Henriks kommentarer

Eftersom alla bloggar finns tillgängliga för alla, kan ju påståendet kontrolleras och verifieras eller omkullkastas.

Ibland (som jag tycker) har jag haft anledning att kritisera biskoparna. Jag har på denna blogg publicerat biskop Gustav Björkstrands öppna brev i Kyrkpressen och även publicerat mitt svar. Jag har även öppet kritiserat hanteringen av “fallet H. Sandell”, som jag tycker har fått orimliga proportioner och varit närmast förföljelse. Jag har påtalat biskoparnas redogörelse, som jag ser som en av orsakerna till många problem för prästerna.

Men i övrigt kan jag inte såhär spontant påminna mig om kritik av vårt stifts biskop.

Jag blev också ganska nyligen beskylld för samma saker av en biskop i ett finskt stift. När jag försökte få honom att konkretisera, för at få veta vad som upplevts sårande och kränkande, fick jag inget svar.. Jag ber om dokumentation.

Ibland får jag det intrycket att det är en myt att min blogg bara går ut på att kritisera kyrkans ledning. Med detta menar jag ju inte – om nu någon trodde det – att jag skulle hävda att jag är fel fri. Säkert inte. Det trodde väl ingen heller.

Men att jag skrivit om både glädjeämnen och sådant som är svårt eller sjukt eller orättfärdigt, det förnekar jag inte.

Men bedöm själv!

Jag tror att jag måste kolla själv också, kanske är jag närblind. Jag är en människa som skriver av mig, och det finns nog många saker som oroar mig. Men jag är också glad över mycket, också i vår kyrka. Jag har haft goda möjligheter att i mitt arbete koncentrera mig på det positiva vid besök i många församlingar i hela vårt land!

Men en sak kan vara att vi inte är vana att samtala om svåra frågor. Vi kan inte ifrågasätta något utan att det upplevs som personkritik. Det är synd. För jag tror att det är nödvändigt att tala öppet.

Jag hoppas att läsarna vågar – och vill – diskutera öppet. Detta är dock ingenting jag kan förutsätta. Men jag förutsätter att om man gör det – undantag kan finnas – så gör man det som regel under eget namn.

Jag hoppas verkligen (!) att min blogg inte skadar någon, med detta ber jag inte om ursäkt för mina åsikter (de kan ändras om så visar sig vara nödvändigt i ljuset av Guds Ord), men nog om jag har sårat någon eller kränkt någon.

Kanske min bön ska vara att Gud ska göra mig till en mera inklusiv och positiv människa!

Svar: "Blogg" (på engelska "blog") är en förkortning av "webblogg", en sorts kombination av personlig dagbok och krönika skriven av en privatperson och utlagd på nätet

En blogg präglas av sin innehavare. Den kan innehålla såväl redogörelser för det privata dagliga livet som reflektioner och kommentarer till aktuella händelser och företeelser liksom länkar till andra webbplatser som blogginnehavaren vill hänvisa till. Läsarna av bloggen brukar också kunna sända in egna synpunkter och bidra till den diskussion som förs.

Kanske kunde man filosofera litet om vad en blogg inte är?

En blogg är inte ex cathedra-uttalanden om vad som är den sista sanningen i en viss fråga.
Den är heller inte ett uttryck för vilka frågor som är de viktigaste i livet.
Egentligen är bloggen aldrig skriven till någon speciell mottagare, utan s.a.s. bara till dem som vill läsa den.

En blogg är alltså ett avslöjande, man visar vilka tankar och reflexioner som rör sig i ens sinne, man visar vilka frågor och händelser som gjort intryck på en, vilka känslor, synpunkter mm. som de har väckt.

Naturligtvis är varje skribent ansvarig för vad som skrivs på en blogg som andra kan läsa. Men det finns något personligt och subjektivt i själva systemet så att säga. Man kan ifrågasätta, komplettera, korrigera, opponera.

Men en blogg är också ett format för att säga det man vill säga, det står var och en fritt att låta bli att läsa, att kommentera eller instämma, helt, delvis – eller att tiga. Gärna får man skriva under eget namn.

Jag tycker också att i måste kunna tala öppet om kyrkan, om tankar och åsikter. Om man är av annan åsikt behöver det inte betyda att man vill någon människa illa. Man kan ifrågasätta sakfrågor, utan att ifrågasätta en annan människa, biskop eller “vanlig människa”.

“Minun tuskin tarvitsisi erikseen mainita, ettei tämä kirja ole millään tavoin kirkon opetusviran toimi, vaan yksinomaan ilmaus henkilökohtaisesta “Herran kasvojen” etsinnästäni (vrt. Ps. 27:8).”

Sedan skriver biskopen i Rom – eller påven som många vill kalla honom – något som är god vägkost för alla, både de som reser till Rom, och oss andra som ännu är här hemma i Finland:

“Raamattua arvioidaan nykyään laajalti niin sanotun modernin maailmankuvan mittapuin. Perusdogmina on, ettei Jumala voi ensinkään toimia historiassa – siis että kaikki, mikä koskee Jumalaa kuuluu subjektiivisuuden alueelle. Raamattu ei silloin enää puhukaan Jumalasta, elävästä Jumalasta, vaan silloin puhumme enää vain me itse ja määräämme, mitä Jumala voi tehdä ja mitä me tahdomme tehdä tai mitä mitä meidän pitää tehdä. Ja silloin Antikristus vakuuttaa meille korkean tieteellisen oppineisuuden elein, että sellainen eksegeesi, jossa Raamattua luetaan elävään Jumalaan uskoen ja häntä itseään kuunnellen, on fundamentalismia – että vain hänen niin sanotusti puhtaan tieteellinen eksegeesinsä, jossa Jumala itse ei sano mitään eikä hänellä ole mitään sanottavaakaan, on ajan huipulla.

Jeesuksen ja Paholaisen välisessä teologisessa kiistakeskustelussa on kyse kaikkina aikoina ajankohtaisesta väittelystä, jonka aiheena on oikea raamatuntulkinta. Perustavana hermeneuttisena kysymyksenä on kysymys jumalakuvasta. Tulkintaa koskeva kiista on viime kädessä kiistaa siitä, kuka Jumala on. Tämä kamppailu jumalakuvasta, pätevää raamatuntulkintaa koskeva väittely, taas ratkeaa konkreettisesti sen perusteella, mikä kuva meillä on Kristuksesta: onko hän, joka jäi vaille maallista valtaa, todella elävän Jumalan Poika?”

Mina första intryck är att man hör duvans vingslag – den Helige Andes röst i dessa ord, som är ett uttryck för vad kyrkan tror och borde ge uttryck för också på våra breddgrader. Och en misstanke i mig som jag förgäves försöker kväva är, att om dessa ord hade uttalats av någon annan, skulle de ha mött hård kritik och avfärdats som marginella.

År 1980 – 1999 minskade högmässodeltagarnas antal i Borgå stift (!) från 564 248 (år 1980) till 362 075 (år 1999), vilket innebär en minskning med 35,8%. Från år 2000 ändrades principerna för hur man bokför deltagarna, vilket omöjliggör en fortsatt jämförelse. Men 200 000 färre deltagare på 20 år…

Man kan naturligtvis säga att en del andra mötes- och gudstjänststatistiker balanserar denna statistik, men sanningen är den att detta bara gäller till en del. Tendensen är en tydlig nedgång.

När jag studerade teologi på 1960-talet och in på 1970-talet, hörde drygt 92% av finländarna till kyrkan. Idag hör 80,7% till kyrkan. Under åren 1975-2007 (alltså inte helt samma tid) ökade de anställdas antal från 11 145 (1975) till 21 392 (2007). Mellan år 1975 och 2007 innebär detta en ökning på 91,9%, som visserligen nu avstannat och förmodligen igen börjar minska.

Har vi rätta prioriteringar?

Är sekulariseringen en nödvändighet?

Hur kommer det sig att antalet medlemmar minskat kraftigt, medan antalet anställda ökat kraftigt?

Jag tror och tycker att svaret måste vara att kyrkan skall välkomna alla krafter som vill förkunna evangeliet om Kristus. Det må sedan handla om cellgrupper, karismatiker, gudstjänstgemenskaper, tideböner, högkyrkligt eller lågkyrkligt eller något mitt emellan.

ALLA, som har något att tillföra kyrkan, behövs nu.

Om vi sedan har litet olika uppfattningar, så ge livsrum.

 “Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge."
Matt. 13:30

Finns här något av detta? Jesus säger: Himmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker…

Det kan inte betyda att kyrkan kan tolerera falsk lära eller falskt liv. Förkunnelsen måste vara klar!
Och ändå undrar jag hur mycket tid som får gå till inbördes uppgörelser, och diskussioner i all oändlighet.

Ge livsrum i kyrkan och låt folk finna sitt andliga hem där de får bröd för sin själ.

Därför välsignar jag också sådana grupper som inte till alla delar ser allt som jag. Bröder och systrar i andra kyrkor, i andra rörelser och grupper inom vår egen kyrka, stiftelser, gemenskaper, vad de allt heter. Så länge de förkunnar Kristus – som “på det ena eller andra sättet blir förkunnad”.

Jag hoppas att detta inte är nedslående text, utan en utmaning och en uppmaning till att gå med i arbetet för Kristi sak.

Henrik

När detta skrivs, vet jag inte annat än att det innebär en ökning av antalet utträdda med 40%, att 40% av dem är kvinnor (som i princip har förhållit sig lojalt till kyrkan), att 50% av dessa är under 30 år. Sannolikt är det så att ca 70% av dem är under 40 år. Detta är – menar jag – något som inte har väckt den oro som den bör väcka inom kyrkan.

Det skall vara en sorg för oss.

Den främsta orsaken är ekonomisk, kyrkoskatten, och den nästviktigaste är att man inte tror på något. Dessa två är tydligt avskilda från andra orsaker. Vi återkommer till dessa i början av året, i fjol var den tredje orsaken "diskrimineringen av kvinnliga präster", kanske är det så i år också. En växande orsak är särkert också en kyrkokritik från andra hållet, kyrkan har tappat sin kristna substans. Låt oss vänta på mera fakta.

Men några tankar har jag.

Den allvarligaste trenden är att unga vuxna lämnar kyrkan, börjande från den månad de fyllt 18 år!

Detta kommer att påverka medlemsskapet radikalare i framtiden. Kyrkan har heller inte särskitl mycket verksamhet som är utformad enligt unga vuxnas behov (tidsmässigt, strukturellt, ledarskapet mm.) Här finns den stora utmaningen.

Men unga vuxnas steg ur kyrkan – med undantag av dem som är missnöjda med kyrkans kristna profil – är också ett tecken på att föräldragenerationen och far/mor/föräldragenerationen inte lyckats föra den kristna tron vidare till sina barn. Även om aftonbönen beds i många, kanske rent av i de flesta, hem, har söndagsskolan mer eller mindre dött. Visserligen har dagklubbar och "vardagskyrkor" och församlingarnas musikskolor mm. övertagit väsentliga delar. Kyrkans barnarbete är ett stort glädjeämne, men det brister före och framför allt efter skriftskolan.

En trend som är tydlig är att detta sammanhänger med kvinnornas sekularisering. Innan någon får hicka vill jag förtydliga mig och hänvisa till den skottske professorn Callum Browns undersökningar när kyrkan i Skottland "rasade samman". Han konstaterade att orsaken var den att kvinnorna inte längre orkade bära hela lasset ensamma. Förutom många andra värderingar och motiv valde de männens själviska och sekulariserade livsvärden, och när kvinnorna inte förde barnen till söndagsskolan eller kyrkan så förde ingen dem. De lärde sig inga psalmer, kanske inte något om den kristna tron egentligen.

Nu skall ingen tro att jag vill beskylla kvinnor för sekulariseringen! Bakom varje sådan situation finns en man, som har svikit. Vi har inte lyckats hitta modeller som kunde förena familjeliv och yrkeskarriär på ett sunt sätt. På det individuella planet har vi säkert många som lyckats med konststycket, men tidens melodi har blivit – på gott och ont – få barn, dagis, yrkeskarriär, litet hemmaliv, försvagade känslomässiga kontakter med bristande social kompetens som följd, mindre bundenhet till familj och traditioner.

Jag påpekar att jag nu talar om trender, inte om antal, inte om hur långt det gått nu. Men en av våra utmaningar är att fråga hur vi vill ha det! Är detta bra? Finns det alternativ, för barnens och familjens och äktenskapets skull? Alternativ som ger individer rätt att andas, där olika personligheter ryms, där både kvinna och man är tillfreds med helhetssiuationen, ett avtal som är ett resultat av överläggningar, inte ett diktat.

Jag tror att vi måste försöka förnya hemmens betydelse.

I tiden ligger starkt en stark betoning på individen på kollektivets bekostnad. Jag tror att tidens stundom narcistiska toner måste flyttas i riktning mot det kollektiva, till instutionerna (de goda): äktenskapet, familjen, församlingen, kyrkan, samhället, världen.

De viktigaste utmaningarna för kyrkan idag och i morgon är:

1. Satsa på att kyrkan blir och förblir kyrka! Kyrkans kallelse är inte att famla allt mellan himmel och jord, utan stöda och hjälpa människan att finna sin Gud och sin nästa.

2. Satsa på de unga! Kyrkan måste på allvar ge förtroenden åt de unga, inte bara skapa verksamhet för de unga, utan verksamhet som planeras, leds och förverkligas av de unga.

3. Jag tror att ännu en mycket stor utmaning är att kunna tradera kristendomen vidare från en äldre generation till de unga-. Kyrkan är inte enbart de ungas kyrka, men också de ungas kyrka. Unga människor behöver få egen tid och eget livsrum. Men de behöver också, både när de vet det och när de inte tror det, den erfarenhet som äldre kristna människor har. Att vi äldre behöver lära oss av de yngre är faktiskt en sanning som är lika sann

Men vägen vidare kan inte handla om avbrott och nollstart. Det måste handla om stafett – det är från denna kategori som Nya testamentets ord om att motta och överlämna traditioner har tagits (t.ex. 1 Kor. 15). Ett vägstycke behöver man springa tillsammans…

Jag tror att det inte först och främst handlar bara om folkkyrkans överlevnad i vårt land.

Det handlar om kristendomens överlevnad. Därför tror jag att det i allt högre grad kommer att kräva ökat samarbete över samfundsgränserna, vilket inte behöver innebära läromässigt kaos, det kan handla om projekt, om samarbetsformer osv.

Så länge vi har möjligheter och kontaktutor genom folkkyrkans möjligheter, så länge dessa kan vara evangeliets tjänare skall det välkomnas. Dock inte så att "avtalets" andra del handlar om att sälja innehållet och utbyta värden..

Än så länge handlar "kyrkan" och "samhället" om samma människor, men bilden förändras hela tiden.

Jag påminner om de uttryck som jag tidigare hänvisat till, den anglikanska kyrkans attenders, fringe, de-churched, non-churched.

De aktiva, de som har endast sporadiska och marginella kontakter, de som lämnat kyrkan och de som aldrig haft kontakt med kyrkan. Idag är över 1 miljon finländare utanför evangelisk-lutherska kyrkan och inte medlemmar i någon annan kristen kyrka.

Det finns massor att göra. Och här behövs allas insats. Jag tror att en stor orsak till brist på trivsel och meningsfyllt medlemsskap är detta att ”ingen har lejt oss”. Människan vill vara subjekt, inte bara objekt. Fram för lekmannaledarskap, för medbestämmande och samverkan!

Motståndet kommer förvisso att bli hårdare. Många finländare vill skaka av sig de sista spåren av kristna traditioner – kristendomen skall ut från skola och samhälle. Och ändå har hela vårt samhället byggt på kristendomens välsignelser, utan att därmed förringa de människors stora insatser som inte är bekännande kristna.

Jag har sett, ”såsom i en spegel", märkväl en antikens otydliga spegel. Förvisso ser många andra klarare. Men jag hoppas denna ofullständiga bild, bara nerskrivet en nyårsafton av en människa vars kunskap och vetande och tänkande är "ett styckverk", kanske ändå kan bli läsaren till eftertanke och framför allt – till välsignelse.

I Jesu namn! Så börjar vår kyrkohandbok det nya året på nyårsdagen.

När bönderna i västra Sverige förr i tiden skulle börja sådden, tog de hatten av sig, och sade "i Jesu namn!" Så kunde sådden börja.

Det är i detta tecken jag vill att sådden skall börja också det nya året!

I Jesu namn! Med Jesus fram!

Det år som nu går till ända, A.D. 2008, har varit ett innehållsrikt år. För mig personligen började det med sorg, min far dog årets andra dag. Välsignat vare hans minne och hans livsgärning!

När jag bläddrar i min dagbok – min blogg – ser jag att år 2008 nog lett till en ökad polarisering inom kyrkan. Vi har haft processer, präster har blivit avhållna från tjänst, avstängda från prästämbetet, tilldelats varningar och anmärkningar. Allt detta talar sitt tydliga språk.

Jag kommenterar bara något, någon uttömmande analys av året kan inte ske i detta forum.

I Borgå stift har särskilt pastor Halvar Sandell varit föremål för en stundom hänsynslös kritik, jag är nästan beredd att tala om förföljelse. Min rättskänsla är kränkt när biskopen ännu en gång, i julaftonens intervju i Hbl, prickar Halvar Sandell (med namns nämnande) och drar upp de båda större diskussioner som förts.

Min fråga blir denna: när skall en sak anses vara slutbehandlad, när skall det anses vara illegitimt att återvända till en sak som redan är avklarad?

Jag frågar detta med hänsyn till diskussionerna om abortvideon i ljuset av

– att polisundersökning lades ner för att inget tecken på brott hade framkommit
– att allmänna åklagaren beslöt att av ovannämnd orsak inte väcka åtal
– att biskopen redan hanterat situationen genom att ge en anmärkning redan före detta

Jag anser att då måste denna fråga anses vara slutbehandlad till den del som berör den enskilda incidenten.

I biskopens uttalande i samband med anmärkningen (och upptakten till den) fanns också något som många har uppfattat som ett försök till en "diskret styrning": möjligheten att börja en rättslig process. Andra har däremot sett detta mindre dramatiskt, som en sak som biskopen sade för att han själv i och med sin anmärkning avslutar frågans vidare behandling – om intet nytt framkommer – med det naturliga tillägget att den som anser att mera behöver göras kan naturligtvis utnyttja rätten att driva frågan som en rättsprocess. Den tredje ståndpunkten är att biskopen kunde ha låtit bli att överhuvudtaget kommentera frågan om eventuella rättsprocesser, det kunde komma att uppfattas – och har faktiskt tyvärr uppfattats – som en "vink". Vad som fanns i biskopens sinne är det inte rätt att yttra sig om, ingen av oss kan läsa andras tankar. Gud vet vad vi har tänkt och tänker. Jag konstaterar endast rent principiellt att sådana bedömningar om biskopens uttalande i samband med anmärkningen har framförts.

I ljuset av den vändning som hela frågan tagit, för att inte säga hela frågeställningen, tycker jag att det enda som kunde diskuteras är om biskopens anmärkning överhuvudtaget var berättigad. Men också den frågan är egentligen slutbehandlad.

Detsamma måste jag nog säga om den förra incidenten (som visst hör till år 2007), men också denna händelse återkommer i intervjun. Att man nu ständigt återkommer till denna incident, som uppenbart har retat många, är ändå inte rimligt.

De principiella sidorna i dessa händelser är naturligtvis föremål för fortsatt diskussion. Den bedrövliga faciten har blivit att man kan säga nästan vad som helst i vår kyrka om homosexfrågan utan sanktioner, men man kan inte påtala det som Bibeln säger! Man undervisar att allt är möjligt. Man flyttar ihop med en annan homosexuell eller lesbisk präst osv. Men också om Bibelns vittnen blir nertystade står orden kvar!. Man reagerar inte mot abort, problematisk blir aborten först när man påtalar detta och visar vad det handlar om. Enligt de uppgifter jag har skulle också en annan anmärkning ha getts i samband med den tidigare incidenten, men denna har inte fått publicitet. Däremot gav biskopen all tänkbar publicitet åt "fallet Sandell" också den gången då det begav sig. Jag skriver detta just för proportionalitetens skull.

Och jag anser att detta borde gälla både stiftsledningen och t.ex. massmedia. Förvånansvärt ensidigt har såväl TV som press behandlat just dessa frågor – flera ggr utan principen audiatur et altera pars. (Få se vad som sägs nu 4.1.2009.)

Den polarisering jag nämnde ovan bekräftas ju nog av biskopen, från en annan position sett. Vid stiftsdagarna, i herdabrevet och i intervjun i julaftonens Hbl prickar biskopen oss konservativa – enligt många säkert med all orsak – men förundrar sig sedan över att de konservativa inte vill finna vägen till gemensamma nattvardsmässor.

Jag har självkritiskt funderat över vad som i stiftets verkligheter idag är teologi och vad som är personkemi eller något därmed jämförbart.

Säkert är att det finns ingredienser av både teologiskt och personligt. Tyvärr tror jag nog att mycket handlar om teologi, och därmed också säkert om synen på folkkyrkan. Jag skall i ett annat sammanhang kommentera herdabrevets sakfrågor litet mera utförligt, men säger att denna kombination av tal om enhet och samhörighet parad med giftiga stick åt ett bestämt håll (i alla dessa sammanhang jag har nämnt) nog är en del av problemet och något jag hoppas skall kunna tonas ner i framtiden.

Så mycket vill jag ändå här kommentera herdabrevet att jag skriver att jag för det första är glad över att biskopen kom ut, att han deltar i samtalet och i flera frågor säger var han står, hur han ser på kyrkan, dess framtid osv.

För det andra konstaterar jag positivt att arbetet med herdabrevet kom att bli – i mitt tycke – lyckligt för kyrkomötets konstitutionsutskott, där biskopen som sakkunnig hördes och kunde bryta den ganska formalistiska inställningen till parokialprincipen som den enda modellen för medlemskap i vår kyrka. Det applåderar jag.

Däremot skall jag återkomma till det som sägs om Studentmissionens tillkomst, dess betydelse och arbetet bland skolungdomar. Där kommer jag att säga "inte var det riktigt till alla delar så det gick till".

I ett annat blogginlägg i samma ämne skall jag ännu fortsätta litet kring framtidsfrågor, men avslutar här för att inte helt knäcka eventuella läsare som hunnit så här långt.

Jag har skrivit öppet, inte för att smäda biskopens ämbete eller hans person, utan skrivit ut det som förekommit i offentligheten och som därför offentligt får – och kanske skall – kommenteras.

Här är det sakfrågor som är föremål för diskussion, jag skulle gärna medverka till att relationerna inom stiftet och andan inom stiftet förbättras. Detta betvivlar förmodligen somliga när de läser detta. Men jag tror dock att det är skäl att tala ganska öppet, att det sedan finns sådant som hör det enskilda samtalet till är en annan sak som också gäller.

Men året har som sagt innehållet också mycket annat.

En otrolig upplevelse var kyrkhelgen i Karleby i augusti 2008 med över 800 deltagare på lördagskvällen. Samtalen, seminarierna, den nya enheten över gamla gränser (organisationer, väckelserörelser), allt har bestående stannat i minnet.

Det finns också en växande nöd för vår kyrka och vårt stift, som jag ser som ett livets tecken.

Jag har under många resor i stiftet och i finska stift fått träffa kristna människor på olika håll i vårt land, och blivit mycket uppbyggd!

I år har ca 50 000 personer lämnat vår kyrka. 50% av dem är under 30 år! Detta kommer att ha en snöbollseffekt på antalet dop och på skriftskolan i framtiden. Men mera om sådant i nästa blogg!

Naturligtvis anser jag att kyrkan skall slå vakt om skapelsens människosyn, om människan som man och kvinna, om det monogama och heterosexuella äktenskapet, om människans ansvar för sitt beteende osv. Men etiska frågor löses ofta så att utsatta människor blir måltavla, i stället för att de skulle få stöd och hjälp. Alkoholister behöver inte höra att “de inte borde dricka”. De vet det själva bättre än vi. Detta sagt – nota bene inte som jämförelse mellan sexuella minoriteter och alkoholister – utan som ett exempel på hur en etisk fråga kan bli behandlad av moralister. Inga etiska frågor kan jämföras med andra etiska frågor. Däremot skall den gemensamma nämnaren för alla människors liv vara kampen att söka livsriktningen i Guds Heliga Ord. Men att någon grupp behandlar andra människors liv som om de själva vore syndfria är ju inte etiskt, och inte kristligt.

En ny påminnelse om de svårigheter vi står i får vi när vi idag också noterar att ärevördiga Reuters – eller måste vi nu skriva f.d. framför “ärevördiga? – kommit med tillden grad förvängda nyheter att man inte känner igen det ursprungliga budskapet.

Rätt skall i alla fall vara rätt. Nu ska jag försöka komma över talet, och sedan se vad som skrivits.

Här nedan är i alla fall Katolsk observatörs kommentarer, Nytt och noterat,
http://katolskobservator.blogspot.com/2008/12/lgnaktig-mediaattack-mot-pven.html

Om man studerar det 3568 ord långa talet så är det endast ett litet stycke som behandlar "mänsklighetens ekologi". Han talar där om att kyrkan inte kan begränsa sig till sina troende utan måste förkunna sitt ansvar för hela skapelsen. Ty

Nå – hur var det då med fördömanden av homosexuella och transsexuella? De finns inte. En snabbsökning i artikeln visar att varken homo- eller transsexualitet nämns. Tidningarna ljuger helt enkelt. Man kan visserligen tolka in påvens tal om skapelseordning som ett försvar för äktenskapet – men det är en tolkning som varje tidning måste stå för själva. Och någon nyhet är det väl knappast att kyrkan försvarar äktenskapet. Men några fördömanden av homosexuella finns inte – än mindre av transsexuella.

Vi ska inte vänta oss att någon nyhetsbyrå ber om ursäkt. Det hela är ju iscensatt med stor beräkning.