Kyrkomötet slutade idag i ngt dramatiska tecken. Med tankarna på många håll – i de svåra frågorna som behandlades, men kanske ännu mera hos de anhöriga till det ofattbart tragiska händelsen i Tusby – var det en dag med blandade känslor.
Lagutskottets betänkande, som det förra inlägget (nedan) talar om, slutade med en förlust rent matematiskt, men ändå med en seger, 39 röster mot att godkänna nya lagar räckte inte till (det krävs kvalificerad majoritet, 3/4 av de avgivna rösterna).
Ända in på slutrakan kämpades det för och emot. Utgången blev en glädje för många, bl.a för mig, men en besvikelse för alla dem som hade arbetat så oerhört intensivt med att få paketet färdigt. Till den senare gruppen hör åtminstone Lagutskottets ansvariga.
Det märkliga är att ingen ville i debatten erkänna att detta förslag skulle ha inneburit avgörande steg i riktning mot en öppning bl.a i homosexfrågan. Inte heller ville man erkänna att detta var ett försök att ge legitimitet åt biskopsmötets redogörelse (till en del åtminstone). Det senare kommer åtminstone fram i olika tidningsintervjuer, där det blir klart att det också blev en besvikelse med tanke på den aspekten.
En talare, som här må vara onämnd, sade att det är mer eller mindre nödvändigt att godkänna detta paket nu, man kan ju ändra lagen senare, fast efter två år om man inte är nöjd!
Följande talare talade också för ett godkännande med motiveringen att man vet aldrig om det någonsin kommer att kunna komma till kyrkomötet igen, och att man ändå inte kommer att få igenom en lag om att begränsa diskrimineringsparagrafen så att den skulle inkludera sexuell läggning.
Så vitt jag förstår, äter dessa argument upp varann. Den senare talaren erkände att det inte går – nu kunde 28 personer hindra förslaget, sedan skulle det krävas ca 80 röster för att få igenom en lagtext..
Dimma.
Flera talare konstaterade, bland dem också biskopar, att denna lag skulle göra det möjligt för kyrkan att undvika processer i världsliga domstolar. Jag tycker att det är klart att så inte är fallet.
Det hänger nog mera på vad kyrkan vill. Det är INTE situationen som har förändrats, det är nya direktiv som har förorsakat problemet. Om man frågar sig vad som förändrats och när, blir bilden klar.
Det är dock skäl att påminna om att alla parter måste uppträda ansvarsfullt i denna svåra situation.
Men jag tror att bara en förändring i hjärtat, som bara Gud kan ge, är det enda som kan åstadkomma en förändring.
Det vemodiga, som jag ser det, är att den råder en enorm läropluralism inom kyrkan, också i frågor som man tycker att är entydigt klart uttryckta i Bibeln.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Kyrkomötets beslut
Kyrkomötet skall idag besluta om Lagutskottets betänkande, som igår kväll på nytt efter diskussionerna i plenum behandlats av lagutskottet.
Vissa ändringar är helt nödvändiga och förståeliga med tanke på kongruens med annan lagstiftning. Dessutom har luckor i lagstiftning fyllts, dvs sådant som inte tidigare stadgats.
Men problemen kvarstår. Det nya betänkandet, om vilket man röstar på eftermiddagen idag, innehåller fortfarande de stora problemen:
– prästämbetet är i hög grad en tjänsteman
– man kan avstängas och avskedas från prästämbetet på för godtyckliga grunder – brott mot kyrkans ordning anförs som en grund härför. Med andra ord söks nu enligt min bedömning juridiska förutsättningar för biskopsmötets redogörelse (vilka av allt att döma inte finns i dagens läge)
– lektorstjänsten stryks utan diskussion
– också kantorernas ställning och anställningsprocess förändras
– diskrimineringsparagrafen är problematisk, den kopplar diskrimineringen till samhällslagstftningen och utgör ett första steg i riktning mot en likriktning. Detta förnekar många, men jag tror att vi ännu kommer att se det. Hit hör bl.a en öppning för ett accepterande av s.k. samkönade förhållanden också för kyrkans anställda
– konkurrerande verksamhet, som är en teologisk fullkomligt orimlig term, och som innehåller stadganden om en prästs rätt att delta med tjänsteuppgifter, är en fråga som inte bör höra med (allt som kan göras för att sprida det kristna evangeliet skall hälsas med glädje, inte ses som konkurrens!)
Detta skrivet med stor tidsbrist!
Jag vädjar om förbön för kyrkomötet idag.
Viktigt att förstå vilket beslut som förestår! Jag är personligen rädd för att något slags känslosamhet i slutet av kyrkomötesperioden skall drabba. Bara en liten majoritet förefaller att stå emot. Jag hoppas det räcker (ca 28 röster).
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Kyrkomötet – viktig dag
Detta har varit en av de mörkaste dagarna för skolorna i Finland. En obegriplig tragedi, en ung abiturient, mänskligt sett med livet framför sig, har skjutit sin rektor (en medelålders kvinna), två kvinnliga elever och fem manliga elever, samt sist sig själv. Han avled ca 22 på Tölö sjukhus i Hesingfors av skador som han förorsakat sig själv.
Ofattbart, slutet för många unga människors liv, och tyvärr början på nya tragedier: sorg i många hem, otrygghet, ångest, i värsta fall skolskräck och störningar i unga människors liv – vad allt finns på denna väg ännu.
Nu behövs Guds röst och Guds hjälp!
Du har ju sett det, ty Du ger akt på olycka och jämmer för att ta det i din hand” Ps10:14.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Sorgens dag
Konstaterar att jag sedan augusti (11.08) haft 10 000 besök. Det handlar nog om långt flera, sedan starten våren 2006 har nog det 3-4 dubbla förirrat sig hit.
Men man kan ju fråga sig varför.
En grupp skulle må bättre av att inte läsa (se kommentaren under föregående inlägg).
En annan grupp kanske läser för att snärja honom (genom något hans ord), för att få något att anklaga honom för. Till den del det inte är ett ”lidande för Kristi skull” (har de förföljt mig, så ska de förfölja er) så får jag betala för det själv. Om något stycke är ”för sanningens skull” är det bättre ställt.
Jag vill understryka att jag inte är ute för att ironisera, såra, kränka eller ”molla” mina medmänniskor. Säkert märks mitt sinnestillstånd (och säkert också sinnesstillestånd) i bloggarna, men jag skriver av mig för att reflektera, tänka, avreagera mig i en mening.
Det har varit nyttigt, dels har jag fått mycket (mest) positiv feed back, dels har jag fått saklig kritik, och litet osakligt, sådana som ingenting säger utom att man är dålig på alla sätt. Dessa har jag inga bekymmer med, jag visste ju det redan…
Jag är tacksam för alla seriösa kritiska och andra inlägg. Jan Myrdal, Alva Myrdals son, säger i en artikel i Aftonbladet januari 2004) att
varje diskussion mellan troende och icke-troende (marxister t.ex.) som syftar till en kompromiss eller gemensam ståndpunkt i centrala trosfrågor i kristendomen är andligt oren. Insikt om detta möjliggör däremot verkliga diskussioner. Också i livsåskådningsfrågor.
Jag hoppas förstås att de mest pessimistiska kritikerna ska ha fel och att något meningsfullt – naturligtvis också för dem som inte instämmer i mina åsikter – kan födas också av detta.
Tack till alla besökare, förlåt för varje självisk och sårande ton i mina ofta ganska spontana inlägg!
Henrik
P.S. Till tröst: åtminstone är antalet ev. ”intellektuella lättviktare” som någon antydde lägre än 10000, räknaren registrerar besök, inte besökare. Besökarna är säkert betydligt färre, och alla är ju inte idioter…:-)
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för 10 000
Kyrkomötet samlas nu inkommande vecka i Åbo. På agenden finns kyrkans budget, apokryfiska böcker mm. En av de verkligt stora frågor som kommer upp med alltför kort varsel är Lagutskottets betänkande, som innebär ganska stora förändringar i kyrkans liv.
Betänkandet som vi ännu inte har fått (jag fick det nog just på extra begäran i elektronisk form, men har ännu inte hunnit läsa någonting), lär vara ca 90 sidor långt. I förslaget till program skall betänkandet behandlas på onsdag kl 09.00, och de flesta ombud får det på måndag morgon.
Samma fråga har en gång tidigare varit i kyrkomötet, men då beslöt man att inte behandla det, på grund av att ingen hade hunnit sätta sig in i problematiken. Nu är situationen ännu värre, nu skall hel paketet behandlas med två dagars varsel, vi vet bara litet om vad som kommer att stå där.
Men bland de frågor som finns med (det har jag fått höra) är bl.a
– att lektorstjänsten stryks
– att man kan avskedas från prästämbetet om man inte fullgör prästerliga ”skyldigheter”
– rätt till bitjänst och anmälningsplikt för präst när det gäller s.k. ”konkurrerande verksamhet, t.ex. av förening ordnad gudstjänst, som kan anses konkurrera med församlingen
– diskrimineringsparagraf, som betyder att diskrimineringen linkas betydligt närmare till samhällets motsvarande stadganden
– prästen blir i ännu högre grad en tjänsteman
– kyrkan ger bort delar av sin autonomi
Den som med insikt läser dessa rader, förstår att det inte är något man kan ta ställning till efter några dagars läsning (medan kyrkomötet och alla andra ärenden pågår!).
Den nya stilen har blivit det att man utan diskussion (lektorstjänsten) stiftar lagar, och avgör därmed på fel sätt frågor som behöver en teologisk och annan utredning, utlåtanden osv. Detta innebär ju bl.a att kyrkan inte har något att erbjuda de kvinnor som inte vill bli präster. Här bör man tillägga att det inte behöver vara teologiska skäl, det är också praktiska skäl, t.ex. arbetstiden som ofta kan vara må-fre medan en präst alltid är veckoslutsarbetande. En lektorstjänst kan passa en mor (med familj), både när barnen är små och är i dagis eller skola, eller senare.
Vad lektorstjänsten beträffar så kan man konstatera att antalet lektorstjänster har gått ned katastrofalt efter ämbetsbeslutet 1986. Många församlinga tycker sig ha mera nytta av en prästtjänst än en lektorstjänst. Men det finns också färska exempel på församlingar som planerar (planerade?) att inrätta en lektorstjänst för evangelisationsarbete, just för att en präst skulle kunna drunkna i förrättningar, administration och annat. Man ville ”reservera” lektorn för att specifikt arbeta med evangelisation.
Den rätta tågordningen bör vara att man diskuterar stora frågor separat, utreder dem vederbörligen, och sedan stiftar lagar som möjliggör det man beslutit om. Nu sker det tvärtom: man besluter i lagtext om lektorstjänsten, och när paragrafen är godkänd så finns lektorn inte längre. Detsamma gäller t.ex. diskrimineringsskrivningarna som skall innefatta också sexuell inriktning. Vad behövs efter det för utredningar.
En mycket större problematik än man först tror är frågor som ansluter sig till prästämbetet. Ibland har jag undrat om finskans ”virka” (ämbete, pappisvirka) och ”virka” (tjänst, t.ex. kaplan) har gått ihop på grund av språkets makt över tanken. Men definitivt är inte en luthersk präst endast en kyrklig tjänsteman.
Alla förstår givetvis också varför stadganden om tjänsteplikter tas in (detta visar ju med önskvärd tydlighet att de åtgärder som nu riktas mot enskilda präster inte har laglig grund – jag vågar inte påstå att de är olagliga, men sannolikt enligt min mening mot grundlagens 11§, åtminstone har lagen inga stadganden om detta). I mina öron blir det för lätt att avskeda en präst, det kan för mycket bli utlämnat åt åsikter och personkemi, t.o.m. åt godtycke i viss mening. Den nugällande kyrkolagen är ganska klar, det handlar närmast om konflikt med kyrkans bekännelse).
Stadgandena om konkurrerande verksamhet förvånar mig (jag måste återkomma till detta mera, för jag vet endast det som stod i kyrkostyrelsens framställning, och enligt uppgift har det inte ändrats). Att en präst skulle vara begränsad, att man ska se på andra kristna , evangelisk-lutherska sammankomster och gudstjänster som konkurrerande verksamhet låter nog i min mening väl inskränkt. Menar man Tomasmässan? Väckelserörelsernas gudstjänster? Regnbågsmässor?
Knappast, åtminstone inte det första och sista exemplet.
Man menar sannolikt t.e.x Lutherstiftelsens mässor, plus kanske andra motsvarande som dyker upp som svampar ur jorden.
Är det faktiskt nödvändigt att tänka så? Så länge det finns de som inte tror, som inte nåtts av evangeliet. Och så länge det finns sådana som inte får rum inom den ”officiella kyrkan”.
Enligt min mening kan man inte behandla så många och stora frågor på så kort varsel. Man ska inte avgöra lagtexten först, och sedan skära ut motsvarande bit ur dogmatiken, etiken eller den praktiska teologin, för att inte säga Bibeln…
När den nya kodifieringen av kyrkans lagar blir klar, ser det ut som om kyrkan frivilligt avstår ännu mer av sin autonomi (t.ex. genom att sådant som nu står i kyrkolagen flyttas till kyrkliga lagar. Skillnaden är den att kyrkolagen bara kan godkännas eller förkastas av kyrkan själv, medan kyrkliga lagar är samhälleliga lagar som också gäler kyrkan, enkelt sagt).
Poängen i detta är inte att låsa någon position före behandlingen, det kan finnas argument och synpunkter som jag i detta skede inte känner till (det finns säkert sådant!), men efter att i konstitutionstskottets behandling grundligt ha satt mig in i den tidigare skrivningen är jag nog orolig. I en mening handlar det om den största förändringen till vissa delar sedan Schaumans tid (Kyrkolagen 1869). En större strukturell förändring skedde när den stora delningen i kyrkolag, kyrkoordnin och valordning ägde rum.
Men nu förändras mycket mera än man först tror.
Om förslaget godkänns, alltså.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Allting försvinner, allting växlar här…
Kyrkpressens ledarskribent träffade prick häromveckan när distinktionen folkkyrkan och kyrkfolket, som i sig inrymmer en intressant iakttagelse av de diskussioner som nu pågår, framfördes.
En intressant bekräftelse fick jag när jag i tåget träffade en känd politiker, som berättade om en diskussion med två kvinnliga kollegor. De hade gått hårt åt ”kvinnoprästmotståndarna” och förfasat sig över den lutherska kyrkans flathet inför behandlingen av dem.
När denne politiker påpekade att de ju båda är ortodoxa, och att ortodoxa kyrkan bara accepterar manliga präster i sin kyrka, svarade de att det är klart att den ortodoxa kyrkan inte kan ändra sin lära men folkkyrkan måste ju beakta tidens krav (minns inte den exakta formuleringen i senare delen av svaret).
Det visade sig på något sätt, enligt hans och enligt min bedömning, att de inte räknade Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland som en kyrka i egentlig mening, utan snarare som något slags religiös avdelning inom det politiska eller samhälleliga etablissemanget.
Samma tendens finns i det faktum att SFP:s partistyrelse diskuterar nattvardsfrågan – för all del: diskussioner är ju legtima, men intrycket blir att det fins ett berättigat krav som olika grupper kan ställa på ”folkets kyrka”, som inte ställs på den ortodoxa kyrkan, den romerska kyrkan eller frikyrkorna.
Men frågan är om inte problemets kärna finns inom kyrkan; på olika sätt har det framkommit att kyrkan inte är mån om att betona sin särart. Färskast blir nu försöken att kopiera tjänstemannarätten direkt från kommunallagstiftningen in i kyrkans lagsamlingar.
En öppen kyrka är ett tudelat begrepp. Positivt innebär det ju att det är lätt att komma in, att tröskeln är låg, och att kontaktytan är bred.
Men det finns en avigsida: att kyrkan blir så konturlös, så kommunicerande kärl med samhället att det i praktiken inte är någon skillnad.
Då drabbas vi av ordet om saltet som mister sin sälta. Prognosen är given: till intet annat duger det än att kastas ut och trampas ner av människorna. Det enda som blir öppet är i såfall hur bostavligt detta kommer att förverkligas.
Man får verkligen hoppas på en förnyelse inom kyrkan. En kyrka som är Kristi kyrka för folket, och gärna i rätt mening förstått nära folket. Men en folkets kyrka innehåller en självmotsägelse, om man med detta uttryck menar det som det kommit att i för hög grad bli: att kyrkan blir en spegel av samhället.
Då blir det som i sången: allting är en spegling och speglingen är all.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Folkets kyrka
I dagarna blir det 35 år sedan jag prästvigdes av dåvarande biskopen i Borgå stift John Vikström. Vi var tre henrikar (Helander, Schmidt och jag) och två tvåspråkiga bröder (Fredriksson och Lundström) som tillsammans stod inför altaret i Borgå domkyrka Allhelgondagen, 05.11.1972.
Biskop Vikström talade över ämnet ”var herdar för Guds hjord” (1 Petr. 5:2).
Jag har av förekommen anledning under de senaste månaderna, och särskilt de senaste dagarna, tänkt mycket på detta tillfälle. Det har varit min identitet hela livet: präst, herde för Guds hjord, i Borgå stift. Det är en uppgift som jag förvaltat dåligt, men det har i alla fall varit mitt liv.
Jag konstaterar att jag är densamme, i stort sett, som den dagen, medan personer runt omkring i de kyrkliga sammanhangen har förändrats. Det tillkommer nya villkor, nya synpunkter, och som jag ser det t.o.m nya lärouppfattningar.
Inom Borgå stift har vi kunnat hålla ihop. Vi känner alla varann. Trots olika meningar i olika frågor så har vi upplevt oss höra till samma gemenskap, till samma flock. I utkanterna på alla sidor om hjorden har folk ibland placerats, men det har – som jag har uppfattat det – ändå handlat om ett ”vi”.
Nu håller en ny polarisering på att uppkomma. Det har blivit ett ”vi och ni” i stället för ett ”vi”.
Några av oss hör inte riktigt med längre. Visserligen kanske den officiella förklaringen lyder ”Ack hur sig mången utesluter”, men det är bara en devis enligt min mening, bakom den finns mycket djupa teologiska och andra orsaker.
De senaste tiderna har jag fått höra att vi har samma ämbetssyn, men en annan kvinnosyn.
Jag ifrågasätter detta, i de flesta, om än inte, alla fall. Man och kvinna är jämlika, partners, skapade av Gud, till Guds avbild. De är skapade för ett liv tillsammans, inte bara i äktenskapet, utan också på scenen, så att säga.
Man och kvinna är på många sätt lika. Vi är människor, med samma rötter. Män och kvinnor är på många sätt olika, varje man och varje kvinna är en individ, ett original, som är unikt.
Man och kvinna är också olika. I vår tid vågar många inte säga det. I skapelseberättelsens ord betecknas denna olikhet med ett ord som betyder ”motsvarande”, svarar mot. Det handlar om komplettering, om helhetsskapande gemenskap. Inte så att kvinnan kompletterar mannen enbart, utan att mannen också kompletterar kvinnan. Vi får aldrig bli motsatser, rivaler, vi män och ni kvinnor. Men vi behöver (!) aldrig bli ”tvångskopior” av varandra heller.
De senaste månadernas kyrkliga käbbel har enligt min mening mera handlat om att göra problem än om problem. Inte så att inte problem skulle ha funnits, utan så, att man provocerar och intrigerar, att man ordnar situationer som man vet att leder till sådana problem som man själv kunde ha undvikit att skapa.
Var herdar för Guds hjord!
Eller kanske det nu i stället allt oftare börjar heta:
var inte herdar för Guds hjord!
Tidevarv kommer, tidevarv försvinner?
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Tidevarv kommer, tidevarv försvinner
Det grekiska ordet anámnesis (med ”svenska” bokstäver skrivet) betyder återkalla i minnet, en påminnelse, dvs att till nuet hämta det som gäller, det som förklarar nuet.
Inom medicinen är det ett slags ”historia”, en berättelse om vad som skett, en sjukdomshistoria.
Inom teologin används ju ordet centralt t.ex. i nattvardsteologin: gör detta till min (p)åminnelse, kom ihåg vad Kristus har gjort för oss, det gäller här och nu.
Också grundlagen innebär ett slags anamnes. I livets olika skeden kan man lätt glömma vad som faktiskt står i Grundlagen. Det gäller i denna form varje människa i vårt land, vän som ovän, kvinna som man, meningsfrände likaväl som meningsmotståndare.
11 §
Religions- och samvetsfrihet
Var och en har religions- och samvetsfrihet.
Till religions- och samvetsfriheten hör rätten att bekänna sig till och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse och rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund. Ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning.
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Anamnes
Kyrkpressen (Sofia Torvalds) skriver att biskop Gustav Björkstrand sörjer ( över) konfliktfylld offentlighetsbild:
Konfliktfrågor får alltför stort utrymme då det gäller kyrkans offentlighetsbild. Det konstaterade biskop Gustav Björkstrand under sitt besök i Närpes prosteri förra veckan.
Han bekymrar sig särskilt för att kyrkans syn på homosexuella och på kvinnoprästmotståndare blivit så dominerande i den offentliga debatten.
– Den bild som förmedlas av kyrkan står i bjärt kontrast mot verkligheten. Fokuseringen på de här två frågorna skapar en bild av en kyrka som är uteslutande, men kyrkans egentliga karaktär än en annan, inneslutande, säger Björkstrand till tidningen Syd-Österbotten.
Han sörjer att det kristna budskapet om kärlek, gemenskap och förlåtelse helt har hamnat i skuggan. Frågan om välsignelse av homosexuella par vill Björkstrand inte ta ställning till förrän kyrkomötet fattat beslut om saken.
Det är mycket man kan förena sig om i detta. Men det finns också uppenbara orsaker.
Dels är det skäl att med en skribent på Kp:s blogg fråga om inte kyrkan måste våga ta upp också känsliga frågor. Jag vill tillägga frågan om inte en tystnad i dessa frågor bidrar till att frågeställningarna blir sensationsvinklade. Jag tror nämligen det.
För det andra så förvånar jag mig i såfall över att ärkebiskop emeritus John Vikström skrivit en 8 sidor lång artikel i Teologisk tidskrift, där dessa frågeställningar ännu en gång dras fram, om det nu är så att man inte skall sysselsätta sig med dessa. Jag vill inte kritisera ärkebiskop Vikströms motiv, men konstaterar att varje gång något skrivs så kommer det lätt på de konservativas konto. Och i synnerhet om vi nu svarar på de frågor ärkebiskopen ställt (även om man måste säga att det inte alltid är enbart problemfritt, för redan vissa av frågorna kan innehålla bestämda förutsättningar som är andra än t.ex. mina).
Biskop Björkstrand har meddelat att ”han vill förkunna Kristus” – och det är ju gott och väl. Men samtidigt har han uppmanat mig rätt kraftigt att gå i svaromål och besvara John Vikströms insändare, vilket jag ännu överväger, men är tveksam inför. För det leder till en ny insändare, som kräver ett nytt svar, och kanske ännu ett bemötande, och det tar aldrig slut.
Det är med andra ord inte alls bara de konservativa – vilket ofta hävdas – som håller fram dessa frågor.
Detsamma kunde sägas om homosexualiteten. När vi reagerar på ständig ”undervisning” i dessa frågor (ett bejakande av samkönade relationer också ur kyrkans synvinkel), då är det fel igen. På något sätt, kanske utan att Gustav Björkstrand skulle ha sagt något sådant, blir det så att när man svarar på obibliska resonemang (som jag frimodigt skriver) så då blir frågorna fel, då blir kyrkan problemcentrerad, då blir den offentliga bilden fel.
Jag hävdar däremot att det blir fel när man avviker från Guds Ords klara undervisning.
Jag erkänner att ämbetsteologin är mera svåråtkomlig än t.ex. homosexualiteten. Med detta menar jag inte att den är oklar, men att den kräver kunskap och studium. Kanske en bok som skulle innehålla vardera sidans argumentation skulle hjälpa församlingsborna att bedöma vad som håller och vad som inte håller?
Den process som nu pågår på olika håll mot dem som vill följa sin övertygelse och sitt samvete bidrar på intet sätt till att skapa respekt för hanteringen av teologiska frågor och samvetsfrågor inom kyrkan.
I samband med flyktingfrågor säger kyrkan nog att man kan gå emot gängse tolkningar, att kyrkan kan ha en egen linje som vid behov avviker från statens. Men i inomkyrkliga frågor driver man inte en sådan linje.
Nu är en hel på gång och mera kommer att bli känt de närmaste tiderna – rättegångar, domkapitelsbehandlingar, men även konsultationer och juridiska utredningar kommer förhoppningsvis att bidra till att bilden klarnar. Antingen kommer en större öppenhet att behövas inom kyrkan, eller så kommer verksamheten inom kyrkan på sikt att spricka, kanske först så att den organiseras på annat sätt än nu. Kanske i förlängningen så att olika grupper förenas och nya samfund bildas.
Jag vill inte säga att detta är en väg som jag hoppas på. Det som byggts upp under många sekler borde inte kunna omintetgöras av någon generation eller några generationer.
Om vi vill komma bort från en problemcentrerad kyrka, borde vi inte då spola rättegångar och allt slags förföljelse av dem som av samvetsskäl vill hålla fast vid en traditionell ämbetssyn?
Min fråga blir denna: vem tar skada av att någon gammaltroende präst här och där får leva enligt sin övertygelse, och att församlingsbor får välja att gå till eller bli borta från en sådan prästs gudstjänster? Om detta kombineras med väjningsplikt om ”majoritetens” intressen står på spel? Att det går att försöka så och med god vilja lösa alla tänkbara problem tvivlar jag inte på.
Ingen präst har sin kallelse av en annan präst. Vi har alla vår kallelse från Gud. Så tror vi alla. Därför kan ingen annan präst, varken manlig eller kvinnlig, ge något till eller ta något från kallelsen. Allt handlar om vad Gud själv tänker, och den brottningen gäller för var och en av oss.
En god programförklaring finns nu i profetens Haggais bok. Att inte bygga på sina egna hus, utan bygga Herrens hus. Och detta skall som känt ske enligt Herrens direktiv. Läs boken! Två kapitel, högaktuella!
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Problemcentrerad kyrka?
Jag fick för någon tid sedan ett mail av en god vän. Han skrev några ord om mig, som jag har fått spegla mig i och ta till mitt hjärta. Det är inte illvilliga ord. Det är visa ord, sagda av en man med stort hjärta och stor erfarenhet.
Det är avslöjande ord, och i (hälsosam mening) förödmjukande ord. Men just i förödmjukelsen finner man glädjen.
Han skriver om präster. Men orden kunde lika väl gälla också andra. Därför serveras de här, som confessiones, men också som tips och vägkost.
Jag uppskattar också kritiska ord, också mig får man – och bör man – kritisera. Men ”förmaningens ändamål…” (1 Tim. 1:5).
Jag vet inte hur dessa ord träffar mig eller Dig. Men förmaningen måste bygga på sanningen, jag har också fått beskyllningar som jag inte kan ta emot, av en och annan herreman (några).
Men denne broder skriver:
”Vad jag skrev är färgat av själavårdserfarenheten. Många kommer trötta och resignerade. Fångade av en alldeles speciell frågeställning som blir till ett symptom! De har trott sig oumbärliga (ett slags högmod), de har präglats mer av nitälskan än av kärlek, mer av det yttre än det inre utan att vilja det. I själavården behöver de hjälp att sänka sin tyngdpunkt, kanske komma ifrån lite, ta sig ett nådesbad i tystnaden någonstans, lära sig vara i och t.o.m. älska obemärktheten, låta Jesus tala på ett nytt och djupare sätt, komma till en ro i det olösta (olösliga). Att bara längta efter det är Guds Andes verk.
Jag tänkte att det är en risk att du blir för upptagen av att försvara Ordet och att du istället behöver lära dig tillit – och kanske Gamaliels råd.
”Kyrkan klarar sig alltid, det är värre med folket” (Bo Giertz på sin 75-årsdag).
Men är du profet står ju kallelsen fast. ”Ve mig om jag INTE…”
För mig var det en stor befrielse att lämna kyrkproblemen.…”
Någonstans i slutet av hans text har jag frågetecken, som inte betyder att jag avvisar dem, utan fortsätter att meditera.
En sak är helt klar: ”det är som sig bör att Han växer till och jag förminskas” eller som det står i SFB:
Han måste bli större och jag mindre..
Henrik
av
Henrik Perret |
Kategorier:
Kyrkan, Päivi Räsänen |
Kommentarer inaktiverade för Vänord