa rasist, patriark, homofob eller dylikt. De är s.k. ”conversation-stoppers”. På detta sätt försöker man berättiga sina sociala experiment där de kristna samhälleliga grundbultarna monteras ned steg för steg.

Som jag ser det är det ytterst viktigt för dagens kristna att bekanta sig med dessa tankekonstruktioner. Om man ger efter kommer våra rättigheter, speciellt yttrandefriheten att sakta men säkert försvinna. Romarriket byggs upp igen, staten är ofelbar. Endast kejsaren får tillbes.
Nog är det så att, förutsatt att Jesus inte kommer tillbaka innan, våra rättigheter försvinner förr eller senare I alla fall. Men man kan I alla fall visa på den intellektuella ohederligheten.

En bra bok I ämnet är “Understanding the times” av David Noebel. Kunde med fördel finnas I alla kristnas bokhylla.
Några tankar bara.”

Jag tror att han träffar mitt i prick. Dessa s.k. conversation stoppers, de som anför inadekvata och icke relevanta ord i debatter, bör avslöjas (på ett sakligt och vänligt sätt dock). Ord som “fundamentalist”, “homofob” osv (se texten) är ofta ord som man använder för att inte bemöta själva sakfrågan. Jag skulle kanske för övrigt precisera ordet ”feminist” och säga att ”en viss sorts feminister” (det finns många olika slag av feminism), försöker svartmåla mannen (det gör ju inte alla).

Samtidigt är det ju viktigt att understryka vikten av att bemöta alla människor vänligt, också de som representerar en annan religion eller en annan åsikt än man själv. Mycket handlar också om konflikter som ser ut som intellektuella inlägg, men egentligen handlar om känslor, attityder, negativa erfarenheter, besvikelser, som ligger där någonstans.

I stort sett upprepar redaktör Kimmo Saares de förvrängningar av sanningen som programmet Spotlight förde fram. De två redaktörerna har uppenbart samarbetat i någon form; jag känner igen samma frågeställningar hos båda.

Kimmo Saares försökte redan år 2006 (förra biskopsvalet) komma med olika påståenden om vårt lilla familjeföretag. NU kom i stort sett samma elände i Spotlight i slutet av augusti och som sagt i dagens Kotimaa en finsk version. Där hävdades dessutom att jag inte svarat på Kotimaas frågor: jag fick nästan 20 frågor och skulle förbereda ett möte. Jag hade knappt två timmar och visste att 18 –20 svar inte publiceras. Jag svarade i två korta stycken och krävde att man skulle visa helheten åt mig före artikeln kom ut. Det gjorde man inte, och tog heller inte in mitt svar!

Detta sågar helt sönder mitt rykte som präst. Jag överväger åtal.

Folk är ju upprörda – också vänner har undrat om vi verkligen trasslat in oss, andra har sagt det mera själavårdande: “det finns ju förlåtelse”.

Jag förstår mer än väl om folk blir arga – om det verkligen skulle ha gått till så som man försöker insinuera.

Till all lycka är det inte så!

Jag ringde för någon dag sen upp verksamhetsledare Risto Manninen, och frågade honom om han tycker att jag begått något fel i samband med våra olika avtal.

– Nej, sade han. Men du tycks ha en grupp som inte vill att du ska bli biskop.

Jag har inte försnillat något, jag har inte ens haft tillgång till penningtrafiken. Min fru har alltid varit anställd bara av vårt företag som haft några (alltså inte bara ett!) avtal med Medi-Heli och dess underentrepenör. Vi har ju dessutom haft litet försäljning av ambulansutrusting (ryggsäckar, väskor, stetoskop, blodtrycksmätare osv).

All penningtrafik mellan MediHeli och oss har skett så att Medi-Heli har ersatt oss för utfört arbete enligt olika avtal, eller så att vi har sålt stödprodukter (väskor, pinsar, kläder osv) men också den trafiken har gått via Medi-Helis konton.

Det finns alltså full insyn för styrelser och revisorer att kontrollera vad som skett. Inte ens när jag var anställd inom Medi-Heli (jag slutade 31.08.1996) hade jag hand om penningrörelsen; det var vår ekonom som skötte alla betalningar.

Var och en kan med fullt förtroende understöda Medi-Heli. Ni kan också direkt kontakta Medi-Heli och fråga dem om det stämmer som nu påstås i olika tidningar.

Alla har heller inte klart för sig att Patent- och registerstyrelsen inte är någon granskande instans, utan de förvarar bokslut mm. Jag hade förutsatt att allt var inskickat, men blev i somras uppmärksamgjord på att PRH inte fått ngn kopia av vissa års bokslut. Inte kan en styrelseordf. som inte arbetar i företaget kolla alla detaljer, även om han – i detta fall jag – ju ansvarar för det.

ALLTSÅ: alla bokslut är godkända, granskade av revisorerna och klara inom stadgad tid. Alla avtal är granskade och godkända av MediHelis styrelse, ledning och revisorer. All penningtrafik är granskad och godkänd.

Henrik

Det innebär sannolikt en spännande kamp mellan Björn och Sixten. Det blir svårt att säga vad som blir utgången, här är heller inte mycket tid.
Jag förlorade 30 röster i förhållande till senaste val.

Jag vill tacka alla medkandidater för god vänskap trots teologiska meningsskiljaktigheter. Ni har bemött mig vänligt och sakligt.  Må Guds välsignelse få komma över oss alla! Må Guds Ord gripa oss, och Kristi kärlek vinna oss, en kärlek som har sin glädje i sanningen, en kärlek som inte för bort från Ordet, utan till Ordet.

Jag tänker inte idag kommentera detta val så mycket mera. Jag har fått dras med osanningar och falskt rykte, i vilken mån de påverkade valet vet Gud allena. Var och en må bedöma detta.

Jag vet heller inte om min linje att ge livsrum åt alla fick stöd – kanske inte.

Jag vill av hjärtat tacka alla som har stött mig under denna för mig och min familj mycket tunga tid. I morgon kommer det nya “räkningar” i Kotimaa. Vad jag gör åt saken vet jag inte ännu. Mitt rykte som präst är ganska söndersågat. Till Gud allena står mitt hopp.

Tack Stiga, Macke, Johan E, hela valmansföreningen, Bosse, m.fl. m.fl. för allt som Ni har gjort för mig!! Ni har inte sparat Er.
Ett hjärtinnerligt tack till min kära familj, utan vilken jag inte skulle klara mig eller ha klarat mig under dessa tunga dagar!

Den gamla militärstrategin handlade om fronter och ställningar. Man försvarade områden, gränser och platser. Det skulle man givetvis också i fortsättningen göra.
Den nya militärstrategin är annorlunda. Populärt kan man väl säga att det handlar om gerillakrigföring, fienden kommer inte emot, fienden kan finnas var som helst. Det har visat sig att denna nya strategi kan bereda också militära supermakter stora svårigheter.

Inom kyrkan tror jag att någonting av detta också gäller. Den gamla strategin för den andliga kampen, inte mot människor, utan mot ondskan och ondskans andemakter, är att kyrkan försvarar sina ställningar, sitt område. Folk låter döpa sina barn, sänder dem till söndagsskolor och skriftskolor. Man gifter sig i kyrkan, man blir välsignad där en dag. Och många visioner handlar om att bevara folkkyrkan.

Jag är ingen förespråkare av att bryta ner sådant som tjänar evangeliet. Om föräldrar sänder sina barn till skriftskolor, om riksdagen öppnas med en gudstjänst, om kyrkan möter människor i de kyrkliga förrättningarna, så är jag mera intresserad av att se till att de är engagerande och “kvalitativa” i andlig mening. Att människor får möta Gud.

Men jag tror att vi måste ha en stor beredskap för det enligt min mening ofrånkomliga: kyrkan måste omgruppera sina trupper. Vi behöver små “evangeliska gerillagrupper”, celler, bönegrupper, husförsamlingar, gudstjänster, alfa och beta och allt.

Den kyrka som är institutionaliserad, kan omintetgöras ganska lätt i en krissituation. Den kan ekonomiskt gå omkull, den kan bli nertystad av totalitära regimer, den kan styras mycket lätt. Anhåll biskoparna, sätt prästerna i fängelse, söndra orglarna, förbjud de regelbundna sammankomsterna… Det var inte uppmaningar! Men det visar att “den gamla kyrkan” är mycket sårbar.

Den finländske missionären Alic Berg, blev i slutet av 1940-talet mördad i Kina. Han har en av de finländska martyrerna, som dog för sin tro. I en bok om honom berättas det hur han och hans hustru Signe och deras medhjälpare hade fått på hjärtat att skola de kristna till gruppledare. De skulle lära sig att arbeta i smågrupper, celler.

När Maos Kina blev en verklighet 1949 måste kyrkan gå under jorden. En väl organiserad kyrka skulle ha varit lätt att likvidera. Men nu var de kristna spridda i celler och smågrupper: några samlades i hem, andra på fabriken, i skogen, ute om natten, i byar och städer. Många församlingar hade ingen präst. Det var många kvinnor som ledde församlingarna, det fanns inga manliga (eller kvinnliga) präster.

När kyrkan “kom upp till ytan igen” efter 50 år under jorden, så hade kyrkan vuxit oerhört. Budet hade gått som under urkyrkan “från man till man”, eller hellre “från människa till människa”.

Det är min vision. Den nödvändiga omgrupperingen, omstruktureringen. Krisplanen, beredskapen.

Beredskapen börjar med en öppenhet för olika grupper och gemenskaper. Ge livsrum! Gläds över mångfalden. Arbeta med smågrupper, aktivera lekmannaledarskap, låt präster och lekmän arbeta nära varandra.

Visionen bygger inte på ett program, som jag har och som skall övertyga andra. Hemligheten är att vi tror på en levande Gud. En Gud som leder sitt folk. Den Helige Andes planer sammanfaller inte med våra.

Men jag tror att HERREN vill visa oss något nytt, tillsammans. Det är inte tvångskommenderade, som måste. Det handlar om sådana som Kristus har vunnit och som lyssnat till Jesu ord: Om ni har kärlek till varandra, skall alla förstå att ni är mina lärjungar." Joh. 13:35.

Det handlar inte om en kyrka där prästerna och de andra anställda verkar och de andra tittar på.

Det handlar om en kyrka, om en församling, där man får vara med, där man behövs. Det handlar om en kyrka som är radikal, som är kristen i förkunnelse och i liv.

Sådan var urförsamlingen. Man hade inte mycket, men man hade ändå allt. “Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt.”

Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje.  De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta. Apg. 2:44-47

Jag tror inte egendomsgemenskapen är den enda modellen. Men man mötte radikalt de behov som man ställdes inför.

Vem kan stå emot en sådan tro?

Med några futtiga ord (avser inte bibelorden) har jag försökt peka på hur allt var beroende av den Helige Andes ledning. Det är Han som är visionen, det är Han som pekar på Kristus. Det är om Jesus det ska handla.

Det var en kyrka om höll fast vid apostlarnas undervisning, gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna. En kyrka som gick ut, sända av Kristus. Som av svårigheter skapade möjligheter. Som talade kristet, som trotsade tidsandan och levde kristet.

En sådan kyrka blir förföljd och hatad. Och mitt i detta är det en sådan kyrka som växer och som är omöjlig att stoppa. För “om Gud är för oss, vem kan då vara emot oss?”

Minns att “man måste lyda Gud mer än människor”. Låt dig inte skrämmas, inte luras.

Men kommentarerna är inte till för krypskyttar, om man skriver ska man skriva under eget namn. Särskilt måste detta ju gälla personangrepp.

Jag låter kritiska kommentarer stå kvar, man måste inte tycka som jag. Men elaka kommentarer kan man publicera någon annanstans. Jag hoppas att detta också gäller mina meningsfränder, ingen ska mobbas på denna blogg. Om jag upplevs elak så kommentera gärna. Man kan vara kritisk och skarp utan att vara elak.

Vi försöker.

Jag konstaterar att om man då (2006) från Patent- och registerstyrelsen (PRH) hade inbegärt bokslut för flera år, så skulle givetvis detta ha beaktats. Vem vill frivilligt hamna i konflikt med Patent- och registerstyrelsen?

Det jag har sagt – och som jag håller fast vid – är att jag inte visste att det fortfarande (2009) fanns några saknade handlingar som gällde tiden före år 2006! Varför begärdes inte dessa? Om vi inte hade skickat allt de begärde skulle vi ju ha drabbats av böter eller brev eller någon åtgärd.

Jag ber om ursäkt för om jag fått det att låta som om någon redaktör skulle ha farit fram med osanning!

Men till den del – vilket jag trodde det handlade om – som det gällde DEN BEGÄRAN om några år kring år 2000 (alltså FÖRE år 2006) – konstaterar jag att

Jag har försökt vara helt ärlig. Det kommer att kunna kontrolleras att vi faktiskt långt före Spotlight sändes hade sänt in allt som har begärts, men på grund av PRH:s arbetsbörda har de inte fått pappersversionerna till behandling ännu. Däremot har de fått ALLA HANDLINGAR på nytt, nu skannade som email, jag har fått ett intyg av dem på att INGENTING saknas.

Jag tycker nog att detta börjar vara litet absurt. Men jag ber om ursäkt för att jag varit otydlig, och ärligt talat hade jag helt glömt någon förfrågan eller begäran från år 2006! Jag vet inte ens ännu om den kom den officiella vägen, eller om det var en redaktör som “tipsade” mig.

Jag hoppas nu att diskussionen är klarlagd.

Jag konstaterar avslutningsvis att jag inte har så mycket mera att säga än detta:

Om nu MediHelis styrelse, med kompetenta och vana styrelsemedlemmar, samt MediHelis verksamhetsledare med tillgång till alla handlingar och insyn i alla förslag osv har godkänt avtalen, om både MediHelis och våra revisorer har konstaterat att allt är  lagligt skött, kanske vi då får nöja oss med detta. Knappast har någon som har en del av handlingarna nu 10 år senare större kompetens att avgöra om detta.