Henriks kommentarer

När jag ser på statistiken ser jag att just de dagar som varit svårast för mig har antalet besökare varit högst. I synnerhet när jag har framstått i dålig dager – som t.ex. Spotlights program – har jag haft höga siffror. Den 26.08 var det visst 836 enskilda personer som besökte bloggsidan, mot  normalt mellan 100 och 300 per dag, somrarna undantagna, dår är folk inte så mycket vid datorn.

En del har tyckt att jag varit frän och negativ, andra har tyckt att jag trots kritiska inlägg ändå har varit vänlig. Det senare är åtminstone det jag har försökt vara. Jag misstänker att samma inlägg kan upplevas olika, beroende på var man själv står.

Några har också irriterat sig över att jag skrivit t.ex. om Spotlight på min blogg.

Men är inte en blogg en personlig “dagbok” som speglar det som fyller själen? Det är en kommentar till det som hänt, ofta utan att man själv bett om det. Ibland är det min enda kanal där jag kan så ut motargument, för till journalistiken på såväl kyrkligt som profant håll hör att inte höra den andra parten utan bara slänga ut. De mest generösa låter sedan en kommentera härvan som uppstått…

Jag ber om ursäkt för alla överslag – sådana kan säkert ha förekommit, även om jag försökt låta bli och i känsliga fall kollat med min fru och med någon god vän om texten är acceptabel eller ej.

I alla fall tackar jag för förtroendet och säger att jag också i framtiden kommer att skriva om såväl teologi som kyrka och personligt, förhoppningsvis mest sådant som länder till uppbyggelse och framför allt – också när man måste föra fram kritik – ändå kan bli till välsignelse.

Bertil Gärtner fick som Paulus utstå mycket förföljelse. Om nu inte riktigt alla kategorier som Paulus talar om kom att drabba honom, blev han omänskligt jagad, också av biskopar och präster.

“Jag har ofta varit på resor, utstått faror på floder, faror bland rövare, faror från landsmän, faror från hedningar, faror i städer, i öknar och på hav, faror bland falska bröder..” 2 Kor. 11:26

Bertil Gärtner visade mig en gång en säck hemma i biskopsgården där det fanns post. Han hade medverkat i ett program med Hagge Geigert, och det resulterade i en otrolig tittarstorm med påföljande reaktion. Många människors intryck av Bertil Gärtner var tidningarnas skandalfixerade sensationsjournalism. När programmet exponerade människan Gärtner, fick många svenskar ont samvete. Biskop Bertil berättade att han fick kort och brev av människor som bad honom djupt om förlåtelse. De sade att de inte till alla delar kan omfatta hans åsikter, men de hade betraktat honom som ett “odjur” (jag tror Bertil använde detta ord) och nu var de chockade över att möta en levande och varm och vänlig medmänniska bakom namnet!

Bertil Gärtner var en andlig ledare som likt sin företrädare Bo Giertz vann stor uppskattning långt utöver enskilda rörelser och grupper, för att inte säga sitt stift. Högkyrkliga, kyrkliga och lågkyrkliga väckelsekristna i olika rörelser, karismatiker, alla betraktade Bertil som sin man, och det var han.

Han var en herde, en Jesu Kristi tjänare. Välsignelse och frid över hans minne! Många av oss står i stor tacksamhet till Gärtner för hans frimodiga kamp för den apostoliska tron!

Med sådana personer och sådan argumentation är all diskussion meningslös.

Man har påstått att jag ljög om inskickade handlingar – jag påstod ju att de var insända långt före programmet, medan Spotlight (i programmet)hävdade att en del hade sänts in först samma dag (26.8). Vidare påstod man att när programmet sändes på kvällen 26.8 så var ännu ens inte allt insänt (inte ens det på nytt sända skannade materialet var enligt dem tillräckligt).

Jag har ett intyg på att allt var insänt 13.7, och att det som då kom till PRH var identiskt med det som på nytt sändes, samt att ingenting saknas.

Men det hjälper inte att säga detta. Inte ens fast man har intyg från PRH.

Om det finns någon sanningssökare konstaterar jag att när jag skrev om att handlingarna lämnats in “före Spotlight kom in i bilden” avsåg jag naturligtvis att jag fick förfrågan av PRH i månadsskiftet maj-juni (vilket jag har skrivit om många ggr tidigare), lämnade in svaret UTAN ATT VETA VEM ELLER VAD som förorsakade denna förfrågan. Jag måste av utrymmesskäl komprimera texten till oigenkännlighet. Det var det som jag avsåg. Att det var Spotlight som var orsaken till PRH:s begäran visste Spotlight, men inte jag – då. Försök inte.

Alltså: när den första förfrågan kom fick jag a) veta att vissa kopior av bokslut inte hade sänts in, och b) svarade jag på PRH:s begäran utan att veta vem som stod bakom den. Först under senare hälften av juli tror jag det var, klarnade det vad som var på gång när Pekka Palmgren från Spotlight tog kontakt.

Jag har skrivit ett svar till Hbl, men vet ännu inte om jag sätter in det. Det går inte att skriva kort utan att nya missförstånd uppstår. Men vi får väl se.

Spotlight förvränger också bilden av löneutbetalningen helt felaktigt genom att tala om att MediHelis understödare (!) skall ta ställning till om en lön som ett bolag har utbetalat är skälig. Och jag som trodde att MediHeli skulle ta ställning till om de godkänner en offert, om de tycker den är skälig eller oskälig. Styrelsen har godkänt allt och ansett att vårt erbjudande varit acceptabelt. Initiativet till att vi skulle engagera oss i fortsättningen (efter min anställningstid) kom för övrigt från MediHeli.

Vi har ju haft annan verksamhet också, och alla våra ersättningar från MediHeli var godkända av MediHelis styrelse. Den enda orsaken till att åren 1999-2000 var goda, var att volymen (antalet arbetsuppgifter, beställningar av telemarketingpaket mm) blev så enorm att detta gav ett jättefint resultat åt MediHeli och också ett riktigt bra resultat åt oss.

Men vårt resultat byggde på att mina svärföräldrar jobbade gratis (trots erbjudande om lön) på heltid (!!) och ville hjälpa sin dotter. Också andra i familjen hjälpte till utan ersättning. Skam över alla dem som på detta sätt utsätter också dem för vanära!

Och så hade vi ju alltså som sagt annan verksamhet, försäljning av akutvårdsutrustning mm.

Är det inte ett märkligt sammanträffande att samma koncept (med smutskastning av mig, misstänkliggörande av MediHelis insamlingar, ambulansverksamheten med att hjälpa unga) fanns redan år 2006 just inför biskopsvalet. När det inte kunde publiceras 2006 (jag sade att jag kontaktar en jurist) låg alla dessa viktiga fakta vilande för att nu inför biskopsvalet 2009 aktualiseras igen.

Säger detta inte egentligen allt?

Björn är en reko kille, vänlig, trevlig och lätt att umgås med.

Teologiska frågetecken finns – säkert på båda hållen. Men till dessa får vi kanske återkomma.

Jag önskar honom Guds välsignelse och hälsa och krafter.

Men jag önskar mer än så: att han ska få nåden att höra Guds röst i kyrkans olika vägskäl, att han skall “lära dem att hålla allt vad jag (Kristus) har befallt…” , inte tidens toner, men trohet mot Kristus i tiden.

I denna välsignelseönskan vill jag innesluta hans familj och släkt.

 Jag anser att det kan bevisas att så inte är fallet. Halvsanningar, delsanningar, direkta lögner är närmare sanningen. Dessutom var programmet ett försök att blanda sig i biskopsvalet genom att utsätta mig för ”missaktning” (lagtextens term) och kanske ärekränkning (jag har inte så stor ära som kan bli kränkt numera). Detta har djupt sårat min hustru och mina anhöriga.

 Jag kan genom intyg från Patent- och registerstyrelsen (PRH) bevisa att alla dokument var inskickade, även om de inte hade hunnit behandlas när programmet sändes. De har registrerats den 13 juli – före Spotlight över huvud taget kom in i bilden. Samma handlingar sändes på nytt, det är inte sant som Markus Haakana skriver på Yles websidor att jag nu har sänt in allt.

 Jag fick dessutom ett intyg på att de handlingar som jag i min förtvivlan och ilska sände som skannad e-post före programmet är identiska med de handlingar som inkommit den 13 juli. Inga ”mycket bristfälliga” handlingar, som Spotlight hävdade, inte heller några tidigare förfrågningar. Vi reagerade med detsamma när den första begäran kom, följd av en andra för en annan tid. Det är lögn att vi skulle ha reagerat först när vi hotades av böter! Detta kunde Spotlight ha kontrollerat och åtminstone nu dementera och be om ursäkt för!

 Jag konstaterar att endast ett (1) avtal ingicks när jag var anställd av Medi-Heli. Jag jävade mig och begärde att Medi-Helis revisorer skulle granska vår bokföring och revidera våra bokslut så att en utomstående har full insyn i hela trafiken. Detta sade jag i programmet, men Palmgren tog bort detta med revisorerna. Varför?

 De andra avtalen, som ingicks efter att jag slutat i Medi-Heli, är alla godkända av Medi-Helis styrelse, de är granskade av revisorerna. Om inte de som satt med och hade full insyn i allt kunde finna något olagligt eller orättfärdigt kanske inte någon redaktör som tio år senare försöker fördjupa sig får samma insyn.

 När Pekka Palmgren – och också Yles Aktuellt-redaktion – redogör för ”hur det gick till” blir det uppenbart att Pekka Palmgren inte vet hur det gick till. Han blandar ihop olika insamlingsformer och talar utan åtskillnad om avtalet som ingicks under den tid jag var anställd, och som sannerligen inte var lukrativt, med de avtal som ingicks senare.

 Jag anser att den som vill veta sanningen kan läsa min bloggsida eller ta personlig kontakt. Resultatet av Spotlights ”information, baserad på fakta” har blivit att jag har stoppat Medi-Helis pengar i egen ficka och borde polisanmälas (bloggsidor, diskussionsinlägg). Det skulle vara mycket lätt att kontrollera dessa misstankar, med till exempel Medi-Heli. Inte ens som anställd skötte jag penningtrafiken. Efter Medi-Heli-tiden har jag naturligt nog inte haft något med Medi-Helis pengar att göra.

 Alla avtal var godkända av Medi-Helis styrelse. Alla betalningar sköttes av Medi-Heli. Alla våra bokslut har varit godkända och reviderade i vederbörlig ordning. Jag anser att jag hade fullgoda skäl att förutsätta att alla handlingar sändes i vederbörlig ordning till alla parter. Så snart det blev känt att PRH inte fått allt reagerade jag.

 Nu får jag fortsätta mitt liv med skadat anseende som kristen och präst. Kritisera får man, också mig givetvis, men man måste nog vara seriösare när det gäller det man kallar för fakta och sanning. Inte ens fast jag försökte uppmärksamgöra redaktören, producenten och dessutom kanalchefen Mary Gestrin har detta lett till någon förändring, för att inte tala om en direkt ursäkt för spridande av missaktning och av falsk information.

Han berättade om församlingar i Kina (hans fru är ju kinesiska, från Shanghai). Han talade om en församling på 100 000 medlemmar och frågade oss om vi kan gissa hur många präster församlingen har? – Ingen, var det rätta svaret! De hade nog aktiva lekmän, evangelister mm men inga präster. En annan församling, som bestod av 170 000 medlemmar hade en pastor,

Han underströk att detta inte är något ideal, men konstaterade att de kyrkor som växer i dagens värld är sådana kyrkor där lekmännen, det allmänna prästadömet, är starkt engagerade.

Jag tänkte i mitt stille sinne vilken prognos vår kyrka har som är så starkt prästcentrerad (och anställdscentrerad). Jag tror på en omgruppering av trupperna. Och jag tror att vår kyrkas framtid hänger på Gud själv, men konkret också vad de troende lekmännen gör.

Det är så det borde ske i vår kyrka. Att de kristna skulle forska i skrifterna och se om det kunde förhålla sig så.

Nu betonade prof. Miikka Ruokanen att det i den kinesiska kristenheten finns stora problem, mycket svärmeri och en blandning av hedniska inslag, bl.a på grund av för lite kunskap i Guds Ord.

Präster behövs, och de skall predika Guds Ord. För att kunna göra det – och det betonade Miikka Ruokanen starkt – måste de själva vara bibelläsare. Det finns ingen genväg, sade han. Man måste dröja kvar inför Ordet och själv bli tänd av det för att kunna förkunna det.

En annan sak som jag fäste mig vid, när han berättade om de kinesiska kristna var deras starka betoning av Jesu kors och Jesu blod. På alla kyrkor fanns det stora kors. I alla rum, också i TV rum för studenter fanns ett stort kors på väggen. Körerna hade stora kors på sina sångmappar. Korset!

Och, om vi tar bort det mest intima och innerliga i vår kristna tro, talet om Jesu blod som utgöts för våra synder, vad blir då kvar?

Jag tror att vår enda räddning nu är att tillsammans söka HERRENS ansikte. Dörrar stängs, men när HERREN öppnar kan ingen stänga. Och vi måste närmare varandra, vi präster och lekmän. Samarbete, delat ledarskap, bön för varandra, sammanhållning i alla väder.

Men vårt hopp står till Gud. Det är Guds vishet som nu behövs i denna svåra tid. Den onde vill gärna slå sönder, och få oss splittrade.

Jag tror inte på den linje som nu erbjuds. Jag tror vi går mot romarrikets verkligheter: staten har alltid rätt, statens värderingar skall tränga in i allt, också in i trossamfund, inomkyrkliga beslut väger lätt, och den som agerar annorlunda är inte “kejsarens vän”.

Jag har blivit kritiserad för att jag har velat anbefalla de svåra frågorna åt Guds dom. Han välsignar det Han välsignar. Vem är jag att jag skall ställa villkor på Gud?! Men jag tror inte på tvång, jag tror förtroenden växer, och att andligt arbete bara föds av Ordets förkunnelse, gemensam bön och innerliga samtal. Jag tror att det kommer att visa sig vilka röster som styr oss.

Låt oss nu komma samman, i tro och bön, i lovsång och bibelstudium! Låt oss be om frimodighet, ödmjukhet och Guds egna svar på de stora frågorna!

Använd Berea-modellen, börja läsa Bibeln, och se om det som vi präster säger stämmer med Bibelns Ord.

Icke rum, icke rum, ogästvänlig, kall och stum…

Jag drar mig till minnes kyrkomötet 1986 där man tydligt signalerade två saker.
1. Man gick in för den nya lösningen – med en mycket kontroversiell Paulus som härförare – å ena sidan hans “här är icke jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna” och andra sidan hans ord i 1 Kor 14 och 1 Tim., Tit. mm.

2. Man signalerade genom klämmen, som både prästförbundet och andra tagit sig rätten att upphäva, en vilja att ge rum åt alla.

Jag ser mörka moln. Jag upprepar det jag ville säga i biskopsvalet: ge livsrum åt alla!

Det tycker jag inte får betyda att någon kvinnlig präst blir föremål för hetsjakt eller att man beskär hennes rättigheter, som hon har. Det borde heller inte få innebära att den som har kyrkans tro och lära inte duger som kyrkoherde och präst i vår kyrka. Alla frågor kan lösas i sämja, det finns en ny, och övemåttan härlig väg som det står i gamla översättningens upptakt till kärlekens lov i 1 Kor. 13.

Jag ser med stort allvar på detta och också på det faktum att församlingen inte nu får välja den präst de vill. Detta är inte rätt.

Det är bättre att sedan ta i eventuella missgrepp, och också försöka lösa dem internt och inte i profana domstolar.

Jag vädjar till kyrkfolket, till alla troende kristna i vårt land att inte köpa det paket som kyrkan nu går in för. Stöd era präster! Stöd dem som vill förkunna Jesus, som dog för våra synder och uppstod för vår rättfärdighets skull. Stöd dem som vill hålla fast vid Guds Ord! Låt inte ämbetsfrågan bli vattendelaren.

Jag vet att det bland mina vänner finns de som säger att det inte går att ha två syner. I längden tror jag detsamma, men mitt svar är att vi anbefaller denna fråga åt Gud och låter Honom visa var vägen går. Det betyder fottsatt studium av Guds Ord, det betyder stilla samtal (inte gräl), det betyder mycket bön om ledning, och det betyder att tiden utvisar vad Gud vill välsigna.

Jag tror – också med en blick utöver världen på andra kyrkor – att det inte finns snabba svar.

Jag hörde för mycket länge sen om en vigsel där bruden hade hotats av brudgummen att svara ja vid altaret strax innan vigseln. Prognosen för ett sådant äktenskap är nog noll. Kärlek föds inte av tvång.

Jag ber om kyrkfolkets vaksamhet, bön och frimodiga röster nu i denna svåra tid! Träd fram! Det jag nu hör är “icke rum, icke rum”.

Jag tror tvärtom att denna linje kommer att föda mycket lidande. En annan linje som ger friheter “innanför murarna” gör att man får välja det altare och den predikstol dit man vill gå. Då behöver inte väljarens kriterium vara ämbetsfrågan, utan en plats där han eller hon får livets bröd.

2. Tekstissä väitetään, että seurantaan tarkoitettujen kopioiden toimittamiseksi rekisterihallitukselle olisi asetettu uhkasakko. Väärä tieto olisi ollut helppo tarkistaa.

3. Tekstissä väitetään, että olisin ollut päättämässä sopimuksen syntymisestä perheyhtiön ja Medi-Helin välillä Medi-Helin toiminnanjohtajana. Samassa jutussa kuitenkin todetaan, että olen jäävännyt itseni ja sopimukset on allekirjoittanut muu henkilö. Medi-Helin viralliset tilintarkastajat tarkastivat myös perheyhtiön tilit ja näin he pystyvät tarkastamaan koko rahaliikenteen.

4. Tekstissä häivytetään ero professori Halilan yleisessä mielessä antaneiden lausuntojen ja kyseessä olevan tapauksen välillä. Halila on itse todennut, että hän puhui vain yleisesti.

5. Jutussa todetaan tilintarkastajien tehneen työnsä säännösten mukaisesti, mutta samalla syytetään yhtiötä rikkomuksista. Tämä loukkaa tilintarkastajien nuhteettomuutta.

6. Otsikon “Kahdella tuolilla” avulla synnytetään kuva, että olisin ohjannut rahavirtoja Medi-Helistä perheyhtiölle. Medi-Heli on koko ajan itse maksanut korvauksia virallisten sopimusten mukaan. Kampanjan huippuvuosina en ollut edes töissä Medi-Helissä. Tämänkin toimittaja tiesi, jo ennen jutun julkaisemista.

7. Lehdessä rinnastetaan perheyhtiö vihjailevalla tavalla aivan toiseen, telemarkkinointia harjoittaneeseen yhtiöön ja puhutaan rahoitusskandaalista ikään kuin yhtiömme olisi ollut osa sitä. Yhtiömme ei ole osallistunut rahankeruuseen. Laskutusten rahat ovat aina menneet suoraan Medi-Helin tilille.

8. Pelastuspalvelupäivystys esitellään epärehellisenä yhdistyksenä, vaikka jutusta ei käy ilmi mitään rikettä yhdistyksen toiminnassa. Kotimaa syyllistyy myös asiattomuuteen esittäessään vapaaehtoisen avustustoiminnan kielteisessä valossa.

9. Toimittaja rakentaa suorastaan salaliitto-teoriaa todetessaan, että Pelastuspalvelupäivystys ry.:n rahastonhoitaja allekirjoitti sopimukset perheyhtiön ja Medi-Helin välillä. Kuitenkin juuri hänen pitikin perheyhtiön osakkaana allekirjoittaa sopimukset, koska jääväsin itseni. Juridinen ongelma olisi syntynyt vain, jos hän ei olisi tehnyt niin.

10. Jutun manipuloiva kuvankäyttö siirtää eri asiayhteyteen kuuluneen lauseen jutun yhteyteen. Näin teksti: “Huonosta hallinnosta ja sotkusta voi tulla myös henkinen este” siirtyy lukijan silmissä tarkoittamaan minun piispana toimimistani. Alun perin kuvateksti koski yleistä keskustelua kirkon hallinnosta.

Kaikkineen juttu on Journalistin eettisten ohjeiden vastainen. Ohjeiden kohta 10 toteaa: “Tiedot on tarkistettava mahdollisimman hyvin – myös silloin kun ne on aikaisemmin julkaistu”. “Journalistin on pyrittävä totuudenmukaiseen tiedonvälitykseen.” Virheellisen tiedon korjaamisen vastuu on toimittajalla, ei haastattelun kohteella (ohje 20): “Olennainen virhe on viipymättä korjattava”.

 Henrik Perret

Mitt resonemang är inte alls riktat mot de andra biskopskandidaterna. Absolut inte. Jag vill vara heltyst och stilla och inte försöka styra någonting.

Men jag tänker på det som var gemensamt för oss alla och som eventuellt kan bli relevant i valets andra skede. Kyrkan skall välja biskop. Men egentligen diskuterades inte teologi, det förekom inte egentligen någon argumentation, vi var mycket lite inne på det som är det viktigaste för kyrkan. Egentligen inte heller mycket av framtidsvisioner, även om sådant nog skymtade i ett och annat inlägg.

Många förundrade sig över att intresset var så lamt, att det var så tyst kring hela valet. Sen kom slutskrällen, med fokus på alldeles fel frågor. Fel därför att det inte är sant! Fel också därför att det förtog också åtminstone delvis de andras rätt att lyfta fram frågor som har direkt relevans för biskopsvalet. (Det hoppas jag nu då att sker under rond två, att tillfälle ges åt de två som är kvar.)

Men på något sätt var det en diskussion, ett skede, ett sammanhang, som inte blev det det borde ha blivit – och då tänker jag inte på utgången, utan på processen. Vi borde ha talat teologi, jag skrev inte teori, utan teologi. Vi borde ha varit upptagna av kyrkans andliga överlevnad, av hur vi nu skall gå vidare. Av att kyrkan skulle profilera sig kristet, och vad detta konkret innebär just nu. I stället blir det lätt tal om hur folkkyrkan skall överleva, hur kyrkan som institution, och som verksamhetsform, skall kunna fortsätta.

Man säger ibland i andra sammanhang: the show must go on! Min fråga blir: must the show go on?

Det fanns på något sätt en anda av conversation stoppers över hela sammanhanget. Man diskuterade ju inte frågornas innehåll, utan det var mera färdiga block och stickord som fanns med. “Ingen idé att tala om det. Alla vet var vi står.”

Men framtiden då, och människornas hopp, frälsningen?  I stället för att gå in på substansfrågorna blir conversation-stopper-svaret  det vill ju alla.

Hoppas någon förstår och tänker vidare.. Nu skulle det behövas conversation starters, om det väsentliga och det nödvändiga för kyrkan.  

Jag tycker Paul von Martens, understödd av Göran Stenlund, säger något mycket väsentligt och avgörande. Jag citerar några tankar.

Paul von M:

Jag skulle vilja lyfta fram den centrala uppgiften [som en biskop har], och det är att vara en herde som Jesus har tillsatt – att ta vara på dem som tillhör honom, vara särskilt uppmärksam på de troende kristna församlingsmedlemmarna och beakta just deras särskilda behov.
 —-
Biskopen har ett särskilt ansvar för dem Jesus kallar sina får och sina lamm. Han representerar JESUS och Jesu omsorg i förhållande till de människor för vilka detta är viktigt.

Stenlund: Det håller jag helt med om.