Henriks kommentarer

En nyhet rubricerar Helsingfors kyrkliga samfällighet det vemodiga beskedet att Gemensamma kyrkofullmäktige idag beslöt med rösterna 64-13 (!) att man slutar understöda SLEY:s och SLEF:s missionsarbete.

Jag kan inte annat än fördöma beslutet. Det riktar sig mot hjärtat i den kristna verksamheten. Ingen predikar kvinnopräster eller manliga präster – detta är ett utslag av ren ondska.

Det tragikomiska är ju att också SLEY har en kvinnlig präst anställd som missionär! För att inte nämna alla andra kvinnor i missionens tjänst – deras insats är ju helt avgörande! Också de drabbas av detta beslut.

Inte en enda biskop har mig veterligen trätt upp till SLEY:s eller SLEF:S försvar. Varför inte?

Fullmäktigeledamöterna tycks leva i den uppfattningen att det handlar om deras pengar. Understödet (det frivilliga) talar dock ett annat språk. Både SLEY och SLEF har många vänner bland kyrkoskattebetalarna i Helsingfors.

En annan sak är ju att detta beslut inte var oväntat. Det är att hoppas att detta beslut skulle bidra till att väcka kyrkfolket. Låt oss svara på detta med att offra minst det dubbla till SLEY och SLEF (för den som inte minns: den finska och svenskspråkiga evangelieföringen).

Gud förlåte oss allt det som i vårt liv är ofullkomligt och fel. Och Gud förlåte dem som har fattat detta beslut till den del det inte är ett uttryck för Guds vilja.

Det fanns inte rum för dem i härbärget.

Men i stallet fanns rum. Stallets folk fick till sist allt. Guld, rökelse och myrra. Det var Jesus som var deras rikedom och deras glädje. Så var det den första julen, så är det nu också.

Må detta fylla vårt hjärta dessa tider.

Henrik

Fann i mitt arkiv ett sammandrag av predikan 1:a advent 2005 i S:ta Clara kyrka, av Carl-Erik Sahlberg. Jag blev så glad och tycker att den är så högaktuell, att jag gärna publicerar den ännu en gång (med hänvisning till tidigare beviljat tillstånd):

”Det finns tre huvudaktörer i evangelietexten på kyrkoårets första söndag – Jesus (hälsad som Davids son, Messias), åsnan (det allmänneliga, enenergisnåla lastduret) och folket (kanske Sackaios från Jeriko, Lazaros från Betania, den lame mannen – nu frisk, änkans son i Nain, de barn, som Jesus välsignat en solig dag o.s.v.) Och sen går en sång, förvandlade människors lovsång, över den här evangelietavlan. Jesus- åsnan- folket – evangeliets tre huvudaktörer.

Dagens kyrka

I dagens kyrka ser jag krafter som vill plocka bort Jesus från åsnesadeln. Jesus är stötestenen. Jesus är inte vägen – utan i vägen. Det finns inget som heter synd – då behöver vi inte någon som ger oss förlåtelse. Det finns inte något som heter skam – då behöver vi inte något som heter omvändelse. Det finns inget som heter dom – då behöver vi ingen frälsare. Bibeln förpassas till medeltidsmuseet och Jesus blir en av sagofigurerna.

Alla livsfilosofier är lika värda. Alla vägar bär till himlen. Så förkunnar Mr. Religion och inte så få låter honom, inte Jesus, rida in på kyrkoårets första söndag. Rider in på vad? Den danske motståndsmannen Kaj Munk, brutalt mördad av nazisterna en vinterdag 1944, har någon gång sagt, att kyrkan under historiens gång har liknats vid olika djur – ett lejon (lejonet av Juda stam), en pelikan (som ger blod till sina ungar), ett får, men kyrkan har aldrig, sa Munk, liknats vid en kameleont. Idag finns det risk, att kyrkan just blir en kameleont, anpassad efter tidsandan, politiskt korrekt. Om tidsandan säger, att världen är röd, så säger kyrkan, att världen är röd. Om tidsandan säger, att världen är blå, så säger kyrkan, att världen är blå. Kyrkan blir en spegelbild av samhället – inte en motbild. Mr. Religion rider in i det nya kyrkoåret på en kameleont.

Och folket? Ja, det tycks försvinna. Svenska kyrkan förlorade 20.000 medlemmar i fjol och utträdestakten tycks öka. Beror det på, att en kameleontkyrka blir tandlös, flummig och därmed ointressant? En del undersökningar, bl.a. en färsk från England, tycks tyda på det. När Mr. Religion rider in på en kameleont i den tomma kyrkan, så tystnar sången. Visserligen kan någon betalas för att spela och sjunga i den, men sången från förvandlade människor är borta. Därför är det inte så konstigt, att det kyrkor idag inte så sällan lockar med är tystnad, meditation och stillhet. Sången har tystnat.

Morgondagens kyrka

Den kyrka jag vill fortsätta arbeta för i S:ta Clara detta nya kyrkoår är i stället den här:

1.Upp med Jesus i sadeln. Han som förstår människors andliga och religiösa längtan bäst. Att vara kristen är att ha en personlig relation till honom, varken mer eller mindre. Det är bara Jesus som kan ge världen hopp och liv – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som kan förlåta mig mina synder – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som kan fylla mig med Ande och kraft – inte Mr. Religion. Det är bara Jesus som ger mig evigt liv – inte Mr. Religion. En dag kommer ni at läsa i Svenska Dagbladet, att Carl-Erik Sahlberg är död. Tro det inte! Då är jag mer levande än någonsin – av nåd och tack vare Jesus.

Sen vill jag ge mig på kameleonten och sätta dit åsnan istället. Den envisa – och ödmjuka. Detta nya kyrkoår vill jag ödmjukt arbeta vidare i trohet mot Bibeln och det kristna arvet. I mig själv kan jag ingenting – i min Herre kan jag allt. Verket är Herrens och vi ska vara mer än nöjda med att vara packåsnor, som för Jesus till folket.

Och då vill jag tro att folket kommer. Tiden är så andligt öppen, människor så sargade och vi har bara Jesus att erbjuda dem. Vi i S:ta Clara märker det genom våra kontakter på Sergels torg, bland ungdomar på driven i Stockholms city och genom våra fängelsebesök. Jag tror på ett kyrkoår med mycket folk, då varje söndag kommer att likna första advent.

Och när människor får möta Jesus, då börjar sången, lovsången, tona. ”Leve Jesus!” När jag nu låter volontärerna från Sergels torg leda oss i lovsång, så är det sången från förvandlade människors liv.

Jesus, åsnan, folket och sången – Ja! Mr. Religion, kameleonten, tomma kyrkor och tystnad – Nej!”

Vad kan man annat än instämma!

Henrik

De två första söndagarna i advent kallas på latin Adventus humilitationis och Adventus glorificationis. De talar om Kristi tillkommelse, den första om Kristi ankomst i förödmjukelse, och den andra talar om när Kristus kommer tillbaka i härlighet.

Det märkliga är att den judiska rabbinska traditionen lärde att om folket var redo att möta Gud, så skulle Messias komma i härlighet, enligt Dan. 7:13, men om folket inte var redo att möta sin Gud, så skulle Messias komma ödmjuk, ridande på en åsna, enligt Sak. 9:9.

Nu kom Jesus ridande på en åsna, folket hälsade Honom med det messianska Hosianna-ropet ur Ps. 118, men folket kände inte igen Honom.

Jesu ankomst ridande på en åsna innehåller alltså mycket. Det var tecknet på att folket inte var redo. Det var också tecknet på Guds nåd, att Han inte vill att någon skall förgås utan att alla skall omvända sig (jfr 2 Petr. 3:9).

Kristi andra tillkommelse (Adventus glorificationis) anknyter förutom till Dan. 7:13 (läs!) till Sak. 12:10:

Men över Davids hus och över Jerusalems invånare skall jag utgjuta nådens och bönens Ande, så att de ser upp till mig som de har genomborrat. De skall sörja honom så som man sörjer ende sonen, och de skall gråta bittert över honom, så som man gråter över sin förstfödde.

Texten antyder att detta sker efter korsfästelsen. Texten ger intrycket att Israel skall omvända sig (jag skall utgjuta nådens och bönens Ande så att de ser upp till mig, som de har genomborrat). Ibland har jag undrat om Pauli ord om sig själv som ”ett ofullgånget foster” ( 1 Kor. 15:8), dvs en prematur, en som föddes för tidigt, också anknyter tilll denna profetia ur Sakrjas bok. Paulus mötte Kristus på himmelens skyar, och detta ledde till hans omvändelse (Apg. 9). Månne Paulus tänker att han, en jude, fick uppleva Sakarjas profetia på sig själv ”före tidtabellen”? Detta kan man bara meditera över. Jag vill inte yttra mig för säkert, men intressant är hur Paulus ofta antyder att han står i tacksamhetsskuld till sitt folk, till judarna, över att han har fått något som de ännu inte fått.

I vissa översättningar, t.ex. i den nya finska (1992), har översättningen blivit ngt otydligare. Det står faktiskt om ”mig, som de har genomborrat.”

Det är ofattbart att judarna på Jesu tid inte kände igen sin Messias. Men egentligen är det samma verklighet som varje människa står inför, tills hennes ögon öppnas. Jesus är tecknet, som skall bli motsagt.

Adventstiden är en tid av beredelse. ”Den lilla fastan” före jul handlar om för-beredelse att möta Herren som kommer.

Välsignad är Han som kommer!

Henrik

I dagens nummer av tidningen Aamuposti intervjuas kommisarie Pekka Laine, som utöver sin tjänst vid polisinrättningen i Hyvinge är ordf. för kyrkofullmäktige. Det var Pekka Laine som bad polisen undersöka om något lagstridigt hade skett i samband med SLEY:s traditionella kyrkhelg i Hyvinge i våras.

Samma dag som rättegången hölls i Hyvinge (se tidigare blogg) ståtar sagde kommissarie med stort upplagd intervju i samma tidning och säger att denna polisanmälan gav honom biljett till årets självständighetsbal i presidentens slott.

Inte riktigt så höga stilpoäng, tycker jag, inte heller från tidningens sida att publicera intervjun samma dag som rättegången hölls.

I dagens intervju berättar kommissarie Laine att han träffat biskop Heikka i slottet.

– Blev det tal om kvinnoprästfrågan, frågade tidningsreportern.

– Ja, biskop Heikka tackade mig och sade: ”Teit, Pekka, miehen työn.”

Jag tycker detta visar den pågående konflikten i ett nötskal. Se vad som har hänt – mycket pengar har detta kostat, en kyrklig förtroendeman anmäler en förtroendevald (m.fl.) och ber myndigheterna undersöka om brott har begåtts. Kristna människor, som bara velat ordna möten enligt flera års praxis, fälls för ”diskriminering”. Människor får söka hjälp av läkare för att klara den hårda pressen.

Man skulle lätt finna snälla kyrkoherdar, manliga, men också snälla kvinnliga, som har gjort detsamma som tf khden i Hyvinge då. Gått med på tjänstearrangemang för att ta hänsyn till minoritetens samvete.

Men aldrig skulle det falla mig in att anmäla dessa!

Det är fruktansvärt. Jag kritiserar inte domen, men anser att förutsättningarna för att förstå frågans natur har saknats. Inte kan trosfrågor avgöras i världslig domstol.

Det skulle sannolikt inte ha blivit något utan denna begäran om undersökning.

Sedan kallar biskop Heikka detta för ”miehen työ”.

Jag skulle säga något helt annat.

Jag tycker att det är så förfärligt att jag skäms att jag finns i samma kyrka.

Henrik

P.S. Biskop Heikkas ord (enligt Aamuposti) kontrollerade och återgivna ordagrant kl 22.10. Den gamla versionen var ”se oli miehen työ”, men den form orden nu har är tidningens återgivning av samtalet. (HP)

I dagens Hbl (4.12) skriver chefredaktören för tidningen Kotimaa Olav S. Melin bl.a följande:

I debatten om kyrkan och de homosexuella åberopas från motståndarhåll en så kallad klassisk kristendom. Det är en statisk tro som inte är öppen för förnyelse och förändring oavsett tid och rum. En sådan gudsbild formas mera av Traditionens makt och rädsla för det främmande än av en levande tro på en levande Gud som sagt: Se jag gör allting nytt. En omprövning måste vara möjlig i allt som har med människosyn, gudsbild, kyrkosyn och samhälle att göra.

Statisk tro, inte öppen för förnyelse och förändring. Formad av Traditionens makt, rädsla för det främmande. Det var inte lite det! Och sedan detta: motståndarhåll!

Och exegesen av Upp. 21:5 ”Se, jag gör allting nytt” resulterar i följande konklusion:

En omprövning måste vara möjlig i allt som har med människosyn, gudsbild, kyrkosyn och samhälle att göra.

Allt som har med människosyn, gudsbild, kyrkosyn och samhälle att göra!

Jag tror att jag förstår vad den gode Olav S menar. Att traditionella uppfattningar mm måste prövas. Och att man måste vara beredd att ompröva sina åsikter, sina tankar, sin ståndpunkt. Så förstår jag hans text. Och jag förstår att han också inkluderar sig själv i denna beredskap till att ompröva sina tankar.

Ibland undrar jag ändå om Olav ser hur genomskinligt han skriver, månne inte, han är yrkesmänniska. Men ”motståndare”, ”inte öppen för förnyelse”, ”statisk”, ”tradition” (med stort T dessutom) versus ”allting nytt”, ”öppen”, ”levande tro på en ”levande Gud”.

Man blir ju nästan rädd för sig själv och sina vänner…

Samtidigt undrar man litet mera seriöst sagt, varför en yrkesman skall måsta använda penseln så. Några penseldrag som mest förmedlar känslointryck, utan att åskådaren eller den nymålade förväntas upptäcka det enkla greppet?

Det är ju så typiskt för vår tid: ”liberal”, ”motståndare”, ”konservativ”, ”fundamentalist” osv. Jag brukar tänka och säga när jag hör sådana ord: du har ännu ingenting sagt. För det är bara klichéer.

Frågan efter genomläsningen blir dock: omprövas i ljuset av vad?

Jag kan inte värja mig för intrycket att det ändå är förändringen som blir den ledande principen, och tyvärr konkret förändringen bort från Guds Ord, Bibeln.

Kanske är det relevant att just efter dessa ord påminna om Judas’ brevs tredje vers: …att kämpa för den tro som en gång för alla meddelats åt de heliga.

Jag hoppas och tror att ingen tar emot detta som ”vi representerar de heliga och våra meningsmotståndare de oheliga”.

Den gudsbild som Jesus har uppenbarat, kan inte förändras. Bibelns människosyn, skapad till Guds avbild, till man och kvinna, en man skall överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru och de två skall vara ett kött – detta kan inte ändras.

I allt gäller givetvis att vår förståelse kan fördjupas, men inte i betydelsen i konflikt med Guds klara Ord.

Vår kyrkas bekännelses formalprincip innebär att ”Guds Ord är det enda rättesnöret enligt vilket alla läror och lärare skall prövas och bedömas.”

Hur blir det då, om detta gäller?

Allting nytt – det betyder nog något annat än en anpassning till det politiskt och religiöst och tidsmässigt ”korrekta”.

Jag tycker dessutom att ett studium av väckelserörelsernas historia talar sitt tydliga språk om något helt annat än en statisk tro som inte är öppen för förnyelse.

Och det är just Guds förnyelse som vi behöver.

Henrik

Idag är det nytt kyrkoår. Det vet alla som läser denna blogg, men för många finländare är det okänt.

Denna helg ordnas sexhibition. Igår kväll visades i TV ett program som hette ”Läpijuttu”, och det rörde sig mest kring nedre delen av människan…

Man kan sucka över det postkristna Finland. Man kan moralisera, fast man inte har någon orsak. Tron är inte var mans, eller för undvikande av missförstånd: all men do not have faith.

I en intervju med den skottske professorn och filosofen Callum Brown läste jag att ett av felen med kyrkan i Skottland (Kirk förresten) är att den inte har något rekryteringssystem.

Innan vi suckar över avkristningen, inklusive det faktum att inte ens Jesu namn och person längre skall respekteras, måste vi se över rekryteringssystemet.

Vi har väl inte på allvar tänkt på detta – folk har ju ”ramlat in” genom dörren, men nu när de väller ut, är det inte dags??

För att man skall gå till kyrkan, och gå i kyrkan, måste där finnas något som man vill ha.

Därför; Välsignad är Han som kommer i Herrens namn! Hosianna, Davids son! Herre, hjälp, Herre fräls!

God advent!

Henrik

Black Friday, en svart fredag, kan man verkligen kalla denna dag.

Tre personer döms till böter för diskriminering. Människor som bara har velat ordna andliga möten har blivit dömda! Man tror ju inte att detta är sant. Varför skulle någon Pirkko Ojala frivilligt dra bekymmer över sig, eller Ari Norro – nog har han andra platser där han får predika. Och den stackars kaplanen, som är en snäll människa men som inte inom rimlig tid hann reda ut sina tankar och sina känslor, han skall nu dömas som brottsling!
Domen bör absolut överklagas.

Jag tycker nog att kyrkan nu har bottennapp. Hur skulle världsliga myndigheter ge tolkningsföreträde åt sådant som man tycker skulle vara självklart, när kyrkans egna ledare så tydligt väljer att förfölja dem som har kyrkans traditionella syn.

Idag nås man ännu av nyhetsbeskedet att SLEY och SLEF sannolikt kommer att drabbas av nedskärningar och bortfall av understöd. Det är att hoppas att Gemensamma kyrkofullmäktige inser att de inte besluter om sina egna pengar. Deras beslut gäller det som församlingsbor vill satsa på. Kollekterna och det frivilliga missionsunderstödet talar ett annat språk. Det är alldeles klart att inte minst SLEY, men också SLEF, har ett starkt stöd i Helsingfors.

Nu är det nog tid för bättring, och med det menas vänd om! Denna kurs leder till undergång.

Den tar bort glädjen att tillhöra den kyrka man älskar. Det handlar inte om nödvändigheter. Det handlar enligt min mening ofta om provokation (situationer som lätt hade kunnat undvikas), och om detta: då gjorde han dem till viljes och bjöd, att han… I detta fall handlar det enligt min mening nog också om att tillfredsställa media, och genom dem den allmänna opinionen.

Men man får inte låta sig provoceras av det som är orätt.

Fader förlåt dem… försöker jag skriva. Hoppas bara att alla dessa som medverkat till att hela kyrkan bara blivit dom, rättegång, böter, straff, anmärkning, varning, avhållan från tjänst, förlust av prästämbetet, skulle börja vara HERDAR. Det är ju det de skulle vara.

Inte kom någon Ari Norro till Hyvinge för att käbbla om kvinnliga präster. Han kom för att predika Guds Ord.

Jag hoppas att alla som bedömer de nya frågor som väntar bakom hörnet, låter sig övertygas om att det inte går att lita på moderata röster. Läs protokoll från 1980-talet, läs körreglerna, läs ”vikten av enhet och sammanhållning”. Sker detta genom att inför hot om att mista sin hemortsrätt ändra åsikt mot sin fasta övertygelse?

Om någon har något att säga, säg det då genom att vägleda i Guds Ord.

Henrik

Matteus berättar i sitt evangeliet att då kom vise män från österns länder till Jerusalem
(Matt 2:1).

Den senaste tiden har jag också tänkt på vad jag tror att kunde betraktas som de ovisa männen från västerns länder.

Låt mig få förklara!

Allt tyder på att kyrkorna går mot hårda tider. Det gäller inte enbart vårt land, men också vår kyrka. Medlemsunderlaget är sviktande. Inom överskådlig tid kan kyrkan drabbas av en verklig kris, som inte kan lösas med församlingssammanslagningar här eller där.

I Skottland har en utveckling skett där kyrkan på ca 40 år förlorat 60% av sina medlemmar.

I stället för att försöka visa på dörren borde nu kyrkans ledning göra allt som står i deras makt för att behålla alla som vill kyrkans bästa, som bekänner kyrkans tro, som tror på det som kyrkan vill förkunna.

Den dagen kan vara närmare än någon tror när efterfrågan blir stor på sådana som tror, ber och bekänner. Och är beredda att ta frivilligt ansvar eller ge hela sitt liv åt arbete i kyrkan.

Ur denna aspekt ser jag det som ovist att försöka ”skapa ordning” i kyrkan. De recept som man försökt sig på – likriktning av budskapet enligt tidens krav, kampanjer, som inte säger väsentligt annat än det den sekulariserade människan tänker, kraftåtgärder mot dem som sägs vara orsaken till att folk lämnar kyrkan(de konservativa) osv – har inte visat sig ge önskat resultat. I såfall borde ju trenden vända nu och det med besked.

Svaret är nog helt enkelt att kyrkan måste vara kyrka. Då vaknar intresset för kyrkan igen.

Henrik

P.S. Märkte 29.11 kl 23.50 att mitt namn fanns två ggr, så jag tar nu bort det ena. En gång räcker, för många kanske också det är en gång för mycket.. 🙂

Har tänkt mycket på ordet ”korban”, ett ord som väl finns bara en gång i Bibeln:

Vad du kunde ha fått av mig ger jag i stället som ’korban’, som offergåva. Mark. 7:11

Jag tror faktiskt att det är ett högaktuellt ämne.

Poängen i detta är ju att fäderneärvda stadgar hindrade människor att följa Guds bud.

Gud hade sagt: ”du skall hedra din far och din mor.” Men i stället gav man en ”korban”, en offergåva – och lät bli att göra det som kanske såg mindre fromt ut. Korban, det var ju en gåva till Guds rike, vad är jämförbart med det!?

Det kommer nära det som Paulus kallar ”självvald gudstjänst” (Kol. 2:23).

Också det andliga kan användas som en flyktväg från det ansvar Gud har lagt på oss, på sådant som gäller för en kristen: att ta hand om sin familj och sina närmaste, att hjälpa någon som behöver praktisk hjälp, att studera, att sköta sitt arbete…

Listan kunde göras lång.

Jag minns biskop Festo Kivengere som berättade om en pastor som grälade med sin fru. Han var irriterad och måste iväg till något möte. Det skulle bli revival in the parish, väckelse i församlingen, sade han, han måste därför gå!

Festo Kivengere, biskopen som Idi Amin ville mörda, sade då att den Helige Ande sade: gå du, jag stannar i köket med din fru.
Och så tillade han: if there is not first revival in the kitchen, there will be no revival in the Church!

(Obs! Poängen var inte att hans fru skulle stå i köket..)

Frågan lyder bara: var finns din korban, och min?

Dvs var och hur försöker vi byta ut det vi skulle göra mot det vi vill göra – kanske under mycket fromma förtecken?

Jag tänker bl.a på ansvaret för våra barn, våra föräldrar, vår familj, på praktisk hjälp, på våra flyktförsök undan Guds vilja här och NU.

Henrik

Kontextualiteten är viktig. Iakttagelsen att allt som sker, sker i en kontext, i tid och rum, är till en del en självklarhet, men i många avseenden ett viktigt bidrag till förståelsen av en text.

Också de bibliska texterna har en kontext. De har uttalats och skrivits i tid och rum, det finns ett ”då” för en text som inte till alla delar är läsarens ”nu”.

Den stora frågan är hur kontextualiteten används.

Till den berättigade kontextualiteten hör t.ex. det faktum att Jesus var jude. Han undervisade som en judisk rabbi, och tilltalades ofta med ordet ”rabbi”.

”If we fail to understand Jesus’ Jewish roots, we fail to understand the gospel.” (William A. Dembski).

Det har för mig varit mycket inspirerande att studera den rabbinska traditionen och få ”vidgade vyer” när det gäller förståelsen av evangeliernas Jesus.

Men kontextualiteten kan leda vilse. Det kan bli ett slags ”hårdvarukontextualitet”, (på engelska brukar man tala om hardcore contextualism) där det kontextuella avgör vad som är sant eller inte sant. Så är fallet t.ex. i fråga om förståelsen av texterna om homosexualitet. Det finns ingen annan möjlig (kontextuell, dvs politiskt korrekt) förståelse än den, som bejakar homosexualiteten i alla dess former.

Hardcore contextualism leder till ett slags axiom. T.ex. ” i det pluralistiska samhället är det omöjligt att ha fasta och absoluta principer”. Om kontexten upphöjs till en sanning är det omöjligt att finna allmängiltiga sanningar som gäller i alla kontexter. Detta leder lätt till en relativisering av de bibliska texterna.

En annan form av ett slags kontextualism (en övertro på det kontextuella) kan också gälla samfundets konsensus. Jag avser t.ex. oss lutheraner, som kan ha svårt att komma till slutsatsen att Luther hade fel, även om igen av oss lär Luthers principiella ofelbarhet.

Det som Dembski kallar ”moderat kontextualitet”, dvs den textförståelse som vill beakta och lära känna den kontext i vilken en text skrevs, men också hur den uppfattas i den tid den förkunnas, kan bidra med mycket gott.

Men den absolutifiering av kontextualiteten, när denna i sig blir en kod som upphöjs till sanning, blir i själva verket förståelsens fiende.

Kanske jag borde tillägga – med tanke på någon förbryllad läsare – att jag inspirerats av William A. Dembski, som i en essay i boken Unapologetic apologetics” skriver om detta under rubriken The Fallacy of Contextualism.

Mycket att begrunda.

En annan, ideologisk släkting till detta, är när man i debatter inte frågar efter argumentens hållbarhet i sig, inte argumenterar i sak, utan som en av juristerna vid rättegången i Hyvinge förra veckan efter varje sakkunnigutlåtande (inkallade vittnen) ställde frågan: vilken är din åsikt i kvinnoprästfrågan? Avsikten var givetvis att komma med en kod, som innebar att man kan strunta i vad den sakkunnige teologen (docent Timo Junkkaala) eller juristen (docenten i kyrkorätt, jur drPekka Leino) hade att säga, med hänvisning till denna ståndpunkt. ”Man vet ju att han har fel.” Därför behövs ingen argumentation.

Samma fenomen gäller ju i politiken. Den politiska sanningen är aldrig universell, aldrig allmängiltig. Med undantag för det egna partiet förstås.

Slutsats: samtalet upphör. Dialogen ersätts av monologer..

Det är illavarslande.

Litet tillspetsat kunde man ju säga: det intressanta är inte vad du tänker, utan hur du argumenterar.

I boken Between Heaven and Hell av Peter Kreeft finns exempel på motsatsen: ett meningsfullt (tänkt) samtal mellan tre personer, som kom från helt olika kontexter, men som förenades av det faktum att de dog inom några timmar samma dag (22.11.1963). Dessa tre var C.S. Lewis, John F. Kennedy och Aldous Huxley och de samtalar efter döden i väntan på vad som skall hända.

En i många avseenden genialisk bok.

Och en bok som avslöjar kontextualitetens betydelse, både dess förtjänster, och i dess urspårade former, dess destruktiva inverkan på samtalet om och förståelsen av de bibliska texterna.

Henrik