Henriks kommentarer

Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.

Så lyder Bibelns mest kända vers, läst, memorerad och älskad av miljontals människor.

Joh. 3:16 har kallats Lilla Bibeln därför att Bibelns hela innehåll är uttryckt i denna enda vers.

Så älskade Gud världen, att Han utgav sin enfödde Son är också en utmärkt sammanfattning av julens budskap.

Jag hörde en ledande pastor från en kyrka i USA (Texas), pastor Max Lucado, som skrivit en bok över ämnet 3:16.

”For God so loved the world that he gave his one and only Son, that whoever believes in him shall not perish but have eternal life.

Pastor Lucado frågade vilket av dessa 26 ord som du tycker mest om. ”Love”? ”World”? Han berättar att hans eget svar är whoever.

Whoever – vilket fantastiskt ord! Utplånar alla gränser, öppnar för alla människor! However innebär också however, whenever och wherever. Du måste faktiskt lyssna på detta.

Här finns det: http://www.hourofpower.org/video/video.php

Det var egentligen när jag lyssnade på ett vittnesbörd (se det följande), som jag också hörde Max Lucado. En luthersk ”blodhund” sniffar kanske sig till litet reformerta tongångar i något skede i Lucados predikan, men den är nog bra!

En av dessa ”whoever”, som Jesus har funnit och fört till tron, är Evel Knievel. Så därför skriver jag något ord om honom:

Jag hörde ett fint vittnesbörd av Evel Knievel, den världsberömde stuntmannen som med motorcykel hoppade över många bussar mm, ofta skadades han svårt. Han var mycket rik, han var allt, han hade allt, men han kände inte Jesus förrän långt senare, och hans fina vittnesbörd (lyssna på det:http://www.youtube.com/watch?v=uZVNOGtEINw&feature=related) finns på nätet.

Två fina hälsningar, som du kan lyssna på!

Max Lucados fina julpredikan om 3:16 (titeln på en bok av honom) och Evel Knievels vittesbörd, ett par månader innan han dog (30.11.2007).

God fortsättning på julen!

Henrik

Julens varför

En dansk prästbroder skriver i en småskrift om sin första jul som präst. Han berättar några exempel från Köpenhamn, om människor som han mötte.

Han arbetade i ett område i Köpenhamn som präglades av många utslagna människor. Missbrukare, hemlösa, ensamma. Gatans och barernas folk.

En ung kvinna ringde honom strax före jul och storgrät i telefonen. Hon frågade om han kunde jordfästa hennes far någon av juldagarna. Min vän förundrade sig i sitt stilla sinne över att hon bad honom jordfästa hennes far under julhelgen. Sen förstod han att för henne fanns det inte någon jul, det var ingenting speciellt med julen, den var som alla andra dagar.

En man som han träffade under julandakterna, ville inte släppa greppet om hans hand när han skulle ta avsked och önska god jul. Mannen sade: ”Julen är det värsta av allt, men till all lycka är den snart förbi”.

När jag läser min väns exempel, minns jag många händelser från mina jular som präst. Jag har mött människor som nästan ordagrant gett uttryck för detsamma: ensamhet, sorg, meningslöshet, lidande och en längtan att allt skulle gå förbi så fort som möjligt!

Samtidigt slår det mig att min barndoms jular präglades av oändlig lycka och trygghet. Vilken tacksamhetsskuld bär jag inte på till många människor! Först senare har jag fått höra om de bekymmer som mina föräldrar också bar på inför och under min barndoms jular.

Under senare år, redan rätt tidigt, har jag ibland varit beredd att nästan instämma med mannen som sade att julen är det värsta av allt, men till all lycka går den snart förbi. Men det var inte julen jag avsåg, utan jäktandet och stressen inför julen. Och ibland hjälplösheten, när jag inte visste vad jag skulle säga till människor som sökte julens mening (förstå mig rätt).

Professor Ole Hallesby skriver i en av sina böcker:

Jag vet inte riktigt, varför det är så, att vi alla måste uthärda julstöket, innan vi når fram till julen. Jag anar att det är en fiendes hand som är med i spelet, hans som från början icke ville att det skulle bli jul på jorden.

Han antyder att bekymmer hopar sig inför jul, ekonomiska bekymmer, hälsa, konflikter, oro osv. Och så är det ju. Julen är som en magnet som drar till sig olika angrepp från andevärlden.

Julens alla ”varför” genom tiderna, det som drabbat människor, har en förklaring. Också kring den första julen fanns många ”varför”. Josef grubblade. Herodes hämnades och åstadkom mycket lidande. Julen har alltid varit laddad.

Jag har också märkt ”en fiendes hand” inför och omkring julen.

Julens därför

När man läser de olika evangelisternas jultexter, ser man också julens ”därför”. Matteus anger det direkt:

Allt detta skedde, för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt genom profeten: ”Se, jungfrun skall bli havande och föda en son, och man skall ge honom namnet Immanuel,” det betyder Gud med oss. Matt. 1:23

Matteus hänvisar till Jes. 7:14, till det tecken som Herren själv skulle ge. Matteus pekar också på andra profetord som hör till samma kategori: ”för att det skulle uppfyllas som Herren hade sagt”.
Profeten Mika berättar att Messias skulle födas i Betlehem; synd för övrigt att Herodes inte konsulterade liberala exegeter – de hade inte kunnat säga var Messias skulle födas och så kanske många små pojkar skulle ha fått leva…
Profeten Hosea berättar att Guds Son skulle ”kallas ut ur Egytpten”. Matteus hänvisar också till att Messias skulle kallas ”nasaré”, ett ord som sannolikt anspelar på Jes. 11:1. Han visar också att orden i Ps. 72 och Jes. 60 uppfylls i och med Jesu födelse.

Det slår mig igen i år att julens budskap är en bekräftelse av Bibelns trovärdighet.

Det är Skriften som uppfylls, det som Herren har sagt. Julens ”därför” är just det som Petrus summerar med orden ”så mycket fastare står nu också för oss det profetiska ordet”.

Det sista Jesus sade innan han dog på korset var ”det är fullbordat”. I grundtexten uttrycks detta med ett enda ord, som också kan översättas ”den är fullbordad”. Evangelisten Johannes låter oss veta att Jesus ännu sade ’jag törstar’ , eftersom allt annat hade uppfyllts med motiveringen ”då ju Skriften i allt skulle uppfyllas” (Joh. 19:28-30).

Det var detta som skedde när Jesus sade sitt tetélestai, det (eller den) har uppfyllts. Fullbordat, fullbordad!

Om Messias heter det (Ps. 40 och Hebr. 10) i bokrullen är skrivet (om mig), vad jag skall göra.

Man har ibland betonat att ”vi inte tror på Bibeln, utan på Jesus”. Den syn som ligger bakom uttalandet är enligt min mening ofta felaktig. Det är naturligtvis klart att vi inte tror på bokstäver och skriven text. Men i samma ögonblick som det sägs kommer vi lätt ut på gungfly, för det är just på Skriften vi tror, Skriften som är Guds Ord, Ordet om Honom som är Guds Ord, som var i begynnelsen och genom vilken allt blivit till som är till.

Julen är ett mäktigt vittnesbörd om Bibeln, om dess oskiljaktliga samband med Jesus Kristus, julens barn. Bibeln kan omöjligtvis vara sådan som det ofta sägs, ett resultat av människans tankar och meningar om Gudomen.

Julens händelser bekräftar Guds Ords sanning. Julen är verkligen det uppfyllda bibelordets högtid. I detta därför – för att allt skulle uppfyllas – förnimmer vi Guds hjärtas slag. Julen är resultatet av så älskade Gud världen.

Det är detta Ord om Jesus, skriver Petrus, som vi skall akta på, såsom på ett ljus som lyser i en dyster vildmark, till dess Dagen gryr och morgonstjärnan går upp i våra hjärtan.

Dagen är kommen!

En välsignad julhögtid tillönskas alla! Julfrid och julfröjd!

Fröjdas vart sinne,
julen är inne,
Frälsaren kommen är.

24.12.2007

Henrik

Det har i olika sammanhang talats mycket om hur människor skriver ut sig ur kyrkan. Allt talar ju för att det blir nytt finländskt rekord i år igen.

Jari Rankinen skriver på sin blogg (rankinen.blogspot.com) om hur hans församlings egen tidning går åt honom och att hans fru (med tanke på barnen) ber att församlingen inte längre skall sända församlingens tidning hem till församlingens kaplan och hans familj!

I tidningen ingår kränkande ord om Jari Rankinen. De värsta kritikerna är manliga (?) präster, hans kyrkoherde och en präst som verkat som vikarie i församlingen.

De har svårt att dölja det hat de känner mot Rankinen. Om du tvivlar på detta, gå till ovannämnda hemsida och läs tidningen.

Men det är inte detta enskilda, om än mycket allvarliga, exempel som jag funderat över.

Vi har nu kommit in i en polariserad situation där klyftan mellan olika kristna bara vidgas. Se hur de kristna hatar varandra. Detta är en av de allra tydligaste varudeklarationer som kyrkan presenterar just nu.

Den bär nog frukt, tyvärr. Ibland undrar man om det inte vore bäst att som Abraham och Lot säga:

Ligger icke hela landet öppet för dig? Skilj dig ifrån mig; vill du åt vänster, så går jag åt höger, och vill du åt höger, så går jag åt vänster.” 1 Mos. 13:9

Om det går så, erkänner jag att jag har haft fel. Jag har hela tiden försökt tala för gemenskap och sammanhållning, att vi skall samtala, bedja, studera Skriften tillsammans och var för sig.

Men detta öppna hat är det värsta. Vad skall människor tro om kristna?

Det talas så vackert om alla människors lika värde.

Nonsens! För bara de är ”medmänniskor” som i grunden har samma syn.

Men den som inte förstår att man kan ställa sig tveksamt till ett kvinnligt prästämbete av andra skäl än kvinnohat och – förakt, har nog andra (egna) problem. Deras kritik drabbar ju då också många kvinnor! Det finns nog klara bibliska skäl för tveksamheten inför nyordningen, det finns också en lång tradition inom alla kyrkor. Det är inte vi som har ändrat åsikt, och underligt känns det att inte få rum i en kyrka som har bekänt denna tro, och denna tokning av tron, under så många år.

Det är lätt att se, också när man läser Vammalaprästernas kommentarer, hur det kommer att gå med välsignelse av samkönade par. Det blir samma argumentation som i ämbetsfrågan, och kanske ännu litet värre. Det är ett så kompakt motstånd, ett så starkt krav på konsensus om det som är tidens krav här, att det inte blir någon skillnad i världen vad det står i någon Bok…

Men varudeklarationens allvarsprincip gäller nog oss alla . Hur lätt är det inte att tala om kärlek och respekt för varje människa! Hur svårt är det inte, framför allt när man anser sig orättvist bli beskylld, att hålla fast vid detta ord. Hur svårt är det att kunna hålla fast vid ”sanningen trogen i kärlek”! För kärleken kan inte upphäva sanningen.

”Gud bevisar sin kärlek till oss däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.” Rom. 5:8.

Tänk om den kristna kyrkan skulle präglas av kärleken. Kärleken upphäver aldrig sanningen, den har sin glädje i sanningen, men den älskar utan att kräva att bli besvarad.

Se där har vi nog en utmaning!

Henrik

Häromdan kom jag att tänka på pastor Crane, kanske hette han David Crane (?), en boxande pastor i en (ritad) serie som publicerades i Kyrkpressens föregångare Församlingsbladet.

– Vad var det då för speciellt med pastor Crane?

– Först slog han, och sen tillönskade han de utslagna Guds välsignelse.

Henrik

Det finns många gemensamma nämnare som gäller kyrkornas situation i Europa, och för övrigt också världen i stort.

I Danmark skriver en kyrkoherde i Berlingske Tidende (17.12) om detta.

Texten ger uttryck för den villrådighet som råder när det gäller att markera sin övertygelse. Var går gränsen för det medmänskliga och det kristliga? Ett handslag är ju en medmänsklig gest, att acceptera en människa sådan hon är.

Ett handslag är också en överenskommelse, an agreement. Det är detta som blir svårare, we do not agree, we disagree.
En ”agreement” är harmony in accordance of opinion or feeling säger en definition.

Den som ser en sådan situation tänker naturligtvis enligt linjen ”harmony in accordance of feeling”: kan de inte ens ta varann i hand?

I en sådan situation är dock frågeställningen svårare, vid en prästvigning ingår det mera. Därför skulle man tycka att ingen skall behöva mot sitt samvete utsättas för sådana situationer (gäller alla parter).

Men: hur har inte den onde lyckats snärja oss kristna i motsättningar och problem så att hela kristenheten är söndrad, av samma frågor! Och mera är på kommande!

Kan inte något göras för att befrämja enheten?

Sker det genom att tvinga någon att förneka sin tro eller försvinna? Sker det inte snarare genom att ”leva och låta leva”, med ansvar inför Gud och varandra?

Jag tycker att enheten bara kan födas och växa, den kan inte lagstiftas, inte tvingas fram.

Men läs och tyck!

Läsvärt och tänkvärt är det.

Henrik

http://www.berlingske.dk/article/20071218/dineord/71218137/

Om länken inte fungerar, kopiera då den (http://www.berlingske.dk/article/20071218/dineord/71218137/)

Den 18.11.2007 ingick i Helsingin Sanomat en intressant kolumn av Jaakko Lyytinen, som han rubricerar Ziisus Kraist Superspar. Den ger en hel del tänkvärda synpunkter på kyrkans nuläge (så läs den!)

Lyytinen är den person som uppmärksammat några av oss på professorn i kyrko- och kulturhistoria, Callum Brown (Dundee, Skottland).

Han skriver om the Kirk, den presbyterianska kyrkan i Skottland. Den har förlorat 60% av sina medlemmar på 40 år. Bara 10% av skottarna hör till kyrkan.

Massflykten från kyrkan har letts av unga kvinnor, berättar Callum Brown. Den sexuella frigörelsen och emancipationen har skapat en klyfta mellan kyrkan och kvinnorna. Ironiskt nog så ökade kvinnornas utträde ur kyrkan när Skottland fick kvinnliga präster i slutet av 1960-talet. Detta enligt Brown alltså.

The Kirk har försökt sig på allt för att behålla sina medlemmar: kristna diskotek, retreater, marknadsföring, karismatik, hemkyrkorörelsen, kristen feminism.

Men ingenting har hjälpt. ”Kyrkor stängs, församlingssystemet håller på att braka ihop, det är prästbrist och en ekonomisk kris hotar.”

Callum Brown säger att det handlar om ett större fenomen: Europas avkristning.

Var och en kan inför dessa tankar fundera över likheter och olikheter.

Jag tror att det finns ett svar som kan rädda kyrkan. Det är att kyrkan återigen blir kyrka. Att kyrkan utför sitt egentliga uppdrag, och förkunnar det evangelium som är kyrkans egentliga skatt och raison d’être: evangeliet om Jesus Kristus, Guds Son, julens stora glädje, världens Frälsare.

Det är uppenbart att rekryteringssystemet saknas (för att använda Browns terminologi). Kalla det i klartext evangelisation och mission.

Europa har avkristnats. Kulmen har nåtts genom att kyrkan förlorat kvinnorna. Därmed har man förlorat barnen och familjerna. Kvinnorna har inte längre ensamma orkat eller velat bära ansvar för allt, de har blivit som männen och börjat tänka på sin egen karriär.

Svaret heter evangelisation och mission. Ett hjärta som brinner för Kristus är grunden för förändringen. Vi ska inte inom kyrkan skylla på sekulariseringen även om varje människa bär ansvar för hon hanterar sanningen i sitt liv.

Vi har försummat människan, i betydelsen försummat att hörsamma Jesu missionsbefallning.

Nu är det jul: …en stor glädje, som skall vederfaras allt folket…”.

Kanske något att nappa på?

Henrik

Det är kanske inte klokt att skriva mycket samma dag, men en aspekt på dagens verkligheter släpper mig inte.

Till prövning, alltså:

Den onde ville hela tiden flytta gränsen när Jesus frestades av honom. Efter att ha bemött djävulen två gånger, säger Jesus ”Gå bort, Satan, ty det är skrivet…”

Den onde hänvisade också till Bibeln. Men hans hermeneutik var inte kristocentrisk, utan antikristen. Kristus skulle bort från Guds väg, Han skulle bort.

Vi kommer att frestas av den onde och han viker inte förrän vi säger ”gå bort, Satan, ty det är skrivet.”

Jesus hänvisade till Skriften, och Han visade på hur Skriften skulle förstås, som ett ord från Gud, och till Gud. Den bibeltolkning som för bort från Kristus och det Han har sagt är den ondes bibeltolkning.

Jag tycker att gränserna i vår tid hela tiden flyttas. Först är något en möjlighet bland andra (i negativ mening), sedan blir det det normala, sen blir det som egentligen är kristet ett möjligt undantag, sist blir det genuint kristna uteslutet som en omöjlighet.

Denna trend ser vi enligt min uppfattning i ämbetsdiskussionen, nu ser vi att samma ”liturgi” börjar om homosexualiteten. Igår berättade en finsk teolog att man i diskussionerna om sexualiteten redan börjat tala om de två korgarna, och frågat vad som är föränderligt och vad som är oföränderligt. Svaret hade blivit: kärleken är evig, men formerna för kärlekens förbund kan växla. Förr kunde man bara tänka sig en man och en kvinna, nu kan det också handla om man och man, och kvinna och kvinna, om det handlar om kärlek.

En mig närstående person frågade spontant varför man inte alternativt då kan säga barn, hund eller katt…

Det enda hindret är att ”tiden inte är mogen”, i många kulturer är ju barn indragna i detta tänkande, till all lycka inte överallt. Polygamin är också ett seriöst framfört alternativ redan.

För en kristen bibelläsare är nog svaret klart.

Jag tror att vi kristna kommer att frestas av att flytta gränser hela tiden, till att acceptera sådant som vi vet att är fel. Nu har man också dragit in pengar i kampen om sanningen. Vi känner igen tonen.

Detta fortsätter ända tills vi avvisar dessa förhandlingar (jag avser diskussioner med den onde).

Jag tror att det är viktigt att förstå att ”motståndaren” kan möta oss i vårt inre lika väl som i en annan person. Petrus fick bittert erfara detta. Dessa tankar handlar alltså inte bara om, eller ens i första hand om, det motstånd som möter genom och i andra människors tankar och planer. Det handlar om att be Herren avslöja det onda var det än finns. Den kamp vi har att utkämpa, skriver Paulus, är inte en kamp mot kött och blod (Ef. 6:12ff).

Gränsen är nådd. Därför: gå bort, Satan, ty det är skrivet… Det är alltid argumentet. Det avgörande argumentet.

Henrik

En prästbroder sade häromkvällen i en diskussion att han ibland undrat om vi är för lutherska. Kan Luther verkligen ha sett allt, frågade han utmanande, kanske medvetet litet tillspetsat.

Låt mig erkänna att jag är en glad lutheran. Huvudpoängen i min lutherska teologi är det kristocentriska, betoningen av Guds gärning, nåden, tron, Kristus.

Jag är också mån om att betona att dopet inte får göras till en lydnadshandling, en gärning som blir min i stället för Guds, det frälsande bad till ny födelse som NT talar om.

Hela grundtonen är just Guds gärning, Hans rättfärdighet, versus människans religiösa, frommare eller mindre fromma, aktiviteter.

Samtidigt förskräcks jag ibland över den bristande ödmjukheten i många sådana sammanhand där lutheraner utgör majoritet. Hur mycket har vi inte att lära oss av den evangelikala kristenheten? Vi har mycket gemensamt med våra frikyrkor och den enheten skulle betonas mycket mera än vad som sker idag.

Jag menar att jag gång på gång också förbluffas över den katolska kyrkans starka teologi. Allt kan jag inte svälja, men det finns något mycket starkt och äkta apostolisk tradition i den romerska kyrkans teologi.

Luther sade ju själv att man inte skall kalla sig lutheraner, utan kristna. Luther har inte samlat till sig, till sin person, utan till Kristus.

Men frågan skall få leva. Den kan vara viktigare än man tror i finländskt eller nordiskt perspektiv.

Henrik

Situationen inom kyrkan hårdnar nu märkbart.

Å ena sidan har vi de beryktade biskopliga direktiven som enligt min mening förorsakat mera bekymmer än glädje. Jag tror att vi borde förhandla med biskoparna om nya direktiv. Problemet är inte ovilja, inte heller detta att inte vilja vara lojal.

Problemet är att man måste bejaka sådant som man tycker att är fel, och förneka sådant som man tycker att är rätt.

Problemet är inte att man vill förhindra andra att ”tycka fel” (sett ur ens egen uppfattning), utan enbart att man själv inte vill ställa upp på allt. (När jag skriver detta så menar jag naturligtvis inte att man ska legitimera det som är fel.)

På den andra sidan har vi en allt ivrigare grupp som a) vill skriva ut sig ur kyrkan b) eller kanske snarare börja med en verksamhet i kyrkan som inte underlyder någon biskops juridsdiktion.

Ingendera lösningen är ur min synvinkel optimal, men jag förstår båda lösningarna.

I denna situation, t.ex. när unga manliga teologer inte får ordination, när präster med ”fel uppfattning” inte uppförs på förslag (till t.ex. khdetjänst) eller mister prästämbetet temporärt eller slutgiltigt, så förstår jag alltför väl att denna situation inte kan fortsätta genom att bara vara en passiv åskådare. Detta gäller ju nu också en kantor (Kokemäen srk, heter det inte Kumo på svenska?). Se t.ex. Rankinens blogg med hänvisningar!

Jag tror att såväl när det gäller det andliga livet och verksamheten som den teologiska undervisningen, så måste tyngdpunkten, den egentliga energin koncentreras på tesen, inte på antitesen. Men detta kan då innebära att man i något skede bedömer det så att de nuvarande strukturerna inte möjliggör en aktiv insats för tesen, och då kan båda ovannämnda lösningar bli aktuella, en del skriver ut sig, andra utvecklar en verksamhet inom kyrkan, ett slags tredje sektor.

Det är klart att den kristna förkunnelsen (och teologin) alltid måste vara både tes och antites. Det ser vi också av bekännelseskrifterna: vad som vi tror, vad vi avvisar och förkastar. Sanningen innebär alltid både ett jag och ett nej.

Det finns tre huvudrisker i denna situation:

– att man är så upptagen av att avvisa det teologiskt ohållbara att man glömmer tesen, att verka för att sprida evangeliet om Kristus så att människor kommer till tro (detta anger ju aposteln som Joh.s avsikt)

– att man psykologiskt låter sig påverkas av polariseringen att man skärper antitesen så att syntesen skall bli något så när vettig.

– att man själv påverkas så att man sakta men säkert själv glider, att gränsen hela tiden flyttas så att man accepterar sådant som man som kristen inte kan acceptera (Gud har skapat oss olika, en del är heterosexuella, andra homosexuella, för att ta ett aktuellt exempel).

Dvs: när man läser, hör och ser verkningar av en teologi som inte bekänner Kristus, Bibelns Kristus, när man hör teologisk (ideologisk) manipulering som artillerield hagla över kyrkan, svarar man med att fixeras kring frågor som gäller att avslöja och tillbakavisa det lögnaktiga och ohållbara.

Eller så låter man sig provoceras så mycket av radikaliteten att man tappar helheten och proportionerna. Egentligen är ju debattfrågorna teologiskt mycket obetydligare än frälsningsfrågan. Men den underliggande frågan, att dagens teologer är alltings mått, att det är vi som kan bedöma vad som i apostlarnas undervisning är hållbart och var de var ”barn av sin tid”, alltså bibelfrågan den är grundläggande. Och det är ju detta som dagens diskussioner handlar om.

Men den största risken – också för de konservativa är – tror jag – att glida med, att bli ett ”barn av sin tid”, att så småningom acceptera sådant. Man är fortfarande konservativ eller vad man är, avståndet förblir konstant – det växer inte ens där det borde växa.

En uppmjukning av alla attityder är på gång och detta måste varje kristen – och därmed varje teolog – vara uppmärksam på.

Det stora värdet är inte konservatism. Hellre skulle jag tala om tradition och förnyelse. I detta ingår den kritiska frågan vad som i våra traditioner är kristen biblisk tradition och vad som är våra ”fäderneärvda stadgar”.

Jag tror att det rent praktiskt sett finns två viktiga korrektiv till allt drivande.

1. Lev nära Kristus – i Ord och sakrament, i gudstjänst och tro.

2. Lev nära de kristna, den församling som bekänner Kristus, Låt oss inte överge vår församlingsgemenskap, såsom somliga har för sed…”

Henrik

Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. Joh. 3:16

Denna vers har kallats lilla Bibeln därför att den sammanfattar hela Bibelns budskap i en enda vers.

Det är också en nyckelfråga för all teologi i ljuset av Bibeln. Guds Ord är ju den enda norm enligt vilken alla läror och lärare skall prövas och bedömas.

..för att den som tror på honom inte skall gå förlorad..

Den teologi som bekänner detta, håller. Den teologi och den teolog som inte bekänner detta, håller inte.

Tro på Honom – det handlar om Kristus och om teologins kristocentricitet. En bekännelse till Guds kärleksförklaring i Kristus.

Inte skall gå förlorad – det måste också handla om mission.

Tror du detta?

Jag tror detta är ett mycket konkret hjälpmedel, och ett ord till självrannsakan:

Var finns sången om Kristus? Var hörs den inte?

Håll dig till sammanhang där man talar om Jesus Kristus, och där målsättningen och det viktigaste blir att människan skall tro på Honom så att hon inte går förlorad.

Henrik