Henriks kommentarer

Många har reagerat negativt på beslutet att avstänga Jari Rankinen från prästämbetet.

Kyrkan är grym, sade en, i vilken annan bransch kan du lika lättvindigt mista ditt levebröd??

Jag har också funderat över detta, att samma människor som fattar dylika beslut kan i andakter tala om vikten att behandla varann varsamt, inte förtrycka eller slå. Var i all världen är logiken i detta?

Jag tror att den dag kommer när biskoparna och kyrkans ledning behöver alla tänkbara villiga personer som vill hjälpa till, bära ansvar, be för arbetet, och naturligtvis understöda kyrkans arbete ekonomiskt.

Fick idag veta att statistiken för Helsingfors församlingar ser sorglig ut.

Under tiden 1.1.-31.10 ser statistiken ut såhär:

skrivit in sig i kyrkan / utträtt ur kyrkan

2005: 1443 / 2527
2006: 1512 / 2459
2007: 1432 / 3717

Detta innebär att utträdet per 31.10 ökat med 66% jämfört med motsvarande tidpunkt senaste år!

De senaste åren har antalet utträdda ökat i ett slags accelerando i slutet av året, så om trenden fortsätter kan siffrorna bli sämre. Jag skall återkomma till dessa uppgifter de närmaste dagarna.

Men om man räknar med att t.ex. 175 personer skriver ut sig per dag – igår skrev 207 personer ut sig via eroakirkosta.fi – så betyder det att t.ex. en församling av Kronoby församlings storlek försvinner på två veckor!

I Helsingfors försöker man sig nu på kampanjen tro, hopp och kärlek.

Det är bra att man försöker, men den kampanjen är genombedrövlig – åtminstone det som hittills publicerats.En finsk kyrkoherde från östra Finland skrev om ”ljushuvuden”, som inte vet vad teologi är.

Om saltet mister sin sälta – till vad duger det? Vad gör människorna med sådant ”salt”? Kolla vad Jesus säger!

Vår kyrka är ett sjunkande skepp, nu behövs alla. Den kyrkliga ledning som driver ut dem som älskar sin kyrka och tror på dess budskap ”från pärm till pärm” vet nog inte vad den gör.

En gammal dam (man kan säga gammal för hon är 100 år) säger att hon fått en profetia som säger att några år av förföljelse följs av en stor väckelse. ”Sedan kommer man att be om hjälp av er”, sade hon. ”Håll ut ännu några år.”

Utan att ta ställning till hennes budskap, som jag onekligen känner en samhörighet med – kan man säga att de siffror och de reaktioner på kyrkans agerande som antytts ovan talar i samma riktning som den 100-åriga Hilja.

I en samfällighet trodde informatören att orsaken är de konservativa, och deras inställning till kvinnliga präster. Detta har skadat kyrkan, det gör att människor flyr, menade hon.

Vi skall se om hon har rätt. Om nämligen den synen stämmer kommer människorna under slutmånaderna att storma till kyrkan, de kommer att trängas i köerna av människor som vill skriva in sig.

Rankinen. Pöyhtäri. Malmivaara. Så kan martyrer, åtminstone i viss mån, heta idag. Man får inte använda ordet ”martyr” (som ju betyder vittne) för lättvindigt. Men nog handlar det om vittnesbörd, och om lidande.

Men kanske dessa herrar trots allt är början till något nytt.

I de aktuella fallen har ju inte Rankinen m.fl. angripit någon, de har bett om att få stå på sidan, att få väja. De har vädjat om att man kan planera så att det går att undvika konflikter.

Så sade också t.ex. biskop Kalevi Toiviainen när det begav sig (i debatten i kyrkomötet 1986 när han förklarade varför konstitutionsutskottet inte gått in för en samvetsklausul eller motsvarande). Så sade prästförbundet i sina ”körregler” (1987).

Jag fördömer inte människor, som har andra åsikter än jag. Men det spår som kyrkans ledning nu har tagit upp är orättfärdigt, obarmhärtigt och okristligt. Andra kanske tänker annorlunda.

Henrik

Sun voimaas tahdon julistaa
ja kiittää armoasi,
niin että lastenlapset saa
myös nähdä kunniasi.
Ei ääriä,
ei määriä
sun viisaudellasi,
jos syvyyteen
viet hirmuiseen,
taas nostat voimallasi.

Sä suuriakin suruja
mun annat täällä maistaa,
vaan Sinun hetkes tultua
suot päivän uuden paistaa.
Mun pelastat
ja uudistat
rauenneen toivon mulle,
siis sieluni
ja mieleni
tuo kiitoksensa sulle.

Vk 337:6,7 (vanha virsikirja)

Isän haltuun!

Henrik Perret

Idag meddelas att Domkapitlet i Åbo ärkestift under ledning av biskop Kari Mäkinen har fattat beslut om att avstänga Jari Rankinen från prästämbetet för tre månader.

Ofattbart, och enligt min mening i strid med grundlagens stadganden (bl.a 11§ 2 mom) om samvetsfrihet, när det gäller utövandet av religion, s.k. negativ religionsfrihet, vilken aldrig utretts ordentligt av kyrkan.

Jag frågar mig dessutom om inte biskop Mäkinen, med vilken jag personligen inte har haft något otalt, borde ha jävat sig, eftersom han vid flere tillfällen tydligt i offentligheten uttalat sig mot pastor Rankinen, också i Vammala. Hur kan han agera domare i en sådan behandling i domkapitlet, frågar man sig. Men detta må andra bedöma.

Efter att ha bekantat mig med Jyrki Anttinens skrivelse till riksdagens justitieombudsman, anser jag att hela frågan om vad ”frihet att verka” som finns i klämmens text, och som regeringen i sin framställning till ny kyrkolag (då när det nya ämbetsbeslutet hade fattats) hänvisar till, bör utredas och andra åtgärder åtminstone vänta på detta utslag.

Jag var med om att förhandla fram Prästförbundets s.k. körregler, minns jag rätt var det vårvintern 1987. I dessa sägs uttryckligen att man skall försöka reglera arbetsturer (!!) så att ingens övertygelse blir kränkt. Jag menar att detta är ett dokument angående hur man tänkte då. I förhandlingarna minns jag bl.a att Marjatta Laitinen (nu domprost i Esbo) och biskop Rimpiläinen var med.

Nu bör nog också rättsliga åtgärder övervägas. Det kan inte fortsätta såhär.

Jari Rankinen har mitt fulla stöd. Han har också en stor del av församlingen bakom sig, hur många som är av annan mening vet inte jag.

Om Rankinen har gjort sig omöjlig i Vammala, vilket jag definitivt inte tror, kan åtgärder vidtas för att lösa en låst situation där. Men när domkapitlet har avstängt honom från prästämbetet har de gjort någonting mycket allvarligt, som rättsligt måste prövas.

Man föundrarr sig över logiken, och jämlikheten och rättvisan. Flera präster, som fräckt trotsat den kristna tron, fortsätter som om ingenting skulle ha hänt. En annan präst som tidigare blivit varnad, har fått en lindrigare dom (avstängd från prästtjänsten, inte från prästämbetet). Var är rättvisan i samma kyrka – må nu ingen tro att jag ber om strängare straff för denne andre prästbroder!

Vår kyrka har blottat sin utomordentligt djupa fattigdom. Jag uppfattar det dessutom som omänskligt, idag har Jari Rankinen fått höra om sin dom, ikväll skall han flyga tillbaka till Kabul och uppdraget i Afganistan.

Inte blir det höga stilpoäng heller.

Kära medkristna! Knäpp era händer och be för en kyrka som sjunker djupt. Be om ljus för oss alla – för mig om jag har förstått Sanningen fel – jag har inte onda avsikter, men tycker att sanningen och rätten har blivit kränkta.

Läs vad Jari Rankinen skriver:

http://rankinen.blogspot.com/

Henrik

De senaste tidernas ”åtgärder” med anledning av samarbetsproblematiken har sysselsatt mig mycket, även om jag så gärna skulle skriva om annat.

Jag satt i Hyvinge och såg hur alla parter var ganska besvärade. Det var en konfliktsituation som knappast någon part hade önskat.

När jag insåg att rättegångskostnaderna kommer att handla om tiotalstusen euro, frågar jag mig om det verkligen inte finns andra sätt att hantera dylika situationer.

Jag vill också tydligt skriva att jag känner sympati för den kvinnliga präst som ställdes inför en lindrigt sagt pinsam situation. I ingen händelse får samarbetsfrågor lösas så som de nu måste lösas!

Enligt min mening kan man se dessa på olika håll och i olika instanser aktuella konflikter på åtminstone två olika sätt.

Det ena synsättet är att bedöma allt ur jämlikhetens synvinkel. Allt mäts då i förhållande till hur manligt och kvinnligt hanteras i olika konkreta fall. Det som upplevs kränkande, blir då lätt ett brott.

Det andra synsättet är att se detta ur religionsfrihetens och samvetsfrihetens perspektiv. Bedömningen handlar då om allas rätt att få handla enligt sitt samvete, och inte tvingas till sammanhang (religionsutövning) som kränker ens samvete.

Det handlar i praktiken om två grundrättigheter, som ställs mot varandra. Å ena sidan får ingen förtryckas eller diskrimineras på grund av sitt kön. Å andra sidan får inte någon diskrimineras på grund av sin övertygelse.

Det är kanske bra att nu uttala sig enbart principiellt, utan att kommentera enskilda pågående rättsfall.

Ur min synvinkel så blir frågan hur dessa grundlagsenliga rättigheter löses i förhållande till varann. Att frågan enligt min bedömning inte gäller könsfrågan kan utläsas av det faktum att den s.k. traditionella linjens förespråkare kan stå vid altaret tillsammans med kvinnor som inte är prästvigda (lekmän). En del av de gammaltroende gör inte det, utan anser att också distributionen är ett uppdrag för prästen. Men detta innebär då också att de inte heller står tillsammans med män (lekmän).
Alla har betänkligheter med vissa manliga präster, som öppet deklarerat att de inte i praktiken håller fast vid kyrkans bekännelse. Det gäller inga små frågor, utan Kristi person, frälsningen, Bibeln osv.

Enligt min mening visar detta att det i de aktuella konflikterna handlar om ämbetsteologi, inte om diskriminering på grund av kön. Om det i konflikterna finns annat, skall detta behandlas separat.

Den andra aspekten gäller den i Grundlagen (11 §, 6§ m.fl.) klart uttalade principen om att ingen får tvingas att delta i religionsutövning mot sin övertygelse och sitt samvete. Denna paragraf är, som prof. Ilkka Saraviita ofta påpekat, villkorslös. Detta visar också regeringens framställning, samt det faktum att paragrafen till denna del står oförändrar efter de revideringar som skett efter att ämbetsbeslutet fattades år 1986.

Uppfattningen förstärks av det faktum att jämställdhetslagen stadgar att denna inte tillämpas på Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland samt ortodoxa kyrkan när det gäller verksamhet som innebär religionsutövning.

Att gudstjänsten, också för prästens del, är religionsutövning, är också klart. Prästen ber med församlingen, han läser Guds Ord, han får del av sakramenten osv.

I de s.k. körregler som utarbetades våren 1987 (Prästförbundet), som också jag var med om att förhandla fram, talas det uttryckligen om att handskas varsamt med övertygelser och försöka komma överens om arbetsturer som inte kränker någons övertygelse.

Frågan är i denna situation varifrån angreppet kommer. När man säger att läget har skärpts, och sagt att man blivit mera sträng och extrem i sin uppfattning, och då med tanke på den traditionella synens anhängare, är det verkligen så??

Min uppfattning är att det tydligt sammanhänger med det faktum att man på biskopligt håll övergett den gamla principen om att ta hänsyn till övertygelser (i kyrkomötesklämmens anda) och infört ett nytt regelverk. Detta regelverks juridiska status bör absolut granskas. Enligt min uppfattning är det enbart rekommendationer, som inte kan gälla utan att i lag stadgas – därför att de kommer att beskära en i grundlagen tryggad rättighet. Det var ju detta som skulle ske vid kyrkomötet, men det gick inte ännu denna gång.

Men man kan ännu se alla dessa frågor ur en tredje synvinkel, kanske för oss kristna den viktigaste.

Tidsandan kräver nu räfst- och rättarting. Det är svärdets logik som gäller. När man ser anfäktade präster (på båda sidor) sitta och höra om straff som kan utmätas, och hör om en kommissarie, som säger att hans roll i sammanhanget gav honom en biljett till självständighetsbalen, ja, om det är så som representanter för båda uppfattningarna har omtalat för mig, så är det fruktansvärt.

Frågan är om den Helige Ande vill att kristna människor skall göra upp i rätten. Jag har svårt att tro att den Helige Ande vill att människor skall tvingas att leva i konflikt med sitt samvete (=sin uppfattning av Guds Ord) på en punkt som hela kristenheten har samtyckt med i nästan 2000 år.

Jag tror inte på tvång. Inte mot kvinnliga präster, inte mot manliga präster. Jag tror att vi ska visa varann respekt, och låta Gud själv döma. Att låta Gud döma är att låta bibelordet gälla. I de fall där vi förstår detta Ord på olika sätt, måste var och en stå inför Gud med sin uppfattningar och be om ljus och hjälp.

Jag tror att vi måste be biskoparna dra tillbaka sin redogörelse och be om nya direktiv, som enar det som kan enas, som hanterar den andra parten varsamt, och som ger utrymme inom vår kyrka för olika parter att leva enligt sin övertygelse. Jag tror – fortfarande – att detta på sikt också kan leda till större samförstånd – motsättningar förstärks inför hot och tvång, beredskapen att lyssna, att samtala och att kanske förstå varann bättre växer i en helt annan anda, eller kanske snarare: Ande.

Henrik

Idag har jag varit på en för mig 13 timmar lång rättegång.

Jag brukar inte tillbringa tid i rättegångar, de få gånger jag varit i rätten, har det varit i egenskap av vittne.

Idag var det rättegång i Hyvinge. Åtalade, misstänkta för brott (diskriminering), var en präst från finska evangelieföreningen, en kvinnlig pensionär och förtroendevald, och tf khden vid tillfället.

Den som anmält (och bett polisen undersöka om misstanke för brott föreligger) dessa var en kommissarie, som fungerar som kyrkofullmäktiges ordförande.

Jag ska inte kommentera rättegången förrän utslaget kommit, vilket sker inom två veckor.

Bara så mycket kan jag säga att det var beklämmande att sitta där, när teologiska frågor måste avgöras av civil domstol.

Vart har vi kommit?

Biskopsmötets redogörelse, som enligt min mening saknar juridisk kvalitet till önskvärda delar (bl.a grundlagens stadganden om religionsfrihet har inte beaktats, inklusive den negativa religionsfriheten, t.ex. GrundL 11 §). Det har enligt min mening också visat sig att biskopsmötets utredning inte resulterat i frid, försoning och arbetsro. Snarare har mera problem fötts. Jag tror att det är lätt att påvisa. Därmed säger jag inte att biskoparnas avsikt varit att skapa problem. Men jag tror att en objektiv bedömning av situationen skulle visa att det blivit mera problem, att det visat sig vara ett dåligt instrument.

Bl.a. biskopen i Borgå har också sagt att han inte tror på tvångslösningar.

Nu blir det intressant att se vad domslutet blir. Sannolikt kommer det att behandlas i olika rättsinstanser, men det återstår att se. Åsikterna går så pass mycket isär att det kan leda till besvär, oberoende vilken utgången blir nu om ca två veckor.

Henrik

Medicinalrådet Carl-Erik Vænerberg skriver i en insändare i Hbl idag några mycket tänkvärda ord. Han ser de senaste tidernas tragiska händelser i ett större sammanhang:

Det är ingen överraskning att sjuka tankar finner god näring i ett samhälle där egoismen vältrar sig i våld och sex. Ingen ingriper mot ungdomars sätt att klä sig i svart med symboler och texter om död och dödandet. Varför? Ja, det är ju bara musik . Tänk att hela vår värld kunde hylla demonerna Lordi med samma slags musik som inspirerat fram Jokelatragedin. Som man bäddar får man ligga.

Utan att dra för långtgående eller för kategoriska slutsatser – vilket Carl-Erik Vaenerberg säkert inte avsett – är det bra och nödvändigt att stanna upp och analysera läget.

Jag tror att det finländska samhällets problem i hög grad är hemmens kris. Den enkla och klara kampanjen ”mamma-pappa-barn” i Sverige väckte en våldsam reaktion. Ändå var budskapet ”bevara äktenskapet”. Och så mamma-pappa-barn, ord som borde stå för något av en idyll, åtminstone sett ur barnens synvinkel.

Medicinalrådet Vaenerberg ser också en annan koppling som nog kan väcka känslor och reaktioner, men som icke desto mindre är värd att citera:

I diskussionen har man efterlyst förmågan till empati hos de unga. Empati fordrar ödmjukhet. Den kan inte spira i egoismen. Där gör man som man vill och tänker inte på följderna för andra. Goethes aforism ”Där det inte finns kvinnor, finns det inga manér och inget uppförande kan lära oss något.” Har jämställdheten, feminismen utrotat kvinnorna? Vi är alla lika. Det är inte coolt att visa upp manér och uppförande, blotta sin ödmjukhet. Ingen lär eleverna att ta av sig mössan inne eller då de talar med läraren. När kvinnorna återfår sin roll som föremål för männens uppmärksamhet ökar ödmjukheten och empatin.

Hans fråga ”har feminismen utrotat kvinnorna” är mycket intressant. Jag tror att det ligger mycket i frågan, beroende på hur man definierar feminismen. Feminism kan stå för så mycket – allt från ett korrektiv till uppenbara orättfärdigheter som manssamhället har producerat till en absolutifiering av kvinnan intill utplåning. För om mannen eller kvinnan ser sin existens enbart kring sig själv, ensamt, så utplånas inte bara ”partnern”, utan han/hon utplånar fort sig själv. Och detta inte bara i biologisk mening.

Det var många år sedan Kari Suomalainen tecknade i Helsingin Sanomat. Jag minns hans bild av en konfirmation, där långhåriga, vitklädda ungdomar tågade fram till altaret. Det var omöjligt att skilja på flicka och pojke, alla såg lika ut, gick med lika långa steg framåt. Men en av Karis klassiska gummor sade åt sin granne: ne joilla on isommat jalat, ne on poikii… (de som har större fötter, de är pojkar). Det var det enda som skiljde dem åt.

Jag tror att det lönar sig att läsa Carl-Erik Vaenerbergs tänkvärda insändare i dagens Hbl.

Henrik

Att möta Kristus är ett livsförvandlande ögonblick”, sade biskopen när han talade om Sackeus, tullindrivaren som mötte Kristus.

Han sade att Sackeus var en offentlig syndare och att han föraktades av alla, men han hade en stark önskan att se Jesus i Jeriko.

Herren vände sig till honom och kallade honom vid namn:’Sackeus, skynda dig ner, för idag måste jag få gästa ditt hus’. Vilket budskap ryms inte i dessa enkla ord!

Jesus kallar en man vid namn, en man, som alla föraktade!

När Jesus säger ”idag” visar han att nu är frälsningens dag, frälsningens ögonblick. Fadern, som är rik på barmhärtighet ville att Sonen skall gå ut och söka de förlorade och frälsa dem.

Nåden i detta oförutsägbara ögonblick var så stor att den förändrade Sackeus’ liv helt och hållet.

Så skall en biskop tala.

Ännu en gång har jag orsak att citera biskopen på denna blogg, nämligen biskopen i Rom, som också brukar kallas påven Benedictus VI.

Han talade till ca 50 000 personer, som var samlade på St. Petersplatsen i Rom.

Henrik

Jag hörde en internationellt känd apologets föreläsning häromkvällen (DVD) och han sade några tänkvärda ord.

Den som skall bli specialist på att känna igen falska sedlar blir det genom att noggrant och grundligt studera äkta sedlar.

När man verkligen känner originalet kan man avslöja de falska kopiorna.

Jag låter bli att utveckla tanken om att man också lär sig av hur falska sedlar har förfalskas osv, för det kan var och en själv utveckla. Grunden och det väsentliga är att känna det som är äkta.

Så är det också i kristendomen. Därför skall varje kristen grundligt studera Bibeln, så att han eller hon vet vad Bibeln lär.

Detsamma gäller teologerna: teologerna skall känna den kristna tron, den rätta teologin, då kan han eller hon också avslöja det som är falskt. Här kan man gärna tillfoga: quod non est biblicum, non est theologicum (det som inte är bibliskt, är heller inte teologiskt).

Alltså ännu en gång, till oss alla: ad fontes! Till källan (-orna), för att där finna det friska vattnet.

Henrik

Ärkebiskopen är besviken på oss.

På Kotimaas hemsida är ärkebiskop Jukka Paarma intervjuad. Han säger i intervjun att han är besviken på oss gammaltroende för att vi, trots biskoparnas ihärdiga försök att få fram några kompromisser, inte har nått någon framgång.

Bilden tecknas av en grupp radikala motståndare som inte går med på någon av alla de kompromisser biskoparna har försökt förhandla fram.

När ärkebiskopen på kyrkomötet senaste vår sade ungefär detsamma som i Kotimaaintervjun, frågade jag – när ärkebiskopen kom till vårt bord för att diskutera (vilket jag uppskattade) – om inte biskoparnas enda förhandlingsalternativ var att vi skulle ändra åsikt och inte i fortsättningen vägra samarbete, så erkände ärkebiskopen mitt antagande att andra alternativ de facto inte fanns.

Det handlade om att vi skulle ändra åsikt till den delen, att vi skulle uppträda som om vi hade samma syn som majoriteten.

Så man undrar stilla vad kompromisserna, som efterlyses, egentligen går ut på.

Mitt eget svar är detta:

1. Ingen präst får sin kallelse av en annan präst
2. Vi präster kan inte ge ngt till eller ta ngt från en annan präst
3. Ingen prästs kallelse skall eller kan ha sin identitet eller sin legitimitet i vad andra präster tänker om kallelsens giltighet
4. Det är Gud som kallar präster, enligt sitt Ord, och därför måste verkligheten hänga på vad Gud har sagt och hur detta skall förstås
5. Också kyrkan (församlingen) kallar, och kyrkan skall pröva inför kallelsen om vederbörande har Guds kallelse (en yttre kallelse enligt Ordet, samt en inre kallelse)
6. Innan kyrkan kan fatta beslut om att avstänga någon från prästämbetet, måste kyrkan vara förvissad om att också Gud är av samma mening
7. En församling måste dock kunna bli av med en präst som man inte vill ha: därför skall församlingen kunna, med beaktande av anställningsskydd, rimligheter mm, få en präst bort från en prästtjänst (inte från ämbetet); det handlar ju om ett förtroende, och om detta totalt saknas, blir det svårt att arbeta meningsfullt.
8. Det går att planera arbetet i de allra flesta fall så att konflikter inte uppstår. Detta bör bli kyrkans huvudlinje.
9. Kyrkan måste börja vaka över vad präster lär, såväl manliga som kvinnliga.
10. Vi måste sluta gräla och käbbla, också om vi delvis samlas på olika håll för att försöka uppmuntra människor att tro på Jesus, är detta bättre än att riva kyrkan i två, kanske olika stora, men dock, delar.

Kanske bör man också här tillägga att Gud talar genom det Han har talat, dvs Bibeln är Guds Ord. Också här är meningarna starkt delade.

Jag får det intrycket, och tycker mig i intervjuer i tidningar och andra media se bekräftelsen på att avsikten med tjänstemannapaketet, säkert bara delvis, men ett viktigt argument, var att ge biskoparna och domkapitlen legitimitet i sina rensningsåtgärder.
Hoppas min bedömning är fel, den är inte sagd för att kränka någon, utan som en angst över den anda och den inriktning som allt detta har nu.
I Sverige har man kommenterat homosexualitetsfrågan (vigselrätten, den kommande könsneutrala äktenskapslagstiftningen) med att den blir den nya kvinnoprästfrågan. Så kommer att ske också här.

Sist hänger allt på villigheten och öppenheten för att låta Guds Ord avgöra också när det skär sig i tiden. Och naturligtvis hänger det på att arbeta med att förstå Guds Ord.

Men det kan aldrig i en kristen kyrka handla om att ställa bibelordet åt sidan.

Henrik

P.S. (kl. 19.28) Därför har vi teologer anledning att studera grundspråken tillräckligt noggrant och gärna hålla kunskaperna vid liv, t.ex. genom Dagens lösen på hebreiska och grekiska…

De tragiska händelserna i Tusby kommer att bli ett långt sår.

Det kommer att beröra tusentals människor, över 400 elever plus lärare, deras närmaste anhöriga och vänner är redan en stor grupp.

Personer som kan identifiera sig med dem utökar skaran genast.

Till bilden kan höra att unga människor kanske inte vågar gå till skolan. De blir rädda för någon, kanske helt utan orsak, eller kanske inte…

Andra kanske minns någon gång när de sagt något åt den olycklige unge abiturient som förverkligade denna onda mardröm. Hans föräldrar och syskon (han har åtminstone en 11-årig yngre bror) är alldeles speciellt sådana som kommer att få en stor räkning. Jag avser naturligtvis inte en vanlig räkning, utan det helvete av självanklagelser och minnen, sorg och besvikelser, kanske antydd kritik som de kommer att drabbas av. Må Gud styrka dem och hjälpa dem, för de behöver nu stöd och hjälp.

Jag tror att hela skolsystemet borde ses över. Jag tänker inte leka förmyndare för kunnigt folk inom utbildningsväsendet, men jag tror att man borde överväga åtgärdar som kanske i någon form för klassen, eller gruppen tillbaka. Klassen är en oerhörd tillgång, trots att det också kan innebära problem som mobbning osv, i sorg och svårigheter är alla som man mer eller mindre helt kan identifiera sig med definitivt en resurs. De som har drabbats på samma sätt som man själv är ofta en stor tröst, också mitt i nöden. Syskon, när man mister sina föräldrar eller någon närstående släkting, arbetskamrater när ngn kollega dött osv.

I gruppen (om det sedan är klass, eller en del av en årskurs) avslöjas också problemen. De som lever med, märker nog att allt inte är som det skall, om och när det blir så för någon.

Det bör inte vara möjligt att kunna leva utanför mänskliga relationer. Detta gäller både skolan och högskolan.

Men också den pinsamma självkritiken hör med till denna förfärliga händelse. Abiturienten som förorsakade detta var utsatt för mobbning. En livsfarlig programmering för katastrofer, i ljuset av liknande händelser den senaste tiden i t.ex. USA. Det ryktas att 18-åringen skulle ha haft kontakt med sådana som gjort sig skyldiga till liknande händelser.

Endast öppenhet och ärlighet och delaktighet kan nu hjälpa.

Om man tänker i mänskliga kategorier.

Det viktigaste perspektivet, som kompletterar och fyller dessa och andra tankar med innehåll, är psalmistens

Ur djupen ropar jag till Dig, Herre..

Henrik