Olika röster har yttrat sig om folkkyrkan och dess framtid. Jag tror att den diskussionen är viktig. Biskopen tar i sitt herdabrev upp frågan och tecknar framtidsvisioner om “framtidens folkkyrka”. Jag ska återkomma till den diskussion som biskopen öppnat. I detta sammanhang vill jag bara låta röster komma till tals.

Jag är nämligen rädd för att visionen om en folkkyrka i framtiden inte med nödvändighet kommer att hålla. Med detta säger jag inte på något sätt att jag vill vara med om att bryta ner det fina som byggts upp under många sekler, att minska kontaktytan till alla kyrkans medlemmar vill jag inte på något sätt understöda.

Men jag tror att kyrkan har två problem, som är desamma för kyrkor i hela världen, och inte minst för våra nordiska folkkyrkor.

Det ena problemet gäller beroendet av dem som kan betala, och med detta menas inte de rika, utan de många.

Det andra problemet gäller kyrkans eget väsen, vad kyrkan är och står för.

Utmaningen – som jag ser den – är att vara en inklusiv kyrka med ett exklusivt budskap. Och det är svårt, men nödvändigt.

Jag tror inte att folkkyrkan kommer att ha en så lång framtid, inte åtminstone i sin nuvarande omfattning. Om jag har fel och det som återstår kan kallas kyrka (inte ironiskt sagt, utan teologiskt), är jag glad.

Prof. Eva Hamberg, präst i Svenska kyrkan och nu prof. i Lund, höll ett otroligt klarsynt föredrag i Stockholm i november och jag hade glädjen att höra henne. Föredraget ingår i sin helhet i kommande nummer av Kristet perspektiv (som utkommer om ca en vecka).

Eva Hamberg skriver:

“Den öppna demokratiskt styrda folkkyrkan har också ett grundläggande problem: den kan inte tvinga människor att vara medlemmar. Samtidigt är det ju så att kyrkans struktur härrör från den tid då kyrkomedlemskap var nästintill obligatoriskt, och kyrkans ekonomi bygger på förutsättningen att en stor majoritet av befolkningen är medlemmar. Den fortskridande sekulariseringen raserar därför grundvalen för kyrkans ekonomiska fortbestånd. Kyrkans agerande under senare decennier kan tolkas som en strategi för att behålla så många medlemmar som möjligt genom en anpassning till de medlemmar som inte delar kyrkans tro. Men den strategin kommer av flera skäl inte att fungera, och jag återkommer till detta.”

– – –

“Man kan få intrycket att den lösning som Svenska kyrkan har bestämt sig för är att försöka vara en kyrka för dem som vill gå den breda vägen. De som väljer den breda vägen är som bekant många, och de som väljer den smala vägen är få. Om en kyrka i ett starkt sekulariserat land är beroende av att ha majoriteten av befolkningen som medlemmar, måste man därför rikta in sig på dem som föredrar den breda vägen. Men den strategin medför att de grupper i kyrkan som fortfarande envisas med att vilja gå den smala vägen blir ett problem för kyrkoledningen. De står i vägen för den kyrkopolitik man vill driva, och de blir därmed ett problem som måste hanteras. Men inte bara de blir ett problem, utan Herren Jesus själv blir ett problem, en stötesten.”

Jag kan inte annat än instämma. Det är i hög grad samma situation som råder också här hos oss.

Men jag är glad över att frågorna nu diskuteras seriöst. Det samtalet välkomnar väl alla som oroas och lever i förväntan när det gäller kyrkans framtid.

Många i den unga generationen har anammat den anglikanska kyrkans “Mission-shaped Church”. Det är ett program som jag i mångt och mycket tror att är ett mera realistiskt svar på kyrkans utmaningar idag.

“Ge mig kyrkan tillbaka” är ett rop som inte får ett svar i betydelsen en återgång till gamla tider. Men detta rop kan betyda något annat och är då högst relevant.

Inom anglikanska kyrkan talar man om fyra grupper: de som är med i kyrkans regelbundna liv (attenders), de som är i utkanten, men som nås ibland (fringe), sedan om dechurched (sådana som lämnat kyrkan) och sist om nonchurched, den växande skaran av dem som aldrig varit med utan som växer upp utanför och oberoende av kyrkan.

De två sistnämnda grupperna växer, de utgör en tidsinställd bomb därför att majoriteten av dem som lämnar kyrkan är unga personer: deras barn blir inte döpta, de går inte i skriftskola osv.

Nu är frågan: vilken vision av framtidens kyrka är mera realistisk?
I varje fall tror jag att man med ärkebiskopen av Canterbury kan tala om “mixed economy” under en övergångstid. Med detta menar han ju medlemsskap som är kompletterande till parokiala församlingar, men man kan även se en blandad struktur i detta så att folkkyrkan och delar av den förblir delvis fungerande en tid framöver.

Frågan är bara om inte vi måste ha beredskap för en tid som kommer, och som inte behöver vara så långt borta.

Till den frågeställningen hör i grad frågan vilka kyrkan ska satsa på. Det första svaret är givetvis alla sina medlemmar! Men vägen dit kan innebära att det inte är kyrkoskattebetalarna som kan rädda kyrkan, utan de som tror och är villiga att “lämna allt och föja Honom”. Målet är klart: alla folk till lärjungar (Matt.), predika evangeliet för allt skapat (Mark.)

Kyrkans framtid är tryggad, “frukta icke du lilla hjord…”, men om folkkyrkan har en så lång framtid i våra nordiska länder är en fråga som jag är betydligt mera osäker på.

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Folkkyrkans framtid

En hälsning till alla besökare med en aktuell bön av J.L. Runeberg:

Bevara, Gud, vårt fosterland,
håll över det din starkhets hand
och var dess hägn i strid och frid,
i sorgens som i glädjens tid!

Gud, skydda detta kära land,
från sjö till sjö, från strand till strand;
sänk över det din milda vård
som sommardagg på rosengård!

Välsigna varje trofast själ,
som önskar det av hjärtat väl,
men slå vart ondskans uppsåt ned,
som vill dess fall och stör dess fred!

Låt det få bli och vara ditt,
befolkat, tryggat, glatt och fritt,
på kärlek bördigt som på råd
och uppfyllt av din Andes nåd!

Du hulpit det ur mörker opp
liksom en blomma ur sin knopp;
så låt det ock till tidens slut
uti ditt ljus få vecklas ut!

Det ljuset är ditt helga ord,
en sol för himmel och för jord;
giv, att det klart här lysa må
och aldrig mer ifrån oss gå!

Henrik

P.S. Denna bön och dess verkan får gärna sprida sig ut över vårt lands gränser!

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Självständigheten

I Ilta-Sanomat fanns 14.11.2008 en oerhört tragisk, men tänkvärd intervju med Cris Owen, som för några år sedan var med om en könsförändringsoperation.

”Jag ångrar djupt att jag lät operera mig. Om jag hade fattat hurudant mitt liv skulle bli hade jag aldrig gått med på operation.”

”Kadun leikkausta. Jos olisin tajunnut, minkälaiseksi elämäni muuttuu, en olisi koskaan mennyt leikkaukseen”, Owen sanoo Ilta-Sanomissa.

Avsikten med dessa rader är på intet sätt att lägga nya bördor på känniskor som kämpar med sin identitet.

Avsikten är bara att denna diskussion är nödvändig för hela vår kultur, som i det postmoderna samhället tycker att allt kan definieras av individen.

Kanske mera är givet än vi tror. Kanske förhållandet mellan kropp och själ är djupare. Kanske mycket som kräver nya lösningar faktiskt är störningar snarare än källsprång.

Kanske man borde lämna bort ”kanske”.

Men läs och begrunda: det är stora frågor.

http://www.hs.fi/viihde/artikkeli/Cris+Owen+katuu+
sukupuolenvaihdostaan/1135241089688

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för För sent att ångra

Såg ett TV-program ikväll, ett diskussionsprogram med anledning av räden mot en hönsfarm i Närpes för någon vecka sedan. Närvarande var en polis, en dam från Finlands fjäderfäförbund (så heter det faktiskt), två djuraktivister med förankring i Djurens rätt (Oikeutta eläimille), den ena dessutom forskare.

Det var intressanta nyheter. Poliskomissarien var rätt så rakt på sak och sade bla. att polisen vet rätt väl vilka personer som är djuraktivister i Finland. ”Finland är ett litet land”. Flickorna – eller kanske de unga kvinnorna – verkade mycket ovetande (utan att sannolikt vara det) när det gäller linkarna mellan Djurens rätt och EVR (djurens befrielsefront, en olaglig rörelse som utfört räder mot pälsfarmer och nu också en höns- och broilerfarm). Polismannen sade bla att ”alla som gripits för dåd i EVR:s namn har varit medlemmar i Djurens rätt”. Att polisen rätt väl vet vad som händer framkom av den kvinnliga forskarens okunskap om en räd mot en farm, som polisen besvarade med motfrågan ”visste du inte var din pojkvän var den natten?”

Heja polisen, tänkte jag faktiskt.

Jag måste erkänna att jag är en stor djurvän. Jag får illa att vara av att se hur djur har det, hur människor kan misshandla djur, pina dem, utsätta dem för förfärligheter osv. Jag tycker att det är en plikt att värna om djurens rätt. Och jag tycker inte om att döda, inte ens fiskar…

Vi har som kristna två perspektiv på djuren i Guds rike.

Både människor och djur räddar du, HERRE. (Ps. 36:7)

Den synen betraktar djuren som en del av Guds goda värld, av Guds skapelse, där människan är förvaltaren av skapelsen med ansvar inför ägaren.

Men den ideologi som präglade de två djuraktivisternas yttranden var beklämmande. Förutom att de inte klart tog avstånd från illegala handlingar, talade de sig varma för ”varje individs rätt” (och då menade de höns/djur). Min motfråga blev: hur är det med mänskliga individer? Inte något medlidande.

I ett helt annat sammanhang än djurrättsaktivism finns några ord i 2 Petr. som lätt försvinner i en bisats, men som pekar på den principiella skillnaden mellan människan och djuren: Dessa människor är som oskäliga djur, födda till att fångas och dödas. (2:12).

Genom hela Bibeln går en linje som är tydlig: människan gar en gudsrelation som djuren inte har. De är nog en del av Guds skapelse, men inte en del av Guds frälsningsplan. Djur offras, påskalammet äts, djur arbetar osv.
Men människan måste lära sig att behandla djuren rättvist och vara godhjärtad.

Så har både missionen och många väckelser präglats av ett förändrat förhållande till djuren.

Han har nog säkert blivit omvänd, för han har blivit så snäll mot sin häst, sades det om en bonde som kommit till tro.

Detsamma vittnar missionshistorien om. Kristna människor behandlar sina djur på ett helt annat sätt. Det är inte bara förhållandet till andra människor som ändrats, också förhållandet till djuren blir ett annat.

Men den syn som går med på att skada en människas lagliga arbete och näring, hennes kanske under några generationer byggda pälsnäring eller hönsfarm mm, medan man blundar för vad man förorsakar en medmänniska, är nog inte kristen.

Missbruk måste påtalas och beivras. Men det finns lagliga vägar att åtgärda misstankar om djurplågeri och annat sådant som ingen kristen människa kan eller får godkänna.

Jag finner nog inte heller riktigt stöd i mässor för djur, för välsignelser och annat. Kanske kan man också säga att det inte heller finns förbud för någon att tala med Gud om allt.

Men grundsynen att människan är ett djur och att hennes existens inte är speciell är nog något man måste avvisa.

Samtidigt som vi ska fortsätta att behandla djuren väl!

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Djuren och människan i Guds rike

Av förekommen anledning har diskussionerna om könsbyte eller ännu hellre könskorrigering genom kirgurgiska och hormonella ingrepp varit aktuell.

(När jag skriver ”ännu hellre könskorrigering”, är det inte ett uttryck för mitt synsätt utan för att man i en postmodern verklighet använder ord som signalerar att könet är en identitetsfråga, ett val som varje individ har rätt att göra. Detta kan givetvis diskuteras och göras till föremål för diskussion. För detta uttryck innehåller premisser som kan ifrågasättas.)

Paul McHugh, professor i psykiatri vid Johns Hopkins University, har en insiktsfull artikel i First Things – Journal of Religion, Culture and Public Life. En del av forskningsresultaten, som bl.a William G. Reiner gjort angående barn som opererats i korrigerande syfte har publicerats i den högt noterade New England Journal of Medicine.

Artiken är mycket läsvärd och pekar på de stora konflikter som uppstår.

Jag känner en person som jag lärde känna som kvinna, men som nu är man. I ärlighetens namn vill jag säga att jag alltid upplevde att ”hon” var man – i en kvinnas kropp. Vi talar om svåra saker.

Men till detta hör mycket komplicerade frågeställningar, där man frågar sig om inte riktlinjerna snarare skulle ha varit att stärka den identitet som en person biologiskt har.

I alla fall handlar detta om mycket djupa frågor där man skall vara försiktig med för kategoriska svar. Men en väldig trötthet och nya problem följer med könskorrigeringar. Så mycket vågar jag dock säga att kön är inte – vilket man i dag ofta hävdar – ”mera fråga om vad som finns mellan öronen än mellan benen”. Könet är inte en definitionsfråga, Det finns ett större samband mellan kropp och själ, mellan anatomi och identitet än man ibland tror.

Jag tycker att alla kan berikas av en erfaren psykiaters redogörelse för en del av problematiken, även om den till all lycka inte gäller så många individer. Desto tyngre är den att bära för dem som berörs av den, på olika sätt: de personer som upplever sig som främlingar i sin kropp, deras anhöriga (barn, föräldrar, syskon) och vänner.

Jag tror – utan att vilja gå in för något slags oversimplification – att familjens kris (skilsmässa, missbruk av olika slag, för att inte tala om insest och pedofili mm) bidrar till den svaga identitet som mänga unga har idag.

Här behövs den kristna rösten – och omsorgen – starkt.

http://www.firstthings.com/article.php3?id_article=398&var_recherche=surgical

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Om transsexualitet och kirguriska ingrepp

Prof. Wlliam Lane Craig, fil. dr (Birmingham) och teol. dr (München), har skrivit en ny upplaga av sin kanske mest kända bok Reasonable Faith. Boken handlar om apologetik.

Jag vill lyfta fram två viktiga sanningar som Craig betonar.

Some people depreciate the importance of apologetics as a theoretical discipline. ”Nobody comes to Christ through arguments,” they’ll tell you. ”People aren’t interested in what’s true, but in what works for them. They don’t want intellectual answers; they want to see Christianity lived out.”

Detta är ju ett argument som ofta nämns idag. Men Craig tillägger:

I believe that the attitude expressed in these statements is both shortsighted and mistaken.

Han nämner som exempel upplysningen. Dess slogan om ”tankens frihet”, som ju inte med nödvändighet måste leda till icke kristna slutsatser – i själva verket var ju de flesta av upplysningstänkarna teister – så har upplysningsfilosofin resulterat i ett allmänt tänkande bland intellektuella i västvärlden att teologisk kunskap inte är någon vetenskap (Wissenschaft).

Problemet för kristendomen och evangeliet är detta:

It’s difficult for the gospel even to get a hearing.

Den apologetiska utmaningen är att verka så att kristendomen förblir en levande option för tänkande män och kvinnor.

Craig citerar en teolog från Princeton, J. Gresham Machen, som har sagt:

False ideas are the greatest obstacles to the reception of the Gospel- We may preach with all the fervor of a reformer and yet succeed only in winning a straggler here and there, if we permit the whole collective thought of the nation to be controlled by ideas which prevent Christianity from being regarded as anythong more than a harmless delusion.

Machen varande för detta redan 1913. Den kristna apologetikens uppgift är att ta utmaningarna på allvar i tid.

It is crucial that Christians be alert to the power of an idea before it reaches its popular expression.

Här tror jag att man träffat rätt.

I ett skede när diskussionerna är akademiska, kan argumentationen ske – om utmaningarna tas på allvar och argumentationen är seriös. I det skede när en idé har blivit populism är det mycket svårt att avvisa den. Man lyssnar inte. Ingen hör.

Det ser man ju också i de inomkyrkliga diskussionerna. I stället för saklig argumentation och samtal börjar man dela ut stilpoäng. Man slänger ut ord som ”fundamentalist”, splittring, konservativ, liberal, oppositionell, kritik osv men har ju de facto ingenting sagt.

Jag har å tjänstens vägnar försökt få ett samtal mellan olika tänkande angående evolutionsteorin. Många har kritiserat prof. Tapio Puolimatka – även på svenskt håll fastän av naturligt skäl mera på finskt håll – men flera av hans främsta kritiker ställer inte upp i en ren diskussion ”face to face”. Någonting av trovärdigheten i kritiken försvinner.

Naturligtvis vill jag som luthersk teolog betona den Helige Andes överbevisning genom Ordet. Det rena förnuftet för inte fram, det är inte bara hjärtat som fallit utan även viljan och tanken – eller säg kanske att människan styrs inte av sitt intellekt utan av sitt fallna hjärta.

NU är det viktigt att hålla fast vid den historiska kristendomen. Den nyaste evangelieforskningen betonar i mycket högre grad igen evangeliernas karaktär av ögonvittnesskildringar. Också inom arkeologin finner man starkt stöd för BIbelns trovärdighet.

För oss kristna är det viktigt att känna tidens språk. Men det är också viktigt att hålla sanningsfrågan levande, att inte bara ge rätta svar utan arbeta för att människor skall vara upptagna av de rätta frågorna.

På bred front skall vi gå fram. Apologetik, medmänsklighet, empati, seriöst arbete och studier, allt för att vinna människor för Kristus.

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Är kristendomen ett seriöst alternativ?

Den minsta nyheten?

30.11.2008

Det är intressant det här med nyheter..

När pastor Halvar Sandell tilldelas anmärkning, var det första nyhet och förekom i alla massmedia.

När Borgå domkyrka, nationalhelgedom i många avseenden, åter tas i bruk efter en förödande brand som kunde ha utplånat kyrkan, är det sista nyhet i Yles svenska nyhetsutsändningar i TV.

Detta är ju ett ganska klart bevis på kyrkans marginalisering, men också för dem som inte värderar gudstjänstlivet så högt tycker jag att Borgå domkyrkas festdag kunde ha varit en större nyhet.

Jag tänker t.ex. på alla den brandmän som kämpade för att rädda denna för hela nationen viktiga kyrka. Och jag tänker på det arbete som har utförs av så många sakkunniga, och på alla som väntat på denna dag.

Man kan ha olika värderingar.

För mig blir det nog en bekräftelse på misstanke om skandalfixering, på katastrofer och olyckor som synonym för nyheter, en utveckling som jag finner beklaglig.

Men: månne vi inte har orsak att se oss i spegeln.

Huvudsaken är dock (förstå nu detta rätt!) att detta är en viktig dag för oss i Borgå stift. Det är inte målet, men det är en bra start… För det är svårt att inbjuda till något som man själv inte tycker att är viktigt.

Men ännu gäller ordet att om saltet mister sin sälta

Då blir vi nog den minst viktiga nyheten…

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Den minsta nyheten?

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner,
släkten följer släktens gång.
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Guds välsignelse och beskydd över stiftshelgedomen!

Må Guds Ord ljuda rent och klart i Domkyrkan, må lovsången och musiken lyfta vår själ från vardagslivets mångahanda till tillbedjan och förtröstan, må många människor få hjälp och frälsning vid altaret, dopfunten och i kyrkbänken. Och må många gå ut och tjäna Herren med glädje!

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Borgå domkyrka återinvigs

Finska Evangelieföreningens tidning Sanansaattaja har i sitt senaste nr (47/2008) en intressant analys av prof. Antti Laatos och Tapani Ihalainens bok JUlkisoikeudellinen yhteisö vai Kristuksen kirkko (Fonticulus ry 2008).

Den är läsvärd och innehåller mycket intressant material.

En av de intressanta artiklarna i boken är prof. Hans-Olof Kvists granskning av kyrkan, statsreligion, statskyrka, och en religionslös stat.

Han skriver bla:

Kyrkan får inte tvinga någon att tro eller till kyrkans ordning med hjälp av polismyndigheterna, och den får aldrig motsätta sig eller straffa villoläror eller gudsförnekare med annat än med Ordets förkunnelse.”

På finska: ”Kirkko ei saa pakottaa ketään uskoon tai kirkolliseen järjestykseen poliisivoimalla eikä se saa koskaan vastustaa ja rangaista harhaoppeja ja jumalanpilkkaajia muulla kuin Sanan saarnalla.”

Aktuella ord.

Boken är i sin helhet mycket läsvärd, även om man inte till alla delar instämmer i författarnas slutsatser.

VI har fått ett felspår i vår kyrka, som vi så snabbt som möjligt bör komma bort ifrån.

Henrik

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Kyrkan får inte använda polisiär makt

Efter att ha bekantat mig ytterligare litet med den kyrkliga situationen i Sverige och även i England konstaterar jag att en ny gemensam ton finns när det gäller enhet och splittring. Egentligen kan man tala om flera gemensama toner, bla. om det samarbetstvång som jag tidigare skrivit något om.

Kanske det är bäst att säga att jag inte ens har sett biskopens herdabrev (annat än på bild); jag har väntat på att den skulle komma på posten som ett herdabrev brukar, men kanske gäller nya vindar? Det jag skriver är alltså inte ett bemötande eller ett svar till en text som jag inte har sett. Men jag har – i sanningens namn – hört några kommentarer av sådana som läst, och jag kan endast i detta skede säga att det förefaller som om det skulle finnas ett och annat att kommentera. Det är i alla fall bra att biskopen har kommit ut, och öppet tar del i samtalen och diskussionerna.

Men en ton som ofta framkommit, särskilt hos biskoparna (i kyrkomötet, vid bordsdiskussioner, vid gemensamma överläggningar osv) och naturligtvis i ställningstaganden såsom förnyelse av de tjänstemannarättsliga bestämmelserna, biskopsmötets redogörelse m.fl. kyrkliga dokument, är att det är genom att hålla fast vid kyrkans ordning som enheten bevaras och splittring undviks.

Nu vill jag gärna betona att jag så långt det bara är möjligt vill hålla fast vid kyrkans ordning – oberoende av att man med detta ord t.o.m. kan avse ngt olika saker.

Men i vår kyrkas viktigaste bekännelseskrift, Confessio Augustana, i artikeln om kyrkan, heter det:

”Kyrkan är de heligas samfund, i vilket evangelium rent förkunnas och sakramenten rätt förvaltas. Och för kyrkans sanna enhet är det nog att vara ense i fråga om evangelii lära och förvaltningen av sakramenten. Och det är icke nödvändigt, att nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan överallt äro lika.
Paulus säger ju: En tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader etc.

I den latinska texten heter det ”similes traditiones” (likadana traditioner), ”seu ritus aut ceremonias ab hominibus institutas”..

Det fundamentala är att det är kyrkans tro, inte dess ordning, som är grunden för enheten: en tro, ett dop, en Gud, som är allas Fader. Artikeln talar om att hålla fast vid ”evangelii lära” och ”förvaltningen av sakramenten”.

Men att av detta bibelord, Ef. 4:5, som CA hänvisar till,dra slutsatsen att en kristen bör strunta i lärofrågor och samlas kring vilket nattvardsbord som helst, det är nog att ta i – för att säga det milt.

I samma brev talar Paulus nog om att inte låta sig kastas omkring av ”vart vindkast i läran”, men detta kan ju inte förstås som en antites till ”en tro, ett dop, en Gud”.

Detta betyder att den splittrar som överger kyrkans lära.

Den yttre ordningen är en bekräftelse på både splittring och enhet.

Det är ju heller inte sant att vi konservativa har brutit den yttre ordningen. Inte går jag till en gudstjänst som förrättas av en som lär i strid med Guds Ord (alla kommer till himlen). Också samkönade parrelationer är i Nya testamentet en fråga som inte bara handlar om livsstilar, utan som är en fråga som direkt berör frälsningen (1 Kor. 6). Kyrkan kan inte lära att det inte behövs någon förlåtelse för det som Bibeln kallar synd.

Grundproblemet i kyrkan tror jag är att kyrkan inte avvisar heresier. Detta skulle vi präster behöva – vi behöver någon som håller efter oss med Guds Ord. Vi behöver förmanas så att vi inte lever i strid med Ordet, och när vi gör det, att vi förstår att söka oss till nådens tron.

Jag förstår nog en del av diskussionerna, eller skulle jag skriva intentionen i biskoparnas oro. Man får inte låta tolkningar och mindre frågor skymma huvudsaken. Man får inte vara selektiv på ett personligt plan när det gäller t.ex. nattvardsgemenskapen.

Men det är en annan sak att hålla fast vid det som NT lär om den heliga nattvarden. De frågor som nu kommer upp har stor dignitet, de kan inte avfärdas som småsaker.

Förnekelse av tron leder alltid till splittring. Det är där det börjar. Den som avviker från kyrkans bekännelse, splittrar kyrkan.

Att splittring är ett uttryck för syndens verklighet är sant. Därför skall enheten befrämjas, man skall söka enhet och frid med alla människor, ”om möjligt är”.

Men den sanna enheten föds där man håller fast vid Livets Ord. Tron förenar. Splittringen bekämpas inte genom nya direktiv, utan genom att vi ser över vårt hus och frågar oss var och när och hur vi avvikit från Guds Ords väg.

Det ser ut som om vi i vår ”folkkyrka” (som snart kanske inte är det i egentlig mening) kommer att få gemenskaper snarare än gemenskap, med fastare eller lösare band till kyrkans strukturer.

Men det är nog en viktig grundton i en kristen kyrka att mana till enhet. Men enheten kan bara uppnås om vi alla söker oss till trons centrum, Kristus. Tron på Kristus är ingen ”avskalad tro”, befriad från all dogmatisk ”belastning”, utan den inkluderar just det som CA kallar ”evangelii lära” i motsats till ”nedärvda människobud eller religiösa bruk eller yttre av människor föreskrivna former för gudsdyrkan”.

Enheten är ett Guds verk, den Helige Andes verk. Splittringen är djävulens verk, han som är ”diábolos”, den som vill ”kasta åt olika håll”.

Vi har nog här utmaningar som berör oss alla!

Henrik

När jag efter några timmar läste min text vill jag för säkerhets skull komma med två preciseringar. De tjänstemannarättsliga bestämmelserna är inte ”biskoparnas” text, men väl uttryck för samma ideologi som finns i biskopsmötets redogörelse. Alla biskopar har ju inte betonat detta lika starkt, och redogörelsen tillkom efter omröstning på vissa centrala punkter.
Vad homosexualiteten beträffar upprepar jag vad jag tidigare skrivit om att jag inte problematiserar en läggning eller en böjelse. Men enligt min mening utgår NT från att vi har ansvar för vad vi gör, både om vi är heterosexuella eller om vi är homosexuella.

kl. 20.27.

av | Kategorier: Kyrkan, Päivi Räsänen | Kommentarer inaktiverade för Enhet och splittring