Henriks kommentarer

För några dagar sedan publicerade tidningen Kotimaa en nyhet, som har förvånat många. Biskop Eero Huovinen har i ett mail till alla kyrkoherdar i stiftet uppmanat kyrkoherdarna att inte som medlemmar uppta sådana som döpts av Missionsprovinsens präster (inom Lutherstiftelsen verksamma).

Nyheten innehåller enligt min mening många viktiga frågeställningar.

Senare har jag fått uppfattningen, att orsaken till biskopens kommentar, liksom också till biskoparnas uttalande om dopet, är det faktum att frågan utreds.

Enligt de uppgifter jag har behandlar inte Svenska kyrkan Missionsprovinsens dop på liknande sätt, utan godkänner dem såsom dop som ägt rum i annat sammanhang (alternativ finns på dopblanketten).

Jag tycker nog att frågan också signalerar en maktkamp. Det handlar nog mycket om kyrkopolitik, och inte bara om, kanske inte ens främst (?) om teologi.

Det man borde fråga är om dessa dop är lutherskt sett rätt förrättade dop. Dop i vatten, i den Treenige Gudens namn, är riktiga dop. Och om döpta säger kyrkoordningen att de inte får döpas på nytt.

Det är den första frågan: är dessa oersoner döpta eller icke döpta?

Den andra frågan är: är de personer som döpts av Missionsprovinsens präster rätt döpta?

Hur är det med andra föreningsbaserade pingstvänner, som döper sina medlemmar (där det förekommer) och som har haft ett dubbelt medlemskap? De döps väl inte om, utan dopundervisningen blir aktualiserad.

Frågan är om det är teologiskt hållbart att betrakta Lutherstiftelsens präster (de som blivit ordinerade inom Missionsprovinsen) som ”icke prästvigda”. De uppfyller nog kriterier på prästämbetet, men de har givetvis inte prästrättigheter i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Det sistnämnda är åtminstone klart.

Då återstår alternativen att bekräfta dopen såsom nöddop, eller godkänna dem som ”riktiga dop”. För odöpta kan de väl knappast anses vara?

Jag vill inte säga att man ska välkomna en sådan utveckling. Jag förstår också biskoparnas oro. Alla kan inte döpa, utan vi har klart stadgat detta med rite vocatus i bekännelseskrifterna.

Men två frågor, ganska pragmatiska, inställer sig nog:

(1) Om nu Lutherstiftelsens präster döper barn utan att försöka ge sken av att de innehar prästrättigheter inom kyrkan, och de kanske på årsbasis kommer till några tiotal, eller i bästa fall (då får de nog stå i) till 100-200 dop per år, är det inte då en så försvinnande liten del av alla dop att kyrkan kunde acceptera detta?

(2) Är det skäl att driva en maktpolitik som innebär att en av de centrala rättigheterna inom religionslagstiftningen, att föräldrar ska ha rätt att fostra barnen i sin tro, blir kränkt genom att döpta barn förvägras rätten att tillhöra samma samfund som sina föräldrar?

Jag tycker att lösningen definitivt inte är tillfredsställande. OM detta uttalande är en tillfällig ståndpunkt, i väntan på utredningens resultat, blir den kanske lite mera förståelig, men bara tillfälligt. Någon slutgiltig lösning är det ju inte fråga om.

Ändå kan jag inte värja mig för intrycket att här sammanblandas för kyrkan främmande maktspråk med sakramentet och en avsikt som trots allt vill vara teologiskt motiverad.

Det ska bli intressant att se hur länge man kommer förbi de stora teologiska frågorna kring dopet. För de är ännu öppna, och de är de viktigare.

Samtidigt är det ju viktigt att betona solidariteten och respekten för kyrkans ordning. Men nog är det väl någon sanning i tanken att denna situation inte har uppkommit på grund av Lutherstiftelsens agerande, utan att Lutherstiftelsens agerande snarare har dikterats av det bemötande som konservativa teologer med traditionell ämbetssyn har ställts inför, på grund av denna enda fråga?

Henrik

I Joh. 21:15 finns ett mycket intressant bibelord, ett ord som Sven Danell kallar svårare än prästexamen. Man kunde säga att det är den verkliga pastoralexamen, inkörsporten till allt pastoralt arbete.

Simon, Johannes’ son, älskar du mig mer än dessa göra?” (KB 1917)

Bibel 2000 översätter: ”Simon, Johannes son, älskar du mig mer än de andra gör?”

I Svenska folkbibeln (SFB) står det:

Simon, Johannes’ son, älskar du mig mer än dessa?

I de finska bibelöversättningarna står:

”Simon, Johanneksen poika, rakastatko sinä minua enemmän kuin nämä?” (KR 1933/38)

”Simon, Johanneksen poika, rakastatko sinä minua enemmän kuin nämä toiset?” (KR 1992)

I engelska översättningar heter det

”Simon, son of Jonah, do you love Me more than these?” (New King James)

På samma sätt översätter t.ex. NIB och NIV, med tillägget att de sätter in ett do you truly love me..

Man kan konstatera att svenska och finska översättningar (utom SFB) styr översättningen. Genom att säga ”dessa gör” respektive ”nämä” (toiset) tolkar man entydigt texten så att Jesus frågar Simon Petrus om han älskar Honom mera än de andra lärjungarna älskar Honom.

Detta är säkert en möjlig översättning, både språkligt och sakligt sett. Men är det säkert att Jesus frågar så?

Den grekiska översättningen har orden pléon touton (omega), som ordagrant betyder ”mer än dessa”.

För tolkningen att Jesus menar som våra svenska och finska översättningar har översatt, talar det faktum att Petrus sade ”Om än alla andra komma på fall, så skall dock jag det icke.” Mark. 14:29.

Men vid närmare studium har jag börjat fundera på detta.

Varför skulle Jesus jämföra Petri kärlek med andra lärjungars kärlek? Varför skulle andra lärjungars kärlek utgöra en norm för Petrus?

Det står dessutom så sade även alla andra (Mark 14:31, SFB).

Om man ser på kontexten ser man att Petrus hade återvänt till sitt gamla liv från vilket Jesus hade kallat honom (Luk. 5). Han gick och fiska. Situationen påminner om Petri kallelse, men avviker ju i väsentliga detaljer från den. Jesus förefaller att medvetet ha valt att agera på ett sådant sätt att Petrus skulle minnas sitt första möte med Jesus och kallelsen att bli människofiskare.

I kontexten ser man också att antalet fiskar, 153 stycken, nämns. Det finns många förklaringsförsök. Det fanns allt som allt 153 arter, 153 symboliserar ”hela världen” (med variationer). Eller man har påpekat att 153 bildar en liksidig triangel med 17 per sida (1+2+3+4 etc—+17=153). Man har också sagt att grekiskan ord ”det är Herren” – textens centrala ord – ger talvärdet 153 (varje grekisk bokstav representerar ett talvärde, men det stämmer bara om man tar huvudorden ”kyrios estin”, och inte tar med bestämda artikeln).

Åtminstone tror jag att man vågar säga att det faktum att fiskarna nämns, visar att de har betydelse för förståelsen av texten.

Min uppfattning är att man bör översätta älskar du mig mer än dessa? Då låter man tolkningsmöjligheterna finnas, då kan dessa i svenskan stå både för subjekt och objekt. På finska kunde man säga ”rakastatko minua näitä enemmän?” och behålla den öppna översättningen.

Helhetsbilden gör att jag är böjd att tro att Jesus ställer Petrus för en återupprättelse, där Han upprepar kallelsen att bli människofiskare och inte fiskare. Hans fråga är en anamnes (en åminnelse) av kallelsen, och frågan kan sägas innehålla frågeställningen älskar du fiskarna (ditt gamla liv, ditt världsliga yrke, ditt liv före kallelsen) mera än du älskar mig?

Jesu svar – föd mina (inte ”dina”) lamm – tycker jag bekräftar tesen att det handlar om människofiskandets kallelse.

Grammatiken gör det möjligt att förstå ”pleon touton” = ”mera än dessa’ såsom syftande på fiskarna, och inte de andra lärjungarna.

I princip är förstås ett ”både och” möjligt (båda översättningarna) även om jag mera tror på ”fiskarna” än jämförelsen med de andra lärjungarna, trots att Petrus ”angav tonen” och var den som på ett speciellt sätt behövde upprättelse och också skulle komma att bära ansvar.

Men i alla fall kvarstår frågan, den fråga som ingen herde, eller annan lärjunge, kommer förbi, Jesu fråga:

Älskar du mig?

Henrik

P.S. Ett crux interpretum betyder ett svårtolkat ord, ett ord där tolkningarna går i kors, en svårtydd text o.dyl.

Biskopen i Borgå stift har sänt ett brev till alla hushåll i stiftet.

Det är ett bra initiativ, och säkert uppskattat. Synd kanske att de flesta (alla?) fick det först efter påsk, men det har varken praktiskt eller allra minst teologiskt någon betydelse. Det är nämligen just efter påsk vi skall påminnas om påskens betydelse, se t.ex. 1 Petr. 1:3.

I brevet skriver biskopen bl.a så här:

Vad svarar jag? Vid min presskonferens efter biskopsvalet underströk jag att jag vill se en glad, öppen, frimodig och framtidsinriktad kyrka.
– – –

Min förhoppning och bön är att vi tillsammans skall kunna förverkliga allt mer av visionen om en levande, kärleksfull och barmhärtig kyrka och om en värld som präglas av medmänsklighet, ansvarstagande och solidaritet.

Jag vill uttala mitt varma stöd för dessa tankar.

Mitt problem är att jag inte riktigt vet hur man skall förstå dem.

Jag ser nämligen en helt annan kyrka, och också ibland ett annat stift:

– flera präster har hot över sig: ”samarbeta eller räkna med påföljder!”
– någon präst har tvingats avgå från sin tjänst, han kan inte konfirmera sin egen son, andra väntar på avstängning
– vi har haft rättegångar, och biskopar har aviserat att flera sådana kommer för dem som inte samarbetar
– präster med den gamla ämbetssynen kan inte söka kyrkoherdetjänster, medan präster som förnekar sanningar i den kristna tron inte har några som helst begränsningar när det gäller behörigheten
– missionsorganisationerna SLEY och SLEF har utsatts för en sällan skådad utpressning för sin hållning i ämbetsfrågan
– unga män med den gamla ämbetssynen får inte prästvigning om de inte i allt samarbetar med alla präster
– jag möter präster och teologer som har ångest över alternativen ”samarbeta eller sök annat arbete”
– teologer som har fått söka psykiatrisk hjälp på grund av detta
– präster som är rädda för biskoparna, rädda att mista sitt arbete och sin utkomst

Nu blir min fråga: gäller ord som barmhärtighet och öppen för alla och kärlek också denna grupp människor? Människor som har en övertygelse, som inte är främmande för kyrkan eller kristna kyrkor i större perspektiv, en övertygelse som inte är någon villolära, inte illegitim?

Och: en övertygelse som kyrkomötet 1986 nästan enhälligt ville respektera (läs protokollet).

Man har försökt betona – för att säga det ännu en gång – att den förändring kyrkomötet gick in för 1986 var en fråga som gällde kärlekens område, en ordningsfråga. Den gamla uppfattningen är inte någon villolära.

Jag har – naturligtvis – många gånger hört svaret: det är vi, som har den gamla ämbetssynen, som själva ställer oss utanför.

Men resonemanget för till en principiellt sett ohållbar konklusion: kärleken gäller bara dem som älskar. Den gäller de älskvärda, icke de icke älskvärda.

Då är vi där igen.

Om vi med en kärleksfull kyrka menar förutsatt att du inte har en annan övertygelse än vi så blir begreppet en självmotsägelse.

Här bör det sägas att vi självklart talar om övertygelser som är legitima för en kristen kyrka.

Jag frågar, och detta är faktiskt inte illvilja: vem skulle lida om något hörn i vår kyrka kunde anvisas dem som tror som kyrkan och kyrkorna har trott till medlet/slutet av förra seklet?

Man kan inte behandla övertygelser med diktat eller lag. Det man uppnår är ”skenhelig fred”. Ingen biskop eller präst kan väl önska sig att någon präst skall ”ge efter” och stå vid altaret mot sin övertygelse och med ofrid i sitt samvete!?

Jag vill understryka att jag inte säger att detta bör vara den principiella utgångspunkten.

Men jag säger att för dem, för vilka detta är en bibelfråga, och därmed en samvetsfråga, blir det en konflikt.

Ingenting får mig dock att tro att vi inte skulle kunna fördela arbetsturer mm så att konflikter kunde undvikas. Jag förstår att redan denna traditionella uppfattning i sig är en anfäktelse för dem som har en annan syn. Det är beklagligt, verkligen. Det är också skäl att understryka att bland dem som har den traditionella ämbetssynen finns många kvinnor.

Men jag frågar stilla: finns det inte många motsvarande fall när en övertygelse blir något som andra kan bli sårade av? T.ex. sexuella minoriteter (där man inte bara kan utgå från vad olika människor tycker), för att inte tala om representanter för andra religioner (som också är medmänniskor).

Jag upprepar min tes att en öppen diskussion i långt högre grad skulle ge ro och frid i kyrkan än dessa tvångsåtgärder. Vi har redan börjat se konturerna av vad det ger upphov till: en verksamhet som söker nya vägar i kyrkan, men utanför biskoparnas jurisdiktion. Det är väl inte en utveckling som vi önskar oss?

Oenigheten gäller inte detta att bara den ena gruppen skall ha ansvar för den svåra situationen i kyrkan. Naturligtvis inte. Men ”strecket” kan inte gå genom en övertygelse, det måste handla om att med sin övertygelse visa respekt för andra.

Alltså en vädjan till alla biskopar: låt detta brev och de tankar som här framförs (alltå i biskopens brev) utgöra grunden för den biskopliga vården och det pastorala handlandet i hela kyrkan.

Då blir orden trovärdiga.

Henrik

Litet doptext till:

”Den uppståndne Kristus gav sin kyrka i uppdrag att gå ut och döpa alla folk till hans lärjungar: ”döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn.” (Matt. 28:18-20) Det kristna dopet förrättas med dessa ord i den treenige Gudens namn och genom att använda vatten.

Tro mig eller inte, jag vill inte vara ”pianostämmare”, men är det en tillfällighet att den andra delen av dopbefallningen utelämnas? Just i detta sammanhang??

”…lär dem att hålla (bevara) allt vad jag har befallt er..”

Kyrkan har fått till uppgift att forwarda evangeliet, autentiskt, till nya adressater. Till dop- och missionsbefallningen hör ju inte bara servicekyrkans döpande, utan också dopundervisningen som inkluderar en bundenhet till dopförbundet, till efterföljelsen och den dagliga omvändelsen.

Nu vill jag inte hänga upp mig på citat i sig. Man behöver inte varje gång citera ett helt kapitel, men på något sätt oroar det mig att det blir något av en kyrka som binder till medlemskap (vilket ju är en del av saningen) utan att det för till en bundenhet till Kristus, som ju är dopets egentliga mål och avsikt.

Detta skrivet till eftertanke och reflektion.

Henrik

En person som inte har prästrättigheter i någon av dessa kyrkor, kan inte förrätta dop i den evangelisk-lutherska kyrkan eller ansluta medlemmar till kyrkans församlingar. Detta gäller bl.a. de personer som har fått sin prästvigning inom den svenska Missionsprovinsen.

Så heter det bl.a i biskoparnas uttalande om dopet.

Jag funderar på detta med ”dop i den evangelisk-lutherska kyrkan eller ansluta medlemmar till kyrkans församlingar”.

På något sätt låter det som om kyrkan skulle döpa sina medlemmar. Men det kan ju inte vara fallet!

Dopet är ett dop, och teologiskt tycker jag det är svårt att avvisa ett döpande av t.ex. Missionsprovinsens präster. Däremot blir upptagning i kyrkans gemenskap och medlemskapet i bestämd församling aktuella frågor.

Jag säger heller inte att denna utveckling är önskvärd. Jag frågar mig endast om den går att stoppa?

För det finns som känt bestämda orsaker.

Lutherstiftelsens dopverksamhet kan inte bli ngt större praktiskt problem för kyrkan. Om de skulle döpa t.ex. 200 personer under året, hur stor del är det av alla döpta? I ingen händelse finns det risk för någon verklig ”konkurrens”.

Vad säger Ni?

Henrik

Idag kreverade nästa nyhetsbomb: en medlem av Tohmajärvi församling (Esa A. Luukkainen heter han enligt Kotimaas hemsida) har klagat till riksdagens justitieombudsman över de församlingar som understöder SLEY och ber honom undersöka om förfarandet är lagligt när det handar om skattemedel.

Man kan ju tvärtom fråga sig om det är lagligt att inte understöda SLEY (finska evangelieföreningen) därför att det bevisligen finns skattebetalare (kyrkoskatte-) som till 100% stöder SLEY! Också deras röst måste höras.

Att många av oss stöder SLEY också därför att det inte är kvinnliga eller manliga präster som missionen handlar om, det är den glada nyheten som har rapporterats sedan den första påsken!

Nu måste alla goda krafter sluta sig samman och försöka få något vett i diskussionerna. Detta förfärliga bojkattande av SLEY och SLEF måste stoppas, det fula spelet blåsas av. Vilken kvinnlig präst blir uppbyggd av sådant som detta??

Enligt min mening har detta ingenting kristendom att göra. Med det vill jag inte säga ett enda ord mot övertygade kvinnliga prästkolleger, eller mot sådana församlingsbor som delar deras syn.

Men nog har den diskussion, som startade i Helsingfors kyrkliga samfällighet, men som fick sina tydliga incitament från biskop Heikkas arbetsgrupp, spårat ur. Åtminstone från det som har med kyrka och kristendom att göra.

Nu måste detta vansinne sluta!

Man hoppas att personer som betalar kyrkoskatt och representerar andra åsikter om denna fråga (dvs om missionsmedel och annat understöd skall dras bort från SLEY), oberoende av var de står t.ex. i fråga om kvinnliga präster, skall höja rösten och protestera mot denna hetsjakt!

Vem blir uppbyggd av sådan illvilja?

Henrik

Det börjar låta som Poliisiopisto 2, men rubriken från förra blogginlägget slog emot mig när jag kollade läget idag.

Har läst och hört olika kyrkliga kommentarer om Markku Koivistos utträde.

Och samma reaktion föds igen.

Den gode Herden sörjer över när ett av hundra får är förlorat, och går ut och letar tills han finner det.

Nu när folk skriver ut sig och alltså också Markku Koivisto så småningom (vet inte om det skett eller skall ske, sannolikt det senare) så är det ”inte så farligt”, det är så att säga mest Markku Koivistos problem.

Så länge som kyrkan inte sörjer över varje medlem som går ut, är läget beklämmande.

Jag säger inte att Markku är ”förlorad” i och med detta beslut, men i alla fall tycker jag att det är en stor förlust för kyrkan (FELK), liksom varje god broder och syster som gått innebär en stor förlust för oss alla.

Till eftertanke:

”Om någon av er har hundra får och förlorar ett, lämnar han då inte de nittionio i öknen och går och söker efter det förlorade tills han hittar det? 5 Och när han har funnit det, blir han glad och lägger det på sina axlar. 6 När han sedan kommer hem, samlar han sina vänner och grannar och säger till dem: Gläd er med mig! Jag har funnit mitt får som jag hade förlorat.”
Luk. 15:4-6

Jag skulle dessutom inte undervärdera den inverkan detta kan ha på andra grupper i kyrkan. Låt mig uttrycka mig försiktigt, för det är bäst att inte ”veta” för mycket: jag är inte alldeles säker på att Markku Koivisto handlade helt vist, för prognosen för rörelser som går ut brukar inte vara så god.

Men: om HERREN har kallat Markku och bett honom ta detta steg, då är det välsignat från början till slut! Vem är då jag att jag ifrågasätter detta.

Jag kan mycket väl förstå Markku Koivistos frustration – vem känner inte igen sig?

Men för mig utgör just sändebrevet till Laodicea en modell för att ännu stanna:

Se, jag står vid dörren och klappar på. Om någon hör min röst och öppnar dörren, skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Upp. 3:20

Sedan när den rösten tystnat, är det bäst att gå! Men ännu hoppas vi och ber vi att den rösten skall kalla på oss alla och göra något nytt med oss alla.

Henrik

Det finns ett bevingat uttryck som lyder I couldn’t care less. Detta uttryck innebär alltså att jag verkligen inte bryr mig. Urpsrungligen sade man I could care less, och det hade samma betydelse, ett slags sarkasm. Jag struntar i det, jag är totalt likgiltig för det.

Jag har mycket tänkt på ett ord som handlar om påsken, eller kanske faktiskt om Annandag påsk. Det handlar om vad påskens facit blev.

Vi har ännu en gång blivit påminda om det största av allt som har hänt på denna jord, påskens händelser.

Korsens budskap. De tre korsen: det mittersta, det högra och det vänstra.

Det mittersta korset är ju det centrala, ur alla synvinklar sett. På det hängde den oskyldige, som bar och borttog världens synd. Utan det korset hade mörkret blivit bestående. Den verkliga hopplösheten hade varit vårt eviga villkor. ”Men nu har Kristus uppstått såsom förstlingen..”

Korset till höger om Jesus skiljer sig från korset till vänster om Jesus. Troligen såg de rätt lika ut, men ändå var det en evighet mellan dem.

Deras liv hade varit ungefär likadant. De hade förtjänat sitt straff. Men den ene av dem förstod på slutrakan att hans enda hopp var mannen på det mittersta korset. Det högra korset är så ett vittnesbörd om ett ofullständigt liv, sådant som mitt och ditt, men om ett hopp som fanns mitt i alla bedrövelser.

Det vänstra korsets budskap är skrämmande. Ingen ånger, inget hopp, bara en livsfacit, svärord och förhärdelse. Inte ens med döden för ögonen sökte han något annat! Det är hopplöshetens symbol.

Men ordet som uttrycker påskens facit?

Jag tänker på 2 Kor. 5:14,15.

Ty Kristi kärlek driver oss, eftersom vi är övertygade om att en har dött i allas ställe, och därför har alla dött. 15 Och han dog för alla, för att de som lever inte längre skall leva för sig själva utan för honom som har dött och uppstått för dem.

Vers 15 talar om det som är annorlunda efter påsk.

Men hur är det?

När man ser ut över världen, också på nära håll i det finländska samhället, får man nog det intrycket som uttrycks i rubrikens I couldn’t care less!

Påsken har börjat försvinna, dess enda betydelse är att det är ledigt från jobbet. Det är påskens budskap för ganska många, förefaller det.

Men: innan vi drar förhastade slutsatser, måste vi stanna upp en liten stund.

Om den frågan ställs till oss kristna, vad blir svaret då? Vi har fått hoppets budskap, ett budskap som är ett större besked än om någon skulle få en medicin som botar all cancer. Men vad har förändrats?

Säkert mycket. Den som tror på mig skall leva om han än dör, säger Jesus. Det gäller!

När vi för många år sen hade ett seminarium om evangelisation konstaterade en tysk präst och föreläsare att man inte för lättvindigt skall tala om människor som är likgiltiga för evangeliet, eller rentav motståndare till kristen tro. Han frågade: hur många av dessa människor har fått en verklig chans? Hur många av dem vet vad det kristna evangeliet innebär?

Frågan har blivit kvar i mig. Det är klart att varje människa har ett ansvar för hur han eller hon förhåller sig till sanningen. Men Paulus talar om påskens facit just ur det perspektiv att det gäller alla.

En har dött i allas ställe.

Vad har vi kristna gjort för att göra det känt? Påskens facit blev ju missionen. Jesu lärjungar skulle vänta på pingsten, de blev utlovade kraft från höjden, att den Helige Ande skulle göra dem till påskens vittnen.

Men sen skulle de ut med evangeliet, till människorna.

Har detta skett? Håller vår tids kristna människor på att glömma påsken? Gäller de hemska, kalla orden i rubriken oss?

Jag är rädd för att det finns en smitta, som har drabbat oss. Vi behöver hjälp.

Så att påskens liv drabbar livet-

Henrik

Jesus säger: ”Jag lever, och Ni kommer att leva. Joh. 14:19

Välsignad Påskhögtid!

Henrik

Vid en presskonferens meddelade ansvariga för Nokiamissonen att man bildar ett nytt samfund samt att Markku Koivisto lämnar prästämbetet och utträder ur Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Den nya kyrkan börjar sin verksamhet 1 augusti 2008.

Nokiamissio ry (rf) fortsätter som förening med Markku Koivisto som verksamhetsledare. Samtidigt är Koivisto andlig ledare och far för den nya kyrkan. Med honom går också enligt uppgift pastor Timo Aro-Heinilä, som också lämnar sitt prästämbete inom ev.luth kyrkan och även sitt medlemskap.

Markku Koivisto säger att beslutet har mognat under en längre tid. Han säger att Bibeln har förlorat sin auktoritet för den Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Ev.luth. kyrkan har blivit som Laodicea i Uppenbarelseboken. Laodicea betyder egentligen det som folket besluter. Koivisto betonar också att liberalteologin har åstadkommit detta.

Den nya kyrkan skall bli ett hem, först i Tammerfors, men sedan också ha verksamhet på andra orter, bl.a Jyväskylä och Helsingfors.

Mera senare!

Henrik